Luffaren kände sig löjlig i den vita morgonrocken. I hans svit fanns dubbel uppsättning av allt, till och med två tv.

När luffaren sent på kvällen vacklade in med en massa tomburkar på ett av Växjös bättre hotell upptäckte han att han blivit uppgraderad. Herregud, han hade ju fått lyxsviten!

Det är kontrasterna som är mycket av grejen med det här löpet. Livet ute på vägarna kan vara nog så hårt. Luffaren brukar förutom själva löpandet också ägna sig åt att plocka tomburkar i vägdikena. Panten räcker mer än väl till all hålla honom med sportdryck, choklad och annat livgiande.

Att då efter en lång arbetsdag få avsluta med lite lyx, ja det är ju toppen. Dagen skulle redan från början bli lång men en felspringning bland alla stengärdsgårdar i Kronoberg gjorde den omänskligt lång.

Natten på det fina rummet blev svår. Sträckan kändes i benen och det blev inte så mycket sömn. I den fullpackade frukostmatsalen morgonen därpå upptäckte luffaren att det var minst sagt blandat klientel. Så han smälte väl in bland alla gulklädda hantverkare och ett stort mc-gäng med de mest fantastiska tatueringar han någonsin skådat. 

Göran Eriksson hjälpte mig att hitta rätt. Han kom cyklande i sin sydväst och kratta i handen efter att ha gjort fint runt stationshuset i Norraryd.

Dagens distans: 76 km

En smygtagen bild på E22:an utanför Bromölla. Polisen har "förhört" mig och skall just  åka iväg. Var jag en trafikbrottsling eller inte?

Under USA-löpen stoppar polisen mig titt som tätt.  Kanske har det totalt handlat om ett 50-tal ingripanden. I Sverige har det bara hänt en enda gång. Ursäkta, två efter dagens incident.

Det var på Europaväg 22 det hände, mellan Trolle-Ljungby och Bromölla. Här är är det mototortrafikled, som senare övergår i motorväg.  Sträckan var en så kallad 2+1 väg, alltså en "vajerväg".

Trångt om utrymmet. Dessa 2+1-vägar är livsfarliga för gångtrafikanter och cyklister men märkligt nog får alla vara här. Jag gick ute i gräset för att kort efter fly in på en säkrare väg. Då kom polisen . . .

Bilister hade ringt polisen. Och plötsligt dök en civil polisbil upp. Det blinkade blåljus både i grillen och på sidan och en av poliserna fäste en saftblandare uppe på taket. De två männen uppträdde vänligt och korrekt, inte alls den tuffa attityd och fastsättarmentalitet som poliserna ofta har i USA.

-Har jag begått något trafikbrott? undrade jag.

-Nej, det har du inte. Det var för din egen säkerhet vi stoppade dig.

Lite förvånande var ändå att de frågade efter mitt personnummer och antecknade det i mobilen. Personuppgifter trodde jag man bara tog om någon var misstänkt för brott. Och det var luffaren inte.

Nåväl, jag skulle inte gett mig ut på den där vägen. Helt enkelt dålig research från min sida. Jag borde ha tagit en annan väg även om omvägen hade blivit ca en halvmil. Jag har lovat min hustru att alltid vara extremt försiktig, nu höll jag inte riktigt det löftet.

Banvallsleden, en 29 km asfalterad cykelväg på den gamla banvallen mellan Sölvesborg och Olofström. Här vid Barnakälla fanns Skånes då enda järnvägstunnel.

I Bromölla tar jag lunch på hotell Ifö Hus- hamburgerbuffé. Toppen för en hungrig löpare. På hotellet har jag legat några gånger i samband med Bromölla Marathon (numera nerlagt). Jag minns att rummen hade världens största handfat, tillverkade på numera nerlagda Iföverken.

Efter Bromölla kommer jag in på Banvallsleden. Också dålig research, hade inte en aning om denna led. Vilken kontrast mot E22:an! Jag pratar med mannen som förr drev vandrarhemmet i det gamla stationshuset i närheten av tunneln.

-Hörde dig i radion igår, säger han. Och så berättar han att leden går mest svagt nerför hela vägen till Olofström. Ett evangelium för en löpare.

Jag har sprungit på många nerlagda banvaller i både Sverige och Amerika. Bättre löpvägar finns inte; trafikfria och inga branta backar. Kunde man inte lägga en snabb halvmara här?

Tala på bönders vis, eller rättare sagt skriva på bönders vis. Är det kanske en medveten felstavning av den skånske bonden?

