För fjärde året i följd har jag sammanställt en lista över Sveriges bästa marathonlöpare i veteranklasserna i såväl svenska som utländska lopp. Jag har liksom tidigare år valt bort den yngsta klassen M35 resp K35 eftersom det här knappast är frågan om ”veteraner”. Löpare över 65 år finns heller inte med.

.

Det har varit ett hästjobb att ta fram denna tiobästalista. Att hålla koll på alla utländska lopp är omöjligt, det har också varit svårt att veta när löparna är födda eftersom resultatlistorna ibland är ofullständiga. Min lista är därför preliminär och hittar du fel eller saknar resultat, lämna då en kommentar så att jag kan komplettera.

Hur var då 2007? Männen gjorde i år generellt något sämre resultat än under 2006. Kvinnorna var däremot bättre och det gäller särskilt dom i toppen.

Sveriges snabbaste veteranlöpare heter Fredrik Svanfeldt, född 1963 och tävlandes för Hässelby SK.  I Rom klippte han till med 2.37. I mina sammanställningar har nu Fredrik vunnit M40 de senaste fyra åren, en fantastisk bedrift.

Men är han då Sveriges ”bäste” veteran på marathon? Nej bäste veteranen är 53-årige Enrique Vera Ibanez, som tävlar för Enhörna. På Göteborgsmaran i höstas sprang denne fd mexikan och gångare i världseliten på 2.40. Räknas denna tid om med ett ålderhandikapp (wava), ja då har han gjort den bästa prestationen.

Enda som kan matcha honom är 45-åriga Karin Schön från IF Kville. Hennes 2.49 från Rom är nästan lika bra omräknat med wava.

 
Själv hamnar jag i år som nummer 5 i M55. Ifjol var jag 3:a , 2005 1:a och 2004 3:a. Målet 2008 är att komma bland de tre bästa i M60. Veteraner tävlar i femårsklasser och nästa år är jag alltså yngst, en klar fördel.

Keep on running!

Härlig löpdag i West Virgina. Sådana här dagar är det lätt att tänka positivt och milen bara rullar på.

Vad var det som gjorde att jag klarade att springa tvärs över USA? Ja, sett så här i efterhand berodde det inte bara på att jag var vältränad. Viktigare var att jag hade ett starkt psyke, tror jag.  Här kan du läsa mina 10 bästa ”knep” för att klara en extraordinär utmaning, typ marathon eller längre.

1. Försök att ha en allmänt positiv inställning till det mesta. Reta dig inte på småsaker. I en tävling är det helt förödande att irritera sig på andra löpare, bilar, funktionärer mm. Var i stället generös, glad och öppen, även mot dom som felar- du får igen det många gånger om.
2. Spring på känsla och planera inte allt i detalj, t ex hur fort du skall springa, hur långt du skall springa, var du skall äta etc. Ta dan lite som den kommer. Då behöver du aldrig bli besviken, bara glad om du kommer längre än vad du kanske hade hoppats.
3. Spring med vidöppna ögon, se dig omkring och skippa tunnelseendet! Hänger du med och ser dig omkring, tittar folk i ögonen och är intresserad av din omgivning går allt så mycket lättare.
4. Regn, blåst, hagel, tät trafik, vägar utan vägren, ilskna hundar, utrustning som krånglar, skavsår- ja eländeslistan går att göra hur lång som helst. Allt detta drabbades jag av men varje gång jag klarade en svårighet blev jag bara starkare.
5. Ta ingenting för givet. Bara en så enkel sak som att du lever och att du kan sätta den ena foten framför den andra är egentligen fantastiskt. Ibland kunde sådana ”självklarheter” göra mig otroligt lycklig.  
6. Om du som jag var ensam på vägarna i ett enormt land är det lätt att känna sig liten och det räcker då inte att bara tro på sig själv. Du måste också lita på andra människor, att dom vill dig väl (och det vill 99,9 procent av mänskligheten). När någon sa ”be safe”, ”be careful”, ”good luck” och liknande sög jag i mig alla vänliga ord och uppfattade dem inte bara som tomma fraser.
7. När jag fick problem, löpningen gick kanske tungt och jag började tvivla på att jag skulle nå fram till motellet, matstället etc tänkte jag så här: Björn, igår gick det också tungt och likadant var det dan innan men du kom ändå fram och allt gick bra. Varför skulle det inte också gå bra idag? Och visst gick det bra när jag tänkte så!
8. Mina ”arbetsdagar” i USA var ofta 8-10 timmar, ibland över 12 timmar. Du kan därför inte räkna med att löpningen skall gå lika lätt eller tungt under alla dessa timmar. När det tungt tänkte jag alltid att det kommer gå lätt efter att du fått äta eller ta en tupplur vid sidan av vägen. Och jag fick alltid rätt!
9. Ta det lugnt, slarva aldrig och hoppa inte över maten. Får du problem med t ex  utrustningen försök att laga den så gott du kan. Även om du inte lyckas kan du med gott samvete tänka att jag gjorde så gott jag kunde. Blir du plötsligt vrålhungrig kan du tänka att jag i alla fall åt en rejäl frukost. Att vara ”Mr perfect” stärker psyket!
10. Tänk på att det finns andra som tänker på dig. För mig betydde stödet från familjen, från jobbet och alla mina bloggläsare enormt mycket.

