Garmin Forerunner 55 blev min senaste löparklocka och fick ersätta Garmin 35 som bara höll i fyra år. Det här är en av Garmins enklare modeller med pulsmätning, dock tillräckligt avancerad för mitt bruk. Klockan fick toppbetyg i Råd&Röns senaste test.

En livslängd på bara fyra år för en träningsklocka är knappt acceptabelt. Garminklockan, som jag fick av mina barn på min 70-årsdag, slocknade i veckan och jag fick köpa en ny.

Det är åtskilliga träningsklockor jag slitit ut. Försökte ta reda på hur många det hunnit bli under mina ca 40 år som löpare men anteckningarna svek. Gissar dock att det handlar om minst tio och då har klockorna slutat att helt fungera.

Livslängden på elektronikprylar är kort och den har knappast blivit längre med åren. Antar att jag under samma period  köpt lika många små digitalkameror som klockor. Klockorna och kamerorna har däremot blivit alltmer avancerade men livslängden är alltså densamma. För kort? Ja, jag hade gärna betalat lite mera för att få några år till. Fukt verkar ha varit fienden nummer ett.

Garmin, som är det dominerande märket, erbjuder en garanttid på 3 år. Polar och Suunto har 2 år och på armbanden bara ett år. Vad jag kan minnas har jag bara i ett fall utnyttjat garantin och fick då en ny klocka (Tom Tom).

Varenda löptur har jag klockat. Under de 30 första åren noterade jag såväl tid som distans i mina joggingdagböcker och i excelark på datorn. Det dröjde dock fram till cirka 2005 innan gps-klockorna blev var mans egendom, innan mätte jag avstånden med sytråd på en karta. De senaste tio åren har jag slutat att skriva upp tiderna på mina löprundor. I takt med att jag blivit allt långsammare har tiden blivit mindre viktig medan avstånden blivit viktigare.

Det första intrycket av min nya Garmin är gott. Den är lite mindre och tunnare än tidigare modeller, bra eftersom den rymms under manschetten. Pulsmätningen verkar väldigt stabil och troligen kommer jag inte behöva använda mitt pulsband (sysslar inte med pulsträning men är ändå intresserad av pulsdata).

Frågan är nu hur länge klockan ska hålla. Överlever den min 80-års dag . . .

Inställt park run i Hagaparken på grund av isig bana. Sprang därför 5 km på löpband och klockade 23.30.

Keep on running!

Mest röda siffror över stupade. Klarar man inte att springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum i februari anger, ja då har man stupat. Åtta av tio fotsoldater har redan gjort det.

Det här är "löpartävlingen" där de flesta inte tar sig i mål utan stupar längs vägen. Galenskap? Ja, löparutamningen Springs tills du stupar, STDS, har drag av det. Jag är en av galningarna.

Run untill you drop, RUID, är en internationell företeelse och i Sverige har den pågått på Facebook sedan 2015 under namnet Spring tills du stupar. Bakom STDS står Mikael Forsström som också skapat en svensk julivariant som är lite lättare än februariutmaningen eftersom man där får tillgodoräkna sig "överskottskilometrar".

Jag har varit med de flesta åren, så även i år. Eftersom det handlar om löpning varje dag har det passat mig bra. Nu är det ingen tävling men jag har ofta varit den som  legat i topp- i februari ifjol blev det nära 1 000 km. I år har jag medvetet hållit igen. Det hänger ihop med att jag velat satsa på Bore Cup som pågår samtidigt. Att då springa en massa mil varje dag befrämjar inte snabbheten.

Det blir därför ingen "seger" i år. Och i ärlighetens namn måste jag säga att det går tungt. Stupa ska jag i alla fall försöka undvika.

Tidigare år har jag ibland tagit två löpturer men inte i år. Att springa tvåmilare varenda dag mot slutet är ingen taktik jag rekommenderar, bättre då att dela upp på två pass. Fast på dagens runda, som gick längs Brunnsviken- Ulriksdals slott-Stora Skuggan-Lidingöbron-Lidingö C och hem över Stadion och Odenplan, totalt 27 km, var jag urstark. Konstigt hur det kan variera från dag till dag. Synnerligen lyckad runda;fick ihop en säck spillved till kalkelugnen hemma. Tänk vad en baby jogger är användbar!

Målgång idag (28 feb) med ca 61 mil i februari och 18 i förra veckan.

Keep on running!

