Från stenkanten i förgrunden och ner till vattnet var det 1,5 meter. Hur skulle jag få upp vagnen och hur skulle jag själv kunna kravla mig mer?

Plötsligt tog vinden tag i joggingvagnen. Den började rulla och på några sekunder hade den tippat över kanten och låg nu och guppade i Saltsjön.

Ja, dagens joggingrunda på Djurgården blev dramatisk. Jag hade stannat till på strandpromenaden utanför Täcka udden och skulle skicka en bild till hustrun på den fula bebyggelsen på andra sidan vattnet. Då började vagnen rulla, jag sprang efter och hann nästan stoppa den innan den tippade över kanten.

Att ta sig ner för branten var inte det lättaste, Jag väntade i flera minuter, tog mod till mig, ålade mig ner och blev sjöblöt i ena skon. Då såg jag en ung kvinna komma joggande, viftade vilt ned armarna och med hennes hjälp var det inga problem att få upp såväl förare som ekipage.

Vad lär man sig av detta? Jo, att alltid ha säkerhetslinan runt handleden. Normalt är jag bra på detta och brukar också tuta i alla andra med vagn att göra detsamma.

Bilden som var upphov till olyckan.

Keep on running!

Spurtar i mål på Slottsskogsvallen. Tiden 1.57 en besvikelse. Foto: Mölndals fotoklubb

Glad före start men tiden 1.57 blev en besvikelse.

Förberedelserna hade varit bra, löpningen under själva loppet kändes ganska ok och väder och bana ska jag inte klaga på. Därför blev jag förvånad när jag gör min sämsta halvamartontid någonsin.

Är jag verkligen så här lusig, är det slut med tävlandet nu? snurrade tankarna efter loppet. Men jag hade inte mer än kommit in i omklädningsrummet förrän tankarna på "revansch" dök upp. Det får bli en ny halvmara före årets utgång. "Borde" göra runt 1.50 eller lever jag kvar i fornstora dar då 5-minuterstempo var lugn jogg.

-Du är ändå 74, sa hustrun tröstande.  

 Det trista är att mina jämnåriga konkurrenter gått om mig. Försämringen har kommit lite väl snabbt, tycker jag.  2019 gjorde jag 1.40 och ifjol 1.48 (tävlade inte 2020) och årets tid från Kungsbacka med 1.53 räcker inte ens till en tiondeplats i M70. Att jag nu i Göteborg blev etta bland fem löpare i klassen känns som en pyrrusseger.

Nog klagat. Jag får försöka komma igen. I skrivande stund lutar det åt att det får bli på Jämjöhalvan den 12 november. Veckan efter springer jag en mara i Borås men maran I Växjö kommande helg ställer jag in.

En Hel Special, grillad med senap och ktechup på 7:ans korvkiosk på Vasagatan i Göteborg blev rena nostalgitrippen. Kiosken öppnade 1970 och jag var med från början. Men nog är korvmojen äldre än så, någon som vet?

Keep on running!

Nick Barber med taxen Frank sprang Haga parkrun. Paret klockades för 23.50 med Frank en svanslängd före husse i mål.

Frank verkade på hugget vid starten men själv såg jag honom som chanslös. Efteråt tvingades jag förklara förlusten med att Frank hade fyra ben och jag bara två.

Ja, att få storstryk av en liten näpen tax i ett parkrunlopp känns snöpligt. Trots att jag gav max hade jag inte en chans mot en tax. Skillnaden i mål blev hela 1 minut och 10 sekunder och jag får "skämmas" för mina 25.30. Inte hjälpte det med karbonskor mot en så pigg barfotalöpare.

Vad kanske värre är att jag nu också får stryk av jämnåriga löpare. I parkrun brukar jag vinna min åldersklass (ofta för att jag är den ende i klassen) men idag blev jag trea. Åldersomräknat brukar jag också ligga bland dom främsta, idag nummer 14 av totalt 114 löpare. Nä, formen är inte bra.

Det ser därför rätt mörkt ut inför nästa helg då jag springer halvmaran i Göteborg. 1.45 kan jag glömma, får vara nöjd om jag klarar 1.50. Planen var att veckan efter springa maran i Växjö men det loppet springer jag kanske inte utan satsar på Vintermaran den 19 november i Borås.

Keep on running!

Det har gått troll i mina parkrunlopp. Misslyckas gång på gång att gå under 25 minuter. Där tycker jag "skamgränsen" ligger så idag gjordes ett fjärde försök i Uppsala.

Banan längs Fyrisån är helt platt men är ändå inte supersnabb, lite knixig och mest grus.Karbonskorna funkar inte optimalt på det underlaget men det blev ändå karbonskor. Den här gången hade jag för första gången en plan; ta det relativt lugnt 3-4 km och om krafter fanns, öka mot slutet.

