Sitter på en skum bakgata i staden Sutherland, klockan är 21.30, det stimmar från krogen intill och tågen tutar olycksbådande. Äntligen har jag lyckats hitta en internetuppkoppling (svag) och jag är lite skraj så dagens rapport blir kort.

Regnet har kommit. Har nu regnat i  två dagar och det är det första regnet jag haft under hela resan.  Störde löpningen igår efetrsom jag kom iväg sent och det blev bara 32 km till Lemoin. I dag däremot fick jag några rejäla skurar (skönt!) och jag kände mig oerhört stark och lyckads springa 71 km och gick knappt något.

Kanske lite utförligare rapport i morgon eftersom jag då kan besöka biblioteket här i Sutherland. Morgondagens löpning  blir kort, till North Platte. Risken för "Thunderstorms" och regn är 60 procent, säger väderrapporten.

Keep on running!

Jag fick mängder av frågor  om min löpningav barnen i kyrkans bibelskolan i  Lewellen

i Nebraska. De ville också veta mera om Sverige, t ex om det var en demokrati

och om vi hade ett starkt försvar.

Ja, nu har jag börjat "missionera" om min löpning här i Nebraska. När jag i dag onsdag anlände till den lilla staden Lewellen (282 invånare) hade ryktet spridit sig om att det var någon konstig svensk som försökte springa tvärsöver USA. Samma dag fanns en artikel i lokaltidningen om mig. Kort efter att jag checkat in på motellet knackade det på min dörr. Det var maken till en av kyrkans ledare som undrade om jag inte kunde besöka dem och berätta för barnen i bibelskolan om min löpning.

En sådan inbjudan tackar man inte nej till. En helt otrolig upplevelse, där satt jag på en stol i kyrksalen och berättade om Sverige och om min löpning. Barnen var väldigt frågvisa och ställde också massor av frågor om hur vi har det i Sverige. Jo, de flesta visste att Sverige ligger i Europa och att huvdstaden heter Stockholm. Många här verkar också ha avlägsna släktingar i Sverige.

En Sverigeättling är bankdirektören  och ägaren tillLisco State Bank i samhället Lisco (110 invånare) där jag tagit in på ett motell dagen innan.

-Får du några problem i USA så kontakta mig, sa han och överräckte sitt vistkort till mig.

Givmildheten fortsätter alltså. Bankdirektörens bror mötte jag senare under dagen i Oshkosch där jag gjort ett lunchuppehåll. Brodern äger också en bank och det var han som nu betalade middagen. På restaurangen mötte en rad bekanta upp från gårdagen och tre av personerna följde mig på cykel, fyrhjulig motorcykel och bil för att se till så att jag hade tillräckligt med sportdryck för att klara dagens sista löppass. Dessförinnan hade jag blivit intervjuad av lokaltidningen.

Som om inte detta vore nog blev jag inbjuden till fin supé i kyrkfamiljens hem efter utfört missionärsuppdrag. Jag är helt förstummad över denna givmildhet och intresse för vad en luffare från Sverige gör. Jag ber inte om något men får allt.

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Vägrenar överallt gör att jag aldrig känner mig särskilt utsatt i trafiken.

Bilden är från motorvägen in till Casper i Wyoming och lastbilen som

svischar förbi är en Volvo, en allt vanligare syn här i USA.

Alla som kört bil i USA märker att trafikrytmen här är mycket lugnare än hemma i Sverige. Annars var just trafiken något som oroade mig mycket, jag såg risken att bli påkörd som den största faran i det här projektet, inte att jag skulle bli rånad eller tvingas bryta på grund av skada. Men farhågorna har inte besannats, jag känner mig trygg i trafiken.

Jag springer mest på highways och där är inte trafiken särskilt intensiv, särskilt om det finns en motorväg i närheten som slukar det mesta. Hittills har nästa alla vägar haft en vägren och det är jättebra eftersom min löparvagn tar upp cirka en meter av körbanan. Bilförarna visar stor hänsyn och lämnar stor lucka till mig genom att ofta gå över i andra filen. Vägarna är också i bra skick, minst Sverigestandard.