"Florence, OR-Virginia Beach, VA. 5 000 km på 95 dagar 2007. MIK:s pris för en makalös prestation. Björn Marathonmannen Suneson". Så står det på på inskriptionen till denna jättebuckla jag fick från min löparklubb, Majornas IK. Foto.: Sigrid Suneson

I helgen var jag nere i Göteborg och sprang Finalloppet, Göteborgs svar på Lidingöloppet i Stockholm. Det är en härlig tävling på 18,8 km, mera renodlad terränglöpning där banan till stora delar går på gyttjiga stigar, över stenar och rötter, hala bergknallar och på spångar över sugande myrar. Det är här orienterarna får glänsa, själv var jag chanslös. Att springa terräng är både styrka och teknik, det senare behärskar jag inte alls. Men roligt var det och min tid på cirka 1.24 var något bättre än för sex år sedan då jag senast var här så kanske hade jag ändå lite nytta av alla mina mil på de amerikanska landsvägarna.

I min klubb, Majornas IK, har vi en intern tävling kallad Grand Prix där resultaten räknas om efter ett handikappsystem där man tar hänsyn till åldern (Wava). Då blir plötsligt min prestation "bättre"  än motsvarande från klubbens 35-åriga fartfantomer som springer på 1.13-1.20. Tänk vad lite som behövs för att glädja gammal man!

Roligast var ändå den jättelika pokalen styrelsen överlämnade efter genomfört USA-löp. Tingesten är så tung att medaljhyllan ovanför sängen hemma riskerar att falla ner i huvudet. Så kanske blir detta de sista raderna du läser från mig . . .

Keep on running!

På tunga ben uppför Kungsbergets slalombacke. Här hjälpte inte att jag tränat i Klippiga Bergen eller Appalacherna, det här var nästan värre. Foto: Jan Suneson

Äntligen uppe på toppen efter 2,2 kilometers löpning. Till den här tävlingen kommer jag gärna tillbaka- inte minst för limpmackornas efter målgång.

Visst har jag vana vid stora berg- Klippinga Bergen och Appalacherna har besgerats i sommar. Kungsberget utanför Sandviken, där Hemlingby LK i helgen anordnade en backtävling, borde därför bli en lätt match. Pyttsan!

Berget var värre än väntat. I USA kunde jag kosta på mig att gå uppför de branta backarna och springa nerför, här gällde att springa uppför. Mjölksyran borde komma direkt men jag tog det lugnt, kanske alltför lugnt och gick korta bitar, och resultatet blev därefter. Men gud vad roligt, jag älskar den här typen av tokiga arrangemang. Nu var vi bara 25 tappra själar (ingen annonsering) men blir det ett nytt lopp nästa år kommer det säkert många fler. I Norge är motbakkslöp jättestort.

Hemlingby tillhör en av de mer aktiva löparklubbarna i landet. Bor du i Stockholmstrakten vill jag passa på att slå ett slag för Bore Cup, en anrik tävlingserie med fyra deltävlingar, där Hemlingby är en av arrangörerna. Första tävling är redan den 8 december i Vallentuna och den sista i Gävle den 8 mars. Hoppas vi ses på Bore Cup! Hemsidan hittar du på: http://www.gavle.to/~bore.cup/inbjudan_hemlingby.htm

Keep on running!

Ökad mängdträning ger oftast bättre resultat. Sambandet finns men din ålder kan du aldrig springa ifrån. Du blir långsammare för varje år men fallet kan bromsas till viss del med mera träning.

