På ett litet bord inne hos Handlar´n i Ölmestad har jag dukat upp en "festmåltid": tinade köttbullar, 1,5 liter Coca Cola, några bananer och det viktigaste av allt, en stor Snickers.

Flugorna surrar inne hos Hanlar´n i Ölmestad. Butiken ligger ute på vischan i en vägkorsning mellan Gränna och Huskvarna. Här har jag stannat till för ett kortare matstopp på min färd mot Göteborg.

Butiken är en samlingspunkt för bygden, inga vanliga turister som i Gränna där det kryllade av denna vara. Man sitter och äter glass under parasollerna utomhus, trivsamt. Kunderna strömmar in och ut i butiken. Själv väljer jag att sitta inomhus och kassabiträdet hjälper mig med att tina ett paket Dafgårds köttbullar med potatismos, brunsås och några pyttesmå grönsaker.

-Säg till om det inte är tillräckligt varmt, säger hon i vänlig ton.

Själv är jag rätt utpumpad efter 40 km löpning från Ödeshög. Magen skriker efter mat. Natten innan hade jag sovit i en stocktimrad stuga från 1700-talet, iskall, utan dusch och med en brant trätrappa upp till övervåningen. Charmigt? Ja, men detta STF-vandrarhem var inget för en stel pensionär. Och mycket till sömn blev det inte.

Handlar´n kändes därför som rena räddningen. Tanken var annars att stanna till på lyxiga Gyllene Uttern strax efter Gränna. Men där bland de vita dukarna och ett myller av serveringspersonal var det knökfullt. Jag såg många pensionärer, troligen på bussresa, sitta och dricka rödvin mitt på blanka dan.

Mina köttbullar är stekheta och potatismoset kallt. Men inte säger luffarn till, han är nöjd att  äntligen ha fått något i magen. Dessutom har han fått lov att ladda diverse gps:er, löaprklockor och sin telefon. Allt känns så bra om det inte vore för de där förbannade flugorna. De är överallt; på mig och på maten. Försöker ta en powernap därinne men flugorn är där igen.

Väl ute i butiken vinglar jag till. Hur ska det här gå? Jag har 25 km kvar till Jönköping och överväger att ta bussen (hemska tanke!). Då springer kassabiträdet ut och ropar:

-Du glömde kaffet.

Har du hört talas om Snickerseffekten? Snickers är min favorit i USA och har räddat mig många gånger. Nu sköljer jag ner den stora godsaken med kaffet och efter kanske tio minuter kommer effekten. Yrseln försvinner, benen blir pigga igen och jag springer hela vägen in till Jönköping. Där tog jag in nära en timma.

Nä, det hårda löparlivet ute på landsvägarna bjuder inte på så mycket glamour. Hittils har det varit rätt slitsamt, sexmilare varje dag och en ständig motvind. Enda lyxen har varit hotellen, frånsett två vandrarhem.

Vättern strax innan Gränna.

I förra inlägget var jag lite hemlighetsfull om varför etapperna blivit så långa. Nu kan sanningen berättas: jag ville vinna "löpartävlingen" Spring tills du stupar. Och det gjorde jag, jag var först över mållinjen redan i lördags trots att det fanns med några ultrarävar bland de ca 200 deltagarna. Det är visserligen ingen tävling men jag ser det som en sådan. Det hela går ut på att springa minst det antal km som dagens datum visar, gör du inte det är du ute. Juliversionen av STS är dock lite lättare än den i februari, nu får man samla på sig överskottskilometrar för att använda dagar man inte klarat minimigränsen. Lite lustigt var att arrangören utropade någon annan till "segrare" men det korrigeras nog snart.

Förra veckans distans 368 km och dagens 65. Imorgon Ulricehamn,sedan Borås och på torsdag har jag nått Göteborg. Där väntar diverse trevligheter. Om detta återkomer jag.

Keep on running!

