Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2007-08-14 - I Amishland

De grusade vägrenarna i Iowa är bra för Amishfolkets hästdragna kärror men inte för min handdragna joggingvagn. Den här hästen blev inte rädd när den mötte mig men flera andra blev närmast panikslagna.

Det ligger hästspillning i vägrenen. Jag är i trakter där många från  Amishfolket brukar jorden , här i Van Buren county i det sydöstra hörnet av Iowa. Under dagen möter jag flera ekipage, det är som att förflyttas till 1700- eller 1800-talet. Vilket sympatiskt sätt att förflytta sig på! För första gången känner jag att det är jag som inkräktar på vägutrymmet, så har jag aldrig reagerat när det handlat om bilar.

Lite skamsen tar jag upp min kamera. Vem är det som är mest udda, dom eller jag?Männen i sina hattar och långa skägg och kvinorna i sina hucklen  och så jag, svettig och dan och bara iklädd ett par bleka röda joggingshorts, röd keps och en gul reflexväst. Jag noterar att även Amishfolket inte är opåverkat av den nya tiden- en liten parvel i en av vagnarna dricker läsk ur en grön burk av märket Monta Dew.

Tyvärr är joggare och hästar en dålig kombination. Hästarna blir rädda, rycker och drar i remmarna och springer ut med saxade ben i vägbanan och med en hiskelig fart när de möter mig. Jag prövar att stanna och vändder bort blicken men de blir lika rädda ändå. Till ett ekipage, där hästen inte blir skrämd, ropar jag:

-I´m a coast to coast runner!

-Yea, yea, får jag till svar från kuskbocken.

Jag har vikt av från min ständiga följeslagare här i Iowa, state highway 2, och tagit in på en lite mindre väg med knappast någon trafik. Det är här på J40, en sk senic byway, jag för första gången ser dessa märkliga människor. Senare vid en stängd affär men där läskautomaten är  igång möter jag några av barnen., också i hattar. Jag försöker prata med dem men dom springer sin väg fast dom är väldigt nyfikna, stannar upp och tittar på mig flera gånger.

---

Idag var jag otroligt stark i min löpning. Starten från Centerville försenades dock något av regn och enorma blixtar. Så många blixtar samtidigt har jag aldrig sett, hela himlen var upplyst samtidigt som en regnbåge lyste klart. Det kändes som jag kunde springa hur länge som helst och jag sprang nu även i många uppförsbackar. Jag verkar vara en varanndagsmänniska, ena dagen slö, nästa i kanonform.

Sent på kvällen anlände jag till staden Keosauqua. Det är indianska och betyder big bend. Floden Des Moines, som rinner ut i Mississippi några mil sydväst härifrån, gör en jättekrök just här. Jag har tagit in på Hotel Manning från 1899 där poeten T.S. Elliot bott. Tyvärr bor jag i ett annex av yngre årgång  och lär inte bli hågkommen som att här bodde en kust till kust löpare från Sverige 13 augusti 2007.

Och så vill jag passa på att rätta mig själv. Jag påstod igår att denna blogg var den mest besökta i SvD under juli. Det var nästan rätt- ledarredaktionens blogg är dock mest besökt. Uppgiften var dock inte gripen ur luften, den kom från min chef på tidningen. Lägger man till dom 500 besökare jag dagligen har på min egen hemsida, www.suneson.se, ja då kommer kanske löpningenändå i topp!

Dagens distans 82 km.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:25:52

Läs / skriv kommentar (4)


2007-08-13 - Svar på era frågor

Frågorna fortsätter att strömma in. Fråga på gott folk, här de senaste frågorna:

1. Sonia undrar om jag har någon svensk flagga på vagnen eller tröjan?

Svar: Nej, jag har medvetet varit försiktig med att skylta med sådada symboler, kanske kan det reta någon. Annars talar jag gladeligen om att jag är svensk. Jag har heller ingen skylt på vagnen, typ "Coast to coast". Men kanske dyker flagga och skylt upp när jag får vittring på Virginia!

2.JB undrar varför det skulle vara en nackdel att ha stötdämpare på en joggingvagn.

Svar: Här är jag kanske ute och cyklar men jag tror att stötdämpare på vagnen gör att lite av kraften går ner i backen och inte framåt varför det är bättre att ha en vagn utan stötdämpare. Rune Larsson skrev i alla fall så en gång, vill jag minnas.

