Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1830 km. Denna vecka: 12 km. Idag: 12 km

2016-05-13 - Dag 23: "Dödens väg"

Saltlagret är bara någon millimeter tjockt, vattnet i pölarna har enormt hög salthalt och mitt i detta sterila landskap löper till höger "Dödens väg".

Jag är ute igen på "Dödens väg". Ja, så heter den naturligtvis inte utan det mer neutrala namnet Frontage road. Men dessa parallellvägar, som här och där finns längs Interstate är inte alltid att leka med.

Som du säkert förstått gillar jag att springa på motorvägar, tryggt med breda vägrenar och inte så kuperat. Men finns det en väg vid sidan av tar jag ofta den. En frontage road, även kallad access road eller service road kan dock vara förrädisk.

Plötlsigt kan den sluta i tomma intet och inte ha någon anslutning till motorvägen. Då kan man tvingas lyfta kärran över ett taggtrådsstaket ("alla" vägar i USA är omgärdade av taggtråd). Därför måste man göra noga kartstudier.

Under två dagar har jag nu utanför Wendover i Utah sprungit på en sådan frontage road. Dödens väg har jag döpt den till. Den går mitt i saltöknen, löper längs en järnväg med knappt någon trafik, är i bedrövligt skick och det mest hetsande att se kan vara en mobilmast. Under mina sex mil mötte jag bara två bilar. Då gällar det att bita ihop, sikta på en elstolpe i fjärran och bara att springa på. Lustigt nog brukar stolparna vara några kilometrar längre bort än man tänkt sig. Att bestämma avstånd i öppna landskap är svårt.

Ser jag i syne, är det ökentroll?

Trist på Dödens väg? Nja, när den väl var besegrad och jag stod som överlevaren växte självförtroendet. Imorgon är det återgång till ordningen, ut på Interstate igen.

Jan har det kanske inte alltför  roligt, sitta och vänta på brorsan i en öde vägkorsning i öknen och fördriva tiden med att lösa DN:s korsord och lyssna på country är inget jag trängtar efter. Därför viktigt att vi kan ha roligt tillsammans efter "jobbet". Idag åkte vi ut och tittade på racerbanan i saltöknen, Bonneville Salt Flats (dock inget att se, bara öken). Och så lyxar vi till det med maten. Vår "stamrestaurang" i Wendover är kasinot Peppermill. Och Quality Inn går heller inte av för hackor även om det är ganska slitet. Synd att poolen öppnnar först när vi åkt.

Gratis mjukglass på Peppermill Casino för middagsgästerna.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:32:43

Läs / skriv kommentar (2)


2016-05-12 - Dag 22: Äntligen Utah!

Det traditionella hoppet vid välkomstskylten skedde i Wendover, alldeles utanför vårt motell Quality Inn.

Idag korsade jag gränsen till Utah. Därmed är jag inne på min tredje delstat och kan lägga Kalifornien och Nevada till handlingarna.

Från askan in i elden? Kalifornien med Sierra Nevada var tufft. Nevada var möjligen ännu tuffare och tycktes aldrig ta slut- cirka 75 mil på två veckor. Men Utah kan bli ännu besvärligare med sina saltöknar, höga berg och mycket ödebygd.

Salt, salt, salt. Från ödsliga Frontage Road utanför Wendover, Utah. I bakgrunden långtradarna på I80. Se Jans film när jag springer i saltöknen:

https://www.youtube.com/watch?v=rVt5wVUM85I&feature=youtu.be

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:13:19

Läs / skriv kommentar (8)


2016-05-11 - Dag 21: Så får jag 3-4 km till skänks varje dag

Jag tar en mugg Gatorade var femte kilometer. Vägmätaren bestämmer, inte törsten. Vägvinnande att promenera under drickandet och inte stanna till.

Det gäller att löpa taktiskt under ett coast to coast. Kan du tjäna någon kilometer här och där blir det många mil i slutändan.

Jag märker mer och mer att jag lever på erfarenheten. Löpförmågan blir annars sämre med åren även om det just nu går väldigt bra. Så vad gör man för att kompensera t ex att löphastigheten sjunkit något?

