Erik Östbye, här på Slottsskogsvallen med barnbarnet Klas i samband med Göteborgs Marathon 2005. Erik är vid sidan av bl a Kjell-Erik Ståhl och Evy Palm en av Sveriges främsta veteranlöpare genom tiderna. Som 56-åring sprang han en mara på 2.27, ingen är i närheten av alla hans åldersrekord. År 2005 var jag 57 år och min tid på Göteborgs Marathon det året var 3.22- mer än en timma långsammare! Erik blev 90 år och gick bort 2010. Foto: Stefan Litzén.

"Är dagens äldre löpare rappare än dom på 80-talet?", frågade signaturen Bengt här på bloggen. Nej, veteranlöparna idag är generellt betydligt långsammare med undantag för de yngsta veteranerna.

Förr fanns inga karbonskor, avancerade träningsklockar, internet, ja knappt heller några träningsprogram, löpartidningar eller löpargrupper. Ändå gjorde löparna på 80-talet och tidigare fantastiska prestationer på maraton trots att gruppen då inte var särskilt stor. Varför?

Jag har inget bra svar. Själv sprang jag mitt första maraton 1982, då hade joggingvågen redan rullat in i Sverige. Tider och resultat, hur många mil man sprang i veckan var viktigare då än idag bland vanliga motionärer. Kanske var det en del av förklaringen? Knappt någon talade om friskvård även om de flesta av oss hade på känn att löpning nog var bra.

Det är förvånande hur många av de gamla åldersrekorden som forfarande står sig. Några av Kjell-Erik Ståhls rekord har slagits men förklaringen där ligger mycket i de nya karbonskorna.

Jag har gjort en djupdykning i statistiken och det är egentligen bara i de yngre veteranklasserna (35-40 år) där åldersrekorden är från 2000-talet. Ett undantag är Maria Dasler i K55 som i år slog Evy Palms gamla rekord från 1998. Men man undrar om Erik Östbyes åldersrekord eller Bibbi Linds (3.36 i K70) någonsin kommer att slås.

(forts)

I mål efter 4.20 på Vintermarathon i Simlångsdalen. Tiden placerar mig som 1:a på årsbästalistan i M75.

Trea i Sverige på halvmaran och etta på maraton. Tävlingsåret 2024 slutar betydligt bättre än väntat.

Lördagens Vintermarathon gick långt över förväntan; från tvåa på årsbästalistan i M75 tog jag en klar ledning med mina 4.20. Förhållandena i Simlångsdalen utanför Halmstad var inte de bästa- regn och blåst men annars en lättlöpt bana på en asfalterad gammal banvall.

Jag sprang jämnt med kilometertider runt 6:10, hade samma tid på första som andra halvan. Normalt sneglar jag inte på klockan men tittade nu då den surrade till efter varje kilometer. Den uppgjorda tidsplanen var på på 4.25 för att slå årets ålderrekord i M75, det gick alltså fortare än planerat. Ja, ibland drog jag medvetet ner på tempot för att inte köra slut på mig.

Det kunde ändå ha slutat med förskräckelse. Det visade sig nämligen att jag startat i fel startgrupp, tillsammans med halvmaratonlöparna som startade tio minuter före maratonlöparna. Det gjorde att jag i resultatlistan, men inte i praktiken, fick en en tio minuter bättre tid. Hoppas att felet snabbt korrigeras och att jag inte blir diskad.

Två minuter kvar till start för halvmaratonlöparna. Förvirrad råkade jag ställa mig i den här gruppen vilket gjorde att det blev fel i resultatlistan, tio minuter bättre eftersom maratonloppet startade tio minuter senare.

Tävlingsåret är ändå inte riktigt till ända. Den 7 december drar Bore Cup igång.

Keep on running

Nöjd efter halvmaran i Jämjö som gick på 1.52.50. Är nu trea i M75 på den svenska årsbästalistan. Nästa helg springer jag Vintermarathon i Simlångsdalen. På maraton är jag tvåa och det krävs en putsning med fem minuter för att ligga etta. Foto: Jämjöhalvan

Lilla Jämjö i Blekinge med knappt 3 000 invånare klarar det som nästan ingen annan svensk lopparrangör mäktar med- att skapa maximal trivsel även efter loppet. Då bjuds alla löpare på smörgås och kaffe i skolans matsal.

Ja, löparklubben Team Blekinge kör den amerikanska stilen.Där är det vanligt att löparna i småloppen efteråt samlas till gemensam middag. För visst är det väl så att vi motionärer inte bara springer för tiderna? Vi vill ju snacka och umgås efteråt, det är ju lite av hela grejen.

Man hade brett hundratalssmörgåsar till de hungriga löparna. Och många var dom, det var flera olika lopp samtidigt. Arrangören har rutin- prisutdelningen avlöpte snabbt och vi fick tid att umgås.

Nu är det här inget nytt påfund från Team Blekinge. Senast jag sprang här var för tio år sedan och då reagerade jag också över smörgåsarna. Nu räcker det inte med att bara prisa på sociala medier, arrangören måste också höra direkt från löparna. Därför uttryckte jag min uppskattning direkt till några av medlemmarna.