Vådan av att lita för mycket på en gps. Hamnade på en smal stig längs sädesfältet och än värre skulle det bli inne i skogen.

Norrköping-Linköping. Det skulle bli en behaglig etapp på knappt 50 km. Men det slutade med 64 och då hade jag också varit ute i värsta terrängen.

Kartstudier, kartstudier, kartstudier . . .  Ja, att studera kartan innan man beger sig iväg är A och O. Men i USA har jag blivit bortskämd, där har jag knappt sprungit fel en enda gång. Där finns det inte så mycket småvägar och jag håller mig alltid till dom stora stråken.

Till 99 % kan man lita på en gps. Så jag kollade inte google maps i datorn innan jag stack iväg. Väl ute på Norrköpings gator drog detta tekniska underverk upp en rutt som skulle bli minst 15 km för lång. Efter mycket irrande började jag springa på måfå, det borde väl finnans en väg vid sidan av stora E4? För ca 30 år sedan hade jag ju sprungit en mara mellan Norrköping och Linköping och den gick på en inte särskilt trafikerad landsväg.

Efter ytterligare irrande dök jag smått förtvivlad in i en cykelaffär en bit efter Himmelstalund.

-Finns det ingen cykelväg mellan Norrköping och Linköping?

Mannen i butiken hade aldrig cyklat den sträckan. Han rådde mig därför att följa gps:en i min telefon, inte min Garmin-gps. Naturligtvis gjorde jag så – och hamnade katastrofalt fel. Förutom åkerfält var jag ute på typ Sörmlandsleden. Myggor fanns det gott om i skogen.

Äntligen Linköping! Det verkar vara en cykelstad, verkligen fina cykelstråk och mycket gågator.

Men det är märkligt, vissa dagar är man i form, nästan skrattar åt problemen. ”Jag kommer alltid fram”, hade jag hela tiden i huvudet. Och visst kom jag fram även om det blev sent. Var det kanske den 3 timmar försenade lunchen (spagetti och köttfärssås) på STF:s vandrarhem i Norsholm som blev räddningen?

Etapperna har blivit onödigt långa, hittils bara 6-milare. Så fortsätter det hela vägen ner till Göteborg. På återfärden ska jag förska korta dem något. Men det har funnits en anledning. Den återkommer jag till senare.

Imorgon Ödeshög.

Keep on running!

Nyköping med Nyköpingshus (Nyköpings slott) är en av Sveriges vackraste städer. Det var skönt att efter ännu en sexmilare ta en stilla promenad längs Nyköpingsån.

Julmust och påskmust. Och så finns det Lidls sommarmust. Det är den jag går på nu eller rättare sagt springer på.

Ja, vi har alla våra favoriter vad gäller sportdrycker. I USA är det Gatorade och här hemma har det plötsligt blivit Lidls sommarmust. Den smakar exakt samma som vanlig julmust. Jag späder den till hälften med vatten och den funkar bra, tycker jag. Just nu säljs den för 7,95 kr men åtgången verkar inte strykande i butikerna.

Det har blivit lite av en ploj att springa in på Lidl och köpa dessa 1,5 liter stora mustflaskor, Jag brukar stanna till då och då och plocka tomburkar och petflaskor i vägdikena. Kvittona pantar jag på Lidl. Göteborgslöpet gör mig inte till miljonär men självförsörjande på sportdryck har jag i alla fall blivit. Plockar dock inte mer än att jag får ihop till 1,5 liter + en chokladkaka Ritter Sport. Det bra med småstoppen är också att jag får lite välbehövlig vila.

Dagens etapp till Nyköping blev ganska tuff, totalt 63 km, motvind och kuperat. I Nyköping blev jag intervjuad av Sörmlands Nyheter. Ja, det påminner lite om USA där tidningarna också ryckte ut när de fick tips om en tokstolle på vägen. Imorgon Norrköping, minst lika långt.

Keep on running!

