Följ via RSS
Avverkad sträcka: 3727 km / 5420 km (68.76%)

Björn befinner sig nu i: Wamsutter, WY

2018-05-01 - Dag 15; Hans dröm att gå på College

Jacob Manning, 20 år, i Angelica (NY) drömmer om att börja på College i grannstaden Wellsville tre mil bort. Men då måste han först spara ihop för att ta körkort och skaffa bil- de allmänna kommunikationerna är obefintliga på landsbygden.

Efter 35 km löpning tar jag paus i Angelica (1 000 invånare) för att äta lunch. ”Alla” restauranger är stängda på måndagar. Jag slår följe med 20-årige Jacob Manning, som kommer gående på Main St.

Jacob jobbar pizzerian jag just stannat till vid. Vet han kanske något  annat ställe som kan vara öppet? Vi tittar i min gps och han tipsar om en grannstad där kanske något kan vara öppet. Det skulle dock bli en för stor omväg så jag fortsätter min promenad tillsammans med Jacob, som är på väg hem.

Han berättar stolt att han gått ut High School.

-Pappa blev jätteglad när jag klarade skolan, själv gick han aldrig vidare. Han jobbar mest hela tiden,10-12 timmar om dagen. Mamma gick bort häromåret så hon fick aldrig uppleva att jag klarade skolan.

Vad har du för framtidsplaner? frågar jag.

-Min dröm är att börja på College. Jag har sökt några och blivit antagen men jag har inte råd. Jag hoppas att senare komma in på det närmaste, Alfred State i Wellsville. Men då måste jag först spara ihop till körkort och bil eftersom jag vill bo kvar  hemma, att bo på college kostar en förmögenhet.

Jacob berättar att han är intresserad av datorer, han har själv satt ihop några. Hans största intresse är annars film och teckning och han skulle gärna vilja syssla med tecknad film, typ Walt Disney.

Hus i Angelica.

Framtiden finns inte i Angelica, menar han. Och han har säkert rätt, staden har minskat i folkmängd under senare år. Jag förstår att Jacob har lite problematiska familjeförhållanden men han ger ett rättframt och sympatiskt intryck. Med sin härligt röda kalufs påminner han om min yngste son. Jag uppmuntrar honom att hålla fast vid sina drömmar.

-Thank you sir, säger han när vi skiljs och jag ger honom mitt visitkort så han kan kolla in bloggen.

Jag fortsätter löpningen och utanför stadsgränsen svängar jag in på en liten åkerväg för att kalasa på det enda jag har i matväg: två små fruktyoughurt, lite Philadelphiaost, två små muffins, två äpplen och sportdryck. Inte mycket men förhoppningsvis så att jag ska klara de återstående tre milen i hård motvind och en massa backar, några så branta i skogen att jag knappt kunde skjuta kärran. Livsfarligt att lita på gångfunktionen i gps:en, som ibland ger mycket dåliga vägval. Genvägar är senvägar.

Jag befinner mig i Amish-land.

Väl framme i Cuba startas en matorgie. På McDonalds inhandlas den största och mest kaloririka menyn och på Dollar General köper jag några Snickers, salta jordnötter, chips och Coke. En rysare för den matmedvetne men för mig största njutningen. Finn det något bättre än att trött ligga i ett varmt bad och på badkarskanten ha en Snickers och en Cola?

Dagens distans 62 km. Imorgon väntar 58 km till ett kasino-hotell i Salamanca. Ska jag satsa allt på rött?

Keep on running

Postad av Björn kl 05:23:33

Läs / skriv kommentar (14)


2018-04-30 - Dag 14: Frös och mådde illa

Bath (12 000 invånare) hade en väl bevarad stadskärna och ett stort kvadratiskt torg. Kylan satte stopp för mitt turistande.

Det hade precis blivit mörkt när jag nådde dagens slutmål, staden Hornell (8 000 invånare). Kyla, motvind och illamående gjorde denna långa etapp extra jobbig.

Illamåendet var något nytt och gjorde att jag mot slutet hade svårt att springa. Men jag var inte i sämre skick än att jag omedelbart vid framkomsten kunde smälla i mig en jättelik portion spagetti och kyckling. Ryktet om att en långlöpare anlänt till Hornell spred sig snabbt och flera personer ville bli fotograferade tillsammans med mig. Ganska typiskt amerikanskt men trevligt!