Det var som sagt fjärde gången och troligen det sista försöket. Jag hade visserligen varit ganska nära de senaste tre veckorna med 25.28, 25.06, och 25.35. Ifjol var jag över minuten snabbare. VIsst, tiderna försämras med stigande ålder men det lite trista är att jag tappar mot jämnåriga. Min plan gjorde mig dock lugn. Nu skulle jag bara behöva plågas drygt en kilometer. . .

När den näst äldste manlige löparen, Lennart Venemalm, 68 år från Uppsala LK, sprang om mig 400 meter från mål försvann lugnet. Va, vad kom han ifrån? Jag hade ju en "betryggande" ledning. Vi springer visserligen i olika åldersklasser och parkrun är ingen riktig tävling men ändå. .. Det goda med saken var att jag nu ökade farten något men kom naturligtvis inte i kapp.

-Ja, skriker jag när mållijen korsas. Klockan visade att jag hade 5-6 sekunders marginal. Visserligen krånglade klockan vid starten men så många sekunder missade jag väl inte?

Bara knappt halvtimman senare får jag svaret när resultalistan mejlas ut. Min tid blev 24.59. En sekunds marginal alltså. Tusen tack Lennart, du räddade mig. Nästa lördag behöver jag inte åka till Uppsala . . .

I väntan på Mälartåget rensades de sista lingongen på perrongen i Tierp.

Efteråt avslutades en lyckad dag med lingonplockning i Tierp. Och på söndag åker jag upp till Älvkarleby och plockar mera. Lidingöloppet (LL) i all ära men mitt LL (lingon och löpning) är ännu bättre.

Keep on running!

I Tegnérlund satte jag på mig mina nyinköpta löparskor från Lldl. Färgerna matchade Carl Eldhs Strindbergsstaty men vad gäller hållbarhet vinner titanen.

Herr Snålman kunde inte motstå Lidls veckoerbjudande om ett par löparskor av märket Crivit för 299 kronor. Rena skräpet när märkesskor kostar minst 1 500?

Nej, det är inte så säkert. Det här blir mitt fjärde par Lidlskor- erfarenheterna från de tre tidigare är goda, Ja, det första paret från 2019 för reapriset 149 kr tyckte jag var bland de bästa jag sprungit i. Samtliga skor hade dock en hake; hållbarheten var inte den bästa. Skorna höll bara ca 125 mil, sedan var sulan utsliten (bokförde varenda km). För det mesta springer jag i Brooks Adrenaline och dom brukar hålla runt 400 mil.

Alla Crivitskor har varit lite olika. Hur dessa är vet jag inte men de första kilometrarna hem från butiken kändes lite stumma. När jag bytte ut iläggssulan mot mina fotbäddar blev markkontakten inte lika påtaglig. Eftersom jag normalt springer i flera olika skomodeller och skiftar skor varje dag, gissar jag att även dessa skor blir helt prorblemfria.

Jag kommer nu att bokföra alla kilometrar i de nya dojorna för att se om hållbarheten förbättrats. För de fletsa spelar det ingen roll, ett par skor som håller över 100 mil tycker i alla fall skofabrikanterna är helt ok. Men skulle mina märkesskor hålla så kort tid hade jag haft en skonota på över 8 000 kronor per år. Orealistiskt!

Nu hoppas jag att Crivit snart utvecklar en egen karbonsko. Då skulle skotillverkarna få tuff konkurrenss, nu  är priserna på karbonskor hutlösa!

--

Gjorde i lördags ett tredje försök i Uppsala att springa parkrun under 25 minuter, alltså 5-minuterstempo. Platt fall; 25.35. Kanske ett fjärde försök nästa lördag.

Keep on running!
 

25.06 på 5 km parkrun i Uppsala blev en besvikelse eftersom målet var att gå klart under 25 minuter. Nu blev det en 26:e plats och 7:e åldersomräknat bland 46 löpare. Segrade gjorde Robin Pino, Uppsla LK, på fina  16.38. Den tillfälliga banan (omlagd pga ett brobygge) är visserligen platt, men knixig och går mest på grus.

Vid målgången var jag övertygad om att det gått bra. Klockan sa dock något annat och besviken lämnade jag målområdet för att hasta till Mälartåg och lingonplockning i Skyttorp.

Snart var det dags för nästa motgång. Rulltrappan upp till perrongen var avstängd och jag fick kånka upp joggingvagnen för alla trapporna. Tåget stod inne, jag viftade vilt med armarna men när jag tryckte på dörrknappen började tåget rulla. Sekunderna var inte på min sida idag.