Dagens distans till Olofström: 59 km

Keep on running!

Min regnjacka med luva höll mig någorlunda torr och varm. Det var först när jag kom inomhus jag började frysa.

I frukostmatsalen ondgjorde sig en av gästerna över regnet och blåsten utanför fönstret. Hemresan till Stockholm skulle bli besvärlig, menade han.

-Du har ju bil, jag ska springa 6 mil till Åhus i detta väder . . .

Plötsligt var samtalet igång. Bilmannen, en pensionär några år äldre än jag, var mäkta imponerad. Vad var hans strapatsrika fjällvandringar i ungdomen mot detta? menade han. Han överröste mig med frågor och jag fick en känsla av att befinna mig på något motell i Amerika.

Nu blev inte dagen så hemsk som jag befarat. Det regnade visserligen halva dagen. Men jag hade vinden i ryggen och det kändes rätt ombonat därinne i regnjackan. Trafiken var dock tät, vägren saknads och varje gång jag fick möte med en lastbil tvingades jag stanna.

Det var först vid lunchstoppet inne på en pizzeria i Brösarp jag började frysa. Även om jackan höll tätt blev man ju svettig. Då gäller det att snabbt försöka få på sig torra kläder.

Ryktet om galningen som springer Smygehuk-Treriksröset verkar ha spridit sig i Skåne. I mobilen såg jag jag att P4 Kristianstad ville göra en intervju med mig. Den skedde på telefon inne på pizzerian. Det ekade fruktansvärt därinne men på toan var ljudkvaliteten bättre ...

Äntligen upphörde regnet. Skir bokskog mellan Brösarp och Åhus.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Jag står på Sveriges sydligaste udde, Smygehuk, och har 2 200 km till Sveriges nordligaste punkt,Treriksröset. Notera att avståndet på stenläggningen anger sträckan till 1 572 km men det är fågelvägen. 

Vad tänker man på när de första stegen tas under ett långt äventyrslöp? Defintivt inte på hur lång sträcka som ligger framför mig. Då hade jag nog kroknat direkt. Nä, det är andra saker som snurrar i huvudet.

Nu var det den kalla vinden som upptog tankarna. Det var tendens till vita gäss ute på havet. Och skulle jag inte få motvind hela vägen idag? Knappt en människa syntes till vid denna turistattraktion-café Smyge var stängt men rökeriet var öppet och också glasskiosken uppe vid landsvägen. Själv var jag mest intresserad av att någon snabbt skulle komma förbi och ta en bild på mig så jag slapp stå här och frysa.

Parkarbetare från Trelleborg beskär Sveriges sydligaste träd. Men vad är det för träd? 

Platsen är vacker, utsikten mot det öppna havet storslagen och det är inte konstigt att hit strömmar varje sommar 200 000 turister. Jag känner mig lite fånig när jag med säkerhetsnålar sätter fast skylten med texten Treriksröset fram på joggingvagnen. Folk kan ju få för sig att jag precis kommit därifrån. Uppe i lä vid grässlänten kommer jag i samspråk med en parkarbetare som beskär ett träd. Jag frågar henne vad det är för märkligt träd och hon svarar att hon vet det men att hon inte kommer på namnet just nu. Det var en sälg men jag vil inte vara Bror Duktig så jag håller tyst.

Rapsfälten lyser gula. Nog märks det att man är i Skåne.

Att komma till Skåne är lite som att komma till utlandet, ja i alla fall till Danmark. Den gemytliga dialekten är det första tecknet. Och husen ser annorlunda ut, några riktiga pärlor med halmtak ser jag i Abbekås där jag svänger in för lunch uppe på golfklubben. Enbart pensionärerer där med sin vagnar så jag smälter väl in i miljön.

Potatisen tas upp. Plockade själv två små knölar som traktorn missat för att senare koka dem på hotellet.

Första dagen blev bara en halvdag, jag hade ju rest från Stockholm med första morgontåget. Men det blev en ganska ansträngande dag trots mina 42 km. Fast sprang jag verkligen så "långt"? Ägaren till det B&B jag tog in på var skeptisk, han hade ju färdats samma sträcka  "tusentals" gånger i bil och hävdade att jag mer eller mindre ljög. Han hade dessutom sprungit åtta maraton så nog visste han hur långt det var mellan Smygehuk och hans B&B. Nu var det jag som var Bror Duktig. Med mina tre gps försökte jag bevisa att det var 42 km. Men vad hjälpte det? Knepigt folk, tur jag drar vidare.

