Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5487 km. Denna vecka: 7 km. Idag: 7 km

2016-04-28 - Dag 9: Ska jag ta emot gåvor?

Reno med 230 000 invånare är efter Las Vegas speltstaden nummer 1 i Nevada. Inkomsterna från delsatens cika 270 kasinon gör att invånarna slipper att betala  inkomstskatt, något som också gäller i sex andra delstater. Den starka dollarn har dock satt sin spår; turistströmmen från bla Japan sinar och kasiona går knackigt. 

I Reno rulla pengarna. Och när jag rullar in i denna spelstad sticks det till mig en dollarsedel. Men ska jag verkligen ta emot pengar?

Många som springer eller går över USA samlar in pengar till välgörande ändamål, till exempell forskning kring olika sjukdomar. Jag springer bara för mitt höga nöjes skull. Jag är egoisten i gruppen.

Folk som ser mig tror naturligtvis att också jag håller på med en insamling. Jag kan få en  dollar eller två, senast idag hände det. Och det trots att jag sagt det inte är någon insamling. Kanske tycker dom bara synd om luffaren?

Under alla löpen i USA har jag tagit emot pengagåvorna. Jag har tyckt att det vore oartigt att tacka nej. Jag skulle bara göra folk ledsna. Men idag hände något som fick mig på andra tankar.

En kvinna stannade bilen och undrade om det var en insamling. Jag såg att hon hade en dollarsedel i handen. När hon fick klart för sig vad jag höll på med kunde hon inte riktigt med att ta tillbaka sedeln. Jag skulle naturligtvis ha tackat nej, efteråt kände jag mig som en tjuv.

Nej, i fortsättningen säger jag nog nej till pengagåvor trots tt det handlar om småsummor, det räcker med att tacka för omtänksamheten. Det är ju den som är det viktiga. Men ibland lönar det sig inte att protesterna. Jag minns när jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans då en vägpräst tömde kollekten och gav till mig. Då hjälpte inga böner.

Vatten, frukt och andra godsaker för en löpare tar jag dock gärna emot. Och säger någon ett vänligt ord suger jag på den karamellen hela dagen.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans Carson City-Reno: 46 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:15:20

Läs / skriv kommentar (7)


2016-04-27 - Dag 8: Nevada!!

Delstatsgränsen gick mitt inne i staden South Lake Tahoe. Någon stor skylt som välkomnade till Nevada fanns inte varför det traditionella gränspasseringshoppet uteblev.

Bye, bye Kalifornien. Idag sprang jag in i Nevada och här kommer jag att springa i två veckor innnan det är dags för Utah.

Jag är i Carson City, huvudstad i Nevada. Jag hade nog räknat med att stan som är uppkallad efter västernhjälten Kit Carson (1808-1869) skulle vara lite mer anslående. Stan har bara 55 000 invånare, ger ett gansk fattigt intryck men eftersom det är Nevada vimlar det av Casinon, stora som små. Det enda som frestade mig där var väl de stora och billiga biffstekarna.

Lake Tahoe är liksom Vättern i Sverige en djupvattensjö men betydligt djupare, 501 meter mot Vätterns 120. Till skillnad från Vättern fryser dock aldrig sjön på vintern trots att vintrarna kn vara mycket hårda.

Jag fortsätter att springa längs tvåfiliga och ganska hårt trafikerade hwy 50. Backarna är milslånga och även nerförslöpningen är kämpig. Lutningen är 6 % så uppför blir det mycket gång. Helt klart är jag påverkad av den höga höjden, mjölksyra bildas vid minsta  ansträngning. Jag känner igen det här från tidigare löp men det kommer att bli bätrre frarmöver när kroppen vant sig.

Nevadapolisen har ännu inte reagerat på min ankomst och gjort propåer om att få fotografera sig tillsmnans med mig. Det gjorde däremot ungdomrna Bert och Schylo som stannade på hwy50, överräckte en stor påse med bananer, clementiner, energikakor och vatten. Och sedan frågade de.

