Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 2351 km. Denna vecka: 42 km. Idag: 17 km

2007-07-11 - En motellbetraktelse

Det är skillnad på motell och motell. Men en sak har de alla gemensamt- sängöverkastet. Ett amerikanskt motell har alltid ett sängöverkast i färgerna lila, grönt och brunt. Saknas detta, ja då är det inget riktigt motell. Gemensamt är också att rummen är skumt upplysta, oavsett hur många lampor du tänder.

Annars är skillnaderna enorma, från värsta kyffe till rena lyxen. Generellt är priserna bra, för 40-50 dollar brukar man få ett hyggligt rum på landsorten såvida du inte hamnat i någon turistfälla., som t ex i Jackson, WY där jag tvingades betala 133 dollar- hemskt!

Redan på utsidan märker du vad motellet går för. Ett yttre förfall innebär oftast också ett inre. Insektsfällor gömda på golvet eller en flugsmällare på väggen är klara varningstecken. En snygg reception betyder oftast att motellet håller hygglig klass. Blir jag misstänksam brukar jag begära att först få se rummet men hittils har jag aldrig tackat nej efter en sådan inspektion.

När du stiger in i reception och det plingar från någon bjällra, eller du kommer direkt in i motellägarens vardagsrum, eller när dörren slår i receptionsdisken eller när det luktar matos, ja då kan du vara säker på att det du hamnat på ett av de sämre och billigare motellen i stan.

”Fina” motell viker toalettpappret til en spets. På fina motell får du också schampo och ibland någon hudkräm, alla motell håller med tvål och ett rikligt utbud med handdukar (ofta av tre storlekar; duschandduk, handduk och ansiktshandduk). Ibland finns det också pappershanddukar. På fina motellet finns också kaffebryggare (använder jag alltid), strykjärn och hårtork (använder jag aldrig).

De fina motellen har alltid wireless internet. Men förvånsvärt många budgetmotell har det också. Och skulle dom inte ha det, ja då kan man ofta snylta på grannmotellets internet.Tv på rummet är inte alltid standard. På de billiga motellen har ofta någon snott batterierna till fjärrkontrolen eller annars är det något annat krångel med tv:n, belysningen eller vattenkranarna.

En sak att se upp med är om frukost ingår i rumspriset. De billiga motellen har sällan frukost varför de dyrare här har en prisfördel eftersom det kan kosta en slant att köpa ofta uselt käk på macken utanför. Hurdan service du får har inget att göra med om motellet är dyrt eller billigt. Snarare är det så att på det lilla, billiga motellet får du bättre service. Det är också på dessa jag märkt det största intresset för vad jag egentligen håller på med.

En variant på motellen är ”kabins”, stugor eller små hus, ibland en egen lägenhet med fullt utrustat kök. Kabins kan vara mycket prisvärda men också rena bottennappen där det saknas allt, som vatten, dusch eller en bäddad säng. "Hotel" är en annan variant, det låtare finare, men standarden skiftar lika mycket som på motellen.

Generellt tycker jag ändå att man får hyggligt betalt för sina motellpengar. Personligen söker jag mig till mellanklassmotellen. Tyvärr är dock läget ofta desperat när man utröttad och sent på kvällen når målet och då tvingas checka in på första bästa, eller kanske det enda motellet i stan.

Har du själv några kul motelliaktagelser? Kommentera dom då under detta inlägg!

--

Det går just nu tungt med löpningen. Själv är jag i någorlunda slag men den tunna luften gör det mycket svårsprunget. Har nu kommit ner från 9 600 feet till cirka 6 500 feet. Jag har dessutom stark motvind. Men en tredjedel av distansen är nu avklarad! Och bäst av allt; jag är fortfarande oskadad och ser fram emot varje ny dag.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:05:37

Läs / skriv kommentar (4)


2007-07-10 - Hjälp, jag kan inte andas!

Har du någosnin sprungit i tunn luft? Det är precis vad jag just håller på med. Eller rättare sagt promenerar för det är omöjligt att springa när syret tryter. Jag närmar mig Togwotee Pass på 9 658 feet, den högsta nivå jag någonsin sprungit på.

Först förstod jag inte vart krafterna tagit vägen. Orkade inte ens springa i de få nerförsbackarna och mjölksyran kom direkt i musklerna. Men efter att ha stannat till vid en restaurang här uppe i bergen och pratat med personalen förstod jag att mina svårigheter enbart berodde på luften.