Ju fler mil desto bättre löpare. Stämmer det? Ja, i alla fall på en snart 60-årig gubbe som jag!

Träning ger resultat. Men frågan är om den som tränar mest, t ex inom långdistanslöpning, också blir bäst? Så är det inte men genom ökad träning kan vi motionärer förbättra våra resultat rejält.

Annars är det förhärskande budskapet i joggingtidningarna numera att du inte alls behöver  springa så många mil i veckan för att bli bra. Senast var det Christer Wernhult i Runners World som var inne på det temat. Det är som man inte vågar säga att du måste ta i för att bli bra. Konstigt!

Att resultaten på t e x Stockholm Marathon på 80- och 90-talet  var väsenligt bättre än i dag berodde naturligtvis på att folk tränade mera. 4 mil i veckan  ger inte samma resultat som 8. Och jag tvivlar på att det går att kompensera minskad träningsmängd med ökad intensitet. Intervallöpning, backlöpning etc fungerar för en del men ökar också skaderisken. Därför tror jag på ett milnötande.

Jag får ta mig själv som exempel på att det finns ett samband mellan mängd och resultat. Tabellen nedan visar att mina tider på marathon idag är ungefär samma som för 25 år sedan men för att klara detta har jag ”tvingats” träna nära tre gånger mera. Det var väl inget vidare? Nej, men räknar jag om mina tider med ett åldershandikapp (Wava) och jämför med världens bästa veteraner i samma ålder är jag idag mycket bättre som 59-åring än som 35-åring. Med 223 mil i snitt per år 1982-1986 var jag 59 minuter efter världens bästa veteraner men i dag är jag ”bara” 38 minuter efter.

År            Snitt mil          Snittid             Minuter efter världens

                per år              marathon       bäste veteran

82-86       223                 3.06                 59

87-91       336                 2.55                 45

92-96       340                 3.04                 49

97-01       407                 3.02                 42 

02-06       615                 3.04                 38

Källa: Björn Suneson

För de flesta- även för mig- är ändå det viktiga att det skall vara roligt att träna och att  man skall må bra, inte resultaten i sig. Så ha inget dåligt samvete om du bara springer några mil i veckan, det räcker gott för välbefinnandet. Jag uppmanar ingen att vara så extrem som jag, men vågar du, så "ta stora språnget" (jag tror det var Christer Wernhult som skrev så en gång men det var på 80-talet).

Keep on running!

PS!

Hamnade i veckan på en lista över folk som sprungit och gått över USA sedan seklet var ungt. Jag är den elfte och Rune Larsson den sjunde personen i världen som gjort det utan följebil. Den placringen är jag mera stolt över än någon i ett marathonlopp!  (http://www.runacrossamerica2002.com, klicka på John Wallace 111)

På väg till jobbet. Varje dag springer jag till och från mitt arbete och har alltid med mig en liten ryggsäck med ombyteskläder. Bilden tagen utanför Karlbergs slott.

Har du dusch- och omklädningsmöjligheter på ditt arbete? Grattis, då har du det väl förspänt som löpare. Har du ännu inte börjat springa till och från jobbet tycker jag du skall pröva det. Det har en mängd fördelar jämfört med att ta bilen eller åka kommunalt:

1. Det är gratis

2. Du får motion och samlar lätt på dig en massa mil utan att behöva ägna fritiden åt löpning.

3. Du kommer pigg till jobbet och är garanterat den mest nyduschade!

Själv har jag sprungit en massa år till och från mitt arbete. Jag bor bara tre kilometer från Svenska Dagbladet så det brukar bli en en del omvägar, dessutom springer jag ofta  hem och äter på lunchen (sparar många tusenlappar om året på det).  Tre träningstillfällen alltså och  ofta  20-25 kilomter per  dag utan att jag knappt tänker på det.  Suveränt men så extrem  behöver du inte vara.

Förvånar mig annars över hur få som verkar springa till jobbet. Visst är det bra att cykla och gå  men löpning ger mera. Mitt råd är att du skaffar dig en liten löparryggsäck med midje- och bröstband. I ryggan har du ombyteskläder, rena dit och smutsiga hem, byxor, ytterkläder och tunga skor lämnar du kvar på jobbet. Efter lite prövande får du säkert logistiken att fungera.