Jag har lätt för att frysa, förmodligen har jag för lite underhudsfett. Och klär jag på mig extra brukar jag svettas, svårt att hitta balansen. Ser fram emot värmen, för mig kan det nästan aldrig bli för varmt. Det lär dröja innan jag skaffar en kyltermos för sportdrycken.

Morgondagens etapp till Cuba (NY) blir tyvärr också lång- drygt 6 mil.

Dagens distans:66 km

Veckans distans: 374 km (rekord)

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:06:59

Läs / skriv kommentar (10)


2018-04-29 - Dag 14: Det snöar!

Kort rapport halvvägs in i löpet från Burger King i Bath, NY:

Sex plusgrader är väl inget för en viking. Men springer du i motvind och det regnar och snöar allt emellanåt och distansen dessutom är tre mil, ja då är det en utmaning. Det var därför skönt att komma in i värmen här på Burger King i staden Bath med 12 000 invånare.

När jag lämnade hotellet i morse snöaade det. Fick därför sätta på mig mina varma "boxhandskar", tjock mössa och dra upp luvan på löparjackan men jag frös ändå. Här krävs förstärkning. Eftermiddagens tremilapass som går i bergig terräng får löpas med överdragsbyxor utanpå tajtsen. Kyla i kombination med regn är bland det värsta en coast to coast-löpare kan råka ut för.

Det ska nog gå bra ändå. Just nu tittade solen fram och personalen på Burger King titulerar mig sir. Äpplepajen smakar fantastiskt gott, ska nog ta en till . . .

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:34:43

Läs / skriv kommentar (3)


2018-04-29 - Dag 13: Floden lurade mig

Korsar Susquehanna River vid staden Corners, NY.

Igår följde jag Susquehanna River medströms. Löpningen gick som en dans i det svaga nerförslutet. Idag fortsatte jag att följa floden men nu var det plötsligt uppförsbacke. Hur kan det hänga ihop?

Jag trodde det skulle bli en behaglig resa men lördagens etapp blev den hittills svåraste . Ständig uppförsbacke och knäckande motvind. Förstod inget- floden hade plötsligt ändrat riktning. När jag utpumpad anlände till hotellet och tittade på kartan begrep jag: det var inte samma flod som dagen innan utan en förgrening. Jag slarvar med kartstudierna och litar för mycket på gps:en. Idag råkade jag dessutom göra ett dumt vägval och fick ytterligare några kilometrar.

Jag vet inte om jag tidigare var blind men jag ser nu väldigt många vackra hus, snickarglädje så det skriker om det. Eller vad sägs om den här pärlan i staden Corners, NY? Huset  var en begravningsfirma och låg passande nog på Church Street.

Stora gamla amerikanska vrålåk är jag också intresserad av. Många ställer ut sina bilar på trädgårdstomten och sätter en lapp på vindruta.

Vad tror du detta kan vara för bil? Märke, modell och årtal?

Morgondagen kan också bli besvärlig. Jag har tvingats boka om ett boende vilket gör etappen mycket lång. Tidigt sänggående.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:57:27

Läs / skriv kommentar (8)


2018-04-28 - Dag 12; Jag är i Pennsylvania!

Det fanns ingen skylt med texten "Welcome to Pennsylvania" så jag fick istället hoppa utanför mitt hotell som låg precis på gränsen.

Nytt längdrekord idag: 67 km. Och ny delstatsgräns passerad: Pennsylvania.

Ja, idag flöt löpningen på mycket bra. På pappret svåra dagar blir sällan så besvärliga som man tror. Å andra sida brukar dom lätta dagarna bli extra jobbiga. Undermedvetet verkar kroppen ställa in sig på vad som väntar.

Appalacherna visade sig idag från sin bästa sida. Backarna var inte så branta, jag hade faktiskt svagt nerför de sista 2-3 milen. Vägen följde den mäktiga och vackra Susquehanna River, USA:s 16:e största flod och totalt 747 km lång.  Imorgon kommer jag att korsa floden fyra gånger. Detta har fått min bror Jan att göra en kort slide show om broarna som du kan se HÄR. Det verkar klia i hans fotofingrar- Jan ska ju vara följechaufför de två sista veckorna och då blir det nog lite proffsigare med rörliga bilder.

Vackra gamla trähus längs Main Street i Owego, NY.

Ris och Kinamat. Det var vad som upptog mina tankar idag. Jag kan ju inte bara äta pizza och mat från snabbmatskedjorna. Så jag svängde in på ett tämligen öde köpcentrum utanför staden Owego och beställde in favoriten; biff med broccoli. Servitören fick bära in extra risskålar- jag äter som en häst! Maten var rena raketbränslet. Dessbättre har jag aldrig problem med att springa när jag är proppmätt.

