Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1830 km. Denna vecka: 12 km. Idag: 12 km

2016-06-04 - Dag 44: Tar sikte på vattentorn och silor

Ser du vattentornet i fjärran? Ett vattentorn betyder bebyggelse och kanske också ett matställe, en affär eller åtminstone en läskedrycksautomat för en trött löpare.

Jag gillar platta, gröna Nebraska med alla sina små städer och samhällen. Här tar man sikte på ett vattentorn eller en silo i fjärran.

Nebraska är en jordbruksstat. Det märks inte minst på grund av alla silor som finns vid infarterna till samhällena. Man ser dessa vita kolosser tidigt dyka upp och varje gång förvånas man över hur långt det är fram till dem. Samma gäller vattentornen, man kan behöva springa en mil innan man är framme. Under tiden rinner snålvattnet till, jag kan fantisera om att det nog finns en restaurang där framme. Ofta känns det som om jag är konstant hungrig.

Det är inte bara olje- och gruvstaterna som har dåliga tider just nu. Priserna på jordbruksprodukter inklusive kött är låga och bönderna klagar. Det råder överproduktion, bl a på grund av att Kina köper mindre. Torkan brukar annars vara ett återkommande problem i Nebraska men i år har det regnat bra.

Idag korsades floden North Platte utanför staden med samma namn. North Platte har 25 000 invånare och har USA:s största rangerbangård.

Löpningen går förvånasvärt bra. Medvind/sidvind och inga backar bidrar till det men all tidigare höghöjdsträning hjälper nog också till. Jag är helt skadefri, känner mig inte sliten och jag följer till punkt och pricka mitt körschema. Kan det bli bättre?

Nu är jag nere på strax under tusen meters höjd. I morgon hoppar jag för femte gången framför skylten till Gothenburg. Jag är redan i min "hemstad", fick en Steve, men det är först på lördag jag springer in i Gothenburg, staden som grundats av en svensk (Olof Bergström).

Bor som en kung på Comfort Suites i Gothenburg. Att komma till ett bra motell är ofta det jag ser fram emot mest under en lång löpdag. Vila, mat och lite lyx håller modet uppe.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!
 

Postad av Björn kl 06:30:33

Läs / skriv kommentar (5)


2016-06-03 - Dag 43: Skilda världar

Dyrt och dåligt. Park Motel i Sutherland, Nebraska var ett av de sämsta motell jag bott på. Naturligtvis ingen frukost men förvånasvärt inte heller wifi. Observera att varje motellgäst dock hade ett eget "garage" men jag ställde kärran inne i rummet trots att den knappt fick plats där.

Kedjemotellen i USA håller generellt hygglig standard och är relativt billiga. Annorlunda är det med "mom an pop motels" (familjeägda motell, ofta i småstäder). Jag bor just nu på ett av de värsta jag sett.

Standarden kan variera väldigt inom samma kedja. Men det finns ändå en miniminivå och det känns tryggt. Jag brukar välja mellanklass eller strax under lyxklass i de fall jag har några valmöjligheter. Det innebär 60-100 dollar per natt, frukost, wifi, kaffebryggare på rummet, ibland pool och gym och i regel fräscht och snyggt.

Igår bodde jag som en kung på Comfort Inn i Ogallala till priset 42 dollar inklusive skatt (jag fick en bra rabatt). Idag bor jag som sagt på Park Motel i Sutherland (1 300 invånare). Priset är 58 dollar och egentligen är det inte mycket mer än tak över huvudet jag fått. Verkligen skilda världar. Nåja, glad att jag slapp campa.

Varför har ni inte wifi? frågade jag motellkvinnan. Det här var nästan det enda av de cirka 400 motell jag bott på i Amerika som saknat internet.

-Det går inte att installera här, jag har försökt, svarade hon.

Jag tror inte på den förklaringen. Jag fick  ändå uppkoppling på baren intill. Motellkvinnan berättade att hon bott i Sutherland i 23 år men visste inte var man kunde få uppkoppling. Baren, som är en av få mötespunkter i Sutherland, hade hon besökt två gånger. Skilda världar.

Skaffade solglasögon idag- borde ha haft dem för länge sedan. Väderprognosen har utlovat flera soliga dagar.

Vägarbetena stoppade inte mig, fick ha hwy 30 för mig själv flera mil.

Dagebs distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:48:15

Läs / skriv kommentar (5)


2016-06-02 - Dag 42: Min utrustning faller samman

Elektroniken håller inte måttet. Jag har haft otur (?) och tvingats byta ut en massa tekniska prylar under detta coast to coast.