Imorgon Åhus, 60 km. Regn och hårda vindar väntar och tajtsen måste fram.

Keep on running!

Joggingvagnen tvättas hemma på gården. Den 23 maj börjar jag springa från Smygehuk till Treriksröset, en löptur på 40 dagar och ca 220 mil utan vilodagar (5,5 mil per dag).

"Jag har en plan, tajmat och klart in i minsta detalj". Ja, så här väl förberedd har jag nog aldrig varit inför ett långlöp. Men lika säker som Sickan att äventyret ska lyckas kan jag inte vara.

Nä, på den här typen av ensamlöp kan precis vad som helst hända. Ändå har jag hittills haft en osedvanlig tur att aldrig ha behövt råka ut för något tråkigt och tvingats bryta. Svårigheterna den här gången stavas Lappland; ödemark, mygg, backar, dåligt med lunchställen, enkelt boende, och tyvärr 2-3 campingnätter och eventuellt en fjällvandring. Campingen och vandringen ser jag som det största problemet, är ingen friluftsmänniska.

Annars känns allt bra. Bra att nyligen ha gjort ca 10 mil på ett backyard ultra (kollapsen oroar inte). Vid 74 års ålder går dock allt lite långsammare men det glädjande är att uthålligheten består. Med lite långsammare fart kommer "arbetsdagarna" att bli något längre, minst 8 timmar och ibland uppåt 12 timmar. Men jag får ju midnattssol . . . Jag har bara två 7-milare inplanerad men flera 6-milare.

På den 11 km långa vandringsleden i Malla naturreservat från Kilpisjärvi till Treriksröset är snubbelrisken stor eftersom jag inte kan springa med joggingvagn. Leden ser lätt ut men bilden från utinaturen.fi ljuger, leden är ganska tuff. Ett enklare alternativ, men lite "fusk", är att ta båt över den artiska sjön Kilipisjärvi, vandra 3 km enkel väg och sedan ta båten tillbaka.

Jag har ordnat övernattning varenda dag (allt avbokningsbart) utom på 2-3 ställen där camping blir nödvändigt. Hotellpriserna har rusat i höjden och snittpriset per natt är 900 kr trots att det ingår flera vandrarhem och annat enkelt boende.

Löpet är över den 1 juli när jag förhoppningsvis lagt min hand på cementklumpen, som utgör Treriksröset. Jag blir då inte ensam om att ha sprungit Treriksröset-Smygehuk eller omvänt. Men få har gjort det utan följebil (tipsa mig om du känner till någon!) och planen är att få löpningen noterad som ett FKT, fastest known time self-suported.

Här ett körschemat där datumet anger ankomstdagen:

23 maj Stora Herrestad, 24 maj Åhus, 25 maj Olofström, 26 maj Växjö, 27 maj Vrigstad, 28 maj Jönköping, 29 maj Hjo, 30 maj Olshammar, 31 maj Kumla, 1 juni Arboga, 2 juni Västerås, 3 juni Heby, 4 juni Gysinge, 5 juni Gävle, 6 juni Axmar, 7 juni Enånger, 8 juni Gnarp, 9 juni Sundsvall, 10 juni Härnösand, 11 juni Kramfors, 12 juni Sollefteå,, 13 juni Junsele, 14 juni Gafsele, 15 juni Åsele, 16 juni Lycksele, 17 juni Norsjö, 18 juni Järvträsk, 23 juni Porjus, 24 juni Gällivarew, 25 juni Lappeasuando, 26 juni Vittangi, 27 Juni Ö Soppero, 28 juni Karusuando, 29 juni Ropinsalmi, Finland, 30 juni Kilipisjärvi. Flyg hem från Tromsö 4 juli. Översiktlig kartlänk.

Det blir inget buller och bång kring löpet, förmodligen lite omskrivet i tidningarna. En skylt fram på vagnen ska jag i alla fall ha.Som alltid gör jag det här för min egen skull, inte för att få uppmärksamhet. Däremot kommer jag att försöka blogga varje dag och ditt stöd på bloggen betyder mycket.

Hemmafixarens resultat efter ett besök hos Clas Ohlson.

Keep on running!

Troligen var det ett plötsligt blodtrycksfall kort efter avslutat lopp som fick mig att tuppa av. Ambulans tillkallades och här tar man just blodtrycket på mig. Jag slapp att åka med ambulansen men löparklubben ordnade transport tillbaka till mitt hotell och tog väl hand om mig.