Den andra tanken idag- ja man tänker inte så mycket ute på vägarna- var att försöka hinna fram till hotellet innan det blev mörkt (lyckades nästan) samt att hitta delstatsskylten som markerar gränsen mellan New York och Pennsylvania. Det fanns ingen skylt så jag fick ta den obligatoriska hoppbilden utanför mitt hotell som låg i Pennsylvania, precis på gränsen. Jag är inte färdig med New York utan kommer de närmaste dagarna att springa i såväl NY som PA.

Tyvärr missade jag att ta bilden på min största beundrare. När jag nästan var framme stannade jag till vid en hus och frågade en man var jag kunde finna en delstatsskylt. Han var som alla amerikaner hjälpsam. När det slank ur mig ”you are talking with a world record holder in coast to coast running” fick mannen formligen fnatt. Han tryckte min hand hårt, gjorde glädjetjut, bad mig att stanna kvar och rusade in i huset. Jag trodde han skulle hämta sin kamera men istället kom han ut med sin favoritkeps som jag fick signera med en tuschpenna.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:20:29

Läs / skriv kommentar (12)


2018-04-27 - Dag 11: Här lever landsbygden

Svensk och amerikansk glesbygd har sina olikheter. Servicen i de små samhällena i USA kan ofta vara bättre än i Sverige.

Som storstadsbo är det lätt att göra sig lustig över alla små hålor jag passerar. Samhällena har inte så mycket att erbjuda turisten, de ger ofta ett förfallet intryck, husen är slitna och affärerna har bommat igen. Men skrapar man lite på ytan är det nog inte så illa ställt ändå.

Ta t ex Nineveh (NY) som jag passerade idag. Samhället har 50 hushåll men har ändå ett visst serviceutbud. Här finns bibliotek, livsmedelsaffär med en bensinpump, restaurang, handelsträdgård och en kyrka.

Linda Ferranti, Library Clerk på Nineveh Public Library.

Utanför biblioteket fladdrar en flagga som talar om att man har öppet. Öppettiderna här är nästan lika bra som på t ex stadsbiblioteket i Stockholm. Motvinden har varit besvärlig under hela dagen, jag är tröttkörd och går in på biblioteket för att koppla upp mig mot nätet. Jag möts av Linda Ferranti som sätter på kaffe och tar fram en vattenflaska till luffaren och pumpar honom med frågor om svensk sjukvård, svensk skola, svenska bibliotek och naturligtvis om min löpning.

Hur kan ett så här litet samhälle ha ett eget bibliotek och så generösa öppettider? frågar jag.

-Det beror nog mycket på mig själv, jag tycker det är roligt att vara här och så är ersättningen låg.

Nineveh är inte unikt, det finns bibliotek i de flesta små samhällen men i regel är de bara är öppna någon dag i veckan. Mycket skolungdomar håller till på biblioteken och det är datorerna och spelen som drar. Också vuxna använder datorerna, internet ute på landsbygden är inte lika utbrett här.

Dagens löpning på 55 km gick ovanligt tungt, motvinden och alla backar gjorde det inte lättare. Jag missade dessutom ett lunchstopp och fick köra på tom tank länge. Det ska bli skönt när Appalacherna är besegrade men än återstår det flera dagar.

Imorgon kommer något speciellt att inträffa. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:25:02

Läs / skriv kommentar (7)


2018-04-26 - Dag 10: Detta är Amerika

Peg har arbetat i glassbaren sedan 1970 och hennes mamma började på 60-talet. Byggnaden är dock från 50-talet.

Det är lite av en nostalgitripp jag gör. Mina första bilder av Amerika fick jag från barndomens Kalle Anka-tidnngar. Och det är dom bilderna som nu spelas upp när jag springer längs highway 7 här i delstaten New York.

Många vackra gamla byggnader står och förfaller, ägarna pressas inte av myndighterna att riva eller städa upp. Därför ser det ofta fattigare ut än vad det kanske är. Men det finns också en ambition hos de unga att bevara det gamla. På ett kaffé i småstaden Unadilla träffar jag 26-årige Kurt som vigt sitt liv åt att renovera ett gammalt värdshus byggt 1787 (Historic Andrew Mann Inn). Han har studerat bygnasvård och jobbar extra på kaféet för att få ihop pengar till husprojektet.