Först var det min Tom Tom gps löparklocka som krånglade. Ny köptes direkt i San Francisco. Sedan var det kameran som inte riktigt höll måttet- ut med den och in med en ny. Därefter var det dags att köpa en ny uppsättning batterier till gps:en jag navigerar med (Zumo 660LM ATL). Dessa specialbatterier finns inte i butiker utan fick beställas på nätet och ska nu levereras till Comfort Inn & Suits i Gothenburg där jag snart kommer att bo ett antal dagar.

Som om det inte vore nog med detta blev idag gps:en jag har på kärran obrukbar, en Garmin Edge 200. Det var en av knapparna som slitits ut. Även i de övriga fallen handlar det om förslitningsskador.

Vad jag lärt mig under alla dessa coast to coast är att agera snabbt. Utrustningen måste vara i tipp topp. Det gäller även kroppen men där går det ju inte att byta ut delar, istället får man försöka vårda det som finns och dessbättre kan ju kroppen reparera sig själv.

Hittills har bara ett par skor bytts ut. Denna gång hade jag med mig tre par och alla var i ganska gott skick. Nästa skobyte kommer att ske om någon vecka. Även däckbyte på kärran är på gång. Jag har haft med mig ett reservdäck och detta kommer att sättas på vänster bakhjul (trycket är störst där eftersom jag har störst tyngd på vänster hand) medan framdäck och höger bakdäck byter plats. Det annars så kritiska tillståndet på slangfronten är mycket gott- jag hade med mig sex reservslangar och har hitills bara haft fyra punkteringar. Nebraska är annars ökänt för "stickys" (små taggar från en växt längs vägkantarna) så det blir säkert mycket lagande framöver. Även solglasögonen har havererat, hann aldrig användas, men idag köptes nya.

South Platte River, Ogallala, i kvällssol.Floden förenar sig med North Platte River och bildar Platte River som rinner genom hela Nebraska och löper ut i MIssourifloden.

Dagens distans: 56 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:05:56

Läs / skriv kommentar (13)


2016-06-01 - Dag 41: Colorado!

Ett hopp med blandade känslor. Colorado tillhör inte mina favoritstater.

Jag är i Colorado. Men det blir en fransysk visit. LIka bra det, för Colorado är delstaten jag helst undviker.

Min aversion beror på två saker:

* Ingen annanstans har jag blivit så illa behandlad och så oftad stoppad av polisen som just i Colorado. Vid förra löpet hotade till exempel en polis att kasta mig i fängelse.

* Starkt kritisk mot den fria synen och bruket av marijuana. Det kryllar av butiker som säljer marijuana- bara i Denver finns det en butik på var 90:e invånare. Här i Julesburg, där jag just nu befinner mig, är dock försäljning förbjuden, däremot inte att röka om det sker i hemmet.

Nåja, ändå är jag här. Varför? Svaret är: av rent logistiska skäl. En sväng in i Colorado gjorde att jag kunde hitta ett motell, annars hade det blivit camping eller som under löp nummer 3, en Steve.

'

Stängd krog i Lodgepole (300 invånare), Nebraska. Här andades det mesta förfall.

När jag stannar till på den lilla bensinstationen i Lodgepole, Nebraska, för att köpa en kaffe och en glass tittar kvinnan bakom disken på mina såriga läppar.

-Ta den här salvan, den hjälper. Jag bjuder dig på allt.

This is America! 

Imorgon återvänder jag till Nebraska och kära gamla hwy 30. Nebraska är förresten den enda delstatenn där jag aldrig blivit stoppad av polisen. Just nu har dom fullt sjå med att kontrollera att bilister från Colorado inte för in marijuana till Nebraska. Minsta lilla bypolis har tvingats skaffa en knarkhund.

Dagens distans: 72 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:34:48

Läs / skriv kommentar (3)


2016-05-31 - Dag 40: Flyr från tornado!

'

Tornadolarmet tjuter och jag söker skydd i American Legions byggnad i Potter, Nebraska. Tornadon orsakade troligen ingen större skada och var uppskattningsvis 10-15 km ifrån mig.

Soligt, varmt, vindstilla och fågelkvitter. Jag ska precis ta lunchpaus i samhället Potter (350 invånare) då helvetet brakar löst. En, två, tre, ja fyra tornados är plötsligt över mig!

