Följ via RSS
Avverkad sträcka: 3727 km / 5420 km (68.76%)

Björn befinner sig nu i: Wamsutter, WY

2018-06-15 - Dag 60: Wyoming!

Jag är i Wyoming! Det känns härligt men inte i benen. Jag är nu uppe på 1 500 meters höjd och får lätt mölksyra i lårmusklerna. Snart lär jag bli van och snart börjar nerförsbackarna . . .

Jag har haft stora problem med hotellbokningarna just i Wyoming. Ja, dom har varit så stora att jag nästan varit på väg att ge upp (men bara nästan). Motell har klappat igen, ett motell var stängt just den dagen då jag skulle anlända eller annars  har dagsdistanserna varit orimligt långa. Men tack vare att Jan lagt ner ett jättearbete på att ordna upp allt, ja han har nästan haft ett heltidsarbete tycks nu allt ha löst sig. Jan lyckades till och med få ett hotell att öpna enkom för mig!

Det brukar altid finnas en lösning på alla problem. Om det är något jag lärt mig under alla mina coast to coast så är det just det. Ge aldrig upp, keep on running och folk hjälper dig när du är i nöd.

Clint och Ashley Jessen, Pine Bluffs. Clint är femte generationen Jessen på den här gården, som ligger ett stenkast från gränsen till Nebraska. Ashley bjöd på grillspett och jag åt nog 6-7 stycken samt hemlagad glass. Det hade hört att jag älskar Coke så det blev mycket av den varan också.

Ja gästfriheten är närmast ofattbar. Just nu bor jag kungligt på en gård utanför Pine Bluffs. Motellet i stan hade klappat igen men paret Clint och Ashley Jessen upplät sitt stora och lyxiga hus till en luffare. Paret är veteodlare, de odlar biodynamiskt och en del exporteras till Europa. Här har jag tillgång till det mesta, ja till och med en jukebox, flipperspel och gym. Jag provade allt utom gymmet. I morgon bitti ska jag se på några oljekällor paret har på sina enorma fält. Oerhört jntressant att komma amerikaner så här nära in på livet!

Varmt även idag. Kor längs hwy 30 utanför Bushnell söker skugga under träden. I Bushnell med 123 invånare bjöd kommunkontoret på kall Cola och en trevlig pratstund.

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:09:43

Läs / skriv kommentar (8)


2018-06-14 - Dag 59: I Potter vet man vem Steve är

Steve Held, motellägare i Montana,som gett upphov till begreppet "Steve".

I samhället Potter minns man mig från tidigare löp. Och där vet man också vad en "Steve" är. Själv förknippar jag Potter med tornados.

En handfull personer i det lilla samhället Potter i Nebraska (300 invånare) kände igen mig direkt när jag idag gjorde ett lunchstopp här

-So you are back again? Do you want a Steve? skrattar Chad utanför den gamla drugstoren som byggts om till glassbutik och lunchrestaurang.

Herregud, har begrepet Steve nu också börjat användas av amerikaner? Det var för två år sedan jag tog skydd här när ett antal hotfulla tornados härjade utanför samhället. Jag måste ha berättat vad en Steve är och det fastnade uppenbarligen.

Gary (80 år och med giltligt flygcertifikat), John, Jerry och Chad utanför den fd dugstoren i Potter.

Du som läst bloggen vet säkert vad en Steve är. Det är när någon ger dig skjuts, t ex när sträckan till ett motell är för lång. Du blir hämtad och körd till motellet och nästa dag utkörd till platsen där du slutade löpnjngen. Att jag kallar det för Steve hänger ihop med en motellägare i Montana med detta namn, Steve Held. Han kom aldrig och hämtade mig som han lovat. Själv har Steve roligt åt detta och vi är vänner på Facebook.

Uppför, uppför, uppför. . .  Hwy 30 går nu hela tiden svagt uppför, man kan inte se det men det känns i benen. Jag är nu uppe på nästan 1 500 meters höjd. Kraftig blåst och väme gör löpningen besvärlig. I morgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 09:31:37

Läs / skriv kommentar (5)


2018-06-13 - Dag 58: Villfarelser

Det är inte själva löpningen, den rent fysiska prestationen som är svårast. I alla fall inte för mig, jag har andra problem som är större.Bilden tagen idag på hwy 30 mellan Lodgepol och Sidney, Nebraska.

