Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8505 km. Denna vecka: 99 km. Idag: 15 km

2018-07-06 - Dag 81: Så försöker jag klara extremvärmen

Isbitar i löparkepsen fungerar utmärkt. Konstigt att ingen konstruerat en solcellskeps som fungrar som ett kylskåp, motsvarande skulle finnas för handlederna.

38 grader(100 F) och nära sex mil på en trist motorväg. Det gick bra. Men hur hanterar jag sådana extrema förhållanden?

En av läsarna här på bloggen, Peter Malmqvist, undrade vad jag har för knep för att springa långt i värme. Knep och knep, men kanske har jag lärt mig ett och annat under åren.

Först tror jag att man kan vänja sig vid värmen. Själv gillar jag värme framför kyla och helt klart har jag blivit värmetåligare men sämre på att klara kylan. Det senare hänger antagligen ihop med att jag blivit magrare.

Här några av mina ”knep”:

  1. Spring inte för fort under extrema värmeförhållande utan håll exakt rätt tempo. Det är svårare än man kan tro, de fleta springer för fort. Mitt rätta tempo varma dagar är runt 8-9  km/tim och i backarna  i 6-7 km/tim. Då kan jag springa några kilometrar utan att behöva stanna. Vägvinnande och psykiskt stärkande! Men springer jag aningen för fort måste jag stanna då och då och känner mig helkass. Gång försöker jag undvika.
  2. Kall dryck framför varm dryck. Inte minst godare men verkar också ge bättre effekt. Egentligen har jag för dåliga grejer, en termos på knappt två liter. Det är för lite, dessutom håller den kylan bara några timmar. Är det möjligt fyller jag på med is från restauranger och mackar. Över isen häller jag Gatoradepulver.
  3. Solglasögon, vit löparkepsen men absolut inte löparlinne eller att springa barbröstat. Är det möjligt lägger jag is i kepsen. Effektivt och underbart när det kalla vattnet sipprar över ansikte och nacke!
  4. Fösök ta långa pauser inomhus för att kyla ner dig. En powernap fungerar också väldigt bra för mig. Och försök att förlägga stoppen utomhus till skugiga platser (det är nästan omöjligt att finna skugga eftersom det knappt finns några träd här).
  5. Hur mycket ska man dricka? Det ger sig själv, under extremdagarna handlar det om minst tio liter på ett femmilspass.
  6. Ät mera salt än vanligt och rör till en saltdrink varje dag. Det är Rune Larssons tips och det fungerar jättebra. Håll också koll på urinen- börjar den bli brunfärgad är det fara på färde. Jag har bara råkat ut för det en gång men inget farligt hände.

Dagens löpning från Jerome till Bliss var nog den varmaste hittills och också en av de tråkigaste; 58 km på en trist motorväg. Hade jag inte kunnat stanna till vid Burger King efter ca 10 km och ta en mjukglass och tanka mig full på cola och sedn efter ca 30 km äta en riktig lunch inomhus, ja då hade jag haft stora problem att ta mig till Bliss. Imorgon väntar en ”vilodag”, 35 km till Glenns Ferry.

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:32:39

Läs / skriv kommentar (9)


2018-07-05 - Dag 80: Ensam om att äta kokt potatis

Cy Slatter är 74 år och gammal potatisodlare i Idaho. Han minns att hans föräldrar ofta åt kokt potatis. Själv gör han det då och då.

Amerikanen har slutat att äta kokt potatis. Men på en bar i Hazelton  (753 invånare) lyckades jag ändå  hitta den sista potatisentusiasten.

Idag under min 6-milatur i ett stekhett Idaho passade jag på att göra en liten enkätundersökning om potatisätandet. Är det verkligen så att man inte äter kokt potatis? Det korta svaret är: ja så är det. Och inga restauranger serverar kokt potatis.

Folk trode nog att jag fått värmeslag. Vad är det för en galen svensk som ställer sådna frågor här ute på landsbygden? Men folk svarade ändå öppenhjärtligt:

-Vi äter potatismos, french fries och hash browns. Mycket godare.

På en bar i Hazelton, där jag åt lunch (potatismos på tallriken) får jag dock napp. Jag träffar Cy Slatter, en gammal potatisodlare från trakten.

- Jag gillar kokt potatis och äter det då och då. Och mina föräldrar gjorde det alltid.

Han ägde en gång potatisfält på 3 700 acres. Är det mycket? undrar jag.