Det är inte alls samma hets i trafiken, snabba accelerationer, vansinnesomkörningar och blådårar. Visst finns dom men andelen trafikgalningar är högre hemma. Lugnet kanske också förstärks av att andelen kvinnliga bilförare är högre här.

Jag har nu varit fyra gånger i USA och märker att andelen Volvolastbilar ökar hela tiden. Snart är Volvo det dominerande märket bland nya lastbilar. Lite löjligt, men jag blir glad varje gång jag ser en Volvotruck. Är dom inte ganska snygga, relativt tysta och rena jämfört med de inhemska monster som rullar här? Volvo borde ha en jättechans att öka sina marknadsandelar eftersom det rullar så många skorvar i USA.

Bland personbilarna är Volvo däremot en sällsynt gäst. Bilflottan är mycket modern, ser knappt en bil som har mer än pågot år på nacken. Funderar ofta på var alla gamla bilar tar vägen. "Vanliga" personbilar är snart i minoritet, här är det sk suvar, pickuper, sportbilar och liknande som gäller. Väldigt mycket är japanskt, betydligt mera än i Sverige.

Lite läskigt är är alla breda lastbilsekipage, ofta är det jordbruksmaskiner som fraktas och ofta har man varningsbilar framför och bakom. Väldigt vanligt är också djurtransporter, en löpare som jag njuter inte precis av dessa dofter.

På vägarna vimlar det av mc-åkare. Tyvärr åker många utan hjälm, hjälmen har man som "prydnad" baktill. Här i Nebraska råder dock hjälmtvång. Man ser också ofta barn som sitter  på bensintanken, ser rent livsfarligt ut. En komisk sak är alla hundar som får följa med på fyrhjuliga ekipage, sitter på de små flaklastbilarna eller sticker ut nosen genom sidorutan och skäller som bannhundar på mig.

Cyklister är en bristvara. Samma med cykelbanor. De vanliga cyklister jag ser verkar vara mest fattigt folk. Här är det bilen som gäller till 100 procent. Ibland får det rent groteska former- drive in till hamburgerbaren reagerar jag inte längre  på men däremot drive in till spritbutiken på bensinstationen. Att en mack säljer sprit är dessutom ganska märkligt..

--

Idag kryper latmasken i mig. Får väl skylla på värmen, trötthet i största allmänhet och dålig sömn i natt. Planen att springa ca 7 mil till staden Oshkosh har modifierats, det blir betydligt kortare. Detta skrivs från ett litet cafe i Broadwater- naturligtvis internetacess även här!

Keep on running!

Gayle Grimm (69 år) sköter serveringen och mamma Ruth Neal (89 år)

lagar maten på Al´s Café i byn Melbeta (sockerbeta på indianska) med totalt

138 invånare. De har ett serveringsttillstånd från 1952, det äldsta i hela Nebraska.

På motellet i Scottsbluff berättade man att det fanns ett matställe i Melbeta där jag kunde äta lunch. Strax innan klockan 11 anlände jag till Melbeta, inte en människa syntes till och restaurangen verkade ha stängt för några år sedan. Samma med Als Café, en nerlagd bensinmack . Bedrövad rullade jag vagnen österut, det var fruktansvärt varmt och det artade sig till att bli en besvärlig dag. Men så vände jag tillbaka. Var det inte en skylt på dörren till Als Café som berättade att man hade öppet?

Jo, det stämde! När jag klev in på detta café var det som att komma tillbaka till 50-talet. Här verkade tiden ha stått stilla. I köket förberedde Ruth Neal, 89 år, lunchen, en syssla hon gjort sedan 1952. Dottern Gayele, som sköter serveringen, satte fram ett glas isvatten och två Cola och tog upp min beställning på en Plain Steak för 5,5 dollar. Sedan strömmade matgästerna in i en strid ström, mest kvinnor och dom verkade bo i närheten. Gayle berättade att man hade det äldsta serveringstillståndet i Nebraska. Det var på väg att dras in eftersom restaurangen inte riktigt höll dagens mått men myndigheterna såg mellan fingrarna och förstod att man gjorde en kulturgärning.

