Blodröda siffror. Runt omkring mig stupar den ena löparen efter den andra, hittills nära ett hundratal. I tabellen finns jag med på rad 180 och griper som den drunknande efter ett halmstrå för att hänga med.
Den senaste tiden har varit tuff. Ja så tuff att jag varit nära att stupa.
I löparutmaningen "Spring tills du stupar", STDS, ska du under juli månad springa eller gå minst lika många kilometrar som summan av månadens datum (totalt ca 500 km eller i snitt 16 km/dag). Klarar du inte det, ja då har du stupat och är ute ur "tävlingen". Jag låg på latsidan i början och det straffar sig nu.
Har varit med många år på de här tokerierna och ofta har det gått riktigt bra. Men nu efter Sverigelöpet då jag lagt om träningen för att försöka bli snabbare blev det problem med att få ihop mängden. Springa intervaller, backe mm och samtidigt en massa distans, ja det är tufft.
Stupa ska jag dock inte behöva göra. Jag har en del kilometrar sparade på "banken" så några 29, 30 och 31 km ska de inte behöva bli de sista dagarna.
Efter långa äventyrslöp blir du uthållig men samtidigt långsam. MInsta fartökning känns jobbig. Därför har den försiktigt inledda kvalitetsträningen varit slitsammare än normalt. Planen är att försöka få upp farten till hösten och springa en halvmara på 1.45 och en mara på under 4 timmar. Dit känns det dock långt.
En Lidl-runda med stopp för energiintag. Jag springer nu allt mindre med vagn, allt för att öka farten.
Keep on running!
PS den 30 juli sprang jag i mål i STDS
Med hyrcykelns hjälp tog jag mig till en passande backe för backträning.
I Stockholm kan du hyra en elcykel under ett helt år för bara 157 kr. Ett otroligt bra erbjudande- inte minst för oss löpare!
Idag äntrade jag för första gången en av dessa tusentals fina sjuväxlade hyrcyklar, som börjat placeras ut på 300 staioner runt om i staden. Eftersom jag inte äger någon cykel, än mindre provat en elcykel, kommer stadens erbjudande som en skänk från ovan. Naturligtvis är erbjudandet starkt subeventionerat av skattebetalarna men jag tror att trafikborgararådet Daniel Helldén (mp) lyckats med något som är både samhällsekonomiskt- och miljömässigt bra.
Men du är ju löpare, inte cyklist? Visst, men med cykeln tror jag det går att variera löpningen lite mera. Du kan t ex ta hojen till ett nytt område, parkera cykeln, ta en löptur i området och sedan cykla hem. Kanske kommer jag använda elcykel för att ta mig till blåbärs- och lingonmarker. Blir faktiskt billigare än att som annars ta allmänna färdmedel.
Jag har turen att ha flera hyrstationer i närheten av bostaden. Med en app ser jag vilka som har cyklar inne. Och skulle det inte finnas några lediga i närområdet är det bara att springa till nästa. Kombinationsmöjligheterna cykling&löpning är många.
Första intrycket med elcykel blev positivt. Cyklarna är i nyskick, stabila, lyse och korg fram, går i minst 25 km/tim och trampar man på känns det som man kommer upp i svindlande hastighet. Backarna går i ett enda huj och egentligen behöver man knappt trampa för att ta sig fram. Det har dock varit en hel del barnsjukdomar i början. Och jag råkade ut för en av dessa; när jag pausat och ställt ifrån mig cykeln för backträningen gick det sedan inte att få igång cykeln igen. Att inte återlämna den vid en hyrstation är förbjudet och att försöka rulla den till en sådan var oerhört tungt. Svettig meddelade jag på telefon uthyraren om problemet och efter ett tag låstes cykeln upp igen. Puh!
Andra intrycket, dagen därpå, då jag skulle hyra cykel igen blev inte lika positivt. Appen, som ska visa om det finns lediga cyklar på stationerna, fungerar inte. Den visade att det fanns lediga cyklar men det stämde inte alls. Gick runt i halva stan för hitta en hoj men gav upp. Illa att systemet inte testatats bättre!
Jag har bara tecknat för en hyrtid på en vecka (26 kr). Kanske blir det ett årsabonnemang, alltså 157 kr. Lite synd är att inte grannkommunerna har samma erbjudande för nu måste jag återlämna inom stadens hank och stör.
Löparen Stefan Bergsten gjorde nyligen en intervju med mig. HÄR kan du lyssna på hans podd om mitt löp mellan Smygehuk-Treriksröset. Intervjun är 1 timma lång och mycket kretsar kring planeringen.
Keep on running!
Målgång vid Treriksröset- då kände jag mig kanske som en 40-åring. Men annars är jag bara en pigg pensionär.
Jag är 74 år men har en 40-årings kondition. Testade idag min maximala syreupptagningsförmåga, VO2max.