3. Bose undrar vilket som är mitt längsta löppass utan rast.

Svar: Det vet jag inte, men kanske har jag sprungit 4-5 mil utan att ta en längre matpaus. Kortpaus, d vs stopp för vätska och frukt m m tar jag ofta, ibland var tionde minut. Eftersom det är så varmt måste du dricka hela tiden. Normalt är jag piggast på morgonen då jag också springer som längst utan stopp, kanske 40-60 minuter. Har funnit att det dock är viktigt att dricka så tidigt som möjligt, väntar jag kan vätskan bara ligga och skvalpa i magen och svettningen kommer inte riktigt igång.

4. Lena undrar vad som ligger bakom beslutet att ta en sådan utmaning som jag gjort.

Svar: Främst frihetskänslan. Och så tycker jag det är så fantastiskt roligt att springa .

5. Göran undrar hur jag undviker skavsår i vätan och om skorna inte blir förstörda när det regnar.

Svar: Regn och svett ger lätt skavsår. Sluppit dem på fötterna men däremot fått dem på insidan av låren, besvärligt efterrsom det svider så hemskt. Har haft skavsårsplåster men de ramlar lätt av, vanliga plåster går inte alls. Smörjer också in med cortison och fet kräm och just nu är det lugnt på skavsårsfronten. Skorna skadas däremot inte av vätan. Brukar skölja upp dem då och då för att de inte skall lukta.

6. Kalle undrar hur jag kom på vilket skomärke som är bäst för mig.

Svar: Jag började med Brooks 1982 och på den vägen är det. Ren tillfällighet att det blev just det märket men Brooks var först på marknaden med en modell som motverkade pronation, sedan följde andra märken efter med sina egna system. Fördelen med att hålla sig till samma märke kan vara att storlekarna inte varierar. Jag har under alla åren haft stl 8 1/2 och jag behöver egentligen inte prova skorna, jag vet att storleken alltid är den rätta. Om Brooks skulle vara bättre än andra märken låter jag vara osagt, däremot har dom alltid en billig modell och det är den jag köper i Sverige.

7. Malin undrar om jag använder pannlampa eller annat lyse när jag springer på kvällen?

Svar: Där träffade du en öm tå! Nej, bara reflexväst. Det är inte bra, jag skall köpa några små diodlampor att sätta bak och fram på vagnen. Försökte hitta sådana i dag men misslyckades. Skall annars försöka undvika att springa på kvällarna.

8. Ola undrar hur lång tid det tar att cykla den rutt jag valt?

Svar: Jag gissar att en bra motionscyklist gör det på tredjedelen av tiden, alltså cirka en månad om man cyklar drygt 15 mil om dagen.

9. Martin undrar om det inte blir "fasligt tajtigt" att springa enbart på highways?

Svar: Nej, inte alls. Naturen varierar hela tiden, men visst finns det partier som kan vara enformiga. Highways har fördelen att de är asfalterade och har vägren. Hittils har de heller inte varit så hårt trafikerade.  Rent praktiskt är highways också bäst eftersom de är "genast". Skulle jag ut på småvägar riskerar jag bara att villa bort mig, dessutom kan jag inte springa på grusväg med vagnen och jag vill också ha samhällen så tätt som möjligt så jag kan äta. Tjatigt är däremot att springa på Interstate (motorväg) vilket jag kunnat göra i Idaho och Wyoming.

10. Peter  N undrar vad jag menade när jag skrev att jag hade olika skor för att minimera skaderisken.

Svar: Jag har två par skor med mig och försöker att ha olika modeller av pronationsskor, däremot har jag inte en för pronation och en för neutral löpning. Just nu har jag dock samma modell, Brooks Adrenaline, dammodell. Man kan också växla mellan herrr- och dammodell, dagram för att inte bli stel som en pinne efter dagens löpning.mernas är lite smalare i framfoten.

11. Peter M undrar om jag har något nedvarvningsprogram för att inte bli stel.

Svar: Nej, jag har inga problem med det. Stretchar inte ens. Däremot brukar jag börja dagens pass med att gå kanske 10-15 minuter. Ofta har det varit så att jag lagt på ett extra kol mot slutet av löpningen bara för att få det hela så snabbt undanstökat som möjligt. Fast det är inte alls bra, bäst är att avsluta gående.