Nej, benen är inte mina. En vurpa i en kurva på första varvet kostade förmodligen segern för Uppsalalöparen Jonatan Alvaeus, som också slog upp axeln. Men han verkade lika nöjd för det och kommer att stå som totalsegrare när Bore Cup avslutas i Björklinge om en månad.

 "Bitvis isigt men sandat (lite dåligt) på vissa ställen". Arrangörens varning före loppet var befogad, tog den på största allvar och slapp att ramla.

Bore Cup brukar innebära vinterväglag.Men idag när deltävling 3 sprangs i ett blåsigt Uppsala med några plusgrader såg gång- och cykelbanorn närmast vårlika ut. Så valet mellan dubbat eller odubbat var lätt. Uppsala Löparklubb bjöd på en ny, lättsprungen och rolig bana i Gränby. Men så var det det där med alla 90-graderskurvor. Där lurade isen och eftersom jag föll i Västerås (före loppet!) tog jag det extra försiktigt.

Samma med resan från Stockholm till Uppsala. En brand i ett ställverk några dagar tidigare hade skapat problem för tågtrafiken. För att inte missa tävlingen blev det hotell i Uppsala dan före. Hotellet var värt sitt pris, däremot inte tilläggsbiljetten på pendeln för sträckan Arlanda- Uppsala. 90 kr är rena rövarpriset! Strax före Uppsala dök en armé av biljettkontrollanter upp och plötsligt uppfattade jag min biljett som prisvärd!

Kanske har jag grejat totalsegern i Bore Cup i M70 men är lite osäker på hur man räknar poängen. Blev knapp seger idag, 5 km gick på 23:57. Svåraste motståndaren, Kjell Björk från Hemlingby LK, kom tyvärr inte till start och är nu ute ur leken.

Har nu ett brons och två guld i Bore Cup. Bilden efter målgång vid IFU Arena.

Egentligen är distanserna i Bore Cup för korta för mig. Passade därför på att anmäla mig till halvmaran Kungsbackaloppet i april.

Keep on running!

Heja Norge- era veteraner på maraton och halvmaraton är generellt bättre än våra. Men våra snabbaste seniorer är snabbare än era.

Nyligen kom den norska löpartidningen Kondis i brevlådan. Första numret innehöll diger statistik för löparåret 2021. Norrmännen kan det här med resultatsammanställningar, i Sverige är vi dåliga även om det håller på att bli lite bättre.

Inte mindre än 24 sidor med siffror, bilder, artiklar och tabeller med de tio bästa i varje åldersklass på 5 km, 10 km. halvmaraton och maraton och en resumé över ultraåret 2021 innehöll detta fullmatade nummer. När såg du något sådant i en svensk löpartidning? Och som det inte vore nog, på konis.no finns ännu fler resultat,

Nog är det lite konstigt att det fortfarande är min maraton- och halvmaratonstatistik, som är den mest heltäckande i Sverige. Glädjande nog har löpartidningen Spring börjat publicera delar av statistiken, Jag tror att läsvärdet är stort bland veteraneliten. För nog vill vi veta hur vi ligger till?

Norge har under många år varit den bättre löparnationen på långdistans när det gäller veteraner, alltså 35 år eller äldre. Men Sverige har nästan kommit ikapp och våra kvinnliga veteraner på halvmaraton var ifjol klart bättre.

Själv är jag mest intresserad av min egen åldersklass M70. Där utklassar Norge oss. Tre norrmän i 70-klassen sprang maran ifjol under 3.30, ingen svensk. Och tre gjorde halvmaran under 1.35 mot en svensk. Det kan jämföras med mina 4.06 resp 1.48. Målet i år får bli sub 4.00 och 1.45.

Keep on running!

Det räcker inte med en massa mil för att bli riktigt bra på långdistans.  

Den som tränar mest blir sällan bäst. Det finns många exempel på det, jag själv till exempel.

Hur ofta läser man inte på Facebook och lyssnar på poddar om löpare som tränar kopiöst mycket? De satsar stenhårt på någon tävling, springer ofantligt många mil, genomlider de tuffaste intervaller man kan tänka, gör si och så många höjdmetrar etc och det verkar bara var döden som kan stoppa dem. Men vad händer? Ja, i regel platt fall. Inte så att resultaten är direkt dåliga men så märkvärdiga är de sällan.

Ofta handlar det om rent skryt. Eller försöker man peppa sig själv? Jag talar främst om gruppen ”motionselit”, inte den direkta eliten som ändå tycks inse sina begränsningar. På FB, jogg och andra forum lägger elitmotionärerna ut sina träningspass och inhöstar beröm. För vem skulle våga skriva något kritiskt, det vore väl elakt? Berömmet triggar och löppassen blir allt tuffare. Inte sällan slutar karusellen med en skada eller ett misslyckande på en tävling.