Jo, då tar man fram diverse knep man lärt sig under åren. Ett är att aldrig stanna när man dricker. Jag tar en mugg Gatorade var 4-5 kilometer och promenerar under drickandet, tidigare stod jag för det mesta stilla. Eftersom jag springer cirka fem mil om dagen blir det minst tio muggar på en dag. Jag hinner gå 300-500 meter innan glaset är urdruckit, på en dag får jag alltså 3-5 km "till skänks". Att promenera har samma viloeffekt som att stå stilla.

Rune Larsson och andra ultralöpare har lärt mig att en ultralöpare går uppför backarna, man springer inte för det det tar onödigt mycket kraft. Man har t o m myntat begreppet "ultrabackar". Men det där är en "sanning" jag börjat ifrågasätta. På ett coast to coast finns det mycket att vinna på att gå så lite som möjligt i backarna. Jag springer därför numera uppför backarna men naturligtvis väldigt långsamt.

På slätmark är min normala löphastighet med kärran 9-10 km/tim, ibland 11 km/tim. Jag är en dålig gångare och håller bara 4-5 km/tim. I backarna springer jag dock i 6-8 km/tim (och nerför 7-9 km/tim). Skillnaden mellan att gå uppför eller att springa blir alltså 2-3 km/tim. Eftersom backarna här i Nevada är minst en mil långa har jag tjänat mycket tid på att springa.

Backarna är 10-12 km långa. Här Pequop summit på 6,967 ft (2,124 m).

Men är det inte kraftdödande att springa uppför? Nej. Jag har dom senaste dagarna sprungit uppför och nerför varenda milslång backe. Idag t ex besteg jag två toppar, den ena på 2 124 meter. Liksom lastbilarna krypkörde jag. Jag nästan längtade efter backarna så jag fick "vila". Däremot tycker jag det är rätt jobbigt att springa nerför, både fysiskt och mentalt, att förlora höjd känns aldrig bra.

Rent kroppsligt befinner jag mig nu i Utah. Men det är först imorgon onsdag jag springer in i staden Wendover, UT. Så kan man göra när man har lyxen av att ha följebil.

Dagens distans: 54 km i måttlig medvind

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:26:06

Läs / skriv kommentar (6)


2016-05-10 - Dag 20: King of the Road

Se Jans film om "Gubben i lådan" eller "King of the Road, Tony Adams. Han har cyklat 16 år mer eller mindre planlöst över hela Amerika. Bakom sig har han en kärra som fungerar som hans hem. https://www.youtube.com/watch?v=jBcxX5DbDhQ&feature=youtu.be

Det finns många udda existenser längs vägarna. Jag är en men frågan är om inte 50-årige Tony Adams är min överman.

Just nu cyklar han på I80 i riktning mot Colorado. Det går inte att missa honom- klädd i gul reflexväst och med en stor kärra bakom den egenhändigt tillverkad sittcykeln. Tony tar det  lugnt, när jag springer om honom håller han en hastighet av 4-5 km/tim, ungefär halva den jag håller.

En knäppskalle eller missbrukare? När jag stannar till och pratar med honom märker jag att det där stämmer nog inte riktigt. Visst, han är ett orginal men det enda missbruket skulle väl vara att han röker.

Han har aldrig haft ett riktigt jobb, familj, barn, hem, körkort eller bil. Hur blev det så här? Det kringflackande livet på landsvägarna började med att fadern på sin dödsbädd fick dåligt samvete för att han varit så elak mot Tonys äldre bror. Sök upp honom och be honom om förlåtelse, bad fadern.

Tony visste att brodern var hemlös, men var fanns han? Han satte sig på en cykel och började sin långa resa över USA. I Las Vegas, Nevada, fann han av en ren slump brodern. Blev han glad att se dig? frågar jag.

-Nej, han bad mig försvinna.