Allt är stängt i Potter och jag vet inte var jag ska söka skydd. Men jag har enorm tur. Det är Memorial Day och American Legion har precis avslutat sin högtidssammankomst och håller på att bära ut mat och annat från sin lokal på Sherman St. Jag blir väl omhändertagen av familjen Steele, jag rensar matfaten och känner mig trygg. Skulle tornadon komma närmare, ja då skulle inte ens denna tegelbyggnad från början av seklet stå pall utan då gäller det att söka skydd källaren.

Lite läskigt är det och den tjutande sirenen från brandstationen förstärker oron. Men människorna runt mig tar det lugnt, de har varit med om det här tidigare och skrattar om att man bor i Nebraskas "tornadoallé". Vi går ut ur lokalen för att studera "skådespelet" och för att fotografera. Den yngre generationen håller sig uppdaterad via sina telefoner och kan på väderkartan se hur tornadon rör sig. När vi kommer ut skriker någon:

-Det är fyra tornados! En har nått marken och är borta vid vindkraftverken.

Den här tornadon nådde marken och träffade en vindkraftspark men dessa är byggda för att stå pall.

Två otäcka spetsar- tornados. Just dessa två nådde aldrig marken.

En tornado är bland det värsta en ensam löpare ute på vägarna kan råka ut för. Jag vet, jag var nästan nästan inne i stormens öga under ett coast to coast 2010 i South Dakota. Nu slapp jag vinden, regnet och haglet och kunde i stället njuta av alla läckerheter veteranerna inte hunnit äta upp.

Idag kunde jag inte springa hela den planerade sträckan. Eftersom tornadovarningen kvarstod avråddes jag från att fortsätta till Sidney och fick skjuts sista biten. Jag har lovat min fru att inte ta några risker. Det löftet var lätt att hålla idag. Distansen blev ändå lång med tanke på hur långt jag fick gå i Sidney för att hitta en öppen restaurang (men dessa kilometrar räknar jag inte in i den totala distansen).

Morgondagen till Julesburg, Colorado, blir lång och kan också bli en rysare. Men någon tornadovarningen har i alla fall (ännu) ännu inte utannonserats.

Dagens distans: 29 km

Keep on running!

 

 

 

Postad av Björn kl 03:23:52

Läs / skriv kommentar (11)


2016-05-30 - Dag 39: Min bästa dag

Äntligen Nebraska- civilisationen.

Solen skiner, kortbyxorna är på för första gången på länge, jag har lätt medvind och springet på en av de bästa vägar jag vet; US Highway 30 i Nebraska. Jag har gott om tid, hinner ta avstickare och prata med lokalbefolkningen. Det är precis så här ett coast to coast ska vara!

Äntligen Nebraska! Ja, jag menar det verkligen. Det känns som om jag nu lämnat vilda västern och kommit till civilisationen. Nevada, Utah och Wyoming är tuffa delstaer för en löpare- enorma avstånd mellan städerna, enorma backar och en karg natur, dock vacker på sitt sätt.

I Nebraska är det platt, grönt och städerna ligger tätt. Träden är på väg att slå ut, syrenerna blommar för fullt och folk är ute och klipper sina gräsmattor. Jag springer på US 30, en del av gamla Lincoln Highway, min favoritväg. Här finns knappt någon trafik eftersom Interstate 80 finns i närheten.

Jag känner mig lös och ledig, har hur mycket tid som helst eftersom det är bara 38 km till slutmålet, Days Inn i Kimball. Vid ankomsten där blir man så glad och imponerad att jag får bo gratis. Innan har jag hunnit göra en avstickare till Bushnell (125 invånare).

Övre två bilderna: Mark håller öppet varje söndag loppisboden Johnsons Surplus som han driver tillsammans med hustrun Sally. Han är 64 år, ser fram emot pensionen och hoppas kunna dryga ut den med en och annan "buck" från loppisförsäljningen.

Nedre två bilderna: Birch Street, Bushnell. Lite fräschare såg bokcafet ut men tyvärr var det stängt. Jag fäste mitt visitkort på dörren och tog en medhavd fika utanför.

Triathleten David Reher från Helena, Montana tog en joggingtur i Pine Bluffs efter att samma dag ha vunnit ett långlopp på cykel. David är en av få joggare jag mött under detta coast to coast.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:35:40

Läs / skriv kommentar (7)


2016-05-29 - Dag 38: Lång dags färd mot natt

Anlände till motellet i Pine Bluffs, Wyoming klockan 20.45. En kvart senare hade det varit kolmörkt.

Nog möter man ganska många märkliga personer och märkliga beteenden när man korsar USA till fots. Det här är nationen där man verkar kunna göra precis vad som helst och se ut precis hur som helst utan att någon reagerar. Mest på gott faktiskt.