-Huge, svarar han.

Cy är fortfarande aktiv i potatisbranschen. Numera jobbar han några dagar i veckan för Bln Huettig Farms i Hazelton.

- Jag har hålit på med potatis i 45 år, älskar potatis och potatis har gjort mitt liv lyckligt.

Varför är Idaho potatisstaten framför andra?

-Klimatet och jordarna (vulkanaska) är bra.

Får ni mer än en skörd per år?

-Nej. I regel börjar vi skörda i augusti och hller på fram till september/oktober.

Jag rullar mätt och belåten vidare till nästa bar och "stad", Eden (400 invånare). Några av bargäterna i Hazelton är nu här, det är ju Fourth July.  På baren tar jag ett antal Coke, delar ut några visitkort och får termosen fylld med is.

Anne Patterson, Twin Falls utanför baren i Eden. Jag klär alltid ut mig som en 4th July girl, skrattar hon.

Idag var det som mest 33 grader. Jag älskar värmen! Och tro det eller ej, jag hade medvind. Löpningen flöt på bra, jag fösökte i möjligaste mån hålla mig borta från motorvägen för att slippa möta gårdagens märkliga polis (som dock gett mig klartecken för fortsatt löpning på Interstate).

Här hände olyckan. Jag ville undvika grusvägen i bakgrunden och ta mig ut på lättlöpta Interstate. Dolt i gräset rev jag mig på taggtråd.

En olycka hände dock- när jag skulle lyfta kärran över ett stängsel, som löper längs motorvägen rev jag mig på taggtråd i gräset. Det blödde rätt kraftigt på båda benen, jag sköljde med vatten och fortsatte löpningen. Vad jag är räd för är en eventuell infektion, har tråkig erfarehet från Chicago- New Orleans-löpet 2005. Men nu i kväll ser såren bra ut och jag har inte ont.

Jag liger på Comfort Inn & Suites utanför Jerome. Det här är rena lyxhotellet och luffaren lyckades fixa en svit för 49 dollar!

Dagens distans 64 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:58:18

Läs / skriv kommentar (9)


2018-07-04 - Dag 79:Ingen kokt potatis

 

 

Potatisfält utanför Burley, Idaho. Vattnet tas från den 167 mil långa Snake River, en biflod till Colombia River.

Idaho är potatisstaten nummer ett i Amerika. Men här gå det inte att bli serverad vanlig kokt potatis på restaurangerna.

Jag tror aldrig jag ätit hel kokt potatis i Amerika. Nej här är det French Fries, Mashed Potatoes och Hash Browns för hela slanten. Misstänker att det är samma sak i Idaho. Nu när jag är här ska jag fråga efter kokt potatis.

Potatis har ju länge varit basfödan i Sverige, särskilt för fattigt folk. Billig och nyttig mat. Men att omvandla denna klassiska rotfrukt till pommes frites är kanske inte så smart. Vad beror det då på att amerikanen i gemen inte äter kokt potatis och att konsumtionen bara är hälften mot i t ex Europa? Jag vet inte men gissar att man vill ha lättuggad och fet mat. Mycket av livet präglas av att allt ska vara så lätt och gå så snabbt som möjligt.

Lätt och snabbt, det gäller inte dagens motorvägslöpning. Jag hade en mycket tuff etapp till Burley. Naturligtvis hård motvind. Bitvis kämpade jag som ett djur, pulsen var ett tag uppe i 180 (kan det verkligen stämma?). Dessutom kallt.

Smygtagen bild från en polisstoppning på I84 20 km öst Burley. Om jag gjort något fel och i så fall vad förstod jag inte riktigt. Enligt polismannen var det förbjudet att springa på vägrenens asfalt. Jag fick visa leg men det var ok att fortsätta att springa på asfalten. Vi bytte bisitkort med varandra och skildes som vänner.

Imorgon är det Fourth of July, Independence Day. Tur att jag har bokat motellrum.

Dagens distans 62 km

Postad av Björn kl 08:50:16

Läs / skriv kommentar (15)


2018-07-03 - Dag 78: Idaho och cowboys!

Nu återstår endast ett hopp vid en delstatsskylt; Oregon. Just här, fast på andra sidan av Interstate 84 hoppade jag för sex år sedan och då sprang jag i andra riktningen, in i Utah.

Drygt tre veckor återstår men det känns ändå som om slutet är ganska nära. Idag korsade jag gränsen till Idaho, den näst sista delstaten.