Tandlös, slitna käder och ett ekipage i skrotbilsklassen.  Han verkar föra ett hårt liv och hankar sig fram på att folk sticker till honom en dollarsedel eller ger honom lite mat. Men samtidgt har han en idrottsmans kropp, han cyklar 20 miles per dag (32 km) och lär ha bra kondis.

Han har cyklat i de flesta delstater men har ingen koll på hur långt det blivit. Vägmätare, gps, dator och andra teknikprylar är han ointresserad av, däremot har han en mobil och en 7-tums tv som drivs av solpaneler bak på lådan.

Tony får nog tas med en nypa salt. När Jan kort efter träffar honom nämner han de mest fantastiska uppgifter om vilken fart han kommit upp i och vilka temperaturer han klarat av i lådan. Se filmen och gör din egen bedömning av sanningshalten!

Han gillar inte polisen och har stoppats kanske tusentals gånge och ofta blivit trakasserad.

-Rötägg! Har bara träffat fem vänliga poliser under mina 16 år på vägarna, säger han och cyklar vidare mot slutdestinationen Fort Collins, Colorado. Där ska han parkera ekipaget, ta en Greyhoundbuss till Oregon för att fira sin mammas 80-årsdag, sedan bussen tillbaka och ut på vägarna igen.

Dagens distans: 51 km i stark medvind

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:23:23

Läs / skriv kommentar (6)


2016-05-09 - Dag 19: Hon röjer upp efter jordbävning

Megan Yeardley, 21, jobbar som volontär inom AmeriCorps NCCC. Just nu ingår hon i en grupp på tio som reparerar trottoarerna i Wells.

För åtta år sedan drabbades staden Wells med 1 200 ivånare av en jordbävning, en av de värsta i Nevadas historia. Först nu återställs Wells helt och arbetet utförs av unga volontärer.

I USA finns ett federalt hjälpprogram, AmeriCorps NCCC, med 75 000 ungdomar i åldern 18-24 år. I uppgifterna ingår bland annat att hjälpa kommuner som drabbats av naturkatastrofer men också mycket annat, t ex att stödja självständigt boende för äldre och att minska barnfetman.

Utanför en McDonalds-restaurang i Elko träffar jag en av alla dessa hjälparbetare, 21-åriga Megan Yeardely från Laurel i Maryland.

-Jag älskar mitt jobb. Visst saknar jag mina föräldrar men vi är ett sådant härligt team och jag får massor av nyttig praktik, får besöka flera städer i Amerika under de tio månader jag är med i programmet. Vi får maten betald och tjänar 12 dollar per dag.

Jordbävningen hade en styrka av 6,0, förstörde 700 hus, flera historiska byggnader men märkligt nog omkom ingen i katastrofen eller skadades allvarligt. Imorgon kommer jag att springa till Wells där vi också kommer att bo (Super8).

Ja, naturens krafter är enorma. Lite fick jag känna av dem under dagens löpning, de sista 15 km var jag inne i ett av de värsta ösregn jag upplevt. Det mullrade och blixtrade från alla håll, jag vågade inte stanna för då skulle jag frysa ihjälp. Nog är det fantastsikt vad kroppen ändå klarar om man är 100-procentigt fokuserad på uppgiften.

Jans tredje video visar hur dagen var- först solsken och sedan regn. Klicka på länken för att se filmen:

https://www.youtube.com/watch?v=7jvGsqi1yyA&feature=youtu.be

Dagens distans 52 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:14:25

Läs / skriv kommentar (3)


2016-05-08 - Dag 18: Inblick i emigranternas värld

Emigranterna förstod att man måste ha stora hjul för att ta sig fram i terrängen.  Det gäller än idag men med min lätta trehjuling  framdriven av mänsklig kraft kan jag tillrygga mer än dubbla dagsdistansen. Emigranterna var också intresserade av avstånden och hade en sinnrik mekanisk vägmätare kopplad till ett av hjulen, jag har en gps.

