Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2007-09-09 - Appalacherna besegrade!

Jag svävar på moln. Appalacherna, den mest fruktade bergskedjan, är avklarad. Idag sprang, eller rättare sagt gick jag, jag över  det sista och kanske värsta partiet. Det var fruktansvärt varmt och klibbigt, 101 F, vilket är 38 grader. Innan bergsetappen lassade jag in revbensspjäll och fyllde mig med sportdryck så det nästan sprutade ur öronen. Backarna klarades men ett tag var det riktigt kritiskt eftersom jag under denna bergsetapp fick tre (!) punkteringar på raken och jag hade bara tre reservslangar. En punka till och det hade varit kört.

Dagen rapport blir kort. Sitter och skriver detta i mörkret utanför Wendy´s hamburgerrestaurang i staden Ruckersville där jag lyckats hitta någon konstig internetuppkoppling. Motellet är ett av de sunkigaste jag tagit in på och en massa, som jag upfattar det, skumma typer är mina grannar. Kvällen får ägnas åt att laga slangarna, vilket lördagsnöje!

Keep on runing!

Postad av Björn kl 02:37:23

Läs / skriv kommentar (3)


2007-09-08 - Äntligen Virginia!

Tio fingrar i luften! Virginia blev min tionde och sista delstat.  Nu återstår bara cirka en vecka innan målgång i Virginia Beach. Bilden från toppen av Shenandoah på drygt 3 000 feet.

Det är först nu tanken slår mig: herregud snart är det här fantastiska USA-äventyret över. En vecka,kanske lite längre, så har jag sprungit från väst- til östkusten, en sträcka på cirka 500 mil under knappt 100 dagar. Känns redan lite vemodigt, men ärligt talat, det måste vara färdigsprunget någon gång och nu känns dagarna lite som en upprepning av gårdagen.

De tre senaste dagarna i Appalacherna har varit väldigt tuffa, backarna har varit 4-6 kilometer långa, lutningen 7-10 procent och det har självklart varit omöjligt att springa uppför. Däremot har jag sprungit nerför och det är jag mäkta stolt över. Men idag kände jag av musklevärken och fick lida  lite av den. Morgondagen  kan bjuda på än värre backpass men sedan skall det vara över.

Det är inte bara skorna som slits ut på en sådan här lång löptur (fyra par har köpts) utan också däcken till min joggingvagn. Idag lyckades jag äntligen hitta en affär  som sålde ungerfär den typ av däck jag har (smala racingdäck som rullar extra lätt). Backdäcken var helt utslitna och vänster däck dessutom nästan söndertrasat av skarven mellan väg och vägren när jag tvingats ut utanför vägbanan vid alla möten.

West Virgina, som jag nu passerat, lämnar jag med viss saknad. Delstaten var kanske den tuffast av dem alla, ja fullt i klass med Wyoming trots att bergen bara var tredjedelen så höga.  Men alla lövträden och serpentinvägarna var otroligt vackra. Hösten kommer snabbt här; för några dagar sedan inga gula löv, nu masssor på torrare partier.

Jag har hittills legat väldigt lågt när det gäller kontakter med tidningar, radio och tv. Jag har inte ens en skylt på vagnen som talar om vad jag håller på med. Men när någon tidfning velat skriva om mig har jag inte haft något emot det. Det var därför extra trevligt när LO-Tidningens USA-korre, Anders Eld, idag kom och besökte mig här i Harrisonburg i Virginia.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:36:16

Läs / skriv kommentar (5)


2007-09-06 - Man ber för mig så jag klarar backarna

Backar, backar, backar och jobbigt, jobbigt, jobbigt. Men de lövträdsbeklädda bergen där lönnen dominerar är otroligt vackra och gör löpninegn aningen lättare. Bilden från highway 33 strax utanför staden Elkins.

 

Ännu en 5-kilometare i starkt nerförslut väntar. Någon planmark fanns inte, det var bara backar. Det gick inte att springa uppför men nerför gick någorlunda även om det frestar hårt på lårmusklerna fram.

Jag springer på highway 33 i rena ödemarken, iförd en reflexväst som några vägarbetare strax innan skänkt mig. Det lyser från fönstren i en liten vit träkyrka vid sidan av vägen och ut strömmar några människor med pastorn i spetsen och bibeln i handen. Jag får höra guds ord och man skall be för mig i det lilla samhället Onego (30 invånare) i West Virginia. Löpningen går med ens mycket lättare.

Innan har jag sprungit i det mest underbara landskap man kan tänka sig. Bergen är höga och lövträdsbeklädda och backarna långa och branta, som längst 5-6 kilometer. Naturligtvis oerhört jobbigt, kanske en av mina värsta passager under den här trippen, men  också en av de vackraste. Ibland springer jag i tunnlar av lövträd. Det blir väldigt mycket gång den här dagen, det är omöjligt att springa uppför backarna men nerför går hjälpligt. Jag får muskelvärk  i vänster långfinger när jag måste hålla inne handbromsen i  alla nerförslut och gången i uppförsbackarna ger mig lite ryggvärk när jag  måste luta  mig mig framöver vagnen.

Men jag klarade det! Seneca Rocks, där jag nu befinner mig, var en fin skalp. Dagens löpning/gång blev  hela 78 kilometer. Om två dagar är jag inne i Virginia!

Som alla nu förstått är det Virginia och Virgina Beach som gäller, inte att springa till Washington eller Delaware,  som några föreslagit. Jag valde den längre och tuffare vägen. Varför? Jo, det är öppet hav jag vill kasta mig i. Jag stod i de jättelika dyningarna i Stilla Havet utanför Florence i Oregon den 11 juni och xx september skall jag kasta mig i Atlanten.

Löpningen går alltså otroligt bra, jag har hittills inte haft en enda vilodag och jag är inte det minsta sliten. Jag är själv förvånad över vilken fantastisk maskin människokroppen ändå är. Jag tänkte särskilt på det efter en av långbackarna idag. Uppe på toppen stod en lastbil och kokade medan jag ångade förbi!

Gårdagens distans: Bridgeport-Belington 53 km

Dagens distans: Belington-Seneca Rocks 78 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:05:42

Läs / skriv kommentar (7)


2007-09-04 - USA-maten bättre än sitt rykte

Jag är inne på fjärde Pepsin och fjärde biffen. Men lite till skal väl gå att lassa in? Det smakar otroligt gott, kostar inte mycket mer än en svensk lunch (jodå jag åt också massor av nyttiga grönsaker).

"Mest skräpmat". Så brukar det låta när svenskar uttalar sig om den amerikanska matkulturen. Visst finns det mycket snabbmatskedjor här och jag är en rätt flitig gäst på McDonalds, Wendy´s, Big Burger, Dairy Queen och allt vad dom heter. Fet mat är dock bra mat för en löpare. Men jag har inte några problem att också få tag i "riktig" mat, däremot kan det vara marigare att få tag i pastamat och ris, Kinarestaurangerna är dock räddningen när det gäller riset.

Maten är inte bara välsmakande, den är också god och något biligare än hemma. Och servicen är generellt bättre, personalen är på en som en igel så fort man stiger in i lokalen. Och sedan frågar dom om allt är bra, fyller på glaset så fort det sjunkit det minsta. Och gud vad gott drycken smakar med all is i glaset. För det mesta också rent och snyggt även om jag varit med om några riktiga snuskställen men så kan det ju också vara hemma.

"Free refill" innebär en dålig affär för restaurangen när jag är gäst. Jag kan nästan dricka hur mycket som helst. Att bälga i sig två liter cola och kort efter springa är inga problem. Idag besökte jag en restaurang med buffémat och där det grillades biffar på löpande band. Man fick ta hur många biffar som helst och jag tror det blev fem innan jag var riktigt mätt och sedan avslutades det hela med jello, tårta chokladpudding och vaniljkräm och kakor. Rena frosseriet! Eftersom det är en hel del söt mat och dryck (sportdrycken är sötad) brukar det bli en extra tandborstning mitt på dagen.

Springer du som jag gör 8-12 timmar om dagen gäller det att äta och dricka i princip hela tiden. För en kontintentlöpare räcker det ofta inte med frukost, lunch och middag, man får försöka äta när tillfälle bjuds men också ha med lite mat på vagnen för att inte luckorna skall bli för långa. Vad jag saknar är en liten kyllåda som drivs med solceller eller batterier där jag kunde förvara kylskåpsmaten. Finns inte sådana?

---

Jag har nu kommit till staden Bridgeport utanför Clarksburg, WV, där jag checkat in på fint motell (Sleep Inn), hunnit tvätta alla kläder (hittade en kackerlacka i tightsen!) och också köpa nya joggingskor, löparkeps och gul reflextröja (reflexvästen stals ju för några dagar sedan). Skoslitaget i värmen är enormt, de skor jag nu kastar är fjärde paret och  hade bara gått  knappt  150 mil.  I Sverige skulle de ha hållit minst dubbla tiden. Jag vill minnas att Rune Larsson under sitt USA-löp bara bytte skor en gång- sulan måste ha varit lövtunn vid målgång!