 

 

 

Postad av Björn kl 05:09:15

Läs / skriv kommentar (2)


2007-08-13 - Så skapas ett blogginlägg

Detta blogginlägg skrivs från motellrummet i Centerville, Iowa. Utan min bärbara dator skulle jag knappast kunna blogga så ofta som jag nu gör- de flesta motell har trådlöst internet men ibland sker bloggandet under mycket primitiva förhållanden.

Den här gången har jag med mig en liten bärbar dator  av märket LG med en 12-tumsskärm och en vikt strax under kilot. Det är en helt fantastsik maskin, utan den hade det inte blivit så täta rapporter och knappt några bilder alls. Under mitt förra USA-löp sprang jag in på biblioteken och lånade deras datorer men det var betydligt jobbigare och sämre.

En del blogginlägg kommer dock till under mycket primitiva förhållanden. Jag kan stå mitten i natten ute på någon småstadsgata och snylta på någon annans internet. Då är jag skraj för att bli rånad. Men annars är motellen här förvånasvärt  bra uppkoplade och det kan även gälla enkla Bed & Breakfast-ställen ute på vischan. När motellet inte har internet kan man ibland få in grannmotellets internet.

Ofta under löpningen funderar jag på "dagens text". Det har alltid varit lätt att hitta ämnen och någon sommartorka har ännu inte infunnit sig. Som natt och dag när jag blickar tillbaka på min tid på olika landsortidningar. Då kunde det sommartid vara svårt att få till något att skriva om , som bland anat  i Värnamo, Emmaboda, Eksjö, Vimmerby, Tranås, Kramfors  och Övik.  

Datorn använder jag också som telefon. Jag ringer med Skype och ett samtal till Sverige kostar bara 16 öre minuten. Till Skypekunder, bland annat till webmaster Nils, är samtalen gratis. Förra gången hade jag med mig min mobiltelefon och den telefonnotan kostade flera tusenlappar. Täckningen var dålig (det vara bara längs motorvägarna) det gick att ringa, dessutom gick telefonen sönder- den klarade inte min svett och fuktigheten i Louisianna. Ändå var det en Ericsson . . .

Den här bloggen kan du antingen läsa i Svenska Dagbladets nätupplaga (www.svd.se) eller på min egen hemsida (www.suneson.se) där också bakgrundsinformation ges. Jag har nu fått uppgifter från SvD om antalet besökare. Min blogg i SvD var den mest besökta av tidningens alla blogar under juli, 2 000-3 000 besökare i veckan med någon anstaka topp på 4 000. På min egen hemsida hade jag cirka 1 000 fler besökare varav många kommer från USA. Tänk att löpning faschinerar så! För ni är väl inte inne och kollar bara för att se om den där tokige Suneson gett upp? Jag får inte det intrycket när jag läser alla era vänliga kommentarer.

Att ha med en egen dator gör också att jag kan hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer i Sverige. Läsvanorna ändras med avståndet- det som jag kanske tidigare tyckte var viktigt och intressant när jag befann mig i Sverige är inte lika viktigt längre, annat kan kännas angelägnare. Fördelen med egen dator är också att jag kan läsa om de platser jag besöker- jag är ju inte bara löpare utan också turist. Dessutom har jag naturligtvis epost och jag står i nästan daglig förbindelse med familjen.

--

Jag har nu varit i internetskugga under två dagar. Allt går fortsatt mycket bra och om några dagar är Iowa ett minne blott, nu ser jag fram emot Illinois. Här är fruktansvärt varmt och kvalmigt men highway 2 som jag tidigare ogillat är inte så hemsk- trafiken är gles, grusade vägrenen inte så farlig och det är inte bara betong utan nu också rätt ofta asfalt.  Men alla backarna gör att löpningen är rätt besvärlig; nerför är värst. Naturen är annars vacker, mycket betesfält, lummigt och grönt. Igår tvingads jag campa men för första gången var det myggfritt. Dagens löpning blev rekordkort (ca en halvmara) till staden Centerville. Det är varmt och kvalmigt varför jag ställde in eftermiddagens planerade 42 km till staden Bloomfield. Morgondagen lär ändå bli en mara, vägen till Bloomfield skall vara extra backig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 00:39:02

Läs / skriv kommentar (2)


2007-08-10 - Ett besök på Nancys salong

På Nancys salong gjorde jag ett klipp- en klippning kostade bara 9 dollar. Observera den äldre damen under torkhuven!