Se Jans andra video när jag springer mellan Carlin och Elko i Nevada och besöker Californien Trail Center. Klicka på länken:

https://www.youtube.com/watch?v=_gRF8EOzGis&feature=youtu.be

Springer i Carlin Canyon och längs Humboldt River.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:19:51

Läs / skriv kommentar (7)


2016-05-07 - Dag 17: Jag är som emigranterna

Emigrantpassset på 1 863 meter besegrat! Urstark idag, sprang hela vägen utan att stanna en enda gång i de väldiga backarna på I80 väster om guldgrävarstaden Carlin, Nevada.

Det finns många likheter melllan mig och emigranterna under guldruschens dagar i Amerika. Vi söker äventyret, lyckan och kämpar oss fram med våra kärror på Californien trail.

Till skillnad från de 250 000 guldsökarna, äventyrarna och bönderna under den hysteriska  perioden 1840-1850  springer jag i östlig riktning, emigranterna drog ju väster ut. Mina små umbäranden är bara en västanfläkt mot vad dessa människor utsatte sig för. Jag springer på tvåfiliga, asfalterade Interstate 80 med breda vägrenar, på Californien trail var det andra förutsättningar.

Jag tänker på emigranterna när jag tar en kort paus uppe på Emigrantpasset. Deras prestation var enorm- varje dag förflyttade dom sig med sina kärror dragna av oxar, mulåsnor och hästar i snitt 24 km per dag. Jag gör drygt det dubbla men förutsättningarna är ju lite annorlunda.

De sökte guldet borta i Kalifornien. Men varför stannade dom inte i Nevada och i de trakter jag nu springer i? Det är ju här i norra Nevada guldet finns! 2014 producerades 73 procent av allt guld i USA just i Nevada och delstaten svarar för 6 procent av världsproduktionen.

Guldcentrumet är i trakterna runt den lilla staden Carlin. Där låg vi på Carlin Inn, ett ganska bra och stort motell där nästan alla gästerna jobbar i gruvorna, inte bara i guldgruvorna. Arbetarna tjänar storkovan; vi fick höra att det kan handla om årslöner på uppåt 1,5 miljoner kronor för vissa underjordsarbetare (den mesta brytningen sker i dagbrott). Snittlönerna för gruvarbetarna i Nevada liggger annaars på cirka 700 000 kronor, också väldigt bra. Så mycket tjänar väl inte arbetarna i Boliden? Carlin hade prägel av vilda västern och trots att det bara bor cirka 2 000 invånare fanns det naturligtvis några kasinon och spritbutiker här och Subway hade öppet 24 timmar om dygnet.

Det vimlar av gruvor i Nevada. Här en liten underjordsgruva där man på 50 meters djup bryter barite, som bla används som fyllnadsmedel i färger och papper samt som smörjmedel.

Dagens etapp till Carlin var visserligen kort men en av de tuffare, inte på grund av backarna utan vädret. Plötsligt hamnade jag mitt i en hagelstorm, Jag försökte skydda huvudet med en necessär jag förvarar verktyg, laglappar med mera i. När de mer än ärtstora hagelkulorna träffade huvudet och benen gjorde det ganska ont. Riktigt kusligt, bland det värsta jag varit med om i väderväg, snudd på tornadon jag hamnade 2010 i South Dakota. Vad som förvånade mig var att ingen bil stannade för att plockaa upp mig. Ett tag övervägde jag att försöka lägga mig under vagnen.

Hagelovädret pågick under tio minuter. Sedan var allt över, vinden försvann, solen sken och fåglarna kvittrade. Väderomslagen i USA är snabba, oförutsägbara och dramatiska. Vädret är efter trafiken den största faran för en coast to coast-löpare.

Vi befinner oss på Rodway Inn i staden Elko (20 000 invånare). Elko kommer att bli vår bas under tre dagar.

Dagens distans: 33 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:08:17

Läs / skriv kommentar (3)


2016-05-06 - Dag 16: Första videon!

Klicka på länken nedan så får du se Jans första film om mitt pågående coast to coast.

https://www.youtube.com/watch?v=yE1fjqASvcA

 

Postad av Björn kl 04:50:44

Läs / skriv kommentar (8)