Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5051 km. Denna vecka: 58 km. Idag: 11 km

2007-08-06 - Dags att förnya utrustningen

I Lincoln inhandlades en ny löparklocka och ett par Brooks Adrenaline av dommodell. Kalaset kostaade bara 600 kronor, i Sverige hade priset varit minst tre gånger högre.

 

-Syracuse, here comes a swedish viking!

Fullständigt galen skriker jag ut min glädje där jag springer i mörkret på motortrafikleden mellan Lincoln och Syracuse. Klockan närmar sig 22, det är kolsvart ute men jag känner mig ganska säker eftersom vägrenen är bred och vägen är försedd med små gropar som varnar bilförarna om de kommer ut för långt mot kanten. Jag är i kanonform, har sprungit cirka 6 mil och de sista två milen har gjorts utan ett enda gånguppehåll.

Det är skylten från Sleep Inn i Syracuse (1 762 invånare) som utlöser glädjefnatten. Jag längtar så efter att få sätta på kaffebrygaren, bre några mackor, ta en välbehövlig dusch och njuta av hotellkedjans helt underbara fluffiga sängkuddar. Jag vet vad som väntar eftersom kedjan hade mig som gäst natten innan.

Nu är jag inte långt ifrån gränsen. På tisdag räknar jag med att springa in i Iowa, min femte delstat av totalt tio som väntar under denna tripp. Och snart gör jag något väldigt radikalt: jag drar upp min egen rutt och slutar att följa de två unga amerikanernas färdväg, som jag hittills nästan slaviskt följt. Nu gäller kortaste vägen till Virginia Beach i Virgina!

Ganska festligt med dessa två unga amerikanska löpare, som 2003 sprang mellan New Jersey och Oregon (jag springer motsatt riktning fast inte till NJ utan till VA och mina dagsetapper är längre). På flera matställen där jag ätit minns man grabbarna. Och så även i den löparbutik i Lincoln jag idag besökte för skobyte nummer 3. På en tavla på väggen hängde ett foto av pojkarna. Själv blev jag mottagen närmast som en kung butiken, fick kraftig rabatt utan att jag ens bett om det. Passade samtidigt på att köpa en ny löparklocka- min gamla som bara hade ett år på nacken och som skulle tåla ett vattendjup på 50 meter klarade inte ens några duschar. Tänk vad mycket starkare en människokropp är än tekniska prylar! När jag sprang Chicago-New Orleans var det mobiltelefonen som inte klarade lite svett. Nu senast var det vägmätaren som krånglade.

Att hålla utrustningen i gott skick är viktigt. Joggingvagnen får varje morgon sin tillsyn, tvättas och putsas samt oljas allt emellanåt. Slitna grejer byts ut hela tiden, det här äventyret skall inte stupa på att jag har för dålig utrustning. Annars är jag inte någon större vän av prylar. Joggingsporten har länge varit befriad från prylhysterin men under senare år har det kommit allt mer grejer, både på gott och ont. Ibland tänker jag att det egntligen räcker med ett par löparbyxor och ett par löparskor, ja skorna skulle man rent av kunna undvara. Fast så extrem är inte ens jag.

Keep on running och passa nu på att fråga eller kommentera!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 07:58:53

Läs / skriv kommentar (3)


2007-08-05 - De goda gärningarnas land

Mörkerlöpning på gång längs Hwy 36 mellan Seward och Lincoln i Nebraska. Notera reflexvästen på vagnen framtill, att ha västen på kroppen när temperaturen är 101 F (38 grader) och luftfuktigheten 80-90 procent gick bara inte. Sedan dök en ängel upp. . .

 

"Har du gjort  något gott mot en medmänniska den här veckan?" Ungefär så stod det på en skylt utanför en kyrka i samhället Waco (256 invånare) där jag i dag stannade till för att äta frukost. Plötsligt fick jag väldigt dåligt samvete, här hjälper alla mig medan jag bara springer och tänker på mig själv. Men sedan kom jag på något jag gjort som kanske varit till nytta för någon. Frukosten med stekta ägg "on the sunny side", råriven stekt potatis, bacon och amerikanska pannkakor med lönnsirap, ett stort glas mjölk och massor av Pepsi smakade denna dag extra gott samtidgt som en radio spelade countrymusik.