Man behöver tydligen inte springa sig fördärvad på ett löpband och ta ett blodprov för att kolla konditionen. Det ska räcka med en enkel skrivbordsundersökning framför datorn, allt enligt en artikel i löpartidningen Spring (Nr 2 2022). Mata bara in några värden och vips har du ett resultat.
I en kalkylator fyllde jag i bland annat uppgifter om midjemått, vilo- och maxpuls, ålder, kön samt hur ofta och intensivt jag tränar. Resultatet visade att jag var i skick som en 40-åring och syreupptagningsförmågan angavs till 48. Det skulle enligt en annan tabell vara "mycket bra" för en 40-åring, dock inte för en elitlöpare. Smickrande. Liknade svar har löpbandet på gymmet och träningsklockor gett.
Vet ändå inte hur man egentligen ska tolka de här resultaten. För inte känner jag mig i största allmänhet som en 40-åring. Tittar jag på resultaten från årets Stockholm Marathon låg mediantiden för löparna i klass M40 på runt 4 timmar. Det däremot skulle i så fall stämma väldigt bra med vad jag presterar idag.
Keep on running!
HÄR kan du lyssna på Daniels Westergrens intervju med mig efter att jag precis fullföljt Treriksröset-Smygehuk (40 dagar, 215 mil, 54 km/dag). Intervjun börjar 22 min in i programmet.
"The age doesn´t matter so much in long distance running", brukar jag svara när amerikaner försynt frågar om min ålder. I den här intervjun handlar det också en del om ålder och försynta svenskar.
Keep on running!
Lugnet före stormen? Ovisst in i det sista om jag kommer med mitt Sas-plan från Tromsö på måndag kl 13.55. Strejk kan ha brutit ut strax innan.
Springa till flygplatser är något jag är van vid. Den här gången blev det en rekognoseringstur ut till Tromsö lufthavn. Imorgon måndag flyger jag hem med Sas och då gäller det att hitta rätt här i bergen och vara ute i tid. Men kommer jag hem?
Sas håller oss resenärer på halstret. Pilotkonflikten är framflyttad till klockan 12.01 på måndag. Knappt två timmar senare går mitt direktflyg till Stockholm. Jag kan alltså få strejkbeskedet där ute på flygplatsen bara timmarna innan.
Ishavskatedralen är byggd 1965.Sprang över bron i förgrunden och det gungade under fötterna.
Nu är Tromsö inte värsta platsen att bli strandsatt på. Stan är en pärla; vacker stadskärna med en hel del äldre bebyggelse, omgiven av hav och snöklädda toppar och en stad som med sina 65 000 invånare andas välstånd.
Turister och joggare överallt. Här ska visst finnas ett 70-tal hotell. Mitt ligger nere vid bryggan, hotellet är fint och jag blev uppgraderad igen. Utanför fönstret ser jag lyxiga segel- och motorbåtar, två bogserbåtar, några fiskebåtar och i morse Hurtigrutten, som dagligen anlöper Tromsö med en nord och sydlig tur. Och från fönstret ser jag också den vackra Ishavskatedralen. Ändå vill jag inte bli kvar här.
I juli drog ”löpartävlingen” Spring till du stupar igång, där det går ut på att sammanlagt under månaden springa minst lika många kilometrar som summan av datumen (totalt ca 50 mil). Jag har varit med många år och ofta legat med i toppen. Så blir det dock inte i år eftersom mängdträningen nu trappas ner för att jag ska bli lite snabbare. Synd att utmaningen inte var i juni då jag sprang totalt 163 mil. . .
Hade tur att komma med mitt SAS-plan från Tromsö till Stockholm trots att strejken redan brutit ut. Oerhört nervöst och stressigt men jag är alltså hemma igen.
Veckans distans: 267 km
Keep on running!
Klockan 11.10 finsk tid la jag min hand på den gula cementklumpen i Treriksröset, väglöst land där Sveriges, Norges och Finlands gränser möts. Under mina 40 dagar med start i Smygehuk har jag sprungit 2 152 km vilket gör ett dagssnitt på 54 km.
Äventyret är över. Har följt plan till 100 procent. Men det var mer krävande än jag räknat med, fullt i klass med ett coast to coast. Ja, egentligen en större utmaning.
Den två senaste veckorna i Lappland och Finland har varit tuffa. Det är därför med viss lättnad jag nu pustar ut här på hotellet i Kirkisjärvi i Finland. Men fortfarande återstår ett litet problem; ska flygstrejken bryta ut och stoppa hemresan på måndag med SAS från Tromsö?
Det låter kanske konstigt men jag har gått fram som en maskin. Kvällen innan har jag kollat excelarket och sett vad som ska göras. När jag lägger händerna på babyjoggern "vet jag alltid" att jag kommer att nå dagens slutmål.