Tomtebogatan kl 08.30 den 8 juli. Jag ska precis starta min cirka 100 mil långa löpning Stockholm-Göteborg tur och retur. Bakom kameran hustrun som sedan får en Björnkram.

Regn och hagel. Vädrets makter var emot mig på premiären av mitt miniäventyr Stockholm-Göteborg tur och retur. Men vad gjorde det, jag var löpstark, motiverad och klämde till med en sexmilare direkt.

Upplägget är ungefär det samma som på ett coast to coast; jag springer ensam med en babyjogger där jag har hela min packning, jag tar in på hotell längs vägen och springer 4-6 mil per dag.

Det här blir ett löp utan buller och bång. Jag har t ex ingen skylt fram på vagnen som talar om vad jag håller på med. Jag ligger lågt i största allmänhet, tror Stockholmare i coronatider bör göra det. Därför är det egentligen bara läsarna här på bloggen som vet om vad jag håller på med. Får se hur ofta jag kommer att blogga men det blir inga dagliga rapporter som på ett coast to coast.

Annars förnimmer jag en coast to coast-feeling. Det känns ibland som om jag skulle springa i USA. Och McDonalds är ju alltid McDonalds . . . På Circle K i Järna står långtradarna uppradade som om det vore ett truck stop over there. Enda skillnaden är att det står Scania i fronten.

Jag märker att Sverige inte är sig likt. Trafiken är glesare än vanligt, ganska folktomt överallt och när jag kommer springande med min vagn tar folk några extra kliv åt sidan. När jag gjorde mina hotellbokningar märkte jag också att priserna är relativt låga på de riktigt fina hotellen, enklare hotell och vandrarhem har inte kunnat/vågat sänka i samma grad. Imorgon torsdag tar jag t ex in på fina Clarion i Nyköping för 800 kr/natten och där ingår t o m middag i rumspriset.

Här kort mina etapper ner till Göteborg:

*Stockholm-Järna

*Järna-Nyköping

*Nyköping-Norrköping

*Norrköping-Linköping

*Linköping-Ödeshög

*Ödeshög-Jönköping

*Jönköping-Ulricehamn

*Ulricehamn-Borås

*Borås-Göteborg

Keep on running!

Drygt 100 mil och cirka 20 dagar blir min löptur Stockholm-Göteborg t/r.

Nu i sommar behöver SJ hela 3,5-6 timmar för att köra Stockholm-Göteborg. Snabbtåg? Tveksamt, fast jämfört med mina 9 dagar för motsvarande sträcka på landsvägarna rusar tågen fram på redan byggda höghastighetsbanor.

Inställt USA-löp. Inställt Sverigelöp. Vad göra? Jo, jag tar en sväng ner till min födelstad Göteborg och hälsar på kompisar. Och när jag ändå är där kan jag lika gärna springa tillbaka till Stockholm.

I all hast har jag ställt in mitt planerade Sverigelöp. Tanken var att springa till centralorterna i samtliga kommuner söder om Stockholm. Allt var planerat i minsta detalj och det här löpet kunde bli lika långt som ett coast to coast, alltså runt 500 mil. Min fru hade gett mig klartecken och starten skulle ske nu i veckan. Men sedan dök tvivlen upp; var det egentligen så lämpligt ur smittosynpunkt att just i år genomföra detta löp? Själv tyckte jag nog att det var helt riskfritt- jag träffar fler människor under mina löpningar i Stockholm än vad jag skulle göra ute på landsvägarna i Sverige. Men en närstående tyckte annorlunda, så då var saken avgjord. Varför ta onödiga risker?

Ingen vacker syn i Husby. Annars är bebyggelsen i Husby och Rinkeby inte alls så skräckinjagande; relativt låga hus och mycket gröna ytor och separerad biltrafik.