Här är landet där alla hjälper alla, ja det intrycket får jag. Det finns vardagsänglar hemma också men här vimlar det av dem. Och alltid tycks man ha ett vänligt ord på vägen. Som till exempel igår när jag gjorde lunchupphåll i staden Aurora (vilket vackert namn!). När notan skulle betalas på Pizza Hut hade den unga servitrisen bifogat följande handskrivna lapp:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Den lappen sparar jag. Löpningen gick extra lätt resten av den dagen. Visst, jag är lite blödig och suger åt mig alla vänliga ord jag får. Ni skall veta att med över 50 dagar på vägarna i detta enorma land känner man sig liten.  Jag behöver allt stöd jag kan få.

En annan vardagsängel är restaurangägaren Glyn Lacy  Malcom i Lincoln (Nebraskas huvudstad med 226 000 invånare). Han stannade till med bilen  och undrade om han kunde hjälpa till när jag stod vilsen i mökret utanför flygplatsen och inte kunde hitta mitt motell. I en sådan "krissituation" säger jag inte nej till hjälp- förmodligen hade jag fortfarande irrat omkring i mörkret om han inte skjussat mig och babyjoggern till motellet. Fusk? Nja, han körde mig snarare i västlig riktning, alltså tillbaka, får jag försvara mig med. Även under min löpning 2005 mellan Chicago och New Orleans tog jag bilhjälp, då var det en 4,2 mil lång bro som fotgängare inte fick beträda.

Många som springer, går eller cyklar över USA gör det ofta för något gott ändamål, samlar in pengar för till exempel canserforskning. Jag gör det bara av rent egoistiska skäl; för att det är så förbaskat roligt att springa och att detta är friheten för mig. Trots att jag inte har några skyltar  på vagnen om någon insamling stannade en bilförare till i dag och vill ge mig pengar. I handen hade han flera dollarsedlar- dom fick han behålla.

Gårdagensa distans 69 km, dagens 78.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:51:31

Läs / skriv kommentar (1)


2007-08-03 - "En Cadilac 92:a"

Jag hade nästan lättare att ta mig fram under skyfallen än bilarna. Bilden från  hw 30 i Kearney, NE. Undre bilden Joseph Casasmassimma som går från Pennsylvania till Californien. Vi möttes i staden Gibbon, NE och båda hade då kommit halvvägs.

Visst kan det ösregna i Sverige. Men även på regnfronten är USA värst. Maken till skyfall har jag aldrig upplevt. Det var nära att jag ställde in löpningen igår eftersom det var kaos i trafiken, bilar satt fast i vattenmassorna och vattnet gick på sina ställen halvvägs upp till knät på mig. Hw 30 i Kearney var bitvis avstängd men jag lyckades ändå ta mig fram- fast lite skraj var jag även om poliserna släppte fram mig.

Innan satt jag inregnad på ett café med en massa pensionärer som hade barnsligt roligt när bilarna forsade fram utanför. Plötsligt blev det stopp i trafiken, en massa blåljus och en stor bil med vatten upp till bildörren satt fast.

-Det där en Cadilac 92:a, sa en av pensionärerna med kännarmin. Sedan vändes intresset mot mig och jag hade denna dag svårt att förklara det roliga med att löpa tvärsöver USA.

Tidigare har jag mötte rad långfärdscyklister men i Nebraska verkar dom inte finnas, här som det är så platt och fint. Däremot mötte jag en ung lärare, Joseph Casamassima, som går för sin sjuka mor tvärsvöver USA. Han hade precis också kommit halvvägs. Det pinsamma är att hans dagstdistanser är lika långa som mina. Att bli "slagen" av en gångare går ju bara inte- jag får skynda på.

Inte bara regnet utan motellproblem gjorde att jag igår hade det verkligt besvärligt. Motellet nere vid motorvägen (en extralöpning i fel riktning på ca 1 mil t/r) var fullbokat. Som värsta uteliggare tillbringade jag natten på en damtoalett på en campingplats intill. Hemskt men bättre än myggen utanför. Folk var och ryckte i dörren hela tiden ända till sjag satte up en lapp med texten "Cloesed".

Idag gick löpningen däremot mycket bra och jag hann till staden Grand Island (43 000 invånare) och har tagit in på ett lyxmotell med min nya "familjerabatt". Dagens behållning blev ett möte med en ung tjej som jobbade på en bensinstation längs vägen. Vi satt och pratade kanske en timma och det är fantastiskt vad folk öppnar sig för mig. Hon berättade att hon haft en hjärntumör, fått sparken som sjuksköterska när minnet började svika men drömde om att få komma tillbaka. Fortfarande hade hon svårt med minnet och ibland kunde hon inte röra ena armen berättade hon. Är det för att jag är en utländsk löpare och betraktas som en ofarlig person som gör att folk är så frimodiga? undrar jag ofta. I Sverige skulle det knappast hända. Kanske är man själv också lite annorlunda när man inte är i tjänst som tidningsman.