Matgästerna undrade naturligtvis vad jag var för en person, joggingvagnen utanför drog uppmärksamheten till sig. Där satt jag och pratade i närmare en timma och när det var dags att betala- ja då hade någon av gästerna betalat min nota utan att jag visste om det. Av Gayle fick jag ett mynt med symbolen för Nebraska, berget Chimney Rock. Ja, det ser verkligen ut som en skorsten och jag sprang förbi berget en timma senare.

På vägen mot staden Bridgport blev jag stoppad av en reporter på tidningen i Scottsbluff. Hon tog bilder och gjorde en intervju vid vägkanten. Lite senare blev det ett nytt stopp, denna gång var det tv-kanalen Kota  (kanal 4) som gjorde ett inslag till sin  sin nyhetssändning klockan 22.  Jag såg senare inslaget på motellet - på bilderna kunde man se hur hettan dallrade i luften. Varför denna plötsliga mediebevakning? Ja, förmodligen var det någon av matgästerna som tipsat om den märklige svensken.

Alltså en väldigt innehållsrik dag. Jag tror inte en vanlig bilturist skulle få uppleva det som jag just nu får göra. Som löpare betraktas du som en helt ofarlig person, folk öppnar sig för mig och intresserar sig för vad jag håller på med. Dagens enda smolk var att de två motellen i Bridgport var fullbokade så det blev att springa tillbaka några kilometrar för att få ett annat. Att behöva springa tillbaka,om det så är bara några meter, känns tungt.

Dagens distans 58 kilometrar.

Keep on running!

Varje gränspassage är en stor händelse. Nu springer jag i Nebraska!

Observera koltåget i bakgrunden- tågen går i skytteltrafik och tutar hela tiden,

även jag får en tutning ibland.

Oregon, Idaho, Wyoming och nu Nebraska. I söndags morse passerade jag gränsen mellan Wyoming och Nebraska. Nu väntar förhoppningsvis betydligt lättare löpning. Men det är fruktansvärt varmt, 39 grader när det var som värst. Men konstigt nog har jag börjat vänja mig vid den höga temperaturen. Kropen har en fantastisk förmåga att anpassa sig. Och nu har jag till och med börjat gilla när vattnet och sportdrycken "kokar".

Dagens resa gick till staden Scottsbluff och blev 54 kilometer.

Keep on running!

Det fortsätter att komma in frågor- roligt att ni är så intresserade av min 520 mil långa egotripp. Fortsätt med frågandet, det betyder mera än ni anar för mig. Här de senaste funderingarna från er:

1. Hur gör du med tvätt och hur många ombyten har du? undrar Maria.

Svar: Det första jag gör när jag kommer till motellet är att tvätta löparkläderna i handfatet. Vid förra USA-löpet tvättade jag i hårschampo (inte så lyckat), nu använder jag riktigt tvättmedel och kläderna verkar bli rena, de luktar inte. Har också någon gång använt motellets tvättmaskin (myntautomat) och vill man kan man tvätta på stan där det ofta finns laundrymat. Hygien i största allmänhet tror jag är extra viktigt under så extrema förhållanden som jag lever under. Jag har 2-3 ombyten av löparkläder.

2. Inger N undrar hur jag fick idén att springa tvärsöver USA och hur jag håller motivationen uppe.

Svar: Rune Larsson är den ende svensk som sprungit tvärsöver och han har varit den stora inspirationskällan. Hans dagbok från USA har jag läst många gånger. Sedan har jag också haft koll på nätet över andra kontinentlöpare. Mitt löp 2005 (Chicago-New Orleans som var ca 1/3 av det jag nu genomför) gav mersmak. Eftersom jag hade så många sparade semesterdagar valde jag att sätta sprätt på dom i USA. När det går bra är det inga problem att hålla motivationen uppe, jag ser fram emot varje ny löpdag. Men skulle jag få problem, ja då kanske det blir svårare med motivationen.