För mig är den här "tjänstelöpningen" helt nödvändig. Med stor familj och heltidsjobb skulle jag inte få tiden att räcka till. Dessutom är det ju så förbaskat roligt. Hade jag inte fått den här mängdträningen, ja då hade USA-löpet varit nästan omöjligt.

--

Den observante ser att min avverkade sträcka i USA ökat från 500 mil till 510,2. MIn bror Jan och jag har med hjälp av datakartor fastställt den exakta (?) distansen. Mätningen är ändå lite försiktig- felspringningar och promenerande i städerna med vagnen har inte räknats in, bara avståndet mellan mina övernattningsställen. Kolla under bilder 2007- ett  70-tal nya bilder finns till beskådande.

Keep on running!

Enskedegruppen på språng. Den här gången var vi bara tre; Lars Jacobsson, Björn Suneson och Uhlie Evertsson. Ta och häng med oss någon söndag!

”På allmän begäran” fortsätter jag att blogga om min löpning. Det blir en gång i veckan, varje söndag, bara här på www.suneson.se men inte längre i Svenska Dagbladet.

Först lite kort om vad som hänt efter att jag kommit hem efter min 95 dagar långa löpning tvärsöver USA. Abstinens och kanske nedstämdhet när allt roligt nu är över? Nej, verkligen inte! Det var underbart att komma hem, träffa familjen, löparkompisarna, börja jobba (ja faktiskt!) och springa mina invanda rundor igen. Jag tror det är jätteviktigt att försöka återgå till det normala så snabbt som möjligt, annars blir du tokig. Är det slut så är det slut, nu är det Sverige som gäller och det är också bra.

Lite efterarbete med hemsidan återstår. Nästa vecka får du se mängder av nya foton från USA. Exakta kartor kommer också att läggas upp och jag kan redan nu ”avslöja” att min sprungna sträcka är längre än de 500 mil jag påstått ha sprungit.

---

Jogging och långdistanslöpning är en ensamsport. Själv ser jag mig som en ensamvarg och  gillar att springa solo, men inte alltid. I snart 25 års tid har jag då och då på söndagar sprungit ett långpass med Enskedegruppen. Det är en löst sammansatt grupp löpare (nästan enbart män tyvärr) som klockan 9.00 varje söndag brukar träffas utanför Enskede IP och springa 1,5-2 timmar i lugnt tempo, ofta i underbara Nackareservatet med omgivningar eller runt Årstaviken. Häng med oss och spring en söndag, du ångrar dig inte!

Ibland är vi många, ibland kanske bara 2-3 stycken. Är det någon lite långsammare löpare med brukar vi slå av på takten eller annars kan vi bilda två grupper. Du behöver inte vara med i någon klubb, några av oss är klubblösa, andra är med i olika klubbar. Efter rundan skiljs vi åt, tidigare brukade vi fika efter duschningen men nu har vi ingen lokal som under den gamla goda tiden när vi utgick från Håll i Formtorpet (vilket namn!) i Högdalen.

Det var löparlegenderna Ulf Johansson (still going strong) och Peter Fredriksson som startade Enskedegruppen och en numera insomnad avläggare i Kista i början på 80-talet. Idag hålls skarorna samman av bland annat den duktige marathonlöparen Uhlie Evertsson. Är du intresserad av att hänga med kan du mejla Uhlie (uhlie.eversson@comhem.se) eller bara komma ner oanmäld.

Vad är det då för bra att springa i grupp? Ja, att träffa likasinnade och höra snacket är väl aldrig fel. Sen tror jag att du får en hel del inspiration, våra cirka två mil brukar kännas ganska lätta efteråt. Flera löparklubbar, bland annat Studenterna och Fredrikshof här i Stockholm, brukar också köra ett långpass på helgerna och har också tränig mitt i veckorna. Möjligen är det lite lättare att hänga med oss, vi är inte så seriösa och ser löpningen mest som ett nöje.

Keep on running!

Löpning på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Stockholm igen,  här längs Kungsholmen med Stadshuset och Riddarholmskyrkan i bakgrunden. Den här vägen springer jag varje dag till jobbet. Sveriges vackraste löpväg?

Löparäventyret är över. Det här blir mitt sista  blogginlägg i Svenska Dagbladet.  Men eftersom läsarintresset var så stort   och många vill att jag fortsätter kommer jag att skriva varje söndag på min egen hemsida, www.suneson.se. Det blir ungefär som tidigare, allt mellan himmel och jord  kring min löpning, fast nu på hemmaplan.  Nästa blogginlägg kommer den 30 september.