Eftersom det är så besvärliga förhållanden blir dagen den hittills kortaste, högst 3 mil. Övernattning på någon enkel campingplats väntar där det tyvärr inte finns dusch. Myggor lär det däremot vara gott om men nu är jag lite bättre rustad eftersom ett myggnät att ha över ansiktet är inköpt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 01:40:43

Läs / skriv kommentar (3)


2007-07-09 - Svar på era frågor

Vad bra att ni kommenterar och frågar om min löpning. För mig betyder det mycket, det håller humöret uppe så fortsätt  med inläggen! Förhoppningvis kan skriverierna också inspirera en och annnan. Här svaren på era senaste frågor:

1. Larry undrar om hur man klarar ett löp av det här slaget rent psykiskt och om inte raksträckorna gör en nipprig?

Svar: Jovisst, ibland kan det kännas tungt rent mentalt. Men så länge du kan sätta den ena foten framför den andra finns det alltid hopp. Jag brukar tänka på hur nöjd jag alltid blir när jag nått dagens etappmål, det muntrar upp under själva löpningen. Raksträckorna tillhör inte favoriterna men är inte oövervinniliga. Den här bloggen är också ett stöd rent mentalt. Och jag försöker prata med så många människor jag möter som möjligt, annars skulle man nog bli tokig. Ringer ibland  hem (med Skype, billigt och bra) och har flitig mejlkontakt med min familj.

2. Ulf undrar vad jag äter för att orka springa så här långt och hur ofta jag äter.

Svar: Börjar dagen med en rejäl frukost (stekta ägg, bacon, stort glas mjölk och amerikanska pannkakor med mycket sirap- mums!). Sedan har jag med på joggingvagnen bröd, skivad ost, frukt, en 11-liters dunk med vatten och lite energikakor. Knepet är att äta mycket och ofta och dricka hela tiden. Så fort jag ser ett matställe eller en affär stannar jag till, alltid kan man få i sig något där. Under den här turen äter jag mera än normalt När jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans tappade jag inte ett enda kilo i vikt, hoppas också nu kunna hålla matchvikten.

3. Linda undrar om jag haft problem med knäna och i vilket skomärke jag springer i.

Svar: Jag är nästan aldrig skadad och knäna har jag aldrig haft problem med. Springa på asfalt tror jag inte är några problem alls, däremot bör man akta sig för för mjukt underlag, som t ex sågspån som kan fresta på hälsenor. Jag har sprungit i Brooks i 25 år (10 000 mil) och nästan uteslutande i deras billigaste modeller. När jag är i USA köper jag lite dyrare modeller efetrsom de ändå är så billiga här. Det här löpet gör jag helt osponsrat, jag har inte ens försökt att få t ex Brooks som sponsor.

4. Thomas N undrar hur länge jag legat på en träningsnivå på 12-15 mil i veckan och 3 träningspass per dag.

Svar: Jag har sprungit i drygt 25 år, legat runt 6-8 mil i veckan men trappat upp träningen de senaste 5 åren, såväl i mängd som antalet träningspass. De senaste tre åren har jag i pricip aldrig åkt tunnelbana till jobbet utan sprungit alla dagar och ofta sprungit hem på lunchen och ätit. Att jag inte tränat jättehårt under alla dessa 25 år är troligen förklaringen till att skadorna uteblivit.

5. Peter M undrar vad siom skiljer detta USA-löp  (100 dagar, 520 mil) från löpningen 2005 mellan Chicago och New Orleans (32 dagar, 160 mil).

Svar: Den största skillnaden är nog att jag denna gång har en babyjogger- en klar fördel eftersom du kan ta med dig i princip allt. Jag är alltså inte lika beroende av att hitta matställen och få tag i dricka, dessutom har jag bättre koll på avstånden eftersom jag har en cykeldator på kärran. Kontakterna med allmänheten blir något färre eftersom jag inte behöver fylla på vatten i flaskor hela tiden. Terrängen är denna gång mycket tuffare- mycket berg, tidigare var det enbart  platt. Denna gång är det också varmt men inte alls så hög luftfuktighet. Så totalt sett är det nu egentligen lättare, trots att sträckan är tre gånger längre.  En annan skillnad är att jag nu springer mera i glesbygd och det är ont om motell, en nackdel. Sedan tror jag att den mentala påfrestningen nu blir större.

6. Inkan frågar om jag har problem med att förstå språket i olika hålor?

Svar: Ja, absolut. I Oregon var jag inne på ett matställe där fem original satt och språkade runt en bardisk. Förstod egentligen inte ett ord av vad dom sa. Jag är inte särskilt bra på engelska men jag förstår det mesta och alla förstår mig. Kanske har man friskast upp sin engelska när detta ävetyr är till ända.

