Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8829 km. Denna vecka: 81 km. Idag: 24 km

2018-04-18 - Dag 2: Ett problem vi inte kunde lösa

Bernt, bordet och Laurel Wilber.

Bordet var 61 inches brett och skulle ut genom en dörr. Men dörröppningen var bara 59 inches. Hur löser man det problemet?

Ja, det är verkligen märkliga situationer man kan hamna i under ett coast to coast-löp. Det hela började med att bokstäverna med texten Coast to Coast på min skylt på kärran höll på att ramla av. Då såg jag plötsligt en liten affär för kontorsmateriel vid vägen som kanske skulle kunna lösa mitt skyltproblem. Istället fick jag ett annat ”problem” på halsen.

Väl inne i butiken, som nu visade sig vara en tygaffär, träffade vi Laurel Wilber. Nej, hon kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laminera skylten så att bokstäverna skulle sitta fast. Men kanske skulle vi kunna hjälpa henne med ett litet problem?

-Kom här, sa hon och gick till ett angränsande rum där det stod ett stort gammalt bord för tillskärning av tyger. Har ni någon idé om hur jag ska få ut bordet genom dörröppningen?

Den enorma pjäsen var alltså 2 inches för bred (1 inches är 2,54 cm). Den hade en gång satts dit när rummet hade en större dörr och skulle nu flyttas till en anna del av lokalen. Kvinnan såg vädjande på mig och min löpkamrat Bernt.

-Skruva av skivan och ta ut den på tvären, rådde vi

Jo, den lösningen hade hon nog försökt. Men problemet var att skruvarna satt fast som berget.

-Försök då att baxa ut hel bordet på tvären.

-Det går inte, det väger minst ett ton.

En annan lösning skulle kunna vara att riva hela väggen eller skära upp några skåror i dörrkarmen, föreslog vi. Men inte heller det förslaget nappade hon på.

Bordsproblemet kvarstod alltså men skyltproblemet fick vi faktiskt löst. Laurel tipsade om en kontorsmaterialaffär en halvmil bort. Där köpte jag lite specialtejp så nu sitter bokstävarna förhoppningsvis fast.

Bernt Hedlund sprang Bostonmaran och följer med mig två dagar under mitt 100 dagar långa löp. Våren har inte kommit till Massachusetts och idag var det kallt och blåsigt men regnet slapp vi dessbättre.

Dagens etapp till Sturbridge blev 50 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:24:40

Läs / skriv kommentar (7)


2018-04-17 - Dag 1: Mitt sjätte coast to coast har startat!

Glad trots min sämsta tid någonsin i ett maratonlopp. Tröjan jag bär är unik- den är framtagen enbart för de bästa löparna i de olika åldersklasserna i Boston Marathon

Jag har startat! Och starten blev närmast perfekt trots att Boston Marathon tidsmässigt blev min sämsta mara någonsin. Nu återstår bara 99 dagar och 522 mil på detta sjätte coast to coast, från Oregon till Newport.

Att starta den här typen av äventyrslöp med ett maratonlopp är naturligtvis extra äventyrligt. Ett fiasko eller skada skulle kunna äventyra hela löpet. Hård motvind, ibland kuling, ösregn hela vägen och en temperatur på några plusgrader bidrog till att de flesta sprang 20-30 minuter långsammare än normalt. Min tid blev mediokra 3.53.

Jag var märkligt nog mer nervös för det här loppet än för de 326 milen till Newport, Orgon.

-Why? frågade en äldre löpare när jag på darriga ben gick mot startlinjen i Hopkinton.

- I do not want to fail in such a prestigious race as the Boston Marathon. I have been looking forward to this race for several years.

Lite snopet att bli fyra. Ingen medalj alltså men alla vi som kom bra i ålderklasserna fick en specialdesignad tröja från Adidas. Totalt tog sig 173-gubbar i 70-årsklassen i mål. Loppets kanske bäste löpare var annars en 70-årig amerikan som normalt springer maran på under tre timmar. Jag frågade honom hur mycket han tränar.

-80-90 km i veckan, svarade han och det lät ju inte sådär jättemycket. Uppenbarligen förstod dock publiken att hans 3.16 var en otroligt bra tid.