Det är skönt att vara hemma igen. Cirka 100 dagar borta från familjen och jobbet är lång tid. Abstinens? har många frågat. Nej, det tror jag inte. Är det slut så är det slut.  Efter mitt föra USA-äventyr, löpningen mellan Chicago och New Orleans, hade jag inga som helst problem  att återvända till det "normala" livet igen.

Helt klart gick allt bättre än jag vågat drömma om. Inga skador, knappt några skavsår, inga olyckor, bara vänliga människor, inte rånad, utrustning som höll, löpsugen  varenda dag  och en familj hemma  som aldrig knorrade utan gav mig full uppbackning liksom tusentals läsare som också gav mig 100-procentigt stöd. Herregud, det är ju helt otroligt! Till detta skall också läggas att jag hade en väldig tur. Och ibland undrar jag faktiskt om inte amerikanernas alla böner för att det skule gå bra för mig också hjälpt mig.

Vad jag själv faschinerats av är att en såpass gammal kropp (59 år) ändå klarar att springa cirka 500 mil oavbrutet under 95 dagar, dessutom i en temperatur sällan under 30 grader och också långa perioder på hög höjd med tunn luft.  I genomsnitt har jag alltså sprungit  cirka 5,3 kilometer per dag och som längst  84 km.

Jag har sagt att sträckan var it 500 mil men förmodligen är den  något längre. Min vägmätare på joggingvagnen la av efter halva sträckan så nu  håller min bror Jan och jag på att  med hjälp av datorn göra en ny avståndsberäkning. Ganska mycket jobb och nu mäter vi avstånden mellan de platser jag övernattat men exkluderar alla felspringningar  och andra utvikningar, alltså en något försiktig beräkning.

Många tror att det är själva löpningen som är det besvärligaste, att springa 5-6 mil varje dag måste vara knäckande. Men det är det inte, jag har haft en fantastiskt fin återhämtning och väger nästan på grammet lika mycket som när jag åkte iväg (61,3 kilo). Det besvärligaste har i stället varit allt annat vid sidan av löpningen, främst osäkerheten att inte finna övernattningsställen varje dag. Det har varit stressande och även ett antal felspringningar och åskoväder har varit hemska upplevelser.

Ändå har jag aldrig haft en tanke på att ge upp. När det varit som dystrast har det alltid dykt upp  en lösning. Jag har också haft från första stund en väldigt positiv syn på det mesta. Att hänga upp sig på småsaker  går inte. Jag har också litat på människor till 100 procent. Jag har ibland mött hemska typer men visar man dem respekt blir man vänligt bemött och får hjälp. Innerst inne  är alla människor snälla och vem skulle vilja var dum mot en stackars krake som bara frågar efter vägen?

Du som läst mina blogginlägg förstår att jag gillar den amerikanska attityden till tokstollar. Det spelar inte så stor roll vad du gör, bara att du gör något  och ger järnet.  Amerikanerna har alltså älskat vad jag gjort och det har hjälpt mig väldigt. Till ett sådant land vill jag gärna återvända.

Vad blir nästa äventyr och skall du nu skriva en bok? har många frågat. Inget är bestämt  men  jag är själv lite förvånad över att jag redan börjat tänka på en ny koninentlöpning. Att t ex springa kust till kust längs Australiens sydkust lockar och idag tog jag fram kartboken och fann att sträckan är ungefär lika lång som den jag nu avverkat. Andra alternativ är en långlöpning ner genom hela Europa.  Någon bok blir det nog inte, hur många skulle vilja läsa en sådan?

Jag har inte räknat på vad äventyret kostat inklusive  utrustning men det lär röra sig om cirka 100 000 kronor.  Billigt eftersom det känns som jag fått tiofaldigt tillbaka.  Det har varit skönt att slippa ha sponsorer och inte vara beroende av någon. Det är friheten  jag sökt - och fått.  Väldigt roligt har det dessutom varit att så många sagt att de blivit inspirerade av mig och satt igång att springa.  Då har ju den här i sak "meningslösa" löpningen  ändå haft någon betydelse.

Löpningen har gjort mig lugnare. Jag tror också att jag fått en mera positiv inställning till mina medmänniskor. Och jag har lärt mig att ingenting är hopplöst- det finns alttid en lösning på alla problem.

Keep on running!