I ett vitmålat hus i skuggan av några stora träd på Main Street i det lilla samhället New Market (456 invånare) i Iowa ligger Nancy New Image Salon. På dörren hängde skylten "Open" och jag fick ett infall och klev in. Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning  utan också för den sociala samvaron och  för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar.

Innan hade jag slängt käft inne på ortens gasstation med några pensionerade farmare.  60 dagar i USA har gjort att jag blivit säkrare i språket och kan skoja med folk. Det här äventyret handlar långtifrån bara om löpning, människorna och vad jag ser vid sidan av vägen har blivit allt viktigare.

Några timmar senare i staden Bedford fick jag ett nytt infall. Knackade på en dörr till någon slags kommunal verksamhet för att fråga efter vägen. Därinne satte ett tiotal pensionärer och spelade bridge medan solen stekte ute och luftfuktigheten var närmast outhärdlig. Pensionärerna tyckte att jag skulle slå mig ner vid spelborden men tyvärr kan jag inte bridge så där missade jag något roligt.

Jag tycks ha blivit något av en lokal kändis.  Folk i bilar tutar och vinkar och man kommer fram och pratar med mig. Förklaringen är den radiointervju som sändes på morgonen idag. I Bedford blev jag  också intervjuad, nu av en journalist på lokaltidningen så kändisskapet kanske fortsätter några dagar till.

Dagens löpning var en av de hårdaste jag haft, totalt 79 km till staden Mount Ayr. Jag var ute cirka tolv timmar men märkligt nog tycks jag tåla värmen och luftfuktigheten bra, har inte haft några tendenser till uttorkning. Dricker hela tiden och går mycket på sportdryck som späds ut kreaftigt med vatten från min tioliters vattendunk under vagnen.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:41:27

Läs / skriv kommentar (4)


2007-08-09 - Djuren nyfikna på vad jag gör

Den här hunden sprang ut och mötte mig under dagens löpning. Den var som alla hundar jag mött vänlig. Utspringande hundar lever dock farligt och kan lätt bli påkörda.

Det är inte bara människor som är intresserade av vad jag håller på med i USA. Även djuren är nyfikna och vill komma fram och nosa på en svettig och väldoftande löpare från Sverige. Hästar, kor, mulor, hundar, ja även strutsar är jättenyfikna. När de får syn på mig kommer de springande mot mig och tur är att det finns staket. Det ser väldigt lustigt ut när hästarna sätter av i galopp och tar rena glädjeskutt, bilarna reagerar inga djur för.

Många hundar är lösa och kommer utspringande från gårdarna ute på landsbygden, farligt för dem men inte så farligt för mig. Visserligen har jag mött många skällande hundar men det stannar vid det, en del kommer fram och nosar och viftar glatt på svansen. Jag stannar alltid upp när en hund kommer emot mig och hittills har jag inte varit rädd en enda gång trots att en del sett rätt hotfulla ut. I ett indianreservat i Wyoming följde en hund efter mig flera kilometrar och jag visste inte hur jag skulle bli av med hunden. Ibland försvann den och besökte någon hundkompis längs vägen och kom sedan tillbaka igen. Men plötsligt utan att jag gjort något vände den tillbaka och stack hem.

En gång har jag sett en påkörd hund liggande på vägbanan och det är illa att ett hundliv inte värderas mera. Överkörda djur är det annars gott om här och man är inte särskilt bra på att ta bort dem. Stora rådjur kan ligga flera dar på vägen, en trafikfara, desstom luktar det förskräckligt.

Har hört talas om långlöpare som har med sig pepparspray och liknande. Jag har inget, den största faran är bilarna och mot dom hjälper inget.