Projektet har därför bantats från 2-3 månader till cirka 3 veckor. Istället springer jag Stockholm-Göteborg t/r och lyxar till det lite genom att ta in på väldigt fina hotell. Dagsdistanserna kommer att ligga på 5-6 mil. Tror inte att det ska behöva bli några propblem; jag är bra mängdtränad. Fast säker kan man aldrig vara så lite äventyrligt är det ändå.

De rödfärgade områdena är avklarade, där har jag i princip sprungit på varenda gata. Gissningsvis har jag nu klarat av ungefär halva Stockholms stad.

"Erövringarna" av olika stadsdelsområden rullar på. Mina senaste skalper är Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta. Just nu har jag börjat med Skarpnäcks stadsdelsområde som består av stadsdelarna består av stadsdelarna Bagarmossen, Björkhagen, Enskededalen, Flaten, Hammarbyhöjden, Kärrtorp, Orhem, Skarpnäck och Skrubba.

Här har jag aldrig varit tidigare. Relativt nya Strandkyrkogården i Skrubba är en väldigt vacker begravningsplats.

Startdatum för mitt "Göteborgsvarv" är inte bestämt. Men kanske sticker jag iväg redan denna vecka.

En galen mängdvecka; 228 km.

Keep on running!

Minnenas trappa ute vid Hasselbacken. Vad som hände här har påverkat hela mitt liv.

Förlovningsmiddagen var avslutad och på trappan ner från Hasselbacken tog jag mitt sista bloss i livet. Det var en varm, underbar sommarkväll, jag höll min blivande hustru i handen, vi gick ner till Djurgårdsfärjan och i Gamla stan växlade vi förlovningsringar.

40 år senare inser jag att den där dagen, den 5 juli 1980, var vändpunkten i mit liv. Det var också dagen då Björn Borg vann sin femte Wimbeldonfinal. Vi hade lyssnat på matchen, promenerat från mitt hyresrum på Döbelnsgatan ut till Hasselbacken och nu stod vi där på trappan och blickade ut över Saltsjön.

I helgen under min ”erövring” av Östermalm återvände jag till denna trappa, nu som löpare. För 40 år sedan hade jag inte en tanke på att löpning kunde vara något för mig. Jag både snusade och rökte. Men på Hasselbackens trappa hände något helt oplanerat. Jag tog min sista cigarett efter att ha rökt i över tio år.

Tänk vad lätt det var att sluta röka! Inga högtidliga deklarationer, bara tvärslut (fast jag fortsatte med snusandet några månader till). Så nog var det en vändpunkt i livet. Vanorna blev allt sundare, lite senare såldes bilen, bostad köptes och två år efter sista blosset sprang jag mitt första maraton.

1980 var också året jag började som ekonomireporter på Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Jag hade inte mer än rest mig från trappan och börjat springa förrän någon ropar:

-Hallå där, Björn.

Det är en gammal kollega från TT-tiden som känt igen mig. Vi blir stående en lång stund och pratar, hela 80-talet rullas upp på nytt och nostalgin flödar. Nog hade den där förlovningen en viss betydelse ändå?

Nu är också Östermalm avklarat.. Det krävdes cirka 20 mils löpning för att inta detta stadsdelsområde, som består av stadsdelarna Djurgården, Gärdet, Hjorthagen, Norra Djurgården och Östermalm. I stadsdelsområdet ligger också stadsutvecklingsområdet Norra Djurgårdsstaden.

Denna vecka 170 km.

Keep on running!

På pappret billigt  men i praktiken dyrt transportmedel. Den här cykeln vid Albano var ovanligt lättrampad. Problemet var bara att tramporna gick runt utan att bakhjulet rörde sig. Eftersom jag glömde avbryta hyrperioden kostade den cykelturen på 0 minuter över 300 kronor!

Apostlahästarna kan jag oftast lita på. De ställer upp i ur och skur och har tagit mig en sträcka motsvarande cirka fem varv runt klotet. Annat är det med en "EU-bike". . .