Jag har många exempel på löpare med hög svansföring i gruppen elitmotionärer. Att namnge dem vore oförskämt och tjänar inget till. Dom som däremot ligger lågt med sin träning verkar lyckas bättre. Och det lustiga är att dom inte alls tränar så mycket som man kunde tro. Nej, snarare springer de förvånansvärt lite. Trots det kan det göra otroliga resultat.

Anders Hansson, Vilsta SK, slår mig lätt på maran och halvmaran trots att han är fyar år äldre och bara tränar en tredjedel av min löpmängdmängd, dock en del cykling och simning. Ifjol sprang han maran på 3.42 och halvmaran på 1.35 mot mina 4.06 respektive 1.48.

Bäst känner jag till gruppen elitmotionärer +60 på långdistans. På tävlingar brukar jag ibland fråga hur de tränar och hur mycket det springer. Jag har rätt bra koll på gruppen tack vare min maratonstatistik. Det som förvånar är inte hur mycket de springer, snarare hur lite. Det är alltså inte antalet mil som avgör. Den saken hade jag nog redan kläm på, det är så mycket annat som spelar in.

Få löpare, unga som gamla, springer fler mil än jag. Ändå toppar jag sällan resultatlistorna. Bittert? Nej, löpning är så mycket mera än bara tävlande. Många mil brukar visserligen ge hyggliga resultat, men alltså sällan toppresultat. Det får jag tugga i mig.

Jag roade mig med att kolla upp min egen maraton- och halvmaratonstatistik för de senaste 15-20 åren med årsbästalistor för de olika åldersgrupperna.Man glömmer fort,inbillade mig att jag tillhört topp tre på maraton under flera år men så var det långt ifrån även om det placeringsmässigt gått lite bättre de senaste tio åren (men samtidigt har antalet medtävlare minskat). På halvmaraton är facit dystrare; där har jag aldrig varit etta ett enskilt år. Det tolkar jag som att jag har mer nytta av alla mina mil på maratondistansen än på halvmarorna.

Återvänder till det jag började med- skrytmånsarna. Jo, jag tillhör också den gruppen men försöker hålla igen även om jag är förbaskat stolt över mina coast to coast och mina 900 mil som 73-åring ifjol.

Keep on running!

Skulle du springa om du hade covid 19? Naturligtvis inte. Men det finns dom som gör det; löpningens fanatiker.

Helt öppet gick löparen ut och berättade att hen testats positivt för covid 19. "Nu tvingas jag springa utomhus på coronasäkrat avstånd". Hen fortsatte alltså att springa, trots riskerna för egen och andras hälsa, dessutom i strid mot Folkhälsomyndighetens regler om hemmakarantän. ”Lindriga symtom, känner mig bättre i kroppen under och efter passet, springer långsamt så att pulsen inte stiger", löd försvaret.

Reaktionerna uteblev inte. Men det blev inte dom som du kanske tror. Nej, istället blev det en massa ”krya-hälsningar” och andra vänligheter,  någon beklagade att hen nu tvingades springa utomhus och inte på gymmets löpband Fast det senare var kanske ironi. Men ingen sa rakt ut att det här var olämpligt och att hen skulle sluta. Istället fanns några kommentarer om att ”ta det försiktigt” och liknande.

Visst, det är väl bra att ha en hövlig ton på nätet. Men här var beundrarskaran flat, ja uppmuntrande.

Vad kan ha fått löparen att inte ta paus  under sjukdomsperioden? Nu gissar jag: förutom positivt gensvar på sociala medier tror jag fenomenet runstreak spelat in.  En runstreakare är en person som springer varje dag (minst 1,6 km), man ”tävlar” i vem som har den längsta runstreaken och att bryta en sådan är tungt. Bryter man, ja då får man börja om från Dag 1.

Jag är själv en runstreaker med runt sju år daglig obruten löpning. Skulle jag testas positivt hade jag inte varit ute och sprungit. Men om jag haft ett löpband hemma (vilket jag inte har) hade det kanske blivit 1,6 km på bandet i krypfart eller 13 varv hemma i lägenheten (jo, jag har stegat upp sträckan).

-Säg till om du ska börja jogga runt i lägenheten. Den dan är jag inte hemma, sa hustrun syrligt. . .