-Får vi ta en selfie?

Det där med selfies är något nytt. Men hjälpsamheten, entusiasmen bland vanlligt folk- den känner jag igen från tidigare löp. I det avseendet är USA outstanding.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:48:52

Läs / skriv kommentar (4)


2016-04-26 - Dag 7: En höjdardag

Jag är hög efter att ha nått den högsta höjden under löpturen i Kalifornien, Echo Summit på 7 382 ft (2 250 meter). Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, är 2 098 meter.

Snacka om backträning- först tre mil uppför och sedan två mil nerför. Dessutom i den mest storslagna natur man kan tänka sig. Så nog var det en riktig höjdardag idag.

Ja, allt gick förvånansvärt lätt i dag. Inte hela tiden men efter lunchstoppet i skidortenn Strawberry gick jag igång på alla cylindrar och sprang nästan hela vägen upp till toppen. Det var krypkörning i 6-7 km/tim men eftersom gånghastigheten bara är 5 är taktiken vägvinnande och man blir inte så mycket tröttare.

Uppför hwy 50 mötte jag den ena plogbilen efter den andra. Föraren av en bärgningbil berättade att det låg två decimeter snö på vägbanan.

-Du får sätta på snökedjor, skämtade han.

Nog blev jag lite orolig. Hur såg det egentligen ut där uppe? Jag frös dessutom, tunna tygvantar duger inte så två så kallade  handwarmers stoppades in i vantarna. Detta och måltiden fick fart på kroppen.

Bilar tutade och folk gjorde tummen upp. Jag fick höra att jag varit med i ett lokalt tv-inslag, dessutom i lokaltidningen och så på Facebook. Uppenbarligen hade jag blivit en kändis. Hur kunde detta ske utan att jag visste om det? Ingen reporter hade intervjuat mig. Jo, det var naturligtvis selfie-bilderna som Deputy Mike Edrige tagit igår. De hade spridits som en löpeld över fjällen via socila medier.

Det visade sig rätt snart att det där med snö på vägen inte var något bekymmer. Nej, resan upp till toppen blev behaglig. Ekorrar skuttade längs stammarna på de enormt stora tallarna, det porlade trevligt i bäckarna, solen sken och blåsten, ja den var som bortblåst.

Nu går det utför och då gäller dettt ha en fungernde handbroms. I bakgrunden Lake Tahoe.

Igår skrev jag att polisen måste ha gåttt en charmkurs. För hur ska man annars förklara att även idag blev jag stoppad av en polis som ville ta en selfie tillsammans med en "världssmästare". Jag börjar nu förstå att det kan var jobbigt att vara en kändis. . .

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:12:38

Läs / skriv kommentar (7)


2016-04-25 - Dag 6: "Vad cool du är!"

  

Deputy Mike Elledge från El Dorado County Sheriff's Dept gillade min kontinentlöpning. Han tyckte jag var "cool".

Har polisen i Amerika gått en charmkurs? Idag stoppades jag av en ung polisman som ville veta allt om min löpning. Inte en enda tillrättavisning, tvärtom- polisen tyckte jag var en cool kille.

Vid lunchtid idag utanför samhället Pollock Pines svänger en polisbil upp intill mig när jag springer på idylliska Pony Express Trail. Ut kliver en smal men muskulös konstapel och frågar i vänlig ton om han får ta en bild på oss tillsammans. Och visst får han det! Mike, som polisen heter, riggar upp sin iphone på bakluckan och ber mig titta in i kameran.

Mike bombarderar mig med frågor om löpet. Han verkar uppriktigt intresserad och utbrister:

-Cool!

En såda beundran måste naturligtvis bemötas. Jag räcker därför fram ett av mina visitkort där det på baksidan står att detta är mitt femte löp över USA och att  jag är en "world record holder". Beundran stegras ytterligare så jag passar på att fråga om han inte kan eposta mig bilden.

