Jag springer på ” Dödens Väg”, higway 26 mellan Soshoni och Casper i Wyoming. Denna cirka 15 mil långa passage där det knappt finns ett hus är mest halvöken, landskapet det mest intetsägande jag någonsin sett. Vägen stiger sakta, sakta uppåt hela tiden, jag är på cirka 5 500 feets nivå, det är varmt och joggingskorna gör avtryck i den tuggummiliknade tjäran i asfaltsskarvarna. Överallt ligger överkörda kaniner, småfåglar och skallerormar (det sägs vara en sport bland bilförarna att köra över så många ormar som möjligt).
Under sådana omständigheter kopplar jag på ”autopiloten”, tänker på i princip inget, men har stenkoll på milesmärkena längs vägkanten. Det smärtar i en muskel och det blir mycket gång i dessa evinnerliga slakmotor. Det enda som bryter av i landskapet är en och annan oljepump, ljudet från dem låter riktigt trevligt- som knallarna från en gammal tändkulemotor. Ständigt görs nya olje- och gasfynd här i Wyoming och någon berättar för mig att det är staten och oljebolagen som tjänar pengarna, markägaren blir sällan rik.
Plötsligt stannar en bil till. Det är mina vänner från gårdagen, Patty och Glenn, som åkt ut för att titta till mig. Med sig har de sportdryck, myggnät och myggspray. Sådan omtanke ger nya krafter till en trött löpare som denna dag skall göra cirka 40 miles (64 km) innan han kan slå nattläger bland skallerormarna (”dom söker sig till värme, lägg dig inte i någon kulvert, där vimlar det av ormar, blir du biten så stoppa en bil direkt”, är råden jag fått).
Dagen blir lång och jag är ute närmare elva timmar. När jag sitter vid vägkanten och äter min lunch bestående av kokhet Gatorade, skrynkliga smörgåsar med kokt skinka, en smält Snickers av största storlek, en övermogen banan och salta nötter, stannar en bil till igen.
-Är du Bjorn? Frågar en utspringande bilförare och överräcker en iskall Gatorade.
Det är Patty på Shellmacken i Shoshoni som skickat ut en budbärare. Någon timma senare stannar en bil till igen och samma procedur upprepas; ny härlig iskall Gatorade överlämnas.
En långfärdscyklist stannar också till och jag beklagar mig för honom att jag inte hinner fram till affären i Hiland innan man stänger klockan 21.
Jag börjar snegla på eventuella ställen längs vägen jag kan slå nattläger. Jag har inte ormskräck men skallerormarna upptar ändå tankarna. Det börjar skymma och en bil stannar till igen. Nu överlämnas ny Gatorade och iskall apelsinjuice. Den här gången kommer gåvan från långfärdscyklisten som hann fram innan affären stängde. Och vad ännu bättre är- bilföraren (Tammy) som sköter affären tillsammans med Darrel erbjuder mig husrum och mat för kvällen.
Som om det inte vore nog, under dagens korta löpning (32 km) till Powder River, dyker Patty upp igen, nu med salva för min smärtande muskel, ny sportdryck, energikakor och annat mumsigt. Dessutom tycker hon att jag skall ta in hos hennes dotter när jag passerar Glenrock om två dagar.
Även på motellet jag i dag checkat in på i Powder River (en vägkorning, en mack och några hus samt konstigt nog också ett motell) är omtanken stor. Macken är stängd på söndagar men jag får av motelltjejen massor av mat som jag själv kan laga på rummet, i princip en komplett lägenhet. Bara 30 dollar kostar kalaset. Det ger höga poäng i min motellrankning.
I morgon bär det av till ”storstaden” Casper (cirka 50 000 invånare) där jag förhoppningsvis kan köpa nya innerslangar till min löpvagn samt nya löparskor.
Keep on running!
#1 Nisse - 2007-07-16 08:38:30
Fantastiskt vad folk är gästvänliga! Tvivlar på att något liknande skulle kunna ske i Sverige. Kämpa på!
#2 Maria* - 2007-07-17 15:47:18
Ja, man blir ju rent varm om hjärteroten. Vilka människor! Härligt att läsa :-)
Every step you take.........
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg