Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2007-08-30 - Mitt livs längsta löpning

Nej, det var inte jag som ställde till den här trafikolyckan på highway 28 i det lilla samhället Hiland, Ohio. Bilen i bakgrunden kapade en ledningsstolpe och elledningar  föll över vägen.  Olyckan förde det goda med sig att vägen spärrades av för genomfartstrafik så jag kunde springa ensam uppemot en mil.

Hösten har kommit till Ohio. Häromdagen fick jag den där höstkänslan, jag vet inte riktigt vad som orsakade den. För träden är fortfarande gröna och temperaturen hög, i dag 32 grader. Men det känns som solen står lite lägre och idag såg jag faktiskt några gula löv. Snart börjar skördetiden här, majsfälten står gula och trist brända av solen, från villatomterna säljer man nyskördade jättestora tomater (söta och goda!). Oranga pumpor ser jag liggande i stora högar vid gårdarna- halloween stundar men det är långt kvar till dess.

Idag genomförde jag mitt livs längsta löp, två maror eller totalt 84 kilometer, jag fattar det knappt själv. Det gav mig en väldig kick att vid 59 års ålder kunna springa så långt, dessutom under  besvärliga förhållanden; varmt som vanligt  men nu har backarna också börjat. Och det är inte "småbackar" typ Iowa utan riktigt branta saker, en föraning til stundande Appalacherna, förmodar jag. Igår var det till och med så brant att jag på några partier tvingades gå på tå för kunna skjuta vagnen upp för backen. Bromsen ligger i hårt i nerförsluten men nu är jag så tränad att jag klarar att springa nerför, annars kan det göra väldigt ont fram i låren.

Jag har utvecklat en teknik att hyggligt klara dessa backar utan att ödsla en massa onödig kraft. Det handlar om att få in det exakt rätta tempot, veta när du skall gå och inte gå, när det kan vara lämpligt att dricka etc. Idag funkade det perfekt och då kan till och med backar vara roliga.

Är nu mitt i södra Ohio och har kommit tll staden Chillicothe (22 000 invånare). Hade turen att få motellrum- här pågår en Harley Davids-rodeo (vad är det?) och allt i motellväg skulle vara bokat, hade man sagt  mig.

Gåradgens löpning 46 km: Franklin, Indiana till usel campingplats vid Cowan Lake, OH.

Dagens löpning 84 km: Från campingen till Chillicothe på hihways 350, 28 och 50.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:29:40

Läs / skriv kommentar (8)


2007-08-28 - Ändrad totalsträcka

Jag har hela tiden utgått  från att min totala löpsträcka skulle vara 520 mil. Efter att rutten ändrats måste sträckan nu korrigeras något. Det ruttförslag som Jan gett mig visar en totalsträcka på 498 mil, alltså något kortare än beräknat. Samtidigt görs en smärre korrigering av min löpta sträcka. Detta är förklaringen till att procenttalet nu hoppat upp något.

Beräknad målgång  i Virginia Beach blir i mitten av september om inget oförutsett händer.

Postad av Björn kl 07:46:12

Läs / skriv kommentar (2)


2007-08-28 - Äntligen Ohio!

 

Det blev ett glädjeskutt igen när gränsen mellan Indiana och Ohio passerades. Ohio, min åttonde delstat, bjuder på ett ganska platt landskap men dagen blev ändå mycket besvärlig med flera felspringingar.

Vägskyltar borde kunna bli en stor svensk exportprodukt till USA. Här finns knappt några alls när man kommer ut på småvägarna och det dräller inte av dem på highways heller. Avsaknaden av skyltar gjorde att jag idag sprang fel flera gånger eftersom jag var ute på de mindre vägarna. Du kan komma till en vägkorsning där vägen delar sig i två lika stora vägar men några skyltar finns inte. Frågar man folk varför de är så rycker de på axlarna och svarar:


-Vi vet ändå vart vägen går.

Men för en utsocknes, tillika löpare, ställer det til stora problem. Nu lyckades jag ändå komma rätt till sist genom att knacka dörr och ta ännu mindre vägar. Men efter 64 kilometers löpning återstod det ändå cirka en mil till det förbokade motellet och det hade dessutom hunnit bli mörkt. Då kapitulerade jag, jag vågade inte riskera nya  fellöpningar i mörkret och tog lift till motellet. "Fusk"?  Tja, nu blev den löpta sträckan ungefär den samma som den skulle ha blivit utan felspringningarna, så jag hoppas ni förlåter mig.

Räddare i nöden var Chris Meinke i Germantown, staden där jag kapitulerade. Han körde den knäckte vikingen i bil till motellet intill motorvägen i Franklin. Chris är gammal tävlingscyklist och kunde leva sig in i mina vedermödor. Han bjöd mig dessutom på maten och stack till mig en 20-dollarssedel när vi skiljdes. Varför är folk så hyggliga mot mig? Jag begär inget men får allt när det krisar!

Är nu i Ohio. Här är om ännu lummigare än i Indiana. Det är inte helt platt men hittills ändå rätt lättsprunget.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:28:31

Läs / skriv kommentar (0)


2007-08-27 - Norge och Sverige i skön löparunion

Gunnar Bruun fick knuffa min babyjogger under vår gemensamma halvmara mot gränsen till Ohio. Det var första gången på 400 mil jag inte hade vagnen framför mig- visst kändes det lite lättare.

För första gången hade jag en medlöpare under min dryga 500-milatur tvärsöver USA.  På morgonen i New Castle dök norrmannen Gunnar Bruun upp och vi sprang tillsammans till nästa stad, Hagerstown. Det blev en halvmara som gick på 2 timmar och 13 minuter, nu förstår ni vilket tempo jag håller.

Gunnar är duktig löpare och satsar på halvamaran. Han är i databranschen, bor med familj sedan knappt ett år i södra Indiana och hade åkt upp enkom för att springa med mig. Kvällen innan hade han placerat sin nyinköpta cykel i staden Hagerstown och efter vår löptur cyklade han tillbaka till bilen han parkerat i New Castle. För mig betydde det här löpningen mycket. Vad roligt att få prata svenska! Vi hade underbart löparväder denna vackra söndagsmorgon, asfalten var så där jämn den någonsin kan bli, backarna  och trafiken försumbara och efteråt åt vi min absoluta favorilöparmat: spagetti och köttfärssås.

Herrgud, det här går ju som en dans, redan 400 mil! Och i morgon befinner jag mig i Ohio.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:47:07

Läs / skriv kommentar (5)


2007-08-26 - Motellen är problemet

Tummen ner för detta sunkiga motell i New Castle i Indiana. Enda positiva var att solen snabbt torkade mina nytvättade löparkläder.

"Nice rooms", står det på skylten. Sådant brukar betyda motsatsen och det gjorde det den här gången.

Det är egentligen en helt galen värld jag lever i. Ena dagen värsta lyxmotellet, nästa dag rena bottenappet. Det finns liksom ingenting mittemellan. Sällan hinner jag utnyttja lyxen som finns på de fina motellen som swimmingpool, löpband (ha!) med mera. Och ofta har jag ingen möjlighet att välja och vraka eftersom jag till skillnad från bilägaren inte kan åka runt och jämföra. Jag får ta vad som erbjuds. Och då kan det bli precis vad som helst.

New Castle Inn i staden New Castle dit jag idag kommit får lägsta poäng i min motellranking. Ägaren verkade medveten om att motellet inte höll högsta klass för innan han skulle dra kreditkortet  uppmanade han mig att först titta på två rum- det var som att välja mellan pest och kolera.

Att överhuvdtaget hitta ett motell gör mig alltid nervös. Påstådda motell finns ibland inte, som igår i Pendleton, där jag i åskregnet och mörkret plötsigt stod utan husrum och fick köras i taxi til grannstaden Anderson. Eller  som idag i New Castle springa en massa onödiga kilometrar ut till en motorväg där alla motelen låg.

Helt klart är motellen mitt största och kanske enda problem. Gud vad skönt det hade varit om jag alltid visste att jag hade husrum. Men i morgon är rumsfrågan löst. Lyxmotell (Comfort Inn) är bokat i gränsstaden Richmond. Och kanske får jag någon som springer med mig någrat immar på highway 38.

Dagens löpning från Anderson till New Castle blev kort, 40 km. Men idag gick det tungt och motivationen var inte på topp. Sådana dagar har också jag.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 03:21:48

Läs / skriv kommentar (7)


2007-08-25 - Svar på era frågor

Flera frågor har blivit liggande men nu försöker jag besvara alla. Fortsätt frågandet, jag skall besvara allt.

1. Peter N undrar om inte omställningen blir svår till ett normalt liv efteratt jag kommit hem.

Svar: Jo, kanske. Men löpmässigt blir det inga problem. Så var det i alla fall efter mitt löp Chicago-New Orleans 2005. Då hade jag inget behov av att springa 5 mil om dagen utan träningen återgick till det normala utan problem.

2. Caroline undrar om jag märkte någon effekt efter min höghöjdsträning.

Svar: Ja, det tror jag. Så stark som jag varit de senaste veckorna har jag kanske aldrig varit. Men om det är den höga höjden och fler röda blodkroppar som är orsaken är svårt att veta. Effekten lär väl snart ha klingat av.

3. Martina, som bor med familj i Virgina Beach, vill se min målgång och undrar när jag är där.

Svar: Om några dagar kommer jag lämna en prognos om målgång när jag studerat min brors förslag om lämpligt vägval.

4. Lars T frågar om jag använder solkräm.

Svar: Ja, alltid, solksyddsfaktor 35. Jag smörjer dessutom in mig flera gånger om dagen eftersom all svett sköljer bort krämen.

5. Jan frågar diverse saker om min kädutrustning, om skavsår, solglasögon etc.

Svar: Nej, jag får inga skavsår på bröstvårtor, inte ens på fötterna. Kepsen (som jag tappat) har jag mest för solens skull, solglasögon använder jag inte.  Löparbyxor modell strandshorts duger inte. För att undvika skavår i grenen klippte jag dock bort innerbyxorna i löparbyxorna och skippade också kalsongerna. Jag har minst dubel uppsättning av löparkläder.

6. Bosse frågar om jag kan sluta springa när jag nått slutmålet.

Svar: Ja, absolut. Har man kommit i mål är det mentalt omöjligt att ta ytterligare ett steg. Men sluta springa gör jag kanske aldrig, vill hålla på så länge det är möjligt.

7. Katarina undrar om jag är sliten och om jag längtar att löparresan skall ta slut.

Svar: Nej, jag är inte det minsta sliten. Ja, ibland tycker jag det kunde vara nog, men målet skal nås. Visst längtar jag hem till familjen.

8.  Inkan undrar om det är tyget eller sömmarna som orsakat mina skavsår på insidan av låret.

Svar: Bådadera, tyget klibbar fast när byxorna är dyblöta. Men nu är det problemet alltså löst genom att innerbyxan klippts bort.

9. Fredrika undrar om det finns några kvinnor som sprungit tvärsöver USA.

Svar: Ja, 8 stycken totalt enligt statistiken. Senast, 2002, var det Mariko Sakamoto.

 

Postad av Björn kl 16:22:51

Läs / skriv kommentar (0)


2007-08-25 - Bildextra: En dag på jobbet

En vanlig dag på jobbet. Men löpningen mellan Lebanon och Penddleton på 58 kilometer slutade ändå kaotiskt. Väl framme satte ett hemskt åskoväder igång, ett ännu värre var på gång och sedan fick jag veta att såväl motellet som Bed & Breakfast-stället lagts ner. Stadens brandstation hjälpte mig, ordnade fram en taxi och transport till motell i grannstaden Anderson där jag nu befinner mig. Får nu springa tillbaka till highway 38 strax utanför Pendleton varför biltransporten inte kortade min väg utan förlängde den något, alltså inte "fusk".

Klockan 09.33: Vätskedunken fylls med is från ismaskinen på jättestora Qualty Inn & Suites (190 rum) i Lebanon.

Klockan 10.09. Löpningen har börjat, jag svänger till höger i Lebanon och följer highway 32.

Klockan 10.35: Åh, "bara" en mara till Noblesville!

Klockan 10.42: Garage Sale utanför Lebanon. Här hittade jag en löparkeps i gratislådan.

Klockan 13.05: Lunch (spagetti och köttbullar) i Jolietville. Smaskens för en hungrig löpare!

Klockan 16.00: Köp av ett dataminne på I Gig för 25 dollar till min kamera hos Kroger i Westfield.

Klockan 16.32: Middag på McDonalds i Westfield. En Big Mac-meny kostade 4,65 dollar, billigare än hemma och dessutom obegränsat med sportdryck.

Klockan 18.39: Vackra Indiana, highway 38 efter Noblessville och på väg mot Pendleton. Till höger ett område med fina och nya villor.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:15:00

Läs / skriv kommentar (0)


2007-08-25 - Översättningshjälpen ordnad

Det är inte bara amerikaner som är hjälpsamma. Min fråga om översättningshjälp gav ett stort gensvar- flera kvalificerade svenskar, några amerikaner och en norrman erbjöd sig att översätta mina bloggtexter till engelska. Jag blev både lite förvirrad och rörd, vem skulle jag välja?

Lösningen kom när min bror Ragnar, språklärare på Ängarydsskolan i Tranås, hörde av sig. Jag valde honom, det blir enklast att hålla det "inom familjen", tror jag. Nu är han min översättare och brorsan  Jan i Gävle min kartläsare. Bättre kan det inte bli! Tack i alla fall för att så många ville hjälpa mig. Ni skall veta att mitt privata bloggande är helt okommersiellt, jag tjänar inte en krona på det och jag har inga sponsorer. Därför kunde jag betala för översättningarna.

Postad av Björn kl 06:30:25

Läs / skriv kommentar (1)