Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2016-06-13 - Dag 55: Iowa ställer upp

MaryRuth och Abram Wilwerding kom ut från familjens hus och gav mig Gatorade och energikakor. Barnen går i tredje resp fjärdeklass och Abram berättade att han tycker om att springa.

I Persia (300 invånare) finns en restaurang/bar- den var stängd eftersom det var söndag, I Persia finns också tre läskedryckasautomater- alla var ur funktion. Det var i Persia jag skulle äta lunch och återhämta mig efter 32 km löpning i nära 40 graders värme . . .

Ja, läget var rätt kritiskt idag. Vätskeförrådet på kärran var nästan slut och jag hade bara några energikakor kvar. Jag var i desperat behov av mat och vätska för de återstående 25 kilometrarna till motellet i Harlan. Var skulle jag få tag i detta? Inte en människa ute på gatorna. Skulle jag tvingas knacka på i något hus och be om hjälp?

Eftersom jag är en turgubbe fick jag hjälp. Plötsligt kom barägaren i sin bil och jag dök på honom direkt. Jodå, han låste upp, bredde mackor till mig och serverade litervis med cola och fyllde kyltanken med is.

Och sedan kom hjälpen slag i slag. Bilar stannade, flaskor sträcktes ut och de 25 kilometrarna till Harlan var inte längre något problem. Jag tror att jag idag drack 13-14 liter under och efter löpet, möjligtvis nytt "vätskerekord". Förvånad att magen kan sluka så mycket.

Vackra men backiga vägar i Iowa. Jag tvingades göra ständiga stopp för att dricka.

Dagens distans:57 km

Veckans distans: 420 km (rekord detta löp)

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:00:42

Läs / skriv kommentar (6)


2016-06-12 - Dag 54: Här är du aldrig för gammal

87-årige James Podey kör varje dag på sin Honda Goldwing från bostaden i Omaha till Shellmacken i Nickerson.Varför? För att dricka en kopp kaffe.

I USA är du aldrig för gammal för något. Medan andra pensionärer tvingas jobba långt efter pensionsåldern är 87-årige James Perley från Omaha i Nebraska ute och cruisar på sin trehjuliga Honda Goldwing.

Han ser ut som om han vore 65-70 men är 87 år. Jag träffar honom på en idylliskt belägen Shellmack i Nickerson, Nebraska. Utanför står en jättelik trehjulig motorcykel och blänker i solen. Vid ett av borden därinne sitter han med sin kopp kaffe. Det har han gjort i stort sett varenda dag  sedan hans fru gick bort för två år sedan.

Han är nyfiken och undrar vad jag håller på med.

-Is that  right? skrattar han när han får höra kortversionen av mit löp.

Jag gillar det där uttrycket ”Is that right?”. Det är möjligt att jag tolkar det helt fel men jag uppfattar det som att personen verligen är intresserad och vill höra mera om något närmast osannolikt. Till sådana personer brukar jag ge mitt visitkort. Men James får inget för han har aldrig ägt en dator.

-Good for you, får jag också höra. Det uttrycket uppfattar jag som ett totalt ointresse för vad jag gör men personen vill ändå säga något snällt. Inga visitkort till ”good for you personer”.

När jag börjar inse att det är James som är ägare till vidundret utanför är det nära jag utbrister:

-Is that right?

Jodå, Hondan är hans och han köpte den för 40 000 dollar, ungefär vad en bil kostar.

-Min fru var aldrig intresserad av motorcyklar. Jag älskar den och kör hit på småvägar nästan varje dag, träffar folk, dricker en kopp kaffe och kör hem igen, en tur på totalt 70 miles. Mc:n har cruise kontroll, så det blir i behagligt tempo, berättar han.

Vi skiljs och jag stånkar vidare i hettan. Idag skulle det visst vara värmerekord men jag märker ingen större skillnad. Det går åt enormt mycket vatten, tvingas nu dricka varannan kilometer. Men jag får påfyllning av "Anders i Omaha", en av mina trogna läsare på bloggen. Han har åkt ut från bostaden i Omaha för att träffa mig och bjuder på lunch i Blair. Mycket trevligt att träffa en Göteborgare i förskingringen!

Anders kom med sin pickup truck och i kylväskan fanns många godsaker till en törstig löpare.

Idag korsade jag Missourifloden och är nu i Iowa. Trevligt men Iowas vägar gillar jag inte, vägrenarna är grusade och otrevligt att gå ut med kärran i gruset vid möten.

Äntligen Iowa!