---

Iowa kommer tyvärr att bli en mycket jobbig stat för mig. Landskapet böljar hela tiden och backarna är  långa. State highway 2, som jag kommer att följa genom hela Iowa är dessutom urusel för en löpare (samma med highway 34 som ocksåskall vara mera trafikerad och alltså inte är något alternativ). 2:an är smal, tillåter inte möten med mig, vägrenen består av grovt grus (går inte att springa på) och vägbanan är av betong (alldeles för hårt underlag som riskerar att skada mig). Dessutom har jag nu två gånger blivit tilsagd av  polisen att i god tid vid möten springa ut  på vägrenen, bilister har klagat.

Dagen började för mig på sämsta möjliga vis. Häftiga åskväder gjorde att jag inte kunde börja min löpning förrän vid lunchtid. Dessutom drabbades jag av en punkteringi regnet och illamående. Målet att ta mig till staden Bedford fick skrinläggas, nu blev det drygt 30 km till Glenn Millers födelsestad Clarinda. Där blev jag igen intervjuad, denna gång av tidningsman från Clarinda Herald, en tidning som kommer ut en gång i veckan.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:05:19

Läs / skriv kommentar (4)


2007-08-08 - Äntligen Iowa!

Gränsfloden Missouri är just passerad och jag är inne i Iowa, min femte delstat. Även här blev det ett glädjeskutt men vägen i bakgrunden, state higway 2 var inget att glädjas åt- betongbana och grusbelagd vägren.

 

Blixt och dunder! Idag var jag inne i "thunderstorms", det blixtrade och mullrade hotfullt några kilometrar ifrån mig och regnet öste ner de sista timmarna under min "arbetsdag". Dyblöt var jag innan av all svett så det spelade ingen roll om vätan kom från insidan eller utsidan. Snarare var regnet uppfriskande och avkylande och det blev fart på löpningen igen. Jag kände mig lite utsatt där jag sprang higway 2 men på Weatherchannel hade jag lärt mig hur jag skulle krypa ihop om blixtrarna kom riktigt nära.

Dagen började annars soligt och höjdaren var naturligtvis att passera gränsen mellan Nebraska och Iowa. Landkapet är lummigt och böljande, backarna gör dock att det inte är lika lättsprunget som i Nebraska. Gränsfloden Missoouri är mäktig och bred och strömmar kraftigt men vattnet är trist brunfärgat, något som gäller många floder här.

Att det skulle bli just Iowa var inte givet, MIssouri ligger inte långt borta. Hade jag fortsatt att följa den rutt som de två amerikanska löparna tog 2003, ja då hade det blivit Missouri. Nu springer jag min egen väg och nu är det kortaste vägen till Atlanten och Virginia som gäller. Min bror Jan har hjälpt mig med kartstudierna och kanske blir det highway 2 geonom hela Iowa. Men vad jag hittills sett av vägen förskräcker; betong (för hårt underlag) och grusbelagd vägren (risk för punkteringar när jag måste gå ut vid möten).

Har nu kommit till staden med det vackra namnet Shennandoha (5 546 invånare). Här finns mini-Walmart och alla de kända hamburgerkedjorna så det går ingen nöd på mig. Dagen avslutades med att den lokala radiostationen intervjuade mig. Reportern var eld och lågor och efteråt försökte hon nästan frälsa mig. Religionen är stark, man har ofta ett bibelord till hands eller säger "God bless you", något jag faktiskt uppskattar. Riktigt rörande var när jag tidigare på dagen blev stoppad av ett äldre par i bil. Mannen hade just skrivits ut från sjukhuset efter en strupcanceroperation, satt med blodslang till halsen och blodiga byxor och undrade nu om hur det stod till med mig. Paret överlämnade några dollarsedlar till mig och jag hade inte hjärta att tacka nej.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:29:07

Läs / skriv kommentar (1)


2007-08-07 - Så springer du med en löpvagn

Lätt som en plätt. Att springa med en löpvgan är både roligt och enkelt. Bilden från Wyoming.

Har du funderat på att skaffa en löpvagn, en babyjogger? Mitt råd är då att skaffa en vagn med så stora hjul som möjligt, de rullar lättast. Min vagn är av märket Babyjogger, är tio år gammal, saknar stötdämpare och har 20-tumshjul. Jag är mycket nöjd med vagnen men har ingen erfarenhet av andra märken. Däremot är jag övertygad om att 16-tumshjul är en dålig lösning för dem som mest vill springa med vagnen.

Löptekniken lär du dig snabbt- en handpåläggning då och då med höger respeketive vänster hand och det gäller att hålla vagnen så långt ifrån sig som möjligt och som vanligt pendla med armarna. Springer du långt springer du också relativt långsamt och då är vagnen egentligen inget hinder alls.

Fördelen med vagn respektive ryggsäck för långskubbaren är att du i vagnen får med dig all utrustning du behöver. Jag har en stor vattentank (tio liter)  liggande på ramen under. Nyare vagnar har stötdämpare, det tror jag kan vara en nackdel ur löpsynpunkt men bekvämare för barnet.

Jag har på min Babyjogger bytt ut standarddäcken mot smala racerdäck. Vagnen rullar mycket lättare och vikten minskade också, nackdelen är att det är lättare att få punkteringar. Men punkteringar är väldigt enkla att laga, mycket enklare än på en cykel.

Det är roligt att springa med en löpvagn. Men behöver den löparintresserade småbarnsföräldern en sådan? Kanske inte, jag sprang med äldsta barnet i mitten på 80-talet med en vanlig fyrhjulig barnvagn  men skämdes när jag mötte folk och passerade dem gående för att sedan börja springa igen när de var utom synhåll.

Under mitt USA-löp har löptekniken förfinats. Nu känns det nästan som jag är ett med vagnen, vet exakt var jag har hjulen och kan parera för stenar och annat i vägbanan. Fördelen med de stora hjulen är också att du kan ha ett hjul uppe på vägen och två i vägrenen när vägen är smal, vagnen rullar nästan lika lätt ändå.

Tänk på att alltid springa mot trafiken. Och ha alltid säkerhetsremmen runt din handled. Och glöm inte att ha handbromsen på när du lämnar vagnen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:42:14

Läs / skriv kommentar (3)


2007-08-07 - Svar på era frågor

Då är det dags igen att besvara era frågor om min löpning. Särskilt roligt tycker jag det är att flera av er skriver att ni börjat springa igen efter att ha läst vad jag håller på med. Fortsätt frågandet och fortsätt med er löpning!

1. Micke undrar vad jag köpte min babyjogger.

Svar: Jag köpte den på Blocket och vagnen var  tio år gammal men i mycket gott skick. Runners Store i Stockholm  (www.runnersstore.se) och Uteungar (www.uteungar.se) är några som säljer Babyjogger, en av de kanske bästa joggingvagnarna. Läs mer om detta ämne i dagens epistel!

2. Blir det nya skor i Lincoln på fredag undrade Jan. Han frågor också om jag funderat på att välja småvägar.

Svar: Precis! Fast i söndags skedde köpet. Det är nu mitt tredje skoköp, jag hade också med mig två gamla par och dessa kastades tidigt. Du är otroligt bra på att förutse saker och ting och tack för dina vägvalstips, de är till mycket stor hjälp. Jag vågar inte avvika från highways, risken att springa fel är för stor och fördelen med highways är att de ofta har en bred vägren och är alltid asfalterade. Mina däck på kärran är inte lämpade för grusvägar, "dirtroads".

3. Peter M undrar vad som varit det mest upplyftande och överraskande intrycket/händelsen hittills.

Svar: Det mest upplyftande tycker jag är den stora genrositet som vanliga amerikaner visar mig. I dag t ex blev jag bjuden av en förmodligen fattig kvinna på en glass här i Nebraska City. Jag ville inte såra henne så jag tog glassen och det blev en trevlig pratstund. Genorositeten har dock egentligen inte överraskat mig, den mötte jag även vid mitt förra USA-löp. Det som jag ändå tycker ger mig den största kicken är att en 59-årig gubbe kan springa dessa distanser. Det förvånar mig varje dag. Åldern tycks inte ha någon större betydelse.