3. Hur laddar du inför en dagsetapp och är du inte stel som en pinne på morgonen? undrar Peter M.

Svar: Intressant fråga! Kvällen innan bestämmer jag hur långt jag skall springa. Jag ställer då mentalt in mig på den längden. Det gör att varje dag blir ungefär lika "jobbig", oavsett dagens distans. Det är ungefär samma sak som när du springer ett marathonlopp. Du har innan ställt in dig på de 42 kilometrarna och är inte slut id halva distansen, något som du kanske är vid en vanlig träningsrunda. Nej, jag är inte särskilt stel på morgonen. Men varje dag brukar börja med att jag går under 15-20 minuter för att mjuka upp.

4. Andy undrar om jag funderat på att springa "runt USA", ungefär som Renata Chlumska som paddlade kanot runt hela USA.

Svar: Ja, det vore en idé! Men den tiden och den kraften har jag inte.

5. Stefan undrar hur kroppen orkar med allt, om vad amerikanerna säger när dom hör att du är från Sverige och om de är snällare än svensken.

Svar: Många års träning, men visst, jag är själv förvånad att jag pallar 5-6 mil varenda dag. Kroppen har dock en fantastisk förmåga att anpassa sig. Nu verkar det som om jag till och med börjar vänja mig vid temperaturer uppåt 40 grader.  Många nickar instämmande när de hör att jag är från Sverige- det är inte ovanligt att man har någon avlägsen släktning i Skandinavien eller annars har man någon bekant som har det. Igår träffade jag på en turistinformation i en liten byhåla en man vars morfar (Johansson) kom från Sverige. Ja, jag tror att amerikanen är "snällare" än svensken-man vill i alla fall ge ett gott intryck. Men nog är vi också ganska snälla mot utländska turister?

6. Magnus undrar hur fort det i genomsnitt går för mig att springa 10 km.

Svar: Ja du, det är inte frågan om någon snabb löpning. På morgonen då jag är piggast kan den första milen i bästa fall gå på cirka 1 timma, alltså 6 minuter per kilometer. Men sällan springer jag oavbrutet en hel timma, jag går i backar, stannar för att dricka, gör små stopp när jag ser något intressant etc. Det hela går ut på att komma in i en lunk som är så energibesparande som möjligt, även om jag har kraft att springa fortare håller jag medvetet igen på tempot, det är mest vägvinnande.

7. Jan T undrar om jag har nytta av höghöjdsträningen när jag nu kommer ner på lägre nivåer.

Svar: Ja, jag hoppas det men har ingen erfarenhet. Jag har nu varit flera veckor på höjder på 5 000-9 000 feet och det bör ge effekt. Tycker att jag klarar den höga höjden mycket bättre nu än i början.

8. Micke, som är 17 år och som under fem dagar skall springa mellan Södertälje och Säter (totalt 20 mil) undrar hur han skall lägga  upp löpningen under dagen, om två  mil på morgonen och två mil på kvällen är bra etc. Han undrar också hur  jag finansierat mitt löparäventyr.

Svar: Jag kan inte ge något bestämt råd, du måste pröva dig fram vad som passar dig bäst. Annars tror jag att det är lättast att försöka sprida ut löpningen under så många timmar som möjligt under dagen. Dina fyra mil skulle du t ex kunna göra på 8-10 timmar per dag. Hoppas att du är väl tränad- risken för skador är tyvärr stor om du är en nybörjare. Mitt råd är också att ta många stopp, gå i alla backar och även gå ibland när det är helt plant.

9. Någon (glömt namnet) undrar om mina skriverier inte riskerar att få nybörjare att träna för hårt och därmed också bli skadade.

Svar: Jag tror att folk förstår att man måste börja försiktigt. Att springa 5-6 mil om dagen vore rena vansinnet för de flesta. I stället har jag fått bevis på att mina skriverier uppmuntrat folk att börja springa och det är jätteroligt.