Kroppen har fungerat perfekt, samma med återhämtningen och jag har aldrig haft ont. Det är främst detta som glädjer gammal man. Och ett dagssnitt på 54 km är aningen längre än vad jag hållit på mina coast to coast. Det skulle kunna indikera att det är fullt möjligt att till våren göra mitt åttonde och förmodligen sista Amerikalöp. Hustrun får ha sista ordet om den saken . . .
Att de två senaste veckorna i Lappland och Finland varit slitsamma beror främst på fyra saker:
* Ödsligheten. Inga lunchrestauranger, jag har fått springa orimligt långa distanser på tom mage eller sitta vid vägkanten, äta smörgåsar och slåss mot myggen.
* Backarna. Fullt i klass med Oregon, Montana, Wyoming och Appalacherna.
* Värmen. Egentligen ska jag inte klaga eftersom jag är värmetålig.
* Boendet. Relativt enkelt och i något fall dåligt. Ändå mycket glädjande att jag kunnat bo under tak varenda dag och sluppit camping. Det hade jag inte räknat med!
Storslagen avslutning? Både ja och nej.
På morgonen tog vi passagerarbåten över sjön och sedan var det två kilometers löpning till Treriksröset. Eftersom jag blivit en "lokal kändis" slapp jag att betala. Men äventyret var inte över, återstod en besvärlig fjälled på ca 12 km.
Storslagen natur längs fjälleden. Kunde inte springa här och kunde heller knappt gå, kröp ibland fram i stenskravlet, vadade i fjällbäckar och var helt slut när jag äntligen nådde landsväg. Fjällvandring är inget för mig!
Firade dagen med finsk bastu. I bastun en jämngammal man, tyvärr kunde han varken ett ord engelska eller svenska. Vilket handikapp!
Lite sifferuppgifter om löpet:
Antal löpdagar: 40
Totalt sprungna km: 2 152
Snitt per dag: 54 km
Dagar under 40 km: 3 st
Antal hotellnätter: 42 (inkl 2 nätter iTromsö)
Pris per natt: 773 kr
Antal skor: 3 par (Brooks Adrenaline, Salomon, Lidl där de två första var halvslitna och Lidlskorna nya, alla utslitna men Lidl för 195 kr höll bara 80 mil vilket är ungefär 1/4 av livslängden för "vanliga" joggingskor.
Keep on running!
Gränsen mellan Finland och Sverige går mitt i sjön och i bakgrunden bland de snöklädda topparna ligger Treriksröset. Bilden tagen från hotellet i Kilpisjärvi, Finland.
Imorgon fredag är det målgång då jag lägger handen på betongklumpen i Treriksröset. Kort blogginlägg eftersom jag måste prioritera sömnen efter en tuff dag med 60 km löpning.
Keep on running!
De enorma raksträckorna i norra Finland påminner om Wyoming och Montana.
Jag har börjat förstå att jag är en rätt udda figur bland det tvåhjuliga friluftsfolket, det vill säga långfärdscyklister och mc-folket. Jag bor inte i tält, hoppar aldrig över en dusch och struntar inte i att tvätta mina kläder.
Under min färd här i Lappland har jag pratat med många cyklister och en del motorcyklister. Ibland har de stannat mig men oftast är det jag som tagit kontakten. Deras fordon skvallrar nästan alltid om att de campar. Jag brukar då fråga om det inte är väldigt obekvämt och om hur de klarar myggen och hygienen. Svaren brukar vara sammanstämmiga:
-Inga problem med att campa, billigt och bra och det gäller bara att slå ihjäl alla mygg inne i tältet innan sänggående. Visst luktar vi men blir det för jäkligt, ja då lyxar vi till med en dusch och en hotellnatt, brukar det låta.
Det går att vänja sig vid det mesta men tror inte jag skulle klara campinglivet. Behöver bra återhämtning för att klara alla milen. Packningen är också så slimmad att jag måste tvätta var och varannan dag. Och att kunna se fram emot ett bra hotell ökar motivationen.
Här gällde det att snabbt stänga dörren för att inte få in knotten. Stugan saknade vatten men hade i alla fall el.
Men allt är inte lyx. Just nu har jag en mycket enkel stuga i ödemarken (Ropinsalmi i Finland). Här kryllar det av knott och likt det tvåhjuliga friluftsfolket fick kvällen inledas med att slå ihjäl knotten inne i stugan. Och att gå till toan och duschen några hundra meter bort resulterade i mängder av bett i ansiktet. Fast ändå bättre än att behöva campa.
Som sagt, jag är nu i Finland och här finns lika många bromsar som i Sverige men mer knott. Det är euro som gäller och allt är dyrt. De senaste dagarna har varit kämpiga, främst på grund av att det inte funnits någonstans att stanna till för lunch men också värmen och insekterna har betydelse.
Dagens distans: 54 km
Keep on running!