7. Annika undrar om jag kommer att ge ut några kartor över min rutt eftersom tanken att cykla den lockar henne.

Svar: Nej. Jag tror inte det är något speciellt med min rutt. Jag följer den som två amerikner sprang 2003. Att cykla över USA är mycket populärt och fullt möjligt för goda motionscyklister (du kör sträckan på kanske en månad). Finns mängder av info på nätet, en sajt är www.crazyguyonabike.com

Postad av Björn kl 18:20:43

Läs / skriv kommentar (2)


2007-07-09 - Amerikaner och avstånd

Amerikaner har oftast inte en aning om avstånd. Frågar du någon i Sverige om hur långt det är till X -och det i verkligheten är 10 kilometer- får du kanske svaret 8 kilometer eller drygt en mil. Alltså ett ganska korrekt svar. Här får man aldrig några vettiga svar. En svensk mil är cirka 6 miles. Amerikanen skulle svara att det är 2-3 miles till X, alltså totalt fel.

Hur kan det vara så? Ja, förmodligen beror det på det utbredda bilåkandet i USA. Går man aldrig mer än några meter, ja här orkar man inte ens stiga ur bilen när lunchen skall intas, då får man heller ingen bra avståndsuppfattning. Ändå frågar jag ofta folk om avstånden men då brukar jag plussa på svaren med 100 till 200 procent. Då blir det någorlunda rätt. Ibland får jag svaret att det tar 10 minuter med bilen. Egentligen är det inte ett så dumt svar, så visst har amerikanen ändå en hum av avstånden. Men för mig som löpare blir det svårt att räkna om deras biltider till kilometrar.

Dagen bjöd på underbar löpning genom nationalparken Grand Teton. Bergmassivet är imponerande med sylvassa och snöklädda toppar. Nere i dalen där jag sprang var det dock behaglig temperatur och inte särskilt backigt. Vägskyltarna varnade för bisonoxar (såg många) och också för björnar (såg inga). Allmänheten uppmans att ha maten i specialgjorda boxar så att björnarna inte känner matdoften.

Befinner mig i utkanten av Yellowstone men jag kommer inte att besöka nationalparken, blir en för stor omväg för mig. Har lyckats hitta en campingplats ute på vischan och fått en primitiv liten stuga, en så kallad cabin. Priserna är även här skyhöga och det skall bli skönt att lämna turistmetropolerna. Nya bergsklättringar väntar i morgon och tyvärr tvingas jag sova utomhus. Får väl hänga upp min mat i trädet så att björnrna inte tar den.

Postad av Björn kl 07:57:41

Läs / skriv kommentar (4)


2007-07-08 - Nya bilder!

Här kommer tre st nya bilder. /webbmastern


Potatis, potatis, potatis. Potatisfälten är mäktiga i Idaho, potatisdelstaten nummer 1 i USA. Tack vare konstbevattning från Snake River kan ett annars sterilt landskap hållas vid liv. Bilden från indianreservatet Fort Hall  söder om Blackfoot i Idaho.


Björn på väg mot American Falls i Idaho. Hettan på motorvägen är olidlig och landskapet öde och sterilt med milslånga raksträckor.


Många motell har sett sina bättre dagar, i dag är det jättelika husbilar och bussar som gäller för många amerikaner. Bilden från det lilla samhället Hemmet på väg 51 väster om Glenns Ferry i södra Idaho.

Postad av Björn kl 15:22:33

Läs / skriv kommentar (0)


2007-07-08 - Vad är Västerbron mot detta?

Västerbron är jobbig för löparna i Stockholm Marathon. Men vad är Västerbron, Klevaliden i Husqvarna, Mölndals Kråka i Mölndal eller Oringebacken utanför Härnösand mot Teton Pass på gränsen mellan Idaho och Wyoming.? Det var den värsta långbacke jag någonsin varit med om; 8 kilometer upp och 8 kilometer ner och alla 16 kilometrarna med 10 procents lutning, dessutom på 2 570 meters höjd (8 431 feet) så luften var väl ganska tunn, förmodar jag. Vi talar om Klippiga Bergen, Rockey Mountains.

Att det skulle vara omöjligt att springa uppför Teton Pass hade jag förstått. Men att det nästan skulle vara omöjligt att gå uppför denna mördarbacke överraskade. Jag orkade gå 50-100 meter, sedan fick jag stanna och pusta ut. Så där höll jag på nästan hela dagen, kändes det som. Och det var ingen större befrielse att ha nått toppen, att gå i nerförsbacken var också ett långt lidande- fast utsikten var ju fantastisk med lätt snöklädda toppar i fjärran. Till råga på allt var det stekande hett och mängder av bromsar och stickflugor.

Visst, man är en självplågare. Men samtidigt är det så underbart att klara av sådna utmaningar. En annan utmaning var att hitta ett motellrum i Jackson. I denna turistfälla vimlar det av motell men alla var fullbokade på grund av närheten till Yellowstone. Dessutom var rumspriserna svindlande (180 dollar påstods vara normaltaxan). På Super 8 tog man dock emot mig med öppna famnen, trots att det var fullbokat. Redan i entrén utbrast man: You must be a long distance runner, wow! Chefen ordnade fram ett rum, gav kraftig rabatt men dyrt blev det ändå.