10. Rune L undrar om det är många indier som driver motell, det var hans erfarenhet under sitt USA-löp.

Svar: Hej Rune! Nej, hittills har jag bara stött på ett motell med indier. Men när jag sprang genom Illinois förra gången gjorde jag samma iakttagelse som du; ovanligt många indiska familjer.

Keep on running!

En av många märkliga butiker jag passerade på väg till Torrington, Frontier Trading Post i Fort Larine.

Imorgon söndag springer jag i en ny stat-Nebraska. Jag ser fram emot Nebraska eftersom det inte skall vara så kuperat  där, dessutom kommer jag ner på lägre höjder. Skall min höghöjdsträning kanske åstadkomma  en Kenya-effekt som gör mig extra stark?

Dagens rapport blir kort.. Har checkat in på ett sunkigt motell i gränsstaden Torrington. I rummet vimlar det av stickflugor och jag har ägnat två timmar åt att slå ihjäl dessa plågoandar så jag får en lugn natt. Måste upp mycket tidigt i morgon eftersom väderrapporten utlovar 38 grader (101 F).

Dagens etapp: 51 km.

Äntligen Guernsey! En lycklig Björn har precis nått fram till dagens slutmål, Guernsey

(1 147 invånare). Staden ligger vid River Platte och 5 mil från gränsen till Nebraska.

Det kändes lite som jag tog en viktig skalp i dag när jag vid 18-tiden anlände till  ett stekhett Guernsey (38 grader). Jag har nu haft två dagar med mycket kraftig motvind, så kraftig att det knappt gått att springa. Men det var på lätta ben jag efter cirka tio timmar nådde målet. Jag har nog aldrig känt mig så här stark, jag är helt skadefri, allt funkar och jag är lycklig. Mot slutet av dagen var det snudd på att jag drabbades av "runners high", ett euforiskt och kortvarigt tillstånd jag bara en enda gång fått uppleva under mina 26 år som löpare.

Jag har nu vittring på Nebraska, som jag räknar med att nå under söndagen. Jag börjar nu komma ner på mer normala höjder,  nu befinner jag mig på cirka 4 300 feet  mot att länge ha legat på över 5 000 feet och som mest nära 10 000. Höghöjdsträningen lär inte vara någon nackdel när jag kommer ner på lågland. Kanske har jag nu också avverkat det hårdaste partierna, Wyoming har varit den klart jobbigaste staten av alla.

Sprang i dag på en helt underbar liten väg vid sidan av motorvägen, lummigt för ovanlighetens skull och tankarna gick till naturen i Sörmland. Bara några enstaka bilar mötte jag på denna cirka tre mil långa passage. Tipset om vägen fick jag kvällen innan av några ruskiga Harley Davidson-killar på en krog i hålan Glendo (229) invånare).. Mc-killarnas yttre kunde skrämma livet av vem som helst men dom var faktiskt riktigt trevliga, trots att dom var fulla. Jag upplever nu  samma sak som under min löpning Chicago-New Orlenas; jag är inte rädd för några människor. Visar man folk respekt blir man också väl bemött. Men  märker jag att någon är knepig, ja då är jag hal som en fisk och drar mig diskret undan.

Det blev ändå lite motorvägslöpning i dag. När jag satt under en vägsskylt vid sidan av motorvägen (enda stället där det fanns skugga) och flämtande intog min lunch stannade higway patrol till.  Polismannen var hur vänlig som helst, han ville bara kolla upp om jag mådde bra, och önskade mig lycka till.

Godståg lastade med kol  från kolgruvorna i trakten( största gruvan Black Thunder) går i skytteltrafik söderut. Jag räknade till 150 vagnar och tågen tutar hela tiden. Banan ägs av godstågbolaget Burlington Northern Santa Fe och trafiken är lönsam. Här finns också urangruvor och kvinnan i butiken Trading Post i Glendo berättar att många av traktens arbetare har drabbats av cancer.

Dagens etapp 57 km. Imorgon blir det lite längre, till staden Torrington (5 776 invånare). Och sen- Nebraska!

Keep on running!