Gårdagens distans 32 km, dagens 54.

Keep on runninng!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 05:25:15

Läs / skriv kommentar (3)


2007-08-01 - Det fattiga Amerika

Hus i Kearney, Nebraska. Husen i småstäderna är ofta väldigt dåligt underhållna.

Man brukar säga att USA är ett av världens rikaste länder. Men den rikedomen måste vara väldigt ojämnt fördelad. För där jag springer- på den amerikanska landsbygden, i små byar och städer- ser jag inget överflöd. Snarare är det tvärtom, det är en landsbygd i förfall jag ser. Husen är illa underhållna och står och förfaller, de små städerna är nästan spöklika. Istället för att renovera eller riva får mycket stå kvar och det är ingen vacker syn som bjuds. Charmigt? Ja, till viss del men samtidigt är det sorgligt att se.

Det är skalet, det yttre jag ser av USA. Vilken standard människorna egentligen har här på landsbygden vet jag inte. Att de har stora, nya fina bilar ser jag, även fattigt folk kan ha det. Och många har råd att äta sig tjocka, hälften av befolkningen tycks vara överviktig.

Jag förstår att välståndet finns i de större städerna. Men dom kommer jag inte att se under min löptur här i USA. Kanske ökar rikedomen ju längre österut jag kommer.  Jag vill ändå inte racka ner på det jag ser för jag trivs med tillvaron. Jag gillar landsbygden och framför allt är det människorna jag möter  som jag uppskattar. Inte alls samma bufflighet, stöddighet och egoism som i Stockholm. Här har vi mycket att lära av USA.

--

Dagens löpning blev kort, totalt 33 kilometer inklusive allt irrande i Kearney för att hitta det motell jag bokat. I fortsättningen har jag chans att då och då få ganska fina motell till en billig penning. En vänlig familj, som äger ett antal motell i en stor motellkoncern, gav mig "familjerabatt" på totalt tio olika motellkedjor. Motellet jag nu befinner mig på är i lyxklass men mitt rabatterade pris blev bara 39 dollar exklusive skatt.  Här  hann jag med att tvätta alla mina kläder i en tvättmaskin, med handtvätt blir det inte riktigt rent.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:55:10

Läs / skriv kommentar (4)


2007-07-31 - Halvvägs!

Vid den östra utfarten till staden Lexington slog trippmätare på babyjoggern om till 2 600 km (1 600 miles) vilket innebär att halva distansen nu är avklarad. Snabbt markerades platsen med ett kritstreck i vägbanan  samtidigt som regnet var på gång igen och bilar stannade stannade till och erbjöd  mig skjuss. . .

Herregud, jag har klarat av halva USA! Det är knappt jag fattar det själv. Nu är bara hälften kvar, cirka 250 mil. Jag känner att jag börjar få grepp om det här äventyret men säker kan jag absolut inte vara. Minsta lilla småsak kan stoppa mig.
Under mina 50 dagar i USA har jag nu sprungit totalt 263 mil vilket gör i snitt 52 kilometer om dagen. Jag har inte haft en enda vilodag, har faktiskt inte haft något behov av det. Löpningen går egentligen helt problemfritt, mitt största problem är att hitta motell på lämpliga avstånd. Ibland blir det onödigt korta dagar och ibland onödigt långa. Men i stort följer jag ändå min grovskiss; cirka 5 mil om dagen.

Dagens löpning från Gothenburg till ett sunkigt motell utanför Elm Creek invid motorvägen var just en sådandär långkörare, totalt blev det  76 kilometer. Jag trodde aldrig jag skulle nå målet varför jag nu känner mig väldigt lycklig. Morgonen började med tät dimma och jag krängde på reflexvästen över packningen för att synas. Sedan satte regnandet in, den ena skuren efter den andra. Precis när jag torkat blev jag dyblöt igen. Det hela resulterade i skavsår i grenen vilket störde löpningen mycket. Motvind och punktering var andra besvärligheter. Samtdigt har löparklockan lagt av- en pryl som skall vara vattentät och tåla 50 meters djup.

Framåt sjutiden på kvällen stapplade jag in på en Sinclair bensinstation  i Overton (643 invånare). Mitt inträde rönte stort intresse bland byborna, här finns sedan gammalt en svenskanknytning. Stationskvinnan berättade för mig att hon tidigare joggat mycket och då gått ner hela 150 pound- vilket är mer än jag själv väger. När joggandet upphörde återgick hon till normaltilståndet bland amerikaner, det vill säga kraftig övervikt.

På stationen fick en Dr Pepper, en smörgås samt nybryggt kaffe fart på kroppen igen och jag kunde utan uppehåll springa de återstående 15 kilometrarna. Jag kunde se min skugga bli allt längre och längre för att sedan försvinna och sista biten var ren mörkerlöpning, något ogillar.

Jag har tidigare sagt att jag blir glad när jag ser Volvolastbilar längs vägarna. Lika glad blir jag när jag finner SCA:s Torky på toaletterna. Varför nämner jag detta? Jo, utan SCA:s hygienpapper i joggingbrallorna hade jag denna dag aldrig klarat sista biten- skavsåren känndes knappt med sådan svenskhet in på bara kroppen!

Men dagens roligaste möte var med 91-årige Alberth Kohlman, stridsflygare under andra världskriget med 41 bombuppdrag över Tyskland, Frankrike och England. Jag träffade han och hans fru, Joyce, på det historiska muséet de sköter i staden Cosad. Albert var väldigt nyfiken på vad vi européer tycker om USA:s krigsinsatser i världen.

-Är ni inte glada att vi räddar världen för er? undrade Albert och blev besviken när han fick höra att USA utrikespolitik inte står så högt i kurs.

Imorgon tar jag sovmorgon. Det känns som jag är värd det.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:26:22

Läs / skriv kommentar (3)


2007-07-30 - Originalet bättre än kopian

Så här glad blev Björn när han kom till staden Gothenburg i Nebraska. Men glädjen blev kortvarig, Gothenburg kan på intet vis mäta sig mot det det riktiga Göteborg.

Det finns många Stockholm i USA och kanske också många Gothenburg. Utvandrarna hedrade hembygden genom att uppkalla orterna de slog sig ner på efter olika städer hemma i Sverige. Idag anlände jag till Gotenburg i Nebraska, "a nice little town", enligt förhandsuppgifterna. Men Gothenburg med sina 3 619 invånare har inga som helst likheter med mamman. En stor kvarn, en massa järnvägsspår, några gator med bland annat Petersons Supermarket, "The Friendly store", det var allt. Staden andades till skillnad från andra småstäder jag sett ändå en viss livskraft.

Jan gissade alldels rätt på min fråga igår att det var just Gotenburg jag hade som mål. Född och uppvuxen i Göteborg var det ändå lite speciellt att komma till denna forna svenskbygd där "turistattraktionen" är tre svenska gravar med järnsmidda kors. Enligt expeditetn hos Petersons bor det dock numera inte många svenskar här.

Igår påstod jag kaxigt att jag hade kapacitet att springa längre, 6-7 mil drog jag till med. Pyttsann! Idag var jag väldigt trött och de 5,9 mil jag gjorde kändes som ett marathonlopp. Annars fanns det möjlighet att springa till nästa stad med motell, Cozad, men den orken hade jag inte. Att krafterna tröt kan ha berott på att jag åt dåligt, hade bespetasat mig på lunch i Maxwell med 315 invånare men eftersom det var söndag var inget öppet och jag fick klämma i mig några mackor och en banan. Först 14 kilometer senare i metropolen Brady (366 invånare) fick jag mat (dålig sådan) på Sincalirs bensinstation. Sedan kom krafterna tillbaka men då var klockan sent slagen.

Imorgon händer en speciell sak, kan ni gissa vad?

Keep on running!

 

 

 

 

 

Postad av Björn kl 06:17:11

Läs / skriv kommentar (4)


2007-07-29 - Svar på era frågor

Frågorna fortsätter att strömma in, såväl på min blogg som bloggen i Svenska Dagbladet. Verkligen roligt att ni frågar så mycket! Jag besvarar allt och har ni tips om vad jag absolut inte bör misssa på min väg tvärsöver USA så meddela mig också detta. Jag är inte bara löpare utan också turist även om några längre avstickare inte hinns med.

1. Bosse frågar om "runners high" och om detta tillstånd är lättare att uppleva om man springer många dagar i följd. Putchi ä inne på samma tema och undrar om det handlar om mera än vanliga endorfinkickar.

