Tisdagen blev en underbart skön dag, en sådan där dag då man kände sig riktigt lös och ledig. Ingen väckarklocka hade srtällts , jag skulle ju bara springa knappt fyra mil och det kändes som jag hade oceaner av tid. Därför hann jag med både shopping och sightseeing i Casper här i Wyoming. Ett par nya joggingsskor inhandlades (Brooks Adrenealine till fyndpriset 475 kronor) samt en ny löpartröja och i cykelbutiken laglappar för att klara eventuella punkteringar.

Det var igen fruktansvärt varmt men ändå skönt. En sådan här slappardag slank jag in på en bar ute på landbygden två mil utanför Casper längs hw 26 och klämde en iskall pilsner tillsammans med några original. Av barflickan fick jag några isbitar att lägga i min löparkeps- underbart när det kalla vattnet senare rann över ansiktet. Någon mil senare slank jag in på en oljeborrfirma, också ute på vischan, och fick kallt vatten i mina flaskor samt stärkande Gatorade.

Som vanligt blev det kris vid slutdestinantionen, de två motellen i Glenrock hade inga lediga rum och det mysisga stadshotellet var också fullbokat.  Samtidgt började det ösregna och blixtra. Men på hotellet lyckades man ändå få in mig under takåsarna i en underbart bedagad svit till det otroligt billiga priset 30 dollar. Men sådan rumspriser kunde jag kosta på mig en brakmiddag. Här fick jag den bästa middag jag någonsin ätit i USA (kycklinbröst, spagetti och välsmakande ostsmet, sallad, glass och resans första röda glas vin. Luffare lever också ibland lyxliv. Livet leker!

Mina nya joggingskor (andra paret hittills)

Wyoming kommer jag att minnas för de vackra, storslagna och märkliga bergen. Här några berg jag sprungit förbi:

1. Tetons (överst)

2.Polakgrisrandiga berg väster Dubois

3. Helt röda berg öster Dubois

4. Väster Kinnear i de ökenlikna indianreservatet Wind River

5. Spöklika Hells Half Acre, väster Powder River  (underst)

Det är ju inte meningen att lokalbefolkningen skall betala min utlägg för mat, logi och annat. Trots att jag inte ber om några favörer får jag dem ändå- som i dag när jag i förbigående nämnde för Darrel ( han som sköter affären i Hiland och dagen innan bjudit mig på mat och logi och i dag försett mig med sportdryck) att jag tänkte köpa nya innerslangar till min babyjogger när jag väl nådde Casper, Wyomings näst största stad. Tro det eller ej, några timmar senare dök han upp med bilen och hade med sig tre nya innerslangar, som jag prompt ville betala.

-Your money is not good, skrattade han och vägrade ta emot några pengar.

Jag har alltså kommit till Casper, en stad som verkar leva mycket på olje- och gastillgångarna här i området. Inget Internet på motellet men wireless går ofta att finna om man går ett stycke bort från rummet. Landskapet inte fullt lika monotont men värmen (36 grader som mest) gjorde ändå att löpförhållandena blev ganska besvärliga, trots att jag startade redan klockan 7 på morgonen.

Dagens distans blev 68 kilometer, morgondagens blir betydligt kortare. Dagen kommer att inledas med ett besök i en sportaffär för köp av nya löparskor. Värmen sliter hårt på gummit och prognosen att jag behöver minst fem par nya skor under min USA-tripp lär slå in.

Keep on running!

Oj vad många frågor som kommit in de senaste dagarna. Försöker nu besvara de flesta men är rädd för att jag ändå missat några. Får du inte svar nu så fråga om eller ställ nya frågor.

1. Peter M. undrar om jag gjort någon riktig tabbe och något som jag skulle radikalt vilja ändra på, om jag improviserar mycket samt om "alla" är religiösa i USA.

Björn: Ja, jag gör tabbar hela tiden men konstigt nog ordnar allt upp sig till sist ändå. Något som jag skulle vilja ändra på är att starta mycket tidigare på mornarna. Nu kommer jag ofta inte iväg förrän klockan 9-10, bäst vore att starta 5-6 på morgonen. Fördelen med det är att du slipper den värsta värmen (efter klockan 15) och att du inte behöver störta i säng direkt när du når motellet på kvällen. Jag hade hoppats kunna surfa med min dator och läsa mera om de orter jag kommer till men tyvärr har tiden inte funnits. Jag är ingen morgonmänniska men skall försöka masa mig upp tidigare. Ja, jag improviserar mycket, kör på känsla- är jag pigg kan jag springa långt men rutten är förutbestämd och ofta också dagens slutmål. Nej, alla är inte religiösa men många verkar ändå vara det. Jag har märkt att amerikanen är väldigt intresserad av familjeförhållanden- berättar jag att jag heltidsjobbar på en stor tidning, är gift och har fem barn, ja då stiger man i graderna.