Strax utanför motellet blev jag hejdad av en bil.

-Är du Björn Suneson från Sverige? frågade en för mig helt okänd kvinna på klingande svenska.

Det kunde jag naturligtvis inte förneka, trots att jag försöker se så amerikansk ut som möjligt och inte har någon flagga eller skylt på vagnen som skvallrar vad jag håller på med. Det visade sig vara en svensk familj som firade semeste i Jackson. Det blev en trevlig pratstund med paret Eva Trane och Lars Lindberg och barnen Victor och Nicklas. De hade läst om mig på SvD-bloggen och förstod att jag skulle vara i området.

Dagens pass blev kort, 38 kilometer. I morgon bär det av till Moran, en vägkorsning nära Yellowstone där det påstås finnas ett motell, förmodligen fullbokat så det blir nog att slåss mot myggorna ännu en natt.

Keep on running och fråga på, gott folk!

Postad av Björn kl 07:27:28

Läs / skriv kommentar (2)


2007-07-07 - Jag ser bergen i Wyoming!

Nu har jag fått vittring på Wyoming. Jag ser den mäktiga bergskedjan Tetons med toppar på 9 700 feet (ca 3 000 meter). Jag pustar ut i den lilla gränsstaden Victor och dagens etappmål är Jackson i Wyoming. Men att komma hit var en pärs; mycket bergsklättring och därmed också mycket gång på serpentinvägarna.

Allt går fortsatt mycket bra, jag känner mig stark, har inga skador, utrustningen fungerar och alla jag möter är så hjälpsamma. Igår kämpade jag hela natten mot myggen eftersom jag tvingades ligga ute. Jag avskyr camping och det är motell som gäller men det går inte alltid att hitta.

Ännu så länge har jag haft sol varenda dag och man skulle väl kunna kalla mig för en brunbjörn. Men igår föll faktiskt det första regnet. När jag sent på kvällen sprang in i Victor råkade jag ut för ett häftigt regn och hagel, den första nederbören dom haft här på två månader. Situationen var något kaotisk eftersom det enda motellet med så kallade cabins var fullbokat. Men chefen på en campingplats här ställde upp och upplät sitt kontor för övernattning. Dom bjöd också på frukost och gjorde allt för att jag skulel trivas. Råkade innan av mistag ramla in i en stor släkträff ute på en gård i ödemarken. Trodde det var ett vandrarhem eller liknande där jag kunde få  något att dricka. Där blev jag också mottagen med öppna famnen och erbjuden att närvara men tackade nej. Däremot blev det en lång och mycket trevlig pratstund med släktöverhuvudet, en 83 årig dam från Idaho Falls.

I övermorgon väntar Yellowstone. Wyoming med sina berg lär säkert bjuda på tuff löpning men också vackra ntaurupplevelser.

Gårdagens etapp: 62 km.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 16:14:35

Läs / skriv kommentar (1)


2007-07-05 - Potatiskvinnorna

Jo, nu har jag sett det ena potaitsåkern efter den andra. Att Idaho är potatisstaten nummer ett i USA råder ingen tvekan om, inte minst efter mitt besök i dag på potatismuséet i staden Blackfoot.  En till volymen ofantlig kvinna, icke helt olik en potatis, släppte in mig efter att jag betalat några dollar. Innan ställde jag några frågor till potatiskvinnan men hennes kroppsvolym verkade inte vara i paritet med hjärnvolymen. Nåja,det var ju bara att läsa på skyltarna och titta på alla bilderna. USA:s svar på Jonas Alströmer heter Luther Burbank, som introducerade potatisen 1872, nära 150 år efter Alströmer i Sverige. På detta märkliga museum, inrymt i en gammal järnvägsstation, fanns en bild på Marliyn Monroe draperad i en potaissäck.

Idag 4 juli, USA:s nationaldag, gick mig inte spårlöst förbi. Överallt i utkanterna av städerna har det sålts "fireworks" så det stått härliga till. Ramlade in i firandet när jag närmast utmattad efter drygt sju mils löpning och mycket gång i tryckande värmen sent nådde slutmålet Idaho Falls. Hela stan (50 000 invånare) var på fötterna för att bevittna ett gigantiskt fyrverkri, beskrivet som det största väster om Missisippi. Jan Stenbecks nyårssmällande i Stockholm år 2000 nådde inte riktigt dessa höjder.

Har nu avverkat en fjärdedel av distansen. Eftersom det varit ganska långa dagsetapper den senaste tiden får morgondagens bli kort. Risk för att jag snart går in i internetskugga och inte kommer att höras på ett antal dagar. Tyvärr riskerar jag att behöva sova utomhus eftersom jag snart närmar mig ödsliga  trakter (Yellowstone nationalpark).

Keep on running!

Postad av Björn kl 10:06:46

Läs / skriv kommentar (4)