Distansrekord och en delad tredjeplats i helgens backyard ultra i Hultsfred. Men det var ett lopp med ambulans och näradödenupplevelse.

Allt gick så bra och tiden bara rann iväg. Den 6,7 km långa grusbanan längs sjön Hulingen var vacker och lättlöpt. I ett backyard ska varven klaras under timman, gemensam start varje heltimma och klarar man inte tidsgränsen är man ute. Alltså ett rent uthållningslopp och lite tjuv- och rackarspel.

På grusvägarna låg fågelspillning från gässen. Allt efter varven förflöt blev visitkorten allt plattare av våra löparskor. När skymningen kom smygande slog vitsipporna ihop sig, små svarta sniglar dök upp och när gatlyktorna tändes dök bruna bamsiga diton upp. Inte ens hundägarna hade vett att vara ute då. Som du hör, man gör inga djupsinnigare reflektioner under ett ultra. . .

Mina fötter trummade på oavbrutet. De första 8-10 timmarna kände jag ingen trötthet vilket förvånade. Några löpare gick kortare bitar men själv tog jag knappt ett gångsteg under denna min andra backyard ultra. Förbannade varje gång att varven egentligen gick lite för snabbt- hade vid varje varvning drygt tio minuter för vila och påfyllning av energi. Det är en konst att springa riktigt långsamt.

Klart för start! Många kvinnor och påfallande många lite äldre löpare i startfältet. HÄR resultatlistan.

Gunilla Franzén, 77, och som sprungit många ultralopp, kämpade sig runt 3 varv. Hon gillade den gemytliga och lite familjära stämningen runt loppet.

Vi var 44 startande, rekord för arrangerade Hultsfreds LK. Ultralöpning är på kraftig frammarsch i Sverige och diciplinen lockar inte minst kvinnor.  Banrekordet i Hultsfred är just 15 varv och vid ett tillfälle slank det ur mig:

-Jag ska springa 15 varv.

Och kanske, kanske hade jag mäktat med det om inte ... I Göteborg, någon månad innan, hade jag gjort 12 varv, nu var siktet att springa lite längre.

Efter varv 13, ett varv jag sprang med lånad pannlampa, hade jag bara 6-7 minuter för vila i depån.Föga anade jag då att katastrofen snart skulle inträffa. Vid varv 14 var vi fyra kvar och jag kom in som trea och hade bara 3-4 minuter för vila. Tänkte bryta men gick ut till starten för ett 15:e varv. Blev dock upplyst om att den ende återstående mannen i loppet, han som legat efter mig hela tiden, var kapabel för flera varv till.

Sagt och gjort, jag bröt. Ett klokt beslut eftersom jag knappast skulle klara varvet under timman. Katastrofen skulle inträffa 10 minuter senare.

I depån i klubbhuset kändes allt ändå ganska bra. Det här var ju nytt distansrekord för mig. Som 74-åring får jag vara nöjd med att ha sprungit nästan tio mil. Det här var också första gången jag vågade testa gränserna. Men efter att ha suttit stilla på en stol i tio minuter började jag plötsligt må illa. Arrangörerna hämtade en papperskorg jag kunde kräkas i. Jag kräktes dock inte men var nära att svimma.

-Du var inte nära, du var helt borta, likblek, munnen var vidöppen, vi var jätteoroliga och tillkallade ambulans, berättar Karin, en av funktonärerna. Hon pysslade om mig, körde mig tillbaka till hotellet och lämnade mig inte förrän jag var inne på rummet.

Så här efteråt är jag tacksam för att arrangörerna tog saken på så stort allvar. Själv skämdes jag nästan för att ambulans behövt tillkallas och skämtade bort det när jag piggnat till. Har senare förstått att det inte är helt ovanligt med blodtrycksfall inom ultralöpning men att det sällan är farligt.

Kurt Gustavsson hade ett finger med i allt och sprang också några varv.

Dagen efteråt, på tåget hem mot Stockholm, ringer telefonen.

-Björn, hur mår du?

Det är arrangören Kurt Gustafsson, som undrar. Han har själv råkat ut för samma sak men då under löpning, inte efter avslutat lopp. Efter ett sådant samtal kan man inte annat än må bra!

När jag någon dag senare kollar resultatlistan från DUV, en organisation som med tysk precision för statistik över ultralopp världen över, ser jag att jag faktiskt "vann" loppet. Ja, åldersomräknat naturligtvis. MIna faktiskt sprungna 93,833 km blir då 133,396 km, längst av alla. 

Keep on running!