EU-bike? Ja, dom där pistagefärgade hyrcyklarna i risigt skick som står och skräpar lite här och var. Har du sett någon cykla på en sådan, knappast i alla fall någon under 50? Jag som är 72, tillika i riskgruppen och som ska undvika kollektivtrafiken har dock kastat lystna blickar på hojarna. Elsparkcyklar har jag ännu inte vågat mig på men snart är det nog dags.

En EU-bike är liktydigt med problem. Visst, när allt funkar kan de vara ok om du bara ska ge dig ut på en kortare tur. Som idag när jag skulle träffa ett gäng löpare för att springa en tur på 35 km i Stockholms skärgård. Allt gick så bra till en början...

Cykeln stod parkerad på gatan utanför min port. Jag låste upp med min scanner i mobilen och cyklade glatt iväg, parkerade hojen vid framkomsten, låste den och anslöt mig till löpargruppen, Vad jag då inte visste var att man också måste göra ett knapptryck för att avsluta hyrperioden, annars fortsätter minuterna att ticka på. Det blev en dyrköpt läxa.

Vi var ett gäng på åtta löpare som sprang från Gullmarsplan till Vaxholm via Lidingö och Bogesundslandet. Vi åkte med SL och två skärgårdsbåtar och här har just båten släppt av oss vid vår sista brygga. Till vänster i blå tröja dagens ledare, Mats Dänsel och i förgrunden Cecilia Petersson.

På de två färjorna hade man i coronans tid dragit in de handhållna kortläsarna (några fasta fanns inte) och på bussen hem från Vaxholm kunde jag heller inte betala med mitt SL-kort. Totalt missade SL 75 kronor och jag inbillade mig att mina resor inklusive hyrcykeln gått med "vinst".

-Du har smitåkt, du skulle ha betalat med en app i telefonen, konstaterade hustrun bistert efter hemkomsten.

Inser att jag inte riktigt hänger med min tid; cyklar EU-bike och så det här med den missade SL-appen. Nä, jag får nog rycka upp mig och pröva en elsparcykel ändå. Fast då kommer jag utmärka mig med att ha en hjälm på huvudet, det har ju knappt någon.

Löpargruppen hängde jag i alla fall med. Riktigt skönt att springa med ett gäng ultralöpare, då går det inte alltid så fort. Och så har dom sina "ultrabackar", backar man går uppför.

Att ramla är jag riktigt bra på. Därför springer jag numera sällan i terräng, brukar stupa på stenar och rötter. Så även idag ute på Lidingö där jag slog i axeln. Tänk, under mina sju coast to coast, nästan ett jordevarv, har jag aldrig ramlat omkull. Fast då har jag ju min rollator, joggingvagnen, att hålla mig i. Så når gruppen idag valde att springa "trail" sista sträckan valde jag den asfalterade landsvägen. Jag hade innan snappat upp att det skulle bli en hel del "teknisk terräng". Det är liktydigt med mycket stenar, rötter och andra besvärligheter.

Bogesunds slott är en imponerande byggnad som uppfördes under mitten av 1600-talet på initiativ av Per Brahe den yngre.

I Vaxholm kryllade det av människor. På bussen hem var det rätt trångt varför jag borde ha valt annat färdmedel. EU-bike var dock inte att tänka på och inte heller skärgårdsbåt. När bussen närmade sig Stockholm hoppade jag av för att ändå gränsla en cykel. I appen kunde jag se att två fanns parkerade vid Kräftriket i Albano. Naturligtvis fungerade ingen så det blev apostlahästarna igen.

Andra tar bilen till sopåtervinningen, jag tar babyjoggern.

Bra mängdvecka; 171 km.

Keep on running!

PS

Dagen efter får jag en smärre chock. Notan för mina två cyklar, varav den ena inte fungerade, slutade på ca 400 kronor eftersom jag glömde att avbryta hyrperioden.

