Som ni säkert sett har jag också en engelsk version av min hemsida. Pamela Grimm, bosatt i USA och professor i datarogrammering och mangement  har hjälpt mig med att översätta blogginläggen och det har hon skött med bravur. Flyttning och massor att göra på jobbet har dock gjort att hon iden senaste tiden inte hunnit med att översätta varför jag själv på min svengelska försökt ge de engelska läsarna (de är många men riskerar att bli färre) en kortversion.

Nu undrar jag om någon annan kan tänka sig att ta över översättningarna? Jobbet, som tyvärr är oavlönat, består i att översätta till engelska det jag nästan dagligen skriver i min blogg. Översättningarna mejlas till mig dagen efter och jag lägger då själv in den engelska versionen. Intresserade hör av sig till mig via min mejladress:

bjorn.suneson@svd.se

En lycklig vinnare kommer att utses.

Oj vilket glädjeskutt jag gjorde när gränsen mellan Illinois och Indiana passerades.! Nu har jag kommit till en ännu lummigare delstat, dessutom också härligt platt.

Med viss saknad har jag nu lämnat Illinois- platta delstater gillar jag. Jag är nästan halvägs inne i Indiana och det jag hittills sett är mycket bra. Det är tämligen platt, väldigt vackert och lummigt , nästan parkliknande med klippta ytor nära vägen. Highway 32 som jag springer på har en smal asfalterad vägren men där löpvagnen ändå får plats.

Gårdagen bjöd på viss dramatik. Jag sprang vilse i mörkret när jag skulle ta en genväg till motellet. Det var riktigt otäckt, becksvart, klockan var 23 och inga bilar stannade. Smått desperat slet jag av mig reflexvästen och vevade runt med den i mörkret. Och äntligen stannade en bil. Jag fick då bekräftat att jag var på fel väg och det var bara att springa tillbaka, där rök en timma (ytterligare en timma försvann när gränsen till Indiana passeradres). Motell var bara att glömma men jag hade turen att hitta en campingplats med dusch och som tjuven om natten smög jag in där och gratisduschade. Ägarrinnan  kom på mig men när hon fick höra att hon hade att göra med en coast to coast-löpare från Sweden, ja då öppnades alla dörrar och någon betalning för campingen var det inte tal om.

Det går fortsatt väldigt bra och jag känner mig stark och mindre stressad nu när vägvalsfrågan verkar vara löst. Snart 75 procent sprungna- har själv svårt att förstå att jag sprungit så här långt. Jan, som så föredömligt hjälper mig med kartstudierna, var inne på att jag skulle ändra slutmålet för att korta rutten något. Men det vill jag inte, det är vågorna och motellen i Virginia Beach som gäller (än så länge).

Keep on running!

I skolan var jag grabben som sprang vilse på orienteringarna och dom andra fick vänta på mig. Vid det förra USA-löpet gjorde jag flera grova felspringningar. Den här gången har det gått bättre, kanske för att gubben ännu inte slarvat bort glasögonen (vilket jag gjorde förra gången). Men problemfritt är det ändå inte.

Det känns som jag famlar lite i mörkret. Jag har inte längre någon bestämd rutt att följa, bara ett slutmål (Virginia Beach). MIsstänker att jag egentligen ligger aningen för långt norrut och att det kanske finns närmare städer vid Atlanten att springa till än just VB, kanske strax söder om Washington? Jan, jag behöver din karthjälp!

Nu har jag vittring på delstat nummer 6, Indiana. Jag befinner mig någon mil från gränsen, i staden Daneville (35 000 invånare).  Jag  har checkat in på ett  ganska fint motell men vad hjälper det, inte heller här fungerar internet på rummet. Där rök ett par timmar helt i onödan och jag känner mig lite stressad. Svaren på era frågor får därför vänta någon dag.

Jag skall nu försöka styra om kursen lite mera söderut och komma ner på highway 36 till staden Montezuma (1 179 invånare).  Men tyvärr blir jag då måltavla för värsta trafikhelvetet, Iniananpolis. Jag avskyr stora städer, de är fruktansvärt jobbiga att ta sig igenom för en fotgängare.