Hjältarna i Boston Marathon tycker jag annars var publiken. Trots regnet gick man man ur huse och hyllade sina löpare med glada tillrop. Ljudnivån var bedövande och det var tur jag lämnade hörapparaten hemma. Under större delen av loppet sprang jag med en tröja som täckte min gula Sverigetröja och nummerlappen. Men när överdragströjan åkte av blev delar av publiken vild:

-Great Sweden! Sweden, Sweden! skrek man entusiastiskt.

Jag formligen bars fram. Tänk vad mycket publikstödet ändå betyder för en trött löpare. I Stockholm är publiken också entusiastisk men har det inte mattats under senare år?

Imorgon tisdag blir det ännu en mara men i betydligt lugnare takt. Målet är Sturbridge och jag springer med en svensk löparkompis under två dagar. Vi hörs!

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:45:13

Läs / skriv kommentar (17)


2018-04-09 - Frågor & Svar om coast to coast

Jag lät trycka upp 100 skrytsamma visitkort som jag ska dela ut under min färd västerut. Uttryck som "world record holder" älskar amerikanen att höra. På bilden också mitt startbevis till Boston Marathon. Konkurrensen där blir stenhård har jag förstått efter att ha kollat upp mina medtävlare i 70-årsklassen.

Vad är egentligen på gång? Du som inte hängt med på bloggen får här en resumé.

I samband med Boston Marathon den 16 april startar jag mitt sjätte ensamlöp över den amerikanska kontinenten. Första gången, 2007 var jag 59 år, nu är jag 70. Men jag är lika nyfiken som tidigare och åldern tror jag inte ska behöva ligga mig i fatet.

Men varför en sjätte gång, får du aldrig nog?

-Nej, men det här blir kanske ändå sista gången. Fast så har jag sagt tidigare också. Det som lockar är friheten i den här typen av löp, den storslagna och karga naturen och alla fantastiska människor jag kommer att möta längs vägen. Jag älskar den amerikanska attityden; ensam är stark och inget är omöjligt. I USA gillar man galningar och jag känner mig hemma.

Vad skiljer detta löp från de tidigare?

-Inte mycket. Men jag springer för första gången från östkusten till västkusten, egentligen ingen fördel eftersom risken för motvind är större. Annars är upplägget detsamma; jag springer ensam frånsett de två första dagarna då jag springer med en svensk löparkompis och de två sista veckorna då min bror Jan kör en följebil.  Annorlunda är att jag inleder med att springa ett maratonlopp Dag 1, blir visserligen en av mina kortaste dagar mätt i distans men tufft eftersom jag fortsätter Dag 2 som om inget hänt.

Rent praktiskt, hur går det till?

-Jag springer med en babyjogger där jag har all min packning. Jag kommer att springa på alla typer av vägar, inklusive motorvägar och det är mest landsbygd, ren ödebygd och småstäder jag passerar. Distansen från starten i Boston och målet i Newport, Oregon är 526 mil och enligt planen ska jag göra detta på exakt 100 dagar, alltså ett dagssnitt på 52 km utan några vilodagar. Jag räknar med 99 motellnätter och bara en dag camping. Jag startar från motellet strax efter klockan åtta (det är i alla fall förhoppningen men jag borde komma iväg tidigare), springer 20-30 km och tar lunch på t ex McDonalds och en kortare sovpaus, kan bli ytterligare en powernap innan jag når motellet vid 17-18-tiden, alltså ganska långa dagar. Löphastigheten ligger på runt 9-10 km/tim, flera småstopp görs men jag går i princip inget.

Och hur tror du det går?

-Är egentligen mer nervös inför maran än de 526 milen. Allt är skrivet i stjärnorna och inga garantier kan ges.

Ska du blogga som vanligt?

-Ja, förhoppningsvis varje dag. Nästan alla motell har internet. Jag hoppas kunna ge dig en bild av det Amerika vi vanligtvis inte hör talas om så mycket. Mera reportage om amerikanskt vardagsliv än rena rapporter om min löpning. Jag hoppas du följer bloggen och är aktiv i kommentarsfältet. Det betyder mycket, för egentligen är inte ensam stark.

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:29:50

Läs / skriv kommentar (25)