Övetygelsen om sub 25 minuter grundades på att jag veckan innan sprungit på 24.55. Den officiella tiden blev visserligen 25.20 men berodde på en felsprigning. Att ha sprungit fel under ett parkrun är jag nog rätt ensam om.

Forfarande är tiderna rätt viktiga trots att jag är pensionär, tillika motionär. Men snart kommer väl den dagen då jag bara springer lopp för att det är roligt. Med fyra veckor kvar till Göteborgs halvmaraton tvingas jag ge upp målet om 1.45. Orealistiskt att klara det när jag inte ens klarar det tempot på 5 km. Blir det platt fall också i Göteborg, ja då blir det nog inget maratonlopp i Växjö veckan därpå. Men till Uppsala återvänder jag- under 25 minuter måste jag bara.

Lingonsäsongen är igång, 8 kg blev det i Skyttorp.

Keep on running!

Kvalitetsträning tillsammans med en löpargrupp i Kista. För att försöka bli lite snabbare har jag också börjat springa allt mindre med joggingvagn.

Det fanns en tid då 5 minuter per kilometer var mitt normala joggingtempo. Idag klarar jag inte ens det tempot på tävling.

De två senaste resultaten från parkrun 5 km talar sitt tydliga språk: 26,42 i Hagaparken i förra veckan och idag 26:23 vid Lillsjön (Kungsängen). Det innebär 5:20 resp 5:16 minuter per km. Tycker man ”borde” ligga på 25 minuter.

Ingen av banorna är dock särskilt snabb. Mest jobbig upplevde jag den nya banan i Kungsängen som gick på mjukt skogsunderlag och bestod av ett antal småbackar. Trevligt, tycker säkert många men gamla sträckningen var något mer lättsprungen, gick mycket på asfalt- perfekt för karbonskor!

En tröst var att min tid i Kungsängen, trots en blygsam placering, var den bästa i loppet åldersomräknat. Någon invänder kanske att det är helt naturligt att man blir långsammare för varje år. Ja, så är det. Tittar man på parkrunresultaten rör det sig om en försämring med 4-5 minuter de senaste fem åren. Det trista är dock att jag också tappat mot mina jämnåriga konkurrenter. Åldersgraderingen är avslöjande: 2017 ca 80 % mot i år ca 70 %.

Det fanns också en tid då jag "aldrig" blev omsprungen. Nu springer de flesta om mig. Ser ut som om dom studsra fram och förstår inte varför jag står stilla. Annat var det för 15-20 år sedan, då sprang ”ingen” om mig på joggingrundorna. Och hände det var det nästan alltid någon som plötsligt ökat tempot för att sedan krokna. Minns att jag brukade tänka; jag fortsätter i mitt tempo, om fem minuter är jag förbi. Och det var jag!

En liten tröst är också att när jag har flyt, känns det ändå som om det går fort. Då verkar åldern sakna betydelse. Och uthålligheten tycks i stort sett bestå. 

Starten i Lillsjön parkrun har precis gått. Delvis skymd i bild men här ligger jag trea i loppet . . .  Foto: Parkrun

Målen sub 4 timmar på maran i år och 1.45 på halvmaran ligger fast. Tror mig ha märkt att de senaste veckornas kvalitetsträning ändå haft en viss effekt men just nu känns målen avlägsna.

Keep on running!

Diagrammet visar att jag från och med 2002 och fram till idag varje år sprungit minst 500 mil. Under mina 40 år som löpare uppgår den totala löpmängden till ca 21 000 mil vilket motsvarar 1,4 mil per dag eller drygt 5 varv runt jorden.

Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Egentligen en helt ointressant uppgift men gläds ändå över att en 74-årig kropp pallar dessa volymer.

Det finns inget egenvärde i att springa så här långt. Det har bara blivit så . . . Äventyrslöpen drar upp mängden, särskilt ett coast to coast där det handlar om cirka 500 mil. Hade jag inte i år genomfört Sverigelöpet (220 mil), ja då hade jag kanske tvingats bryta min 20-åriga 500-milssvit.

Träningsvärk drabbas jag nästan aldrig av. Men just nu känner jag av sådan i vaderna efter ett träningspass i Grubbens trappor på Kungsholmen (21 gånger uppför och nerför). Lite av ett friskhetstecken- jag lever! Fast på dagens långpass, Edsvikene runt på drygt 3 mil, gick det så tungt att jag tvingades ta pendeln hem sista biten. Tur att ingen i Vallentuna FK nappade på min förfrågan kvällen innan om ett långpass . . . 

Flygbiljetten till USA inför nästa coast to coast är nu köpt. Starten blir den 5 maj 2023 i Florence, Oregon.

Keep on running!