Jag rör mig nästan enbart på landsorten. I de större städerna är det striktare, mera som hemma. Men här ute på vischan i vilda Wyoming verkar allt accepterat. Mitt besök på ett litet truckstop mellan Cheyenne och Pine Bluffs får illustrera vad jag menar med märkligt beteende.

När jag skulle betala min Snickers och Starbucks kaffedryck låg expediten på golvet och utförde någon religiös ritual. Sedan for han upp, viftade med rökelse runt några glaskulor som hängde i taket medan kunderna snällt fick vänta. Ingen sa något, allt verkade helt naturligt. Kunderna var mest lastbilschaffisar, en stor yrkeskår i USA men också en ganska märklig sådan. När de kliver ur sina fordon ser många ut att ha gjort på sig. De har svårt att gå, det gäller också många vanliga amerikaner. Det handlar inte bara om övervikt eller att man suttit länge i bilen,  man har ingen vana vid att promenera.

Min dag blev lång. Lite strul med datorn gjorde att jag kom iväg alldeles försent från motellet i Cheyenne. Planerade 65 km råkade dessutom bli 70, främst orsakat av att jag bytte till ett enklare motell som låg lite tokigt till. Nåja, jag var stark idag och stolt sa jag till personen bakom motelldisken:

-I have been jogging 42 miles today.

-Hm . . .

-Aren´t you impressed?

- I will not talk, I´m depressed. . .

En annan som heller inte ville tala var en ung expedit i en löparbutuk i Laramie. Jag sa i förbigående när jag provade ett par skor att jag springer tvärsöver USA.

-Exciting.

Sedan tystnad och inte en följdfråga. Dumt nog köpte jag ändå skorna. Så det är inte bara klang och jubelrop där jag drar fram. Ändå tycker jag det är ganska skönt att man är så accepterande här.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:18:48

Läs / skriv kommentar (7)


2016-05-28 - Dag 37: Hon kämpar mot fetman

Sandra Biller är anställd på universitetet i Laramie och lär bland annat skolbarn att äta och träna rätt. Hon för en närmast hopplös kamp mot fettmaepedemin. Här Jans nya vidoe om mina dåliga och bra lunch- och middagsvanor https://youtu.be/SeAHCOeH4WM

Två av tre amerikaner klassas som överviktiga. USA har högst andel överviktiga i OECD. Det görs dock en del för att stoppa fettmaepedemin- jag träffade en av "fältarbetarna".

Själv är hon slank, ägnar fritiden åt ultralöpning och på arbetstid försöker hon få amerikanen att ändra sina kostvanor och motionera mera. 29-åriga Sandra Biller är anställd av universitet i Wyoming som Nutrion educator, den enda i hela countyt. Larmaie är en universitetsstad och här är problmen något mindre än i övriga USA men ändå gigantiska jämfört med Europa.

-Jag är ute på skolorna ett par gånger i veckan och när jag träffar barn i 8-10-årsåldern är de ganska intresserade av kost- och motionsfrågor. Men tonåringar och lite äldre är inte alls intresserade, säger hon.

Hopplöst jobb?

-Nej, men det är svårt att  se effekterna. Kampen mot fettman är inte hopplös. Men visst är det så att problmenen är störst bland lågutbildade och fattiga. Föräldrarna arbetar heltid och orkar eller har inte tid att laga riktig mat.

Sandra och hennes pojkvän gav mig även idag en "Steve", dvs transporthjälp (en Steve innebär dock inte att den löpta sträckan blir kortare, bara att jag får ihop logistiken). Dagen till Cheynne, Wyomings huvudstad med 60 000 invånare blev precis så underbar som jag förväntat. Jag sprang på en otroligt vacker väg med märkliga bergsformationer (Happy Jack Road). Här var  knappt någon trafik, jag hade medvind och nerförsbacke.

Mitt under löpningen på Happy Jack Road stannade en stor vinröd Ford pickupp till. Verkadee jnte ansiktena bekanta? Jo, det var Terry och Diana, motellfamiljen jag lärt känna i Gothenburg, Nebraska. De hade ärenden i trakterna och passade på att överlämna några hamburgare från Cheyenne. Efter en välbehövlig powernap i bilen plockade Terry fram en cykel och gjorde mig sällskap under cirka en mil. Vad lätt det var att springa med följecyklist!

Dagens distans: 65 km

Keep in running!

 

Postad av Björn kl 07:25:05

Läs / skriv kommentar (5)