Egentligen borde jag nu befinna mig i Idaho men jag tar ytterligare en motellnatt i Snowville, Utah. Varför? Jo det är tolv mil mellan Snowville och Burley i Idaho, alldeles för långt att springa och dessutom finns det inget däremellan annat än öken. Jag blir därför imorgon utkörd, ungefär  halva sträckan, motsvarande vad jag idag har sprungit. En Steve med andra ord.

Ranchers eller cowboys. Hatten är en statusmarkering och visar vem man är. Några av dessa ranchägare äger upp till 500 kor, andra har sin huvudsakliga inkomstkälla från vägarbeten.

När jag äter frukost på Mollies Café i Snowville kliver ett antal män med bredbrättade hattar in. Ser lite egendomligt ut men kan det vara mer amerikanskt? De är alla "ranchers", dvs boskapasägare. De kom dock inte till häst utan i bil. Jag frågar om jag får ta en bild och de blir lite förvånade men när de förstår att jag är svensk är det ok. Det är just i dessa trakter, väster om Utah, ranchägarna börjar dyka upp. Jag hade hoppats att  kunna intervjua någon men tyvärr dök dom inte på kvällen när jag åt middag.

Snowville (170 invånare, två zebror och en kamel) är en av de märkligare orter jag har varit på. Här finns egentlgen ingenting men ändå allt. Denna gränsstad är ett enda stort truckstop längs Interstate 84. Jag tror det finns fyra matställen och de två jag besökte var riktigt bra. Mitt minne från ett tidigare besök var att mina kalsonger höll på att brinna upp här. Jag hade tvättat på det halvrisiga motellet, det var kallt och jag försökte torka tvätten över en bordslampa. Det resulterade i diverse brännmärken. Ynglingen i receptionen arbetade på Autoliv några mil bort men att det var ett svenskägt företag hade han ingen aning om. Nu vet han.

Morgondagen till Burley kan bli besvärlig; långt, rena ökentrakter och kraftiga vindar, så starka att det finns varningsskyltar. Men i morgon ska det inte blåsa så mycket.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:51:05

Läs / skriv kommentar (11)


2018-07-02 - Dag 77: Stark som en Björn

59 km idag på stekheta Interstate 84. Urstark, sprang (krypfart) i varenda backe. Detta var det enda "hus" jag såg på hela sträckan Tremonton-Snowville. Har polisen gått en charmkurs? Träffade någr trevliga exemplar som bjöd på iskall läsk och vatten.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:53:58

Läs / skriv kommentar (9)


2018-07-01 - Dag 76: Röstade du på Trump?

Mormoner, ultralöpare och mot Trump. Paret Joan och Bruce Nelson hymlar inte om vem de röstat på.

I Sverige frågar vi inte vilket parti någon röstat på. Det anses opassande om man inte känner personen väldigt väl. Men här berättar "alla" för mig om de lagt sin röst på Trump eller inte.

 Att fråga vad folk tjänar är också helt OK. Ja, det är verkligen skilda världar. Därför uppfattar jag amerikanen i flera avseenden som mera öppen än svensken.

Jag befinner mig i Utah och det är en Trumpstat. Därför blir jag glad när mina löparvänner Joan och Bruce Nelson i Honeyville på direkt fråga berättar att Trump inte fick deras röster. Jag har träffat paret ett par gånger och de har varit oerhört hjälpamma, bla fixat en massa Stevar till mig. Det blev glatt återseende idag då de bjöd på middag här i Tremonton (8 400 invånare).

Idag var en riktig slödag, bara en mara att springa. Fick för en gång skull tid över för lite annat än löpning. Jag skulle t ex ha klippt mig i Iowa men gjorde det först idag. Stortvätt och lite administrativt arbete hanns också med. Samt inte minst; prata med vanligt folk.

Bilen tar stor plats i amerikanens liv. Här en nybyggd villa utanför Trementon där de två garagen tar nästan lika stor yta som själva bostaden.

Dagen distans: 43 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:52:53

Läs / skriv kommentar (6)


2018-06-30 - Dag 75: Han ger mig en Steve

Jag fick provsitta Randall Steinfeldts Chevrolet Corvette Stingray. Bilen är av årsmodell 1964 och är i absolut toppskick. Det är dock inte den han ska ha när han ger mig en Steve om några dagar.