Få amerikaner försår vad jag jag håller på med. Och skulle dom göra det tänker dom bara på den fysiska prestationen, mina dryga fem mil per dag under 100 dagar.

-Jag orkar inte ens springa till toaletten, är en vanlig kommentar.

Men det är inte själva löpningen som är besvärligast. Har du sprungit fem mil om dagen under några veckor kan du göra det i princip hur läng som helst. Visst, du måste vara vältränad och hållit på flera år för att inte bli skadad.

Nej, det är så mycket annat som suger kraften ur mig. Jag tänker då främst på administrationen av löpet. Det är ett jättelikt logistiskt pussel som ska läggas varje dag trots att jag har en färdig rutt. Jag har t ex överraskats ett par gånger av att motell lagts ner, senast idag då jag fick veta att motellet i Pine Bluff, Wyoming upphört. En smärre katastrof, krävdes flera timmar att reda upp. Och alla dessa Stevar- det är synnerligen tidsödande att få till. Ibland är det strategiskt viktiga matställen som lagts ner. Krånglande kreditkort, teknisk utrustning som inte fungerar, felbokade motell, vägarbeten med åtföljande omvägar, ja det är tusen saker som kan sinka eller stoppa mig.

Som du föstår är jag ingen fena på administration. Jag skulle behöva en heltidsanställd sekreterare och en följebil (fast följebil vill jag egentligen inte ha, förstör lite av frihetskänslan). Nu får jag en hel del hjälp av mina bröder Jan och Ragnar. Men jag vill ändå hålla i det mesta själv.  Ger en viss trygghet.

Min eventuella styrka tror jag snarare ligger på det mentala planet. Jag gilar ensamheten, känner mig aldrig ensam eller har hemlängtan. Jag vet några kust till kust löpare som mer eller mindre knäckts mentalt.

Halvvägs in i löpet brukar jag byta skor. Idag råkade jag köra över en orm men jag tror att den var död innan. Vad kan det vara för orm. Klicka för större bild!

Åter till amerikanens syn på mig. Jag har förstått att det jag gör är närmast ofattbart för gemene man. "Ingen" springer ju här, definitivt inte flera mil på landsvägarna. Så här brukar jag presentera mig

-I´m a Swedish long distance runner, jogging coast to coast, from Boston to Oregon, 100 days and my average is 33 miles a day.

Och vad blir reaktionen?

-Fantastiskt att cykla så långt.

-Hur orkar du gå så långt?

Få kan alltså föreställa sig att det går att springa kust till kust.

De som ändå försöker leva sig in i det jag gör brukar fråga:

-Hur många skor sliter du ut?

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:59:21

Läs / skriv kommentar (14)


2018-06-12 - Dag 57: Hjälp från goda vänner

Parker Jessen gav mig en Steve och lät mig bo på familjens gård. Han går en sexårig lantbruksutbildning i Colorado och under sommaren sköter han, pappan och några anställda familjejordbruket.

Svårt få internetkonakt så dagens text blir kort. Tack vare motellfamiljen i Gothenburg och deras son Parker har jag idag fått ovärderlig hjälp med svåra logistiska probem. Jag bor just nu på famijens gård som ligger mellan  Chappell och Oshkosh.

Löpningen går bra och jag har inga känningar i axeln. Äntligen har det också blivit lite svalare. Imorgon kör Parker ut mig till platsen där jag idag slutade min löpning, en Steve alltså.

Kollar hur långt gräset kommit upp.

Dagens distans: 61 km

Postad av Björn kl 04:49:17

Läs / skriv kommentar (4)


2018-06-11 - Dag 56: Feedyards slipper vi

Här på Olson Feedyards utanför North Platte i Nebrska fanns säkert över tusen kor. Korna står tätt packade, trampar i gyttja, föds upp på näringsrik mat, får jnte äta gräs och beta fritt. Efter att ha ätit upp sig under 6-8 månader går de till slakt. Ren industriproduktion men inte så ifrågasatt i USA.