Norrmannen Otto Gullesen ska springa genom hela Norge upp till Nordkap. Han startar 8 maj och du kan följa hans färd  HÄR.  Och också HÄR (tracker)

Vi sporrar varandra- jag springer från söder till norr i Sverige och han springer från söder till norr i Norge. Sträckorna är ungefär lika långa men hans löp blir mycket tuffare.

Norrmannen Otto Gullesen, 61-årig oljeplattformarbetare med gedigen löparbakgrund, startar den 8 maj sitt livs löparäventyr. På 42 dagar ska han med samma typ av babyjogger som min springa den 260 mil långa sträckan mellan Lindesnes och Nordkap. Jag startar den 23 maj i Smygehuk och hoppas efter 40 dagar och 210 mil nå Treriksröset, eventuellt fortsätter jag ytterligare cirka 20 mil och avslutar i Tromsö.

Likheterna är alltså stora. Otto planerar cirka 6 mil per dag mot mina 5. Men det som gör hans löp tuffare är att han tänker campa varenda dag, jag bor hela tiden på hotell/vandrarhem. Han måste nu kånka med sig en massa utrustning, jag slipper detta.

Han har valt den kortaste vägen till Nordkap men skulle rutten ha gått genom Sverige hade den blivit ca 25 mil kortare.

Otto var nyligen ute och provsprang med full campingutrustning; vagnen väger 10 kilo och packningen 20 (min totalvikt blir knappt 20 kg). Tungt, dessutom är hans sträcka mer kuperad och innehåller också en 8 km lång otäck tunnel utan vägren. Men det som gör hans löp så mycket jobbigare är alla campingnätter som sliter på en redan sliten kropp. Svårt också med hygienen och strömförsörjningen.

Det finns ändå fördelar med hans upplägg. Den största är säkert frihetskänslan- vad underbart att kunna slå nattläger där man vill. Så gjorde t ex Rune Larsson under sitt USA-löp även om han bodde mestadels på hotell. Jag är så beroende av placeringen av hotellen vilket gör min logistik komplicerad, särskilt i Norrland. Varenda dag är inrutad för mig vilket ger en trygghet Fördelen med hans campande är att det blir ett relativt billigt löp. Jag ligger visserligen på flera enkla ställen men hotellnätterna kostar runt 800 kr i snitt. Den tiden är förbi då vandrarhem är billiga.

Det ska bli spännande att följa Otto. Jag hade hoppats att vi skulle kunna träffas någonstans längs vägen, vägarna korsas troligen ändå men det blir svårt att få till ett möte.

_____

Nu är all min lingondricka uppdrucken efter fjolårets rekordsködr på över 50 kilo. Första lingonplocket skedde den 31 augusti i Mehedeby. Trots att jag druckit minst ett glas varje dag räckte drycken hela åtta månader,

Keep on running!

Bilden ljuger, jag var inte alls nöjd efter insatsen i Kungsbackaloppet.

”Gammal man gör så gott han kan, han springer fan så illa.

Hela kroppen rister han, men tiden, den står inte stilla.”

I helgens Kungsbackaloppet, Sveriges äldsta halvmara med anor från 1898, var jag den äldste deltagaren. Av den anledningen borde en 74-åring kanske inte vara så besviken när klockan stannade på 1.53.12. Men målet var 1.45. Kände mig lite som Hasse Alfredson när han var på rymmen från ålderdomshemmet.

Sakta, sakta blir tiderna sämre. Helt naturligt, naturligtvis. Men det trista är att jag också blivit aningen sämre de senaste åren när man räknar om tiderna och tar hänsyn till åldern. Jag hänger alltså snart inte med i konkurrensen bland mina jämnåriga och får allt svårare att ta mig in på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. För maran är det nog fortfarande rätt lugnt men halvmaran är problematisk. I höstas gjorde jag 1.48.15 i Värnamo och det räckte till en femteplats på Sverigelistan.

Dystert? Nja, först är väl halvmaran inte riktigt "min distans" och det kommer fler lopp. Dessutom var Kungsbacka en blåsig och knixig historia. Banan var inte alls så "flack och lättsprungen", som arrangören påstod.

Det ändå hoppingivande är att uthålligheten inte verkar ha försämrats i sama grad som snabbheten. Jag kan mala på mil efter mil varför stundande Sverigelöp med dagsetapper på 5-6 mil inte bekymrar. Och fortfarande känns ett åttonde USA-löp 2023 realistiskt. Dessutom gläds jag varje dag över att kroppen håller.

Keep on running!