2. Per J frågar om det finns många sjöar i Idaho.

Björn: Nej, sjöar har det varit väldigt ont om i såväl Oregon, Idaho och nu Wyoming. Däremot går min rutt ofta längs floder. I Idaho följde jag i princip hela tiden Snake River och i Wyoming har min följeslagare varit Wind River. Det enda i sjöväg har ofta varit olika vattenreservoarer, t ex Ocean Lake, inte lika storslagen som namnet antyder. Jag har inte badat och floderna är väldigt strida och man varnar för bad. Snake River såg jag  inte så ofta efetrsom floden grävt ner sig i djupa canyons.

3. Berndt H undrar hur varmt det vanligtvis är på dagarna.

Björn: Hej, Berndt! Det brukar ligga runt 30 grader, värst vid 15-16-tiden och mest behagligt fram till klockan 11 på förmiddagen. Man säger här i Wyoming att det normalt inte brukar vara så här varmt. Men ändå tyker jag att jag haft tur för det kan vara betydligt varmare  och fuktigare än så här i USA.

4. Martin G undrar om mitt nästa löparmål blir att springa i Australien.

Björn: Ja, där träffade du huvudet på spiken! Australien lockar eftersom det är engelskspråkigt och också liksom USA  varit en stor löparnation på långdistans. Jag glömmer inte stenansiktet Robert de Castella, en stor marathonlöpare från Australien. Fast några nya löparäventyr har jag ju inte planerat.

5. Erik B undrar om rutten, om jag är på väg mot Riverton eller Lander och om för fotgängare förbjudna interstates (Erik sprang själv på interstates när det begav sig och blev bortmotad).

Björn: Nej det blev inte "storstaden" Riverton i indianreservatet Wind River, jag tog en genväg på småvägar upp till Shoshoni. Annars kommer jag nu att följa hiway 26 genom hela Wyoming. I Idaho är det dock tillåtet för fotgängare på interstaes, så skall det även vara i Wyoming enligt hörsägen. Men det får jag kolla upp med polisen för det kan bli motorvägslöpning även här. Annars följer jag ganska slaviskt den rutt som två unga amerikaner sprang 2003 fast jag springer i andra riktningen.

6. Gunnar B  (bosatt i Indiana frågar också om rutten och han vill gärna springa med mig när jag passerar "hans" delstat.

Björn: Du är välkommen att lunka med en brunbjörn! Huntington och Wabash är städer jag kanske kommer att passera, när är dock oklart så håll koll på mig!

7. Carl H undrar om jag övervägde andra rutter och hur många timmar jag är ute per dag.

Björn: Ja, jag planerade först att springa mera norrut och starta i Seattle. Bergen i Washington och Monta såg så underbara ut. Men det skulle bli för tufft, ännu mera ödsliga trakter. Annars startar de flesta i Californien och springer till New York men då får dom öken nästan direkt och det lockade inte mig. Annars är det inte så många som springer across USA, drygt 200 totalt och ett par v varje år varav några misslyckas. Rune Larson är ende svensk som gjort det. Min "arbetsdag" är 8-12 timmar.

8. Torsten O undrar om jag prövat att dra vagnen bakom mig i ett rep,löpstilen skulle kanske bli bättre då.

Björn: Hej Torsten! Nej, det har jag inte prövat. Att springa med vagnen framför sig är inte särskilt jobbigt, du kan pendla normalt med armarna och det behövs bara en liten knuff med vänster resp höger hand för att hålla vagnen ifrån kroppen. Springer man så här långt blir dock löpstilen lite annorlunda, något åt lufsarhållet. Och då spelar det inte så stor roll om du har en vagn framför dig.

9. Bosse frågar om vad jag tänker på när jag sätter ner fötterna under de långa raksträckorna.

Björn: Då slår jag på "autopiloten" (tänker inget). Visst kan raksträckorna vara besvärliga men oövervinneliga är dom inte. Värst tycker jag nästan är infarterna till olika städer, de tar aldrig slut. Och långa uppförsbackar med bara svag lutning är också jobbiga.

10. Allan undrar vad mitt äventyr kommer att kosta.

Björn: Gissningsvis 75 000-100 000 kronor. Jag har en rymlig budget, behöver inte snåla med något.  Dessutom är det ju trevligt att se att värdeökningen på den egna värdepappersportföljen hittills är större än mina utlägg. Jag får också lön under tiden eftersom jag springer på betald semester- så jag kanske kan klassas som proffs!

11. Signaturen Tingelin har upptäckt att på en av bilderna springer jag inte alls som jag påstår mot trafiken, varför detta?