Det här är den första bilden som publicerats på min blogg. Den tog jag i juni 2005 i Illinois när jag som 57-åring med en ryggsäck sprang mellan Chicago och New Orleans. Sett i bakspegeln är detta fortfarande mitt tuffaste löp.

Vad hände den 23 maj 2005? Jo, då postade jag mitt första blogginlägg. Bloggen kan alltså fira 15-årsjubileum!

Av en ren tillfällighet upptäckte jag att www.suneson.se funnits 15 år på nätet. I bloggosfären är det nästan en mansålder. Suneson.se kan vara den äldsta existerande löparbloggen i Sverige men säker kan man aldrig vara.

Jag är varken en ”early adopter” eller teknikfreak så det är lite förvånande att jag var så tidigt ur startblocken. Men det hade två orsaker:

1. Bloggen drogs igång eftersom jag våren 2005 planerade för mitt första riktigt långa ensamlöp;  Chicago-New Orleans, ca 160 mil eller ett tredjedels coast to coast.  Jag ville som 57-åring berätta för alla att åldern kanske inte spelar så stor roll?
2. Min son Nisse, som är i databranschen, hade några veckor innan hjälpt mig med att registrera domännamnet och bygga upp en hemsida.

Fin marknadsföring i Svenska Dagbladet. Observera att arikeln är på sportsidorna!

Bloggen fick en raketstart. Jag fick draghjälp av min tidning Svenska Dagbladet, som skrev några artiklar om ”superlöparen” och la ut webbadressen i tidningen. Lite kul var det att artiklarna hamnade på sportsidorna, jag var ju ändå en glad motionär.

Redan från start bestämde jag att bloggandet i princip bara skulle handla om löpning.  Bloggen skulle också drivas enligt journalistiska principer. Tanken var att läsarna skulle kunna lita på vad jag skrev. Jag skulle t ex stå fri från kommersiella krafter (rätt vanligt att kända löparbloggare tar emot diverse prylar som klockor, skor, kläder mm och skriver positiva ”recensioner”).

Jag tror att min ståndaktighet gynnat mig. Läsarna har blivit fler för varje år. Under coast to coast-år har jag haft som mest 2 000 unika besökare per dag, i år ligger siffrorna på knappt 1 000 per dag. Jämfört med kändisbloggare är det inte mycket men för en enkel löparblogg som knappt marknadsförs är jag nöjd. Dessutom skriver jag inte så ofta.

Bloggande i största allmänhet är en relativt ny företeelse. Ordet blogg kom in i svenska Akademins ordlista 2006.  Den äldsta svenska bloggen startade 1997, Sven tycker http://www.swl.nu/tycker/ som handlar om allt mellan himmel och jord.

Vad skrev jag då i mitt första blogginkägg? Jo det här:

"Den 7 juni 2005 tar jag det första löpsteget på min löptur mellan Chicago och New Orleans. Jag springer i rakt nordd-sydlig riktning, på småvägar genom delstaterna Illinois, Kentucky, Tennessee, Mississippi och Louisianna. Förhoppningsvis når jag slutmålet efter drygt en månad. Då ska jag ha avverkat cirka 5 mil om dagen och tillryggalagt 160 mil. Det här löparäventyret skall di i ord och bild kunna följa på denna sida. När jag når ett bibliotek eller internetcafé ska jag skicka hem dagboksrapporter. Jag springer ensam med lätt packning (ryggsäck på 2,5-3 kilo) och tar dagarna som de kommer. Väldigt lite är planerat men jag är ändå väl förberedd- är oerhört laddad och har många, många mil i beenen. Därmed inte sagt att jag kommer fram till New Orleans. Värmen, inte distansen, ser jag som den största svårigheten. Varför gör man det här? För att få uppleva den totala friheten och se och lära känne USA."

Det gick vägen, jag nådde New Orleans. Bara någon dag senare träffades staden av orkanen Katrina och nära 2 000 människor dödades i området.

Keep on running!