När jag senare når motellet i Kyburz och slår på datorn har Mike redan skickat mig två bilder. Och inte nog med det, polisen har dessutom lagt ut bilderna på Facebook. Så nu är jag i alla fall lokalt en kändis. Snart får jag väl också en fråga om vi inte kan bli vänner på Facebook. Hoppas nu att polisen i countyt El Dorado också läser bloggen, jag tror nog dom kommer att göra det, en sån cool kille vill man ju inte missa!

Kyburz är inte precis någon metropol. Här finns något enstaka hus och så motellet. Jag är dessutom den ende motellgästen.

Kyburz i ett nötskal.

Dagens etapp var vacker och mycket backig. Jag är nu uppe på exakt 4 000 feet (1 219 meter) men det kommer att stiga ytterlligare när jag i morgon når skidorterna uppe i Lake Tahoe som gränsar till Nevada. Herregud, snart är jag klar med Kalifornien. Löpningen går fortsatt bra men idag blev mycket gång, backarna är för branta och vagnen känns väldigt tung.

Vingårdarna ligger tätt och provsmknigar erbjuds, inget för en löpare. Jordgubbar köptes däremot.

Det är ett grönt Kalifornien som möter mig. Det var länge sedan det regnade så här mycket, vattenmgasinen är välfyllda. Stora skogsbränder hör till det normala men i år är rapporterna få. Själv har jag dessbättre sluppit regnet, bra eftersom regn och kyla är en dålig kombination. Idag åkte vantarna på och i morgon startar jag i tajts.

Dagens distans: 49 km

Veckans distans: 312 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:03:59

Läs / skriv kommentar (12)


2016-04-24 - Dag 5: Bergsetapperna har börjat

Curtis Taylor blev min guide i bergen.

I fjärran ser jag bergskedjan Sierra Nevada med snöklädda toppar. Det är först nu själva touren börjar. Det går uppför hela tiden, jag krypkör i backarna och känner mig riktigt stark.

Jag har fått oväntad hjälp av en lokal tävlingscyklist, Curtis Taylorf från Folsom. Han dök upp från ingenstans och blir min vägvisare. Han cyklar intill mig och leder mig bort från de stora trafikstråken och lotsar mig in på vackra lummiga småvägar. Sträckan blev nu visserligen några kilometer längre än planerat men det här var en lyckd detour.

Genom att ha en cyklist intill sig går löpningen lättare. Så länge Curtis fanns vid sidan sprang jag faktiskt i varenda backe. När han lämnade mig efter två timmars trevligt samspråk tog plötsligt krafterna slut och jag börjde gå uppför. Men innan vi skiljdes för gott hade denne vägens riddare hunnit åka iväg för att skaffa en lunchmacka till mig.

Morgondagen lär bli ännu tuffare. Och på måndag når jag skidorterna Lake Tahoe där skidåkningen fortfarande är igång.

Dagens bergsetapp 46 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 10:16:46

Läs / skriv kommentar (8)


2016-04-23 - Dag 4: Vill vi ha dom här jobben i Sverige?

Antonio vinkar med sin rekklamskylt för de förbipasserane bilarna. För det får han tio dollar i timmman.

I Sverige finns inte den här sortens arbeten. Men i USA vimlar det av jobb folk inte kan leva på. Jag mötte Antonio, en levandee reklamskylt.

Jag spinger på Folsom Rd, en trist och fler mil lång fyrfilig väg utanför Sacramento. Stoppen vid trafikljusen gör att det tar en evig tid. I den hårt trafikerade korsningen med Wat Ave kommer jag i samspråk med en medelålders man som står och viftar med en skylt, som gör reklam för möbelauktioner.

Jag frågar vad han tjänar och om han är nöjd med lönen.

-10 dollar i timman, svarar han vilket är minimilönen inom den privata sektorn. Jodå, han är nöjd med betalningen och trivs också med att stå här ibland uppåt tio timmar om dagen.

Antonio har familj och hur han får ekonomin att gå ihop förstår jag inte. Dessutom arbetar han bara några dagar i veckan. Många av dessa lågavlönade måste därför ha flera jobb. Även inom de mest enkla yrken finns det en form av yrkkesstolthet.