Svar: Det vet jag inte, Bosse. Jag har själv bara upplevt runners high en gång och det var efter knappt 30 km i Göteborgs Marathon. Det är något väldigt speciellt, ett lyckorus som varar några minuter. Det beskrivs som ett narkotikarus (fast det har jag ingen erfarenhet av), alltså inte det vanliga välbefinnandet som ofta infinner sig efter ett bra löppass.

2. Peter M undrar hur jag undviker dåliga områden i större städers utkanter och om jag upplevt något kriminellt.

Svar: Hej Peter! Har ännu inte varit i några större städer eller skumma områden. Men vid förra trippen till New Orleans blev jag avrådd att springa i vissa områden eftersom kriminaliteten var så stor där. Jag springer inte kvällstid, känns säkrast så. Och kommer jag till några större städer, ja då får jag väl snabbt passera dem. Krogliv och liknande undviker jag även om jag någon gång tagit en enstaka pilsner. Nej, något kriminellt har jag ännu inte upplevt. Men när jag ibland är ute på kvällarna med min fina bärbara dator för att söka internetuppkoppling är jag lite skraj för att bli rånad.

3. Mirayah undrar om jag kommer att passera något ställe jag sprang förra gången på under min tur Chicago-New Orleans 2005 och om det i så fall inte blir extra spännande.

Svar: Jo, mina färdvägar möts i Illinois. Exakt var vet jag ännu inte eftersom rutten där inte är planerad. Visst, det kommer säkert att kännas lite speciellt.

4. Bengt undrar om det är något sånär platt fram till Appalacherna?

Svar: Jag tror det men är inte säker. Jag har inga höjdkartor och är dåligt påläst på min rutt. Mycket av det här äventyret sker spontant.

5. Hamstern undrar hur jag gör med maten?

Svar: Ett stort ämne som jag tänker ta upp senare. Men kortfattat handlar det om att frossa i mat, äta så ofta tillfälle ges. Dricker gör jag hela tiden. Och med en babyjogger kan du ha med dig mat och dryck, jag har en vattentank under vagnen som rymmer tio liter. Mat och vätska är oerhört viktigt och rådet jag fått från min tränare, Lennart Bnegtsson i Majornas IK, är att äta mycket fet mat eftersom min fettförbränning är mycket hög. Jag går mycket på sportdryck, späder ut den med två tredjedelar vatten. Utan sportdryck hade det knappast gått, tror jag. Däremot har jag slutat att äta energikakor. Mest äckliga, är min uppfattning, bättre med vanlig mat. Men en eller två Snickers kan alltid slinka ner.

6. Lars frågar om det är generellt tillåtet att springa på motorvägarna i USA och om jag fått många glåpord.

Svar: Svaret är nej på båda frågorna. I Idaho och Wyoming gvar det dock tillåtet men inte här i Nebraska. Jag har alltid frågat polisen i förväg vilka regler som gäller. Nej, jag har inte fått några glåpord. Men alla är inte entusiastiska. En vanlig fråga är: Varför gör du det här?

7. Andy, som skriver på engelska, undrar hur det kommer sig att jag inte har några problem med mina knän eftersom jag sprungit så mycket och länge. Har du några speciella gener? frågar han också.

Svar: Nej, knäna har jag aldrig haft problem med. Har dessutom nästan aldrig varit skadad. Genom att inte öka mängden snabt eller plötsligt införa nya momnent i träningen undviker man skador, tror jag. Om jag har andra gener än andra har jag ingen aning om. Däremot är jag en person som aldrig ger mig om jag bestämt mig för att genomföra något.

8. Janne undrar vad kriterierna var för val av färdväg och om jag hinner turista något också.

Svar: Jag valde en nordlig rutt för att slippa de värsta bergen och hettan. Annars springer de flesta från Californien till New York. Ja, jag hiner med lite turistande också men då måste attraktionerna ligga alldeles intill min färdväg, avstickare orkar jag inte med. Kortast möjliga rutt är ett mål i sig men om jag valt någon speciellt kort väg vet jag inte. De flestas brukar vara cirka 500 mil, min uppskattar jag til 520.

9. Kalle undrar var man får tag på Rune Larssons löpardagbok som jag refereat så entusiastikt om.

Svar: Jag tror att den tryckts i en begränsad upplaga. Mne kontakta Rune och fråga om han kan skicka dig ett exemplar. Du kan kontakta honom via hans hemsida (www.loparlarsson.se) där det också finns utdrag från boken.