Över tusen sorgsna koögon tittar vädjande på mig när jag stannar till vid en jättelik feedyard längs hwy 30 i Nebraska. Detta är ren industrproduktion- djuren får äta upp sig på kortast möjliga tid och går sedan till slakt.

Feedyards är något väldigt typiskt amerikanskt. Och Nebraska är kostaten Nr 1 i USA. I Texas finns visserligen fler kor men mätt till invånare är Nebraska störst- mer än dubbelt så många kor som människor. Och många tillbringar slutskedet på en feedyard där de snabbt får äta upp sig proteinrik kost, främst majs.

I Sverige har vi inga feedyards. Jag kan inte regelverket men troligen skulle den här typen av "industriproduktion" inte tillåtas. Men även i USA är den ifrågasatt, bland annat av djurrättsaktivister cch miljörörelen. Korna står tätt packade, stressas, får antibiotika och risken för vattenföroeningar är stor. För en lekman ser det ruggigt ut- inga glada djur som går och betar på gröna ängar. Isället trampar de i gyttja, ligger i gyttja och får inte äta ett grässtrå.

Genom att ge korna väldigt energirik kost växer det snabbt. Under 200 dagar på en feedyard kan de öka 180 kg (400 pounds). Nu när det är så varmt brukar man spruta vatten över djuren så att de ska äta mera.

Bob körde ut flytande näringsrik mat i sin tankvagn till en mindre feedyard med tjurar. Det finns alltid folk som kritiserar den här typen av uppfödning men det är ingen jättefråga i Amerika, menade han.

----

Och så något helt annat: Jag är helt återställd i min ömmande axel. Slut med pillerburkarna! Idag passerade jag ännu en tidszon och nu gäller Mountaintime med en tidsskilnad på 8 timmar mot Sverige.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:30:23

Läs / skriv kommentar (10)


2018-06-10 - Dag 55: Från slott till koja

På fina Comfort Suites i Gothenburg finns allt och lite därtill men på Park Motel i Sutherland i stort sett inget mer än tak över huvudet. En natt på Comfort kostar idag 104 dollar mot 58 på Park. För de flesta ett lätt val.

Vill du bara ha en säng och en dusch duger kanske Park Motel i Sutherlad (1 300 invånare). Men önskar du internet, några galgar att hänga upp kläderna på eller bara en kopp kaffe och en väggkontakt där datorns kontakt sitter kvar väggen, ja då ska du inte ta in här.

Med cirka 600 nätter på olika motell och hotell i amerikanska små-och medelstora städer har jag sett en del. Park Motel är kanske inte det sämsta av dem alla men hamnar långt ner på listan. Jag trodde inte ens det fanns motell idag som saknade wifi. Ändå har jag bott här flera gånger. Varför?

Ja, när det inte finns något annat får jag ta vad som erbjuds. Park är inte ens billigt-för ett litet och slitet rum fick jag betala 58 dollar. När jag ska checka in har jag samma diskussion jag haft med motellägaren flera gånger tidigare. Varför inte wifi och kaffe, det har ju alla?

-För dyrt, svarar hon.

När jag står i receptionen kommer en luggsliten pensionär in och försöker pruta. Dömt att misslyckas. Jag förvånas inte över att jag just nu är den enda motellgästen på Park. Ska man säga något positivt om detta motell är att rummen ändå har tv, kylskåp och mikrovågsugn.

En annan sak som förvånar mig är hur lite vissa motellägare vet om sina närmaste omgivningar. Den prutande pensionären frågade var han kunde äta på kvällen.

-Här finns inget, svarade kvinnan.

Det stämde dock inte. Long Horn längs hwy 30 serverar pizza och de har normalt öppet till 02 (om det finns några gäster kvar)

-Jasså, har dom mat? Men det är ju en bar.

- Och så har ju Sutherland fått en ny Subway, retades jag lite.

-Jasså, har vi en Subway?

Ja, på småorter finns det en del knepigt folk eller annars är det att dom syns mera här. På Long Horn var servitrisen stupfull och fick köras hem. Så något öppet till 02 blev det inte i natt. Men innan hon kördes hem av kompisarna (alla nyktra) fick jag wifikoden så att jag mitt i natten utanför baren fick iväg detta blogginlägg. Och hennes kompisar bjöd mig på en frusen pizza (detfanns ju micropå rummet) och Cola, jag återgäldade med några visitkort.