-Ja, det är ett livsprojekt. Det är ett fantastiskt hus, unikt eftersom det knappt ändrats sedan det byggdes, säger han och visar bilder på det från en bilaga lokaltidningen tryckt upp.

Alla gamla bensinstationer, motell, glassbarer med mera gör mig nostalgisk. Många av dessa 50- och 60-talsskaplser finns kvar i nära ursprungsskick. Som t ex glassbaren Tastee Treat längs hwy 7 i Sydney. Där träffar jag Peg som säkert har uppemot 50 olika mjukglassar att erbjuda, jag tar ett litet rån  med jordgubb för dryga dollarn. Underbar!

-Inte många kunder idag eftersom det regnat hela dagen.

Jag kommer i samspråk med henne och hon berättar att hon arbtetat i glassbaren sedan 1970 men nu funderar på pensionen. Jag frågar om den ingår i någon kedja eftersom jag sett liknade byggnader men glaasbaren är familjeägd. "If you can dream it up, we can make it!", lyder sloganen.

 

Tuff kille i tufft väder. Det regnade hela tiden jag sprang och den ena bilen efter den andra stannade och erbjöd mig skjuts.

-Care for a drive? frågar föraren i en röd pickup som stannat till men jag viftar avvärjande. Lite senare händer samma sak. Nu nästan föser föraren in mig i sin lilla bil och han har inte den minsta förståelse för att varenda meter över denna kontinent ska ske till fots. Av hans ansiktsuttryck kan jag läsa hans tankar; idiot.

Det märktes att jag idag var omskriven i lokaltidningen, ovanligt många tutningar och tummen upp.

-Are you Björn from Sweden? frågar en kvinna och trycker en femdollarssedel i handen på mig.

Och när jag checkar in på hotellet och inte har jämna pengar (kortmaskinen fungerade inte, annars betalar jag alltid med kort) rundar motellkvinnan av beloppet till min fördel.

-Resspekt för sådana som du, säger hon.

Inte undra på att luffaren kommer tillbaka till Amerika år efter år.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:01:50

Läs / skriv kommentar (8)


2018-04-25 - Dag 9: Lyxhotell för luffaren

Stort och vräkigt på Clarion i Oneonta, New York.

 

Luffaren var nöjd med sitt hotellrum. Guldkranar, en gigantisk jacuzzi som nästan krävde stege för att komma i, soffa, fåtöljer, eldstad och en King Bed.

Ja, det svänger snabbt i hotellstandarden- igår charmigt 1800-talshotell till idag vräkigt och fult 2000-tals hotell i staden Oneonta (14 000 invånare). Visst, lyxigt i överkant  men samtidigt något sorgligt över hela skapelsen. Skrapade man lite på den fina ytan var det lätt att inse att här behövde flera slitna detaljer bytas ut.

Det här blev den kortaste dagen av alla, kanske den kortaste på hela touren, bara 33 km. Lätta dagar är annars inte alltid så lätta, man slöar till. Dagens ”stora händelse” var att dagstidningen The Daily Star ryckte ut med reporter och fotograf och intervjuade mig. Det måste ha varit Jim på Worcester Inn Hotel som tipsat tidningen. Reportern, Whitney Bashaw, tyckte jag gjorde ett proffsigt intryck, HÄR kan du läsa hennes artikel,

Jag är lite kluven till det hör med publicitet. Under de första löpen tog jag en del kontakter med tidningar men har slutat med det. Jag vet att jag kan få hur mycket press som helst (ja, nästan i alla fall om vi talar om lokalmedia). En rolig effekt är att jag plötsligt blir väldigt uppmärksammad ute på vägarna när tidningen kommit ut, bilar tutar och folk vinkar.

Jag skriver mycket om hur uppmuntrande och gästfria amerikanerna är mot mig. Ett exempel på detta var när jag idag reste mig från lunchbordet och skulle betala.

-Behövs inte, kvinnan därborta har redan betalat, sa serveringspersonalen. Uppenbarligen måste hon på något sätt ha snappat upp vad jag höll på med eller annars tyckte hon bara synd om mig. Jag hade inte talat med henne.

Oneonta var en charmig stad med ett levande centrum och många affärer längs  Main Street.

Nu väntar några regniga dagar. Tror ändå att jag ska vara rätt bra rustad. Skönt också att jag idag hunnit få en hel del uträttat förutom löpningen, bl a hotellbokningar och en stortvätt. Imorgon blir det troligen ett riktigt ”loppehotell”. Det svänger som sagt snabbt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:48:16

Läs / skriv kommentar (6)