Så nog är även jag en fanatiker. Gissar att det finns fllera likasinnade.  Men två regler har jag följt i 40 år:

• Löpningen får aldrig riskera mitt liv och hälsa
• Jag springer för att det är roligt (och nyttigt), inte för att få en massa uppmärksamhet.

Vad är då riskerna med att springa med covid? Flera, bl a kan hjärtat ta stryk. HÄR en klargörande artikel i Läkartidningen om konditionsträning och covid.

Keep on running!

"Det var som sjutton, idag stod vi på benen båda två", tycks jag säga till klubbkompisen Lars Söderberg efter målgång i deltävling Nr 2 i Bore Cup, Västerås.

Dubbskor eller inte? Det är alltid frågan i Bore Cup.

På Stockhomlms gator rådde ishalka. Skulle förhållandena i Västerås vara lika besvärliga? Nej, det såg bättre ut i Västerås där ett 30-tal löpare sprang andra deltävlingen av fyra i Bore Cup (7,5km). Cykelbanan i utkanten av stan verkade hyggligt sandad, dessutom platt. Men skulle jag våga chansa med mina karbonskor som varit rena katastrofen i Gävle månaden innan?

Under uppvärmningen verkade de flesta eniga; idag kör vi odubbat. Det var ändå med viss tvekan jag tog av mig mina giftgröna Brooks preparerade med många dubb (självdubb, Best Grip) och bytte till karbonet. Strax innan på väg till start hade jag nämligen halkat på en isfläck och slagit i axeln. Bytet visade sig lyckosamt, inget slir och det fasta underlaget gav bra studs i dojorna. Efteråt hörde jag att några av fartkanonerna ändå sprang med dubb, fast bara med några enstaka (bl a 2:an Anders Hallberg från Hemlingby LK och fyran Börje Holst, Borlänge LK).

Är lite lättad efter loppet, har gått tungt en längre tid. Hade turen att bli etta i M70 på 33.30 (vassaste konkurrenten i M70, Kjell Björk från Hemlingby LK kom aldrig till start). Tiden skulle innebära ett tempo på 4,28 min/km, lite för "bra" för att stämma. Hamnade i mitten av totalt 28 löpare (sällan har det varit så få i Bore Cup). Segraren Jonatan Alvaeus var tio minuter (!) snabbare. Men så sprang denne yngling på 32 vårar barbent. Dert verkar han alltid göra, oavsett temperatur (idag -4). Kanske skulle jag själv pröva barbentkonceptet . . . ?

Bore Cirkus fortsätter i Uppsala den 12 februari. Ja, jag skriver cirkus för vi är som ett resande teatersällskap. Efter alla dessa turnéår käner jag igen de flesta. Idag sprang vi alla samma distans, anars brukar de yngre ofta ha dubbla distansen. Själv hade jag gärna också sprungit de lite längre sträckorna, chanserna att hävda sig i pensionärsligan hade då ökat!

Keep on running!

Det är ett tidsödande men roligt pussel att få ihop en rutt. Hotellens placering styr mycket hur sträckningen blir, dagsetapperna får inte bli för långa, det måste finnas något ställe att stanna till för lunch och vägarna får inte vara för trafikerade. Google Maps är planeringsverktyget och grovskissen förs sedan in i ett excelark.

Det senaste tiden har ägnats åt att planera nästa USA-löp. Det blir lite av ett uppsamlingsheat; jag ska försöka ta samtliga delstater jag ännu inte sprungit i.

Totalt handlar det om tio delstater, de flesta på östkusten. Planen är att kunna ta alla till våren eller sommaren och därmed kunna bocka av 50 stater. Kruxet är dock rådande pandemi. Kommer det att vara möjligt eller är det ens lämpligt att springa i ett land som är ännu mer drabbat än Sverige?

 Osäkerheten gör att planeringen inte känns lika lustfylld som tidigare år. Men skulle löpet inte bli av, gör jag antagligen ett längre löp i Sverige, typ fjolårets Nils Holgersson.

Staterna som är kvar är Maine, New Hampshire, Rhode Island, Connecticut, Delaware, Maryland, North Carloina, South Carolina, North Dakota och Minnesota. Tanken är att flyga till Boston, ta småstaterna i nordost och sedan springa söderut. Från Charlotte i NC äntrar jag ett plan och flyger till Fargo i North Dakota, springer till Minneapolis i Minnesota för att sedan flyga hem. Totalt rör det sig om 175-200 mil, alltså betydligt kortare än Holgerssonlöpet som var på 350 mil. Dagsetapperna kommer att ligga på runt 5 mil och som vanligt babyjogger och hotell, ingen camping.

Keep on running!