10. John & Karen, som just nu springer ungefär den rutt jag sprang sommaren 2005 (Chicago-New Orleans),undrar hur mycket min packning väger.

Svar: Drygt 55 pounds (25 kilo). Till detta kommer också en vattentank på cirka 3 gallons. Att springa med en trehjulig barnvagn med stora hjul tror jag är idealet.

11. Jan S ställer många frågor, bland annat om varför jag inte kontaktar tidningar och radiostationer och om "kontinentlöpare" numera är de enda rena idrottsmännen utan dopning etc. Frågar också om jag har några marginaler om jag skulle bli sjuk, om flygbiljett hem är bokad och vad det skulle ta att gå över hela USA.

Svar: Jag har velat göra så lite buller och bångsom möjligt kring min löpning. Det räcker med den uppmärksamhet jag får via min blogg och bloggen i Svenska Dagbladet. Vet andra löpare som kontaktat en massa tidningar och inte gjort annat än svarat på frågor. Rune Larsson var extremen, inga intervjuer alls. Men frågar någon tidningaman eller annan, ja då ställer jag upp. Vi långdistansare "dopar" oss bara med sportdryck.  Ja, jag har några extradagar att ta till om det tar längre tid än planerat. Nej, flygbiljett är inte köpt, det gör jag efter målgång.  Att gå över skulle ta kanske tre gånger längre tid men cykla gör en bra motionscyklist på en månad. Tack förresten för alla dina upplysningar och roliga kommentarer!

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:44:51

Läs / skriv kommentar (0)


2007-07-29 - Regnet alla älskar utom jag

Skall det aldrig sluta regna? Björn ber till vädergudarna innan han sticker iväg på morgonen från motellet i Sutherland, NE. Under natten kom det kraftiga skyfall och regnandet fortsatte under dagen.

 

Det råder svår torka i Nebraska. Alla klagar på att det inte regnat på sju år. Det är främst vintararna som varit snöfattiga och då har vattenmagasinen inte fyllts på tillräckligt. Ändå ser det inte så uttorkat ut, konstbevattning gör sitt och grundvattennivån är fortsatt hög. Men för tursitnäringen är det katastrof. Jag talar med en stug- och båtuthyrare i turistparadiset Lake Canaughy, Nebraskas största reservoar och kraftverksdamm). Han har tappat 75 procent av försäljningen. Båtrampen där det tidigare varit vatten slutar nu med gräs och skog. Torkan har gjort att sjön krympt oerhört, alla motellen och turistanläggningarna längs sjön för en tynande tilvaro. Sorgligt att se!

-Men vattnet kommer tillbaka, säger ägaren till Otter Creak Lake och verkar tro på vad han säger.

Nu har det regnat i tre dagar. Själv gillar jag det inte, jag vill ha sol och värme. Det är inte så varmt  längre men luftfuktigheten är enorm (92 procent) varför löpförhållandena ändå är besvärliga. Min packning klarar regnet  men blöta kläder innebär att risken för skavsår ökar, både på fötterna och i grenen. Dessutom är det rätt läskigt att springa på stora öppna fält när det i fjärran mullrar och blixtrar och regnet öser ner. Allt är så väldigt stort och dramatiskt här i USA och det skrämmer mig lite.

Bilförare stannar till och frågar om jag vill ha lift. De blir besvikna när jag på det bestämdaste förklarar att varenda förflyttning jag gör skall ske till fots.

Allt går förvånsvärt bra. Mitt enda "problem" är att jag nu är så stark att jag skulle kunna springa betydligt längre än de cirka 5 mil i snitt jag gör per dag, det känns som jag har kapacitet för 6-7 mil om dagen. Men jag har problem med att komma upp i de distanserna eftersom motellen inte ligger på 6-7 mils lucka. Idag blev det bara 34 km till staden Nort Platte. Campa gör jag bara i rena katastrofsituationer. Motellen är min enda lyx.

Annars är det lättsprunget i Nebraska. Rena jordbruksbygder, ibland ett böljande landskap och stundtals känns det som om jag är i Sverige. Idag hann jag med lite sightseeing, var på en boskapsmarknad där man sålde allt från får och kor till barnteckningar. Men Buffalo Bill-muséet här i North Platte fick jag stå över.

Gissa vart jag springer i morgon?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:46:41

Läs / skriv kommentar (0)