Björn: Du är observant. Bilden är "fejkad", jag ville ha de snöklädda bergen i bakgrunden och då fick det bli på det här viset.

12. Andy undrar om jag har någon speciell andningsteknik.

Björn: Nej.

13. Inkan undrar varför jag ännu inte tagit någon vilodag och om det inte är oklokt.

Björn: Du har säkert rätt. Jag har funderat på det men när jag verkligen behövde en vilodag var orten jag hamnat på så trist att jag snabbt ville därifrån. Sedan känner jag mig i ärlighetens namn lite pressad, jag har inte så många extradagar att ta till. Det är 100 dagar som gäller och 5-6 mil om dagen är vad jag klarar. Men det kommer säkert att bli en och annan vilodag, både frivillig och ofrivillig.

Jag springer på ” Dödens Väg”, higway 26 mellan Soshoni och Casper i Wyoming. Denna cirka 15 mil långa passage där det knappt finns ett hus är mest halvöken, landskapet det mest intetsägande jag någonsin sett. Vägen stiger sakta, sakta uppåt hela tiden, jag är på cirka 5 500 feets nivå, det är varmt och joggingskorna gör avtryck i den tuggummiliknade tjäran i asfaltsskarvarna. Överallt ligger överkörda kaniner, småfåglar och skallerormar (det sägs vara en sport bland bilförarna att köra över så många ormar som möjligt).

Under sådana omständigheter kopplar jag på ”autopiloten”, tänker på i princip inget, men har stenkoll på milesmärkena längs vägkanten. Det smärtar i en muskel och det blir mycket gång i dessa evinnerliga slakmotor. Det enda som bryter av i landskapet är en och annan oljepump, ljudet från dem låter riktigt trevligt- som knallarna från en gammal tändkulemotor. Ständigt görs nya olje- och gasfynd här i Wyoming och någon berättar för mig att det är staten och oljebolagen som tjänar pengarna, markägaren blir sällan rik.

Plötsligt stannar en bil till. Det är mina vänner från gårdagen, Patty och Glenn, som åkt ut för att titta till mig. Med sig har de sportdryck, myggnät och myggspray. Sådan omtanke ger nya krafter till en trött löpare som denna dag skall göra cirka 40 miles (64 km) innan han kan slå nattläger bland skallerormarna (”dom söker sig till värme, lägg dig inte i någon kulvert, där vimlar det av ormar, blir du biten så stoppa en bil direkt”, är råden jag fått).

Dagen blir lång och jag är ute närmare elva timmar. När jag sitter vid vägkanten och äter min lunch bestående av kokhet Gatorade, skrynkliga smörgåsar med kokt skinka, en smält Snickers av största storlek, en övermogen banan och salta nötter, stannar en bil till igen.

-Är du Bjorn? Frågar en utspringande bilförare och överräcker en iskall Gatorade.

Det är Patty på Shellmacken i Shoshoni som skickat ut en budbärare. Någon timma senare stannar en bil till igen och samma procedur upprepas; ny härlig iskall Gatorade överlämnas.

En långfärdscyklist stannar också till och jag beklagar mig för honom att jag inte hinner fram till affären i Hiland innan man stänger klockan 21.

Jag börjar snegla på eventuella ställen längs vägen jag kan slå nattläger. Jag har inte ormskräck men skallerormarna upptar ändå tankarna. Det börjar skymma och en bil stannar till igen. Nu överlämnas ny Gatorade och iskall apelsinjuice. Den här gången kommer gåvan från långfärdscyklisten som hann fram innan affären stängde. Och vad ännu bättre är- bilföraren (Tammy) som sköter affären tillsammans med Darrel erbjuder mig husrum och mat för kvällen.

Som om det inte vore nog, under dagens korta löpning (32 km) till Powder River, dyker Patty upp igen, nu med salva för min smärtande muskel, ny sportdryck, energikakor och annat mumsigt. Dessutom tycker hon att jag skall ta in hos hennes dotter när jag passerar Glenrock om två dagar.

Även på motellet jag i dag checkat in på i Powder River (en vägkorning, en mack och några hus samt konstigt nog också ett motell) är omtanken stor. Macken är stängd på söndagar men jag får av motelltjejen massor av mat som jag själv kan laga på rummet, i princip en komplett lägenhet. Bara 30 dollar kostar kalaset. Det ger höga poäng i min motellrankning.

I morgon bär det av till ”storstaden” Casper (cirka 50 000 invånare) där jag förhoppningsvis kan köpa nya innerslangar till min löpvagn samt nya löparskor.

Keep on running!

En tredjedel av distansen avverkad! Fantastiskt, men om jag når slutmålet är skrivet i stjärnorna. Justs nu är jag ganska tröttkörd efter två dagars camping, stekande hetta och sömnbrist. Det senare beror på myggen, det är omöjligt att sova med deras surrande runtomkring mig, också ganska illa myggbiten. Campingplatserna håller låg standard.