På tal om knepigheter. Den 4 juli anordans i Sutherland i samband med den årliga rodeon brottningsmatcher på huvudgatan. De tävlande är dvärgar. På Long Horn får jag veta att då är det packat med folk på gatorna. Jag gissar att Park Motel den dagen kan tända skylten ”No Vacancy”.

Och så en glad nyhet: Jag är mycket bättre i axeln nu. Pillerburkarna kan jag nog snart glömma.

Dagens distans 47 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:53:58

Läs / skriv kommentar (13)


2018-06-09 - Dag 54: Skadade axeln ett orosmoment

Utrustningen och även kroppen måste vara i toppskick, annars äventyras löpet. Idag bytte jag därför bakdäck. Mot min plötsligt värkande axel satte jag in medicin.

En helvetesnatt med värkande axel och ingen sömn. Ja, den gångna natten blev en pärs. Helt klart är axelskadan en löparskada.

Sällan har jag haft så ont. Värken strålade ner från höger axel till handen. Jag hade inga smärtstillande preparat och det var först vid 6-tiden på morgonen då frukosten börjde serveras receptionen gav mig några tabletter ibuprofen. Först då kunde jag sova men det blev bara en timma.

Idag har jag på inrådan av pharmacept inhandlat ett smärtstillande och ett inflammatoriskt preparat. Och effekten kom nästan direkt. Svullnaden i axeln har börjat gå ner, värken har till stor del försvunnit men jag kan fortfarande inte lyfta höger arm rakt up. Detta påverkar löpningen negativt men också vanliga röreler som påklädning och kamning etc.

Lunchstopp i Brady, Nebraska. Innan jag går in byter jag tröja och hänger upp mina svettga kläder för torkning. Att få termosen fylld med is är aldrig några problem.

Jag ser dock ljuset i tunneln. Det är ingen "farlig" skada och och problemen brukar försvinna av sig själv efter ett tag,  läser jag. Och svullnaden är på väg ner. Att knuffa en tung vagn måste  slita. Dagens löpning hämmades inte särskilt mycket. Jag var mest bara fruktansvärt sömning och gäspde hela tiden. I natt ska jag förhoppningsvis få sova.

Glädjande är att några logistiska problem i Wyoming ser ut att att lösa sig. Ett hotell  i ödemarken hade lagts ner men nu har motellfamiljen här i Gothenburg en Steve på gång. Och även ett "loppemotell" på gränsen till Wyoming ser jag ut att slippa. Motellfamiljens son ger mig en Steve och jag kan bo hemma hos honom.

Dagens löpning: 44 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:40:08

Läs / skriv kommentar (12)


2018-06-08 - dag 53: Gothenburg för sjunde gången!

För första gången sprang jag in från den östra infarten så vid den har skylten har jag aldrig hoppat. Folkmängdsuppgiften har inte ändrats under de två senste åren.

Äntligen har jag kommit till Gothenburg, Nebraska! Nu känns det som om löpet nästan är hemma.

En bit utanför stan kom några vänner mig til mötes. Det var på första löpet 2007 jag träffade Terry Jessen och Diana Rhae Untersehrs. Paret driver och äger några hotell/motell och Terry har ett finger med i mycket som gäller affärslivet, jordbruket och politiken i regionen. Just nu bor jag jag kungligt på deras Comfort Suites.

Terry och jag idag på hwy 30. Denna väg klassar jag som en av de bästa för löpare i hela USA; platt, lite trafik och svagt nerför (om du springer i motsatt riktning vad jag just nu gör).

Och så en negativ nyhet. Jag har skadat höger axel och har svårt att lyfta armen. Senaste natten har jag legat fel i sängen och utsatt axeln för för hårt tryck så att den svullnat. Jag har haft det här förut men nu är det värre än vanligt. Dagens löpning stördes därför något, kunde inte pendla med armen Förhoppningsvis ska kylbalsam och is hjälpa men just nu har jag rätt ont.

Dagens distans från Lexington till Gothenburg: 47 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:08:20

Läs / skriv kommentar (2)