Dagens distan: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:56:08

Läs / skriv kommentar (3)


2016-06-11 - Dag 51: Här tar man aldrig ner skylten

Motellet längs hwy 30 utanför Fremont stängde för länge sedan men skylten står kvar. Byggnaden tuttade brandkåren på i övningssyfte.

Charmigt? Ja, på sätt och vis, här vimlar det av övergivna byggnader. Bilden från hwy 30, Rogers, NE.

I Sverige får man inte lämna allt för vind och våg när verksamheten upphört. Men i USA vimlar det av förfallna och övergivna byggnader. Charmigt i vissa fall men ibland också väldigt skräpigt.

Imorgon säger jag bye, bye till hwy 30 i Nebraska, en av mina favoritvägar, och springer in i Iowa. Tolv dagar tog det att klara av Nebraska, som mot slutet inte alls blev en så lätt munsbit som jag trodde. Hettan och överlånga distanser höll på att knäcka mig.

Idag också en mycket tuff dag, temperaturer uppåt 40 grader. Jag blev dessutom nerstänkt av kobajs och urin från alla djurtransportbilar som svischade förbi. Jag tror ändå korna hade det betydligt värre än jag, de gjorde ju dessutom sin sista resa.

Nu var jag bättre förberedd på att det kunde bli besvärligt. Mycket vätska kånkades med, jag blandade saltdrinkar, tog is från två restauranger, höll nere tempot och det gav resultat. Jag var ute cirka tolv timmar och drack totalt cirka tio liter. Även idag var jag en turgubbe- där jag inte förväntade mig att få vätska fick jag vätska. I lilla Ames med bara några hus stannade jag till, kanske skulle det finnas en colamaskin där? Nej, men en privatperson gav mig det jag längtat efter: två burkar kalla Coke och björnbärsdricka.

Mycket mat efter en lång arbetsdag men kanske inte den festmåltid jag hade sett fram emot. Sirloinsteken var en hackebiff och jag frös som en hund eftersom jag var så svettig. Personalen var vänlig nog att stänga av luftkonditioneringen. En annan nitlott var att jag på Rodeway Inn fått ett rum för rökare. Att boka om skulle kosta 50 dollar. Det blev rökrummet- hemskt!

Dagens distans: 77 km (rekord detta löp)

Keep on runnig!

Postad av Björn kl 07:59:46

Läs / skriv kommentar (6)


2016-06-10 - Dag 50: USA-maten bättre än sitt rykte

Många bilar utanför är ett gott tecken på att här serveras god mat. De små lokala och familjeägda restaurangerna ger ofta ett slitet intryck, i regel hemska toaletter men maten är bra. Bilden från Silvercreek, NE.

Jag gillar maten i USA. Har faktiskt aldrig ätit något som smakat illa. På orter med bara några hundra invånare kan man hitta en topprestaurang.

Maten i USA tycker jag förtjänar ett bättre rykte. Det finns mycket mera än bara snabbmat. Jag lyfter på löparkepsen för smårestaurangerna på landsorten. Men tyvärr ger dom ofta ett slitet och halvsnuskigt intryck, maten är dock generellt bra, här får man hemlagat. Bensinstationsmaten tröttnar man fort på och den är knappast heller nyttig. Numera blir det typ McDonalds bara 1-2 gånger i veckan.

Mycket lantbrukare på Vine Street Café i Silvercreek. Skönt att här kan man gå klädd hur som helst utan att någon reagerar. Caféet saknade wifi men av servitrisen fick jag fick koden till baren intill.

Det är inte bara maten som är generellt bra. USA har servitriser i världsklass. De ser direkt när man kommer in, man behöver aldrig vänta på att få beställa eller att få notan och fyller på glaset hela tiden. De verkar dock slita hårt och är väldigt beroende av hur mycket dricks de kan dra in.

Ökenkepsen åkte på under eftermiddagen när temperaturen var som högst.

Dagen till Columbus blev lång och het. Löpningen gick trots den tryckande värmen bra. Första halvan, 38 km till Silver Creek, gick på 3.50. Men när det bara var några kilometrar kvar till slutmålet Columbus drabbades jag av illamående och hade svårt att ta mig till motellet. Efter någon timma kvicknade jag till och nu känns allt normalt igen. Tyvärr blir mogondagen ännu tuffare.

Dagens distans 73 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:35:10

Läs / skriv kommentar (17)


2016-06-09 - Dag 49: Varmaste dagen

36 grader men dessbättre ingen hög luftfuktighet.

Idag varmaste dagen, 36 grader,  och imorgon minst lika varmt. Jag klarar värmen relativt bra men 72 km imorgon till Columbus blir en svettig historia.
Hellre stekhett än kallt. Jag har frusit större delen under detta coast to coast och det var först i Nebraska det började bli behagliga temperaturer. Nu är det dock väl varmt och medvinden gör dessutom att det blir ännu varmare. Så imorgon åker ökenkepsen på, nacke och öron får då också skydd.
Idag var det ”bara” en mara att springa. Men jag underskattade värmen, hade med mig för lite vätska. Istället för att dricka var femte kilometer tvingades jag nu dricka var fjärde och mot slutet var tredje kilometer vilket resulterade i att kyltanken under kärran sinade. Men nu när jag är i Nebraska och inte i ödsliga Nevada, Utah eller Wyoming har jag mycket lättare att få tag i vatten. Räddningen blev en maskinfirma ute på vischan som hade en läskedrycksautomat.

I Central City fanns ett kommunalt bad. Skönt att ta en simtur efter en het dag ute på hwy 30. Föredömligt många livräddare och kolla tjejjen till vänster som håller ett öga på mig.
Du känner väl till Kalle Ankas kusin, turgubben Alexander Lukas? Jag är som han- har ständig tur i svåra lägen. För nog är är väl det här ren tur:
•    Tappade solglasögonen vid ett vätskestopp. Bestämde mig för att springa tillbaka (ett svårt beslut att ta), visste dessutom inte vid vilket stopp glasögonen ramlat av. Först hittade jag dem inte men på återvägen såg jag dem i gräset. Självförtroendet var åter på topp!
•    400 cyklister, som just nu cyklar tvärsöver Nebraska, hade slagit läger i Central City (2 900 invånare), stan där mitt motell låg. Ändå lyckades jag få ett rum på Rodeway Inn.
•    Motellet låg dessvärre i utkanten av stan och det var långt till en restaurang. Skulle jag tvingas gå? Nej, fick skjuts både till och från restaurangen av cyklisternas egen shuttle service.
Dagens distans: 43 km
Keep on running!

Postad av Björn kl 06:08:50

Läs / skriv kommentar (6)


2016-06-08 - Dag 48: Vad jag tänker på hela tiden

Denny´s tillhör mina favoriter och särskilt deras goda och prisvärda sirloin stekar. Tyvärr var just denna restaurang i Grand Island tillfälligt stängd- köket hade slut på gas. Stor besvikelse!

Vad tänker du på när du springer? brukar folk fråga. Egentligen ingenting. Jo, mat, förståss. Mot slutet av dagen fantiserar jag om vilka restauranger som kan finnas när jag kommer fram till motellet.

Under en hel dag då man inte har något annat att göra än att sätta en fot framför den andra borde man ha hur mycket tid som helst för tankar. Så frågan är motiverad. Men tyvärr, jag tänker inga djupare tankar när jag springer, varken under ett coast to coast eller på hemmaplan. Kanske är det så att löpningen tar så mycket koncentration och energi att det inte blir något över till hjärnan.

En sak upptar dock tankarna hela tiden: hur långt jag har sprungit och hur långt det är kvar innan jag får vila och äta. Jag kastar hela tiden en blick på vägmätaren. Sedan börjar ett evigt räknande- nu är det bara en mara kvar, nu har jag gjort hälften, bara en halvmara kvar etc. Ibland räknar jag spelade låtar på ipoden Jan lånat mig (innehåller ”en miljon” countrylåtar). Först efter tolv låtar ”får” jag titta på vägmätaren och blir då antingen glad eller besviken beroende på hur långt jag kommit.

Subway finns överallt men jag gillar inte kedjan, ingen mat för löpare. Just denna Subway i Gibbon, NE, är dock väldigt speciell för mig- här mitt i USA träffade jag en gångare 2007 under mitt första coast to coast. Han gick västerut och jag sprang österut. Vi håller fortfarande kontakt på FB.

Det här låter ju som om jag inte tyckte det var roligt att springa. Lite är det väl så även om jag naturligtvis stundtals också njuter under själva löpningen. Men det är alltid jobbigt att springa. Så det är mera bieffekterna jag är ute efter. Jag är alltid nöjd efteråt. Att ha genomfört uppdraget, skriva in kilometersiffran i excelarket, duscha, äta och vila- där har du några höjdpunkter för en coast to coast löpare.

Idag blev det tidig start eftersom dagen skulle bli lång.

Det har nu varit några varma dagar och jag dricker cirka sex liter per dag, kan komma att öka till uppåt tio liter om det blir riktigt hett. Var femte kilometer stannar jag för att dricka en mugg Gatorade, ytterligare en höjdpunkt. En annan är lunchstoppet. Så det är distanser och mat som mest upptar tankarna. Med tanke på distansen nedan förstår du att jag är ovanligt nöjd idag.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:31:55

Läs / skriv kommentar (2)


2016-06-07 - Dag 47: Här finns jobben vi inte har

Mannen skulle enkelt kunna bytas ut mot ett trafikljus. Men frågan är vem som skulle vinna på det. Bilden från hwy 30 strax utanför Kearney, Nebraska.