Dagens rapport blir kort. Har lyckats få tillfällig internetuppkoppling här i staden Shoshoni. Dagen höll på att sluta med katastrof- det enda motellet  stan var fullbokat och tre nätter utomhus hade tagit knäcken på mig. Men en kvinna (Patty Moore) på en bensinstation upplät sin pappas (Glen) hem tll mig- jag fick mat, en säng en dusch, allt jag behövde. Familjen är mormoner och fann det helt naturligt att hjälpa en krake som jag. Finns denna gästfrihet i Sverige? Nej jag tror inte det.

Två dagar i närmast öken och utan motell väntar. Det blir förmodligen mina tuffaste dagar någonsin. Går antagligen in i internetskugga nu på ett par dagar.

Keep on running!

Det var en fantastisk naturupplevelse att springa i nationalparken Grand Teton med sina sylvassa och snöklädda toppar. Här fanns också bisonoxar och vägskyltarna varnade även för björn.

Det är skillnad på motell och motell. Men en sak har de alla gemensamt- sängöverkastet. Ett amerikanskt motell har alltid ett sängöverkast i färgerna lila, grönt och brunt. Saknas detta, ja då är det inget riktigt motell. Gemensamt är också att rummen är skumt upplysta, oavsett hur många lampor du tänder.

Annars är skillnaderna enorma, från värsta kyffe till rena lyxen. Generellt är priserna bra, för 40-50 dollar brukar man få ett hyggligt rum på landsorten såvida du inte hamnat i någon turistfälla., som t ex i Jackson, WY där jag tvingades betala 133 dollar- hemskt!

Redan på utsidan märker du vad motellet går för. Ett yttre förfall innebär oftast också ett inre. Insektsfällor gömda på golvet eller en flugsmällare på väggen är klara varningstecken. En snygg reception betyder oftast att motellet håller hygglig klass. Blir jag misstänksam brukar jag begära att först få se rummet men hittils har jag aldrig tackat nej efter en sådan inspektion.

När du stiger in i reception och det plingar från någon bjällra, eller du kommer direkt in i motellägarens vardagsrum, eller när dörren slår i receptionsdisken eller när det luktar matos, ja då kan du vara säker på att det du hamnat på ett av de sämre och billigare motellen i stan.

”Fina” motell viker toalettpappret til en spets. På fina motell får du också schampo och ibland någon hudkräm, alla motell håller med tvål och ett rikligt utbud med handdukar (ofta av tre storlekar; duschandduk, handduk och ansiktshandduk). Ibland finns det också pappershanddukar. På fina motellet finns också kaffebryggare (använder jag alltid), strykjärn och hårtork (använder jag aldrig).

De fina motellen har alltid wireless internet. Men förvånsvärt många budgetmotell har det också. Och skulle dom inte ha det, ja då kan man ofta snylta på grannmotellets internet.Tv på rummet är inte alltid standard. På de billiga motellen har ofta någon snott batterierna till fjärrkontrolen eller annars är det något annat krångel med tv:n, belysningen eller vattenkranarna.

En sak att se upp med är om frukost ingår i rumspriset. De billiga motellen har sällan frukost varför de dyrare här har en prisfördel eftersom det kan kosta en slant att köpa ofta uselt käk på macken utanför. Hurdan service du får har inget att göra med om motellet är dyrt eller billigt. Snarare är det så att på det lilla, billiga motellet får du bättre service. Det är också på dessa jag märkt det största intresset för vad jag egentligen håller på med.

En variant på motellen är ”kabins”, stugor eller små hus, ibland en egen lägenhet med fullt utrustat kök. Kabins kan vara mycket prisvärda men också rena bottennappen där det saknas allt, som vatten, dusch eller en bäddad säng. "Hotel" är en annan variant, det låtare finare, men standarden skiftar lika mycket som på motellen.

Generellt tycker jag ändå att man får hyggligt betalt för sina motellpengar. Personligen söker jag mig till mellanklassmotellen. Tyvärr är dock läget ofta desperat när man utröttad och sent på kvällen når målet och då tvingas checka in på första bästa, eller kanske det enda motellet i stan.

Har du själv några kul motelliaktagelser? Kommentera dom då under detta inlägg!

--

Det går just nu tungt med löpningen. Själv är jag i någorlunda slag men den tunna luften gör det mycket svårsprunget. Har nu kommit ner från 9 600 feet till cirka 6 500 feet. Jag har dessutom stark motvind. Men en tredjedel av distansen är nu avklarad! Och bäst av allt; jag är fortfarande oskadad och ser fram emot varje ny dag.

Keep on running!