De senaste dagarna har jag drabbats av grubblerier om jag verkligen skal ha Virginia Beach som målgångsstad. Jag har kommit lite för långt norrut och Washington DC ligger kanske fyra dagar närmare än VB, bergen är dessutom inte lika avskräckande och hemresan blir enklare. Men Washington, som en del kontinentlöpare haft som slutdestination, ligger inte vid Atlanten och det är öppet hav jag vill ha. Tvivlet skingrades när jag kontaktade Rune och bad om råd. "Personligen skulle jag hålla fast vid VB" skrev Rune och så blir det. Virginia Beach, here I come!

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 03:23:48

Läs / skriv kommentar (5)


2007-09-02 - Svar på era frågor

Dags att besvara era frågor igen. Fortsätt att fråga på, det håller ångan uppe på mig. Och dra er inte för att kommentera vad jag skriver!

1. Lars C undrar om inte en GPS kunde vara något för mig, inte minst i jakten på motell.

Svar: Ja, det tror jag. Och jag skulle också få en bra avståndsmätare (har en cykeldator som dock  nu lagt av varför avståndsuppgifterna inte längre är lika exakta som tidigre). Tekniska prylar i all ära men de har en förmåga att gå sönder. Skulle jag haft en Forrunner runt armen hade det möjligen blivit problem med batterierna eftersom jag kan vara ute längre än 12 timmar om dagen.

2. Någon undrar varför jag just valt Virginia Beach som slutmål eftersom staden kan vara svår att nå för en joggare, personliga skäl?

Svar: Nej, inga personliga skäl. Valde VB enbart för att stan är stor, har en jättelik sandstrand, massor av hotell och att havet (Atlanten) ligger helt öppet. Har dock hört att det finns andra vägar in i stan än biltunneln men hoppas att det inte skall bli några problem. Vad skulle du förslå som bättre målgpångsstad i närheten?

3. Lasse N undrar om det finns någon karta att följa min tripp på.

Svar: Ja, jag anger varje dag  vilken stad jag befinner mig i. Klicka på länken nere till höger på sidan så får du upp en karta. Senare hoppas jag kunna lägga upp en detaljerad karta över hela min rutt.

4. Peter N frågar om det inte känns lite "ynka" att avståndet inte längre är 520 mil utan 498, borde man inte kunna lägga till två mil så det blir 500?

Svar: 500 mil är inte viktigt. I praktiken kommer jag dock att ha förflyttat mig längre än 500 mil eftersom nu är det avstånden mellan orterna som räknas in, inte alla mina andra förflyttningar med joggingvagnen. Det jag därremot är intresserad av är att löpa på så få dagar som möjligt och få  en hög  snittmängd per dag.

5. Inkan undrar hur många skor jag skiftar emellan.

Svar: Jag har två par skor med mig och skiftar varje dag. Totalt verkar det bli fyra nya par jag behöver köpa men jag startade med två slitna par.

6. Jonas C är inne på samma tema och undrar om hur många skosnören och strumpor som går åt under trippen.

Svar: Hej Jonas! Ja, det blir väl ett par strumpor som går åt, har faktiskt köpt två par här. Men skosnörena är några sega rackare. De behöver aldrig bytas!

7. Ragnar undrar om jag sett /läst filmen/boken Den sista färden och om jag inte är rädd för att skriva kritiskt om USA när allt översätts.

Svar: Nej, jag har inte sett filmen. Kritiken får dom tåla och jag är inte rädd. En del motellägare blir säkert sura över min betygssättning av deras motell.

8. Peter M undrar vad mitt bästa minne på resan så här långt är och vad jag inte vill uppleva igen.

Svar: Det är löpningen i sig, inte alla vänliga människor jag mött eller den fantastiska nauren. Att en 59-åring kan springa drygt 5 mil varje dag under cirka 100 dagar och aldrig ta en vilodag överraskar mig och ger mig en enorm kick. När jag väl kommit i mål skall jag berätta en annan sak som faschinerar mig. Det jag inte vill uppleva igen är ett åskväder rakt över mig.

 

 

 

Postad av Björn kl 05:45:14

Läs / skriv kommentar (3)


2007-09-02 - Äntligen West Virginia!