Löpning i paradiset. Ja så skulle man väl kunna beskriva dagens 7-milatur mellan Garden City och Logan i Utah. Myckt vackrare än så här kan det inte bli.

Drygt en mil upp och sedan en fem mil lång utförslöpa i en canyon ner till Logan (50 000 invånare). Långt men ändå ganska lättlöpt.

Bear Lake.Jag är uppe på 2 375 meter.

Sedan bar det utför. Brusande Logan River blev min följeslagare.

Plötsligt stannar en gammal amerikansk sportbil till vid vägkanten, ut kliver en man och en kvinna. Mannen filmar mig och när jag kommer närmare känner jag igen honom direkt. Det är Randall Steinfeldt, cyklist, löpare och läkare i Ogden. Jag har träffat honom vid två besök i Utah.och nu har han  läst på blogen att jag var i trakterna. När han få höra vilka transport-och motellproblem som väntar mig vid gränsen till Idaho erbjuder han mig på stående fot en Steve från Snowville nu på tisdag . Begreppet Steve var han sedan tidigare bekant med. En stor sten föll rån mitt bröst.

Långa avstånd till motellen skapar alltid problem. I Randolph utnyttjade jag airbnb eftersom det inte fanns något motell där. Mycket lyckat, trevligt värdpar, samt billigt och bra boende. Dessutom fick jag en mycket viktig Steve.

Mitt värdpar Jodi och Keith i Randolph samt deras lilla "puppy".

Jag fick nyligen en fråga här på blogen om min vilopuls och arbetspuls. Jag har dålig koll men vilopulsen var häromdagen 50 och arbetpulsen 120-130. Tycker nog att det är väl höga värden, vil minnas att jag har en vilopuls på runt 45. Kan det vara den höga höjden som får hjärtat att slå fortare?

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:42:26

Läs / skriv kommentar (1)


2018-06-29 - Dag 74: Vackra, vänliga Utah

Vägen slingrar mellan de höga bergen och här är jag uppe på 2 157 meter (7 110 feet). Men i morgon bär det nerför och jag lär se ännu vackrare scenerier. Asfalten las ut för två dagar sedan varför kärran rullar lätt.

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad som skiljer människorna i Utah från övriga USA. Men ändå märker man direkt att det är något speciellt. Kanske är det omtänksamheten, vänligheten och lugnet som skiljer?

Ja, jag gillar verkligen Utah. Det skrev jag redan för sex år sedan då jag var här för fösta gången. Någon måste ha viskat i guvernörens öra om mina positiva omdömen- jag hade knappt mer än kommit hem förrän ett paket väntade på posten. I paketet fanns diverse souvenirer, brev från skolungdomar och matvaror.

Arikitekten John C. Gray som ritade kyrkan (tabernaklet för de Sita dagars heliga) i Randolph måste ha inspirerats av Skandinavien, ja kanske av Dalarna, när den ritades. I det vackra tornet såg jag en uggla vaka.

Kan det vara så att hjälpsamheten bottnar i att det bor så mycket mormoner här? Ja, kanske. Här i Randolph träffar jag flera mormoner, bl a en ung matematik- och datalärare på High School. Jag nämner något i förbigånde om att kyrkan i samhället ser väldigt Skandinavisk ut och att jag tänkte besöka begravningsplatsen för att se om det är några svenska namn på gravstenarna. Genast erbjuds jag skjuts och en äldre kvinna med historiska kunskper blir min guide.

När jag står med kärran utanför bensinstaionen och halsar en Cola hälsar ortens ungdomar, som kommer på fyrhjuliga motorcyklar, artigt på luffaren. Jag får höra ett vänligt ord här och där. Randolphs enda retaurang har wifi men inte för gästerna. Men för mig öppnas internet direkt.

Ja, folk uppträder belevat, man lyssnar och ser varndra i ögonen. Som främling gillar jag det. Och värdparet jag är inneboende hos är lugnet själva, hur trevliga som helst och på ett naturligt sätt.

Skyltarna på den gamla butiken säger inte hela sanningn om Randolph. Orten är inte bara ett köldhål utan också ett mygghelvete på grund av Bare River. Varje år måste man flera gånger flygbesspruta för att kunna bo här. Eftersom det var valår i år började besprutningen tidigare än vanligt.

Som du förstått har jag haft en givande dag, en dag då jag haft tid för mer än bara löpning. Många visitkort har delats ut till intresserade.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:14:37

Läs / skriv kommentar (10)