Då för tio år sedan sprang jag som 66-åring på 1.36.38, en tid som placerade mig som nummer åtta i M65 och som jag då betecknade som "inte lysande". Nu 1.52,50, alltså 16 minuter långsammare. Faktum är att prestationen 2014 åldersomräknat var något bättre. Jag har med andra od inte lämnat det sluttande planet . . .

Loppet då? En fyravarvsbana som går hälften på grus och hälften på asfalt, få backar och nästan trafikfritt. Gruset gör dock att Jämjö inte tillhör de allra snabbaste halvmaratonbanorna men betydligt snabbare än Stockholm Halvmarathon som jag senast sprang. Då blev jag SM-trea på skrala 2.06.

Den här gången disponerade jag krafterna bättre. Kilometertiderna låg på 5.07-5,29, alltså ingen kollaps. Fyra varv gör också att man får lite bättre koll. Men att ge järnet på sista varvet höll inte riktigt. Ska jag tro klockan låg medelpulsen på höga 155. Jag hade inte mer att ge.

När jag efteråt kollar resultatlistan ser jag att en jämnårig sprungit på 1.38. För bra för att vara sant? Ja, personen hade gett nummerlappen till en yngre löpare. Detta upptäckte jag först efter bildgranskning men felet hann tyvärr smyga sig in i Friidrottsförbundets officiella resultatstatistik. Rapport har skickats in och personen kommer att strykas.

Banan i Jämjö sprangs fyra varv.

Keep on running!

I väntan på Mälartåg mot Uppsala. I "Edens lustgård" i Tobo plockade jag lingon och fick på köpet löparskorna fyllda med vatten.

Löpning och bärplockning är en bra kombination. Bäst är lingonplockning. Hustrun skulle nog säga att jag är besatt (av båda).

Varken löparåret eller lingonåret 2024 har varit några rekordår, sämst definitivt på bärfronten med bara drygt 25 kilo där merparten blivit lingondricka. Var finns lingonen? Ja, inga mängder i alla fall i Älvkarleby, Mehedbey, Tierp, Skyttorp, Vallentuna, Tranås eller Växjö för att nämna några platser jag besökt.

-Det här var årets sista tur, lovade jag hustrun efter att ha gjort tre misslyckade turer till Tobo, en gammal bruksort mellan Uppsala och Tierp.

Misslyckade och misslyckade, kanske ändå inte. Utflykterna med pendel, regionaltåg och löpning sista biten ut till bärmarkerna, gillar jag. Och sitta på en stubbe ensam ute i skogen med kaffe i en termos, en plastpåse med smörgåsar, några kokta ägg och en liten chokladbit är livet. Synd bara att dagarna är så korta.

Tobo ja. Orten ligger en bra bit från tågstationen och ger så här på senhösten ett öde och kallt intryck, knappt en människa är ute, inte ens de röda vackra brukslängorna värmer sinnelaget. Det enda som finns i serviceväg är en pizzeria. Tyvärr råkade den vara tillfälligt stängd i förra veckan, synd också att jag råkat glömma kvar mackorna hemma i kylskåpet. Vid besök nummer två i Tobo tändes dock hoppet. Jag beklagade mig för en ortsbo över att jag fått så lite lingon.

-Va! Det har aldrig varit så mycket lingon som i år, utbrast han. Och så tipsade han om ett ”hemligt” ställe på en höjd bara 1,5 km utanför Tobo.

Klockan hade dock blivit mycket och jag hann inte besöka hans Edens lustgård förrän dagen därpå. Men inte fanns det några lingon där, några futtiga deciliter bara. Fast motion fick man ju- att gå på ett kalhygge med stenbumlingar, rotvältor, ris och nerfallna träd är jobbigt, blev trött som efter ett maratonlopp. För en gamling med dålig balans var det här säkert också en bra övning: ingen löparbana precis men en vattengrav nedanför höjden i form av ett brett och djupt dike som måste passeras. Med vatten långt upp på benen trodde jag att det var kört men konstigt nog värmde vattnet i skorna och turen tillbaka till stationen blev ett snabbdistanspass och den nu öppnade pizzerian nobbades.

Bärsäsongen är som sagt över men ännu inte tävlingssäsongen. Den 9 november springer jag en halvmara i Jämjö, Blekinge och veckan därpå Vintermarathon i Simlångsdalen utanför Halmstad. Och så drar Bore Cup igång i december.

Keep on running!  

Amerika lockar fortfarande och till våren startar jag mitt nionde ensamlöp över denna väldiga kontinent.

Biljetten är köpt och startdatum bestämt; den 30 april doppar jag fötterna i Stilla Havet utanör staden Lincoln City i Oregon och börjar springa de ca 500 milen öster ut för att drygt 100 dagar senare ta en liten simtur i Atlanten.