Dagens löpning blev en behaglig historia, totalt cirka 53 kilometer.  Det är inte jättevarmt men luftfuktigheten är  hög varför svettningen är så enorm att det klafsar i skorna. Springer nu utan tröja  men har reflexvästen på. Dessbättre är skavsårsproblemen nu borta. Jag löste dem på ett radikalt sätt: klippte bort innerbyxorna i mina joggingshorts och skippade också kalsongerna. Snart rycker väl sedlighetspolisen ut!

Keep on running!

Trevligt möte 1. Här bakom mig möttes våra vägar- 2005 sprang jag på higway 45 till New Orleans och nu korsade jag denna väg.

Stark som en björn. Ja, det är kanske något överdrivet men  idag gick de 66 kilometrarna  från Clinton till  Champaign/Urbana  väldigt lätt. Det var nästan bara jag som var ute på highway 10 denna regniga måndag. Men väl framme i Champaign myllrade det av bilar  och människor, idag öppnade skolrna och universitet.  Och tror det eller ej,  här såg jag en hel del joggare på gatorna, en annars närmast utrotningshotad grupp här i USA.

Dagen blev lite speciell. För första gången korsade jag min gamla rutt till New Orleans. Men dagens höjdpunkt eller rättare sagt kvällens var middagsinbjudningen från svenskfamiljen Anna Stenport och Olof Westerståhl. Senast jag pratade svenska var i Jackson i Wyoming.

Det var frestande att besöka den löparbutik utanför Champaign där jag för två år sedan fick ett par löparskor gratis. Men butiken låg lite fel till så nästa skobyte får anstå till jag kommit in i Indiana. Var också lite sugen på att ta in på Rune Larsons favoritmotell i Urbana. Rune fick ett rum med skotthål och blodig bomullstuss. Mitt fina motell höll inte med sådan lyx. Däremot med internet som inte fungerade.

Keep on running!

Skakad och dyblöt har jag anlänt till Clinton efter att ha upplevt det värsta åskovädret någonsin. Halva stan var strömlös och sirenerna från utryckningsfordona bidrog till krigsstämningen.

-Are you homeless?

Sheriffen i staden Clinton (7 500 invånare) ser nästan ut som om han vill köra mig till finkan direkt. Jag har stannat för att fråga var jag kan hitta ett motell. Jag har precis upplevt ett fasansfullt åskoväder med fräsande blixtar ovanför huvudet. Så utlämnad till vädrets makter har jag aldrig varit, dessutom helt ensam på vägen eftersom highway 10 var avstängd på grund av en broreparation men jag som joggare kunde ändå ta mig över bron.

Hemma brukade vi skoja om en bekant som var så rädd för åskan att han kröp under soffan när det var oväder. Nu förstår jag honom fullständigt. Idag var jag nära att gå ner i den "åskställning" som tv:s väderkanal lärt mig. Jag övervägde också att knacka på i ett hus för att ta skydd men det fanns inga hus i närheten.

Jag känner mig väldigt utlämnad i detta enorma land när vädrets makter är emot mig. Då önskar jag att jag hade en följebil att krypa in i. Tar jag då för stora risker? Kanske, men skulle jag stanna hemma när man på tv säger att risken för oväder är 30 procent, ja då skulle det inte ha blivit mycket löpning de två senaste veckorna.

Idag var det "bara" 89 F (32 grader) men luftfuktigheten var 100 procent. Det blev därför svårlöpt, jag känner det genom att mjölksyran kommer vid minsta ansträgning. Jag råkade också tappa bort min löparkeps och märkte att utan keps rinner svetten ner i ögonen och svider förskräckligt. Snyft, ny keps står på inköpslistan.

Keep on running!

Drick tidigt och drick mycket, gärna sportdryck. Då klarar du hettan utan problem under din långrunda.

Under löpvagnen ligger en 10-litersdunk med tappkran så jag behöver aldrig riskera att vara utan vätska.

I värmen går det åt massor av vätska. Jag dricker uppåt 8 liter under en dag. När jag för två år sedan sprang från Chicago till New Orleans handlade det om 10 liter, värmen och luftfuktigheten var då högre.