4. Larry frågar om hur jag rent praktiskt bokar motell och hur jag hittar motell.

Svar: Motellen är mitt största och kanske enda problem. Ofta vågar jag inte boka i förväg eftersom jag inte är säker på att nå målet. Man frågar ibland efter kredikortsnummer och även säkerhetskoden bak på kortet och dom siffrorna lämnar jag inte ut så då blir det ingen bokning. Annars brukar jag alltid ta hjälp av motellet jag befinner mig på, där vet man ofta vilka motell som finns några mil bort. Jag frågar också  folk på caféer om övernattningsmöjligheter och får då ibland tips om lite mer okända ställen, söker även ibland på internet. Folk lånar gärna ut sin mobiltelefon, "jag har fria samtal" brukar dom säga och hjälper mig till och med med att ringa upp. Bäst hade varit om motellen låg på 5-6 mils lucka, tyvärr är det inte så varför det ibland blir onödigt långa distanser, andra dagar för korta.

5. "Lagomjoggaren" frågar om hur jag undviker skador och om vem som helst klarar att springa varje dag. Han berättar också att han tränar på sågspånsunderlag.

Svar: Nej, vem som helst klarar inte av att springa varje dag och det är nog inte ens lämpligt för elitlöparna att göra det. Själv har jag en vilodag i veckan (fast inte nu i USA). Kroppen behöver återhämta sig och ett sätt att slippa en massa vilodagar är att pulsera träningen- efter en hård dag eller hård vecka kan man köra lättare nästa dag eller vecka och sedan sakta, sakta öka mängden. Att jag nästan helt sluppit skador under mina 26 år som långlöpare tror jag beror mycket på att jag inte ökat mängden för snabbt och inte heller plötsligt infört nya träningsmoment . Sådant ger alltid skador. Sågspånsunderlag är egentligen inte alls bra- det är för mjukt och kan i olyckliga fall ge skador, t ex problem med hälsenorna. Bästa underlag är grusväg men sådana vägar finns knappt längre varför de flesta springer på asfalt. Dagens skor är så bra så asfalt är inga problem, däremot betongvägar som jag ibland springer på är inte alls bra, för hårda.

6. Andy frågar om hur många kalorier jag bränner och om jag funderar på att komma tillbaka till USA nästa år.

Svar: Jag vet inte hur många kalorier jag förbrukar per dag. Men jag räknar med att jag ökat kaloriintaget med 75-100 procent. En vägning för några veckor sedan visade att jag tappat 5 procent av min vikt- inte alls bra så uppätning pågår. Jag har ökat fettintaget ännu mera och dricker några klunkar olivolja varje dag. Sporrtdryck och framför allt Coca Cola och  liknand e är rena kaloribomberna. Jag kan smälla i mig 2-3 liter Cola och sedan springa direkt. "Free refill", som det är på de flesta matställen ,är ingen bra affär för restaurangerna när jag är kund. Ja, kanske blir det en ny USA-resa nästa år. Men då tar jag med mig fru och barn och bilar runt. Boston Marathon lockar.

7. "Marathonmannen" undrar vad jag menade när jag skrev att det kändes som ett marathonlopp när jag sprungit 59 kilometer en dag, maran är ju som bekant 42 kilometer och borde då vara lättare.

Svar: Ja, det var lite oklart uttryckt. Men att springa 59 kilometer utspritt på kanske 8-10 tmmar är för mig inte så jobbigt jämfört med 42 kilometer på kanske 3 timmar. Tävling, oavsett längd, ger alltid en speciell trötthetskänsla.  Denna känsla upplevde jag nu också trots att jag kunde ta en massa pauser.

8. Annika undrar om inte hjälpsamheten beror på att jag nu befinner mig i en speciell situation och att jag betraktas som en intressant person.

Svar: Jo, så är det säkert. Men jag tror ändå att man är mer hjälpsam här än hemma i Sverige. Tvivlar på att en amerikansk långlöpare som springer från norr till söder i Sverige skulle få så många hjälpande händer som jag får här.

9. Arnold undrar vad som "går runt i huvudet på mig" när jag springer och om jag lyssnar på musik.

Svar: Inga djupa tankar. Det är ungefär som under ett marathonlopp, man håller på med en massa "räkneövningar", hur många kilometrar man sprungit och hur många som är kvar. Men visst, ibland kan man väl vara lite djupsinning, ibland blir man plötsligt glad för något, ibland tänker man på hur familjen har det, alltså ungefär som i det vanliga livet. Ja, jag lyssnar på musik och har en mp3-spelare med mig. Radion är dock så dålig varför jag funderar på att köpa en liten löparradio.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:35:20

Läs / skriv kommentar (1)