Ja, det blir ett nionde coast to coast. Det har varit klart en längre tid men först nu  "officiellt". Jag känner att det fortfarande är möjligt så varför tveka? Förmodligen blir det här mitt sista riktig långa ensamlöp, fyller 77 nästa år och "leder" antalet crossings i USA men är långt ifrån den äldste (äldst är 93-årige Ernest Andrus som 2016 klarade det på 1 045 dagar). Nu är dock detta inte ett löp för att slå rekord utan en ren egotripp.

Upplägget den här gången blir i stort det samma som tidigare; jag springer utan följebil, har all packning i min löpvagn, tar in på hotell, har inga vilodagar och räknar med att snitta på 4-5 mil per dag, vilket är något kortare än under  2023. Som vanligt springer jag till Gothenburg i Nebraska men slutdestinationen är inte bestämd.

Det som skaver är flygresan. Jag har helt slutat att flyga i Europa och den ynka klimatkompensationen på biljettpriset dövar inte samvetet, får försöka bidraga med något annat,

Återkommer med hur förberederna går. Vad skullle du vilja veta? Vet att FB och andra plattformar har större genomslag men det är här på bloggen jag kommer att skriva.

Keep on running!

Köpte i förra veckan på Lidl ett par löparskor av märket Crivit för 199 kr. Första intrycket var dåligt; de var på tok för stumma, knappt någon dämpning.

Lidls löparskor brukar vara prisvärda. Men tveksamt om den senaste modellen är det.

Jag har skrivit mycket om Lidls skor, ibland har de varit toppen. Nackdelen har dock alltid varit att livslängden är ungefär en tredjedel jämfört med ett par märkesskor, yttersulan slits ut fort. Men vad gör det när du får 9 par Lidl mot till exempel 1 par Brooks Adrenaline? Brooks är det märke jag sprungit i cirka 40 år men har varit "otrogen" titt som tätt.

Att dessa skor har dålig dämpning gör kanske inte så mycket eftersom jag brukar växla skor varje dag och har flera olika modeller igång. Men för en nybörjare kan skaderisken vara stor.

Den här gången ska jag förska kolla ordentligt hur många mil skorna klarar innan de måste kastas. Ska försöka bokföra varenda mil. Gissar att de är slut efter cirka 200 mil.

Keep on running!

Klart för start i Hultsfred backyard ulra. Kurt Gustavsson (tv) är eldsjälen i Hultsfred Löparklubb, som två gånger om året ordnar detta lilla trivsamma lopp med en flack bana längs sjön Hulingen. Gruset suger dock så banan är inte helt lättsprungen.

Jag hade siktat på 14 varv men det blev bara 10 (67 km). Ändå placerae jag mig rätt hyggligt i Hultsfred backyard ultra.

Det kändes redan efter något varv att detta inte var min dag. Varven, som mäter 6,7 km, och måste klaras inom en timma, gick visserligen oerhört jämnt. Jag gick inte en meter och kom in till depån med tio minuters marginal. Men när jag gick ut på mitt nionde varv och det mörknat var det kört. Pannlampan hade jag glömt kvar i depån och i mörkret sprang jag vilse. Arrangörn ordnade snabbt fram en pannlampa och jag kunde gå ut på ett tionde varv.

Det var då latmasken började krypa.

-Hur många män är före mig? frågade jag när jag kom in till varvning och marginalen krympt till futtiga fyra minuter.

-Fyra är före dig.

Då kastde jag in handduken. Kanske hade jag klarat ett elfte varv men troligen inte plockat någon placering.

Ett misstag som jag däremot inte gjorde var att efter loppet sätt mig på en stol och vila. Det gjorde jag för två år sedan och svimmade. Det fick arrangören att ringa efter ambulans. Nu var de dock inte så farligt, troligen hade jag drabbats av blodsockerfall och piggnade snabbt till. Den gången gjorde jag 14 varv.

HÄR resultatlistan.

Tävlingsåret är snart slut för min del men Bore Cup, som drar igång i december, ska jag nog vara med i. Och det lär också bli ett och annat park run.

Keep on running!

Nöjd med 26.28 på den lättsprugna parkrunbanan runt Växjösjön.

År 2017 sprang jag mitt första parkrunlopp. Idag sprang jag mitt 100:e men defintivt inte mitt sista.

Jubileumsloppet skedde i ett dimmigt Växjö. Här har jag sprungit tre gånger tidigare och banan tillhör de snabbaste i Sverige. Tog inte bara med mig löparskorna till Växjö utan också lingonplockaren fast på bärfronten blev resultatet magert.

Parkrun firade idag 20-årsjubileum internationellt och i England är dessa 5 km gratislopp nästan en folkrörelse. Men i Sverige ordnas loppen bara på tolv ställen och de är märkligt nog ganska okända, även i löparkretsar. Jag är heltänd och gillar den här blandningen av tävling och ett hårdare träningspass.

Jag kämpar för att gå under 25 minuter men målet är nog orealistiskt. Så jag var därför nöjd mina 26.28 som innebar plats 12 bland 33 tävlande, åldersomräknat 3:a.

Keep on running!