Du har säkert hört att det är viktigt att dricka tidigt. Det stämmer, de gånger jag slarvat och börjat dricka försent och sedan hällt i mig massor ligger vätskan mest och skvalpar i magen, vätskeupptagningen blir sämre och svettningen kommer inte riktigt igång.

Det är sportdryck som gäller för mig. Oftast blir det Gatorade eller Powerade, två populära märken här. Annars finns det massor av andra sport- och energidrycker på burk men dom dricker jag inte, dels för att priset är minst det dubbla och för att effekten  är okänd. Men att Powerade och Gatorade har effekt, det har jag märkt. En dollar litern är priset i butikskedjan Dollar General och 1,67 på Walmart men då för 2 liter. Sportdrycken späder jag ut med minst tre delar vatten för att dryga ut notan. Jag dricker hela tiden och min favorit har blivit Punch, en röd vätska.

Behövs egentligen sportdryck? Ja, vatten skulle inte duga när det handlar om så här långa löppass, ofta på 8-12 timmar. Men för de flesta motionärer som är ute på en vanlig joggingrunda duger vatten gott. Jag har nästan bara vatten när jag springer hemma men på långpassen kan det bli juice och banan, sportdrycken Pripps Energy går inte att få tag i längre. Har tillverkningen upphört?

Här dricker många ickemotionärer sportdryck som vanlig törstsläckare. Det har blivit en jätteprodukt och kanske skulle man köpa några aktier i t ex Coca-Cola?

Helt klart går det att till viss del vänja sig vid värmen. Själv har jag inte drabbats av uttorkning eller haft känningar av yrsel och illamående.  Normaltemperatur ligger ofta strax över 30 grader på eftermiddagen, som mest har jag haft 40 men då går det knappt att springa.

Personligen föredrar jag t-tröja framför löparlinne när det är riktigt varmt. Jag gillar inte när solen bränner på axlarna. Bar överkropp blir det bara under morgontimmarna. Löparkepsen är alltid på för att hindra sol i ansiktet och grusstänk från lastbilarna, hemma använder jag aldrig keps.

--

Löpningen går fortsatt mycket bra och jag är nu mitt i Illinois (staden Lincoln med 15 000 invånare). Distanserna har varit 7 mil de två senaste dagarna. Idag gick det dock ganska tungt eftersom motvinden var svår och gårdagens långlöp satt kvar i benen.  Jag skriver om värmen men just nu är det  de kallaste dagarna- ungefär som hemma.

Idag söndag blir det kortare löpning, troligen till staden Clinton. Tack Jan för att du tvivlade på det vettiga i att springa på spikraka highway 134. Efter Havana vek jag in på highway 10, som verkar roligare och har fler städer. 10:an blir min följeslagare till Champaign där en svensk familj bjudit in mig på middag.

Keep on running!

Tullbron över Mississippi-floden vid Fort Madison tillät inga fotgängare. Övervägde ändå att springa över . . .

. . . men valde det säkra före det osäkra och blev skjussad i bil av Stracy Dochterman som betalde 1 dollar i tullavgift till kvinnan i luckan högst uppe på bron. Väl på säker mark i Illinois . . .

. . .blev jag så här glad och gjorde det tradtionella glädjeskuttet vid skylten.

Blommande rödklöver, käringtand och en del rödmålade gårdar. Jag är nu i Illinois, min sjätte delstat, och känner mig nästan som hemma. Här har jag varit flera gånger och jag gillar det platta Illinois. Om Iowa var grönt så är Illinois ännu grönare och lummigare. Men jag vet vad som väntar, spikraka vägar med majsåker efter majsåker.

Jag befinner mig nu i staden Macomb (18 500 invånare), en stad vars stolthet är det stora univerisitet. Kursen är inställd på Champaign/Urbana (inte Illinois huvudstad som jag tidgare skrivit utan huvudstaden är som några av er påpekat Springfield). Jag kommer att följa highway 136, som plöjer mer eller mindre spikrakt genom hela Illinois. På sådana vägar kopplar jag på "autopiloten" men det behöver ändå inte vara tråkigt. Löpningen i sig är stundtals en sådan njutning att det inte spelar någon roll hur omgivningen ser ut. Återstår bara att se om 134:an har löpbar vägren.