Ingen traditionell hopparbild den här gången vid gränspassagen till West Virginia. Bron över mäktiga Ohiofloden skakade betänkligt när lastbilarna körde över men jag kände mig trygg på min avskilda remsa för fotgängare.

Nu är jag i West Virgina, min nionde av totalt tio delstater. Löpningen går fantastiskt bra och passagen över Ohiofloden kändes viktig, ungefär som när jag korsade Mississippi. Den här gången fick fotgängare vara på bron varför jag inte behövde bli skjussad med bil. Ett stycke härifrån löpte en annan äldre bro men där var fotgängare förbjudna och dessutom skulle man betala en broavgift på 35 cent, så billigt att trafiken där var intensivare än på gratisbron.

Jag har kommit till  staden Parkersburg (33 000 invånare). Stan har haft sin storhetstid, helt klart. Här fanns slum, polisbilarna tutade i ett och jag blev mest bedrövad över vad jag såg.En ganska märklig stad, allt var utsmetat över en stor yta och något centrum fanns egentligen inte. Tanken var att jag här skulle byta ut ett par av mina slitna joggingskor men tyvärr hade butiken stängt och i stället blev det en promand på över en mil  i denna slitna stad. Det där med att USA skall vara ett av världens rikaste länder betvivlar jag allt mera. Det välståndet måste vara väldigt ojämnt fördelat men visst har jag sett en del välmående småstäder, Athéns igår var en sådan stad.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:35:37

Läs / skriv kommentar (0)


2007-09-01 - Rekordmånga besökare på min blogg

Du är inte ensam om att läsa den här bloggen. Besökarna stiger för varje månad. Webmaster Nils Suneson meddelade mig idag att jag under augusti i snitt hade 673 besökare per dag på www.suneson.se varav 7,3 procent var från USA. Motsvarande siffror i juli var 537 och 432 i juni. Till detta skall läggas ett ännu okänt antal besökare som läser bloggen via Svenska Dagbladet (www.svd.se), där jag tidigare var den näst mest beökta bloggen på tidningen.

Det roligaste är ändå att bloggen verkar ha fått en och annan att själv börja springa.

Postad av Björn kl 13:25:46

Läs / skriv kommentar (0)


2007-09-01 - Striptease på hotellet

På Hotel McArthur håller man sig med en man/kvinna som spontantstrippar i baren. En kvart efter att denna bild togs passade någon på att stjäla (!) min reflexväst när jag på kvällen checkade in på hotellet.

Man ser inte många berusade utomhus här i USA. Delvis beror det på att det knappt finns några människor ute på gatorna, alla sitter i sina bilar. Hemska tanke, kanske är man berusad bakom ratten i stället?. I tv visas program om det tydligen utbredda rattfylleriet och det skrämmer mig, jag som vistas 10-14 timmar ute på vägarna vareviga dag.

Men visst sups det, riktigt hårt. Det har jag noterat vid de få krogbesök jag gjort. Men om det är värre här än hemma vet jag inte eftersom jag aldrig går på krogen i Sverige. Toleransen i USA mot berusade verkar stor, hur full och skräning du än är så får du stanna kvar och till och med få påfyllning. Nu har jag inte besökt några finare krogar/barer och mina noteringar gäller enbart små landsortsstäder.

Ett färskt exempel på supandet var gårdagens besök i McArthur där jag på kvällen tog in på stadens hotell som också fungerade som pub. Countrymusiken ljöd högt och runt bardisken satt en handfull mer eller mindre berusade män plus två kvinnor varav den ena var spik nykter men som nästan beundrande såg på hur pojkvännen tömde det ena spritglaset efter det andra. Kanske inget konstigt i detta. Det var personalen som var det konstiga.

Den mest konstiga av dem alla var en man/kvinna, könet obestämbart, som var påfallande berusad men som ändå hade någon slags funktion i baren och hade hand om betalningen av  rummet.  Personen  serverarde sig själv den ena drinken efter den andra och plötsligt drog han/hon av sig tröjan och flinande visade brösten. Det var då jag blev helt övertygad om personens rätta kön- i jämförelse med dom brösten skulle jag med min spetiga löparkropp framstå som rena bystdrottningen!

Har nu kommit till staden Athéns (21 000 invånare) i Ohio. Att det är storhelg på gång (labor day) märks på rumspriserna.Budgetmotelllet kostade 65 dollar. Igår stark till McArthur men idag svag till Athéns. Jag verkar vara en varannadags människa. Imorgon lördag befinner jag mig förhoppningsvis i West Virginia.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 05:45:45

Läs / skriv kommentar (3)