Funktionshinder eller ingen utbildning. Det behöver inte hindra någon från att få ett jobb i USA. Här finns arbetstillfällena som vi inte har i Sverige men som vi kanske borde ha lite fler av.

Dagligen ser jag dem- unga och gamla amerikaner som utför de mest enkla sysslor till en låg lön. Det kan vara den kvinnliga pensionären som ser till så allt fungerar i frukostmatsalen på motellet till mannen ute på landsvägen som står med sin stoppskylt. Och det kan vara ungdomar, ofta med ett funktionshinder, som torkar av borden på Mc Donalds eller som håller gräsmattorna snygga eller plockar fimpar på parkeringsplatsen. Dom där jobben, om de ens funnits i Sverige, är borta för länge sedan.

Bra eller dåligt? Jag är kluven. Med lite insikt i ämnet om hur svårt det är för alla som inte platsar på den svenska arbetsmarknaden är det tråkigt att de enkla men betalda jobben helt försvunnit. Närmast vi kan komma i Sverige är daglig verksamhet, en sysselsättning som syftar till att ge personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning något intressant och meningsfullt att göra på dagarna. I den här gruppen ingår ofta ungdomar  med autism. Men tyvärr är det få som kommer ut på den "riktiga" arbetsmarknaden, det verkar dom göra lättare i USA.

Idag hade jag all anledning att fira- jag har nu sprungit 255 mil vilket är drygt halva distansen. Det blev meny Nr 1 på McDonalds, kaffe och en ice creame cone samt finrestaurang på kvällen. Dessutom kunde jag glädja mig åt följande:

* jag är skadefri, har inte ens några "känningar"

* jag har följt körschemat exakt

* jag känner mig fortsatt motiverad

* Svåraste halvan är avklarad- har du sprungit uppför varenda backe i Nevada, Utah och Wyoming- ja då behöver du inte frukta Appalacherna mot slutet.

Några tuffa dagar väntar dock. Imorgon blir det en sjumilare till Grand Island och sedan ytterligare några riktigt tuffa pass. Bor just nu på fina Comfort Inn i Kearney. Luffaren tilldelades handikapprummet. Ser jag så nergången ut?

Dagens distans: 43 km

Keep on running

 

Postad av Björn kl 05:28:10

Läs / skriv kommentar (8)


2016-06-06 - Dag 46: Besöksrekord på bloggen

Löpningen över USA verkar intressera många.  Antalet besökare på bloggen är just nu rekordstort och jag har läsare över hela världen.

Statistiken från mitt webhotell visar att jag hade cirka 1 600 besökare per dag på www.suneson.se den senaste veckan. Siffran har legat stabilt under hela löpet och med enstaka toppar på nära 2 000 besökare per dag. Jämfört med löpet 2014 handlar det om en ökning med över 50 procent.

Det här är är naturligtvis ett stort stöd för mig. Att ha läsarna med sig gör att allt går mycket lättare. Roligt också för min bror Ragnar som varje dag översätter texterna till engelska. Över en tredjedel av besöken på bloggen sker från utlandet, de flesta från USA. Av de  totalt cirka 50 000 besöken den senaste månaden var 13 000 från USA. Jag har läsare över hela världen men Grönland är ännu så länge en vit fläck- noll besökare.

Jag är själv förvånad över det stora intresset. Jag har knappt gjort någon reklam för bloggen. Tidigare när jag arbetade på Svenska Dagbladet var det annorlunda, då gick den parallellt på SvD:s web.  Nu räcker det uppenbarligen med mun mot mun metoden.

Ryttare längs Lincoln hwy 30 sju km väster om Overton, Nebraska.

Sötebrödsdagarna i Göteborg är nu tyvärr över. Jag har haft tre underbara dagar här tillsammans med goda vänner, bott kungligt, fått en massa Stevar och förnyat den tekniska utrustningen. Samtidigt har vädret varit soligt och varmt och löpningen gått väldigt bra. Nu fortsätter jag min resa österut genom Nebraska och om fem dagar korsar jag Missourifloden och springer in i Iowa och gör ännu ett hopp vid en gränspassering.

Dagens fråga: Hur många mer hopp måste jag göra innan jag når Boston?

Bildmontage gjort av Jan..

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:45:54

Läs / skriv kommentar (9)