Passagen igår över den breda MIssissippi-floden blev ett äventyr. Inga fotgängare var tillåtna på detta gigantiska och fula stålskelett som bär både bilar och tåg. "Efter 11 september vågade man inte ha folk på bron för attentatsrisken", förklarade en man för mig, en något kryptisk förklaring. Snarare är det väl så att detta land bara är byggt för bilar. Ser vi inte upp är vi snart själva där. Ölandsbron, som jag tidigare sprungit över, är ett varnande exempel- numera tillåts inte ens cyklister.

Två dagar med regn har inte varit så lustigt. Å andra sidan blir temperaturen behagligare men luftfuktigheten är ändå ganska besvärande och jag är genomblöt hela tiden. Joggingskorna luktar förfärligt och måste sköljas varje dag. Men jag är stark och är vid gott mod. Kanske är det en effekt av höghöjdsträningen?

Gårdagen bjöd på fantastisk logi, dock utan internet och därav min tystnad. Jag tog in på en pampig herrgård från 1850 ett stenkast från Mississippi. Som enda gäst blev jag ompysslad och fick en underbar frukost med bland annat melon och jordgubbar, jordgubbar som jag längtat så efter!

Keep on running!

Visst är Iowa vackert, som här vid infarten till den lilla staden Bonaparte med mäktiga Des Moines River som min följeslagare. Men bilden ljuger- södra Iowa är sällan så här platt, mest backar hela tiden och väldigt svårsprunget.

Nej, Iowa var inte delstaten jag gillade. Det var alldeles för mycket backar och dåliga vägar där jag sprang. Men det var lummigt och grönt, mycket lövskog och betsmarker och inte bara majsfält. Jan hade alldeles rätt när han förutspådde att jag inte skulle gilla denna delstat.  Nu är Iowa ett minne blott, i dag springer jag in i Illinois på en tullbelagd bro över Missisippi i staden Fort Madison. Det känns som ett genombrott i min löpning och plötsligt verkar Virginia så nära.

I ingen delstat har jag blivit så ofta stoppad av polisen som just i Iowa. Det handlar om ett tiotal tillfällen. Min "förseelse" har varit att jag över huvud taget befunnit mig på vägen. Bilister har ringt polisen och tyckt att jag varit ivägen för dem. Lite hummande har polisen uppmanat mig att vara försiktig  och som förevändning för att de stoppat mig har de haft att de bara ville kolla om jag mådde bra, har jag förstått.

Illinois blir troligen betydligt mer lättlöpt. Dessutom blir det ett kärt återseende, 2005 sprang jag ju genom delstaten på väg mot New Orleans. Då passerade jag Urbana, Illinois huvudstad, och det blir Urbana även den här gången.

Gårdagens löpning blev mycket jobbig på grund av  värmen (100 F) och hög luftfuktighet. Det var så pressande att det knappt gick att springa, vid minsta ansträgning kom mjölksyran i lårmusklerna. Jag var så svettig att det klafsade i skorna. Drack cirka åtta liter utspädd sportdryck och åt massor av vindruvor och kunde hålla vätskebalansen i schack. Även i dag blev det nattlöpning och först vid 23-tiden anlände jag til lyxmotellet Comfort Inn där jag bor mycket billigt tack vare en bra rabatt jag fått.

Plötsligt har jag blivit ett villebråd för medierna. Idag blev jag intervjuad av två lokaltidningar. Nästan varje mindre stad här håller sig med en egen tidning som ofta kommer ut en gång i veckan. Det är en väldig skillnad mot Sverige där den här typen av tidningar knappt existerar.  Lösnummerpriset för lokaltidningarna i USA är så lågt som 50 cent (cirka 3,50 kr). Den vanligaste frågan reportrarna ställer är om folk är snälla mot mig. Intervjuerna gör de rätt grundligt men fotojobnbet slarvar de med- pang på med en bild, det räcker.

Keep on running