-Jag skakar på skylten, de flesta andra står bara stilla . Därför har jag blivit väldigt stark i armarna, säger han stolt.

Hur klarar du att stå här en hel dag?

-Ibland lyssnar jag på musik och ibland halsover jag bakom skylten, inga problem alls. Men böcker har jag inte tid att läsa,

När det äntligen blir vit gubbe för mig sträckar jag fram en dollrsedel som tack för pratstunden. Antonio skiner upp, säger att han uppskattar gesten men ger tillbaka sedeln.

Är den här typen av "skitjobb" något för Sverige? Helt av ondo behöver dom väl inte vara men jag tror inte förutsättningarna  riktigt  finns.  För en utomstående är det lätt att tro att Antonio står längst ner på skalan. Men dom anställda på t ex Walmart och McDonalds tjänar inte bättre.

Sacramento är huvudstad i delstaten Kalifornien och har 500 000 invånare.

Dagens löpning (56 km) till Folsom gick helt problemfritt. Men att mestadels springa vid sidan av en motorväg eller längs Folsom Rd var ingen höjdare. Imorgon då bergsklättringen börjar finns risk för snö.

Keep on unning!

Postad av Björn kl 08:48:12

Läs / skriv kommentar (5)


2016-04-22 - Dag 3: Detour var ordet för dagen

En skylt som ofta ställer till trubbel för en coast to coast-löpare.

Detour betyder omväg. Detour är också ofta liktydigt med problem. Men problem ska ju som bekant lösas och det gjorde jag verkligen idag.

Omvägen som jag berättade om i förra inlägget blev exakt 16 km. Men några 70 km totalt  blev det inte idag, bara 68. Efter att jag smält förtretligheterna och haft sen lunch bestämde jag direkt; Björn, det här är visserligen allvarligt fast det är inte första gången du haft dom här problemen men då har det alltid löst sig. Så varför skulle det inte gå denna gång?

Så med den peppningen kände jag mig stark. Faktiskt förvånad att jag också blev så effektiv, inga ondödiga stopp. Bytte också skor efter halva sträckan. Och när jag fick min första punktering, ja då skrattade jag. Det depåstoppet tog inte många minuter.

Första punkteringen, gissar att jag kommer att få minst 2-3 i varje delstat, alltså 20-30 stycken. Jag byter bara slang på plats, lagningen gör jag på motellet. Ska mina sju slangar räcka?

Taktiken var att inte springa en kilometer fortare än nödvändigt. Gps:en uppe på vagnen är då till ovärderlig hjälp. Jag låg nästan konstant på 10 km/timman. Men skulle jag hinna fram till Davis och motellet innan det blev mörkt? Jo, jag hann och kände mig mycket nöjd. Och gissa om jag njöt av duschen och maten på restaurangen? Davis verkade till skillnad från Fairfield vara en välmående stad, universitetsstäder står i en klass för sig. University of California hyser här 30 000 studenter, halva stadens folkmängd.

Min skugga blev allt längre. Frågan om jag skule hinna fram innan det blev mörkt upptog tankarna.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:55:26

Läs / skriv kommentar (7)


2016-04-21 - Dag 3: Vägarbeten sinkar mig

En kort rapport från vägen. Avstänga vägar på grund av vägarbeten tvingar mig att ta en jättelik omväg för att nå dagens etappmål, staden Davis.

Vägarbetet kom som en blixt från en klar himmel. Totalt blir nu sträckan ca 70 km istället för 53, i längsta laget men det måste gå. Tyvärr vågade vägarbetarna inte släppa förbi mig, dessutom hindrade järnvägsspåar och en stor militärbas mig från att snedda förbi hindret. Saken blev inte  bättre av att jag i förvirringen råkade springa fel.

Nåja, här gäller dett att hålla huvudet kallt, bita ihop och inte klaga. Så nog är det ett äventyr man är ute på . . .

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:53:28

Läs / skriv kommentar (6)