Har du någosnin sprungit i tunn luft? Det är precis vad jag just håller på med. Eller rättare sagt promenerar för det är omöjligt att springa när syret tryter. Jag närmar mig Togwotee Pass på 9 658 feet, den högsta nivå jag någonsin sprungit på.

Först förstod jag inte vart krafterna tagit vägen. Orkade inte ens springa i de få nerförsbackarna och mjölksyran kom direkt i musklerna. Men efter att ha stannat till vid en restaurang här uppe i bergen och pratat med personalen förstod jag att mina svårigheter enbart berodde på luften.

Eftersom det är så besvärliga förhållanden blir dagen den hittills kortaste, högst 3 mil. Övernattning på någon enkel campingplats väntar där det tyvärr inte finns dusch. Myggor lär det däremot vara gott om men nu är jag lite bättre rustad eftersom ett myggnät att ha över ansiktet är inköpt.

Keep on running!

Vad bra att ni kommenterar och frågar om min löpning. För mig betyder det mycket, det håller humöret uppe så fortsätt  med inläggen! Förhoppningvis kan skriverierna också inspirera en och annnan. Här svaren på era senaste frågor:

1. Larry undrar om hur man klarar ett löp av det här slaget rent psykiskt och om inte raksträckorna gör en nipprig?

Svar: Jovisst, ibland kan det kännas tungt rent mentalt. Men så länge du kan sätta den ena foten framför den andra finns det alltid hopp. Jag brukar tänka på hur nöjd jag alltid blir när jag nått dagens etappmål, det muntrar upp under själva löpningen. Raksträckorna tillhör inte favoriterna men är inte oövervinniliga. Den här bloggen är också ett stöd rent mentalt. Och jag försöker prata med så många människor jag möter som möjligt, annars skulle man nog bli tokig. Ringer ibland  hem (med Skype, billigt och bra) och har flitig mejlkontakt med min familj.

2. Ulf undrar vad jag äter för att orka springa så här långt och hur ofta jag äter.

Svar: Börjar dagen med en rejäl frukost (stekta ägg, bacon, stort glas mjölk och amerikanska pannkakor med mycket sirap- mums!). Sedan har jag med på joggingvagnen bröd, skivad ost, frukt, en 11-liters dunk med vatten och lite energikakor. Knepet är att äta mycket och ofta och dricka hela tiden. Så fort jag ser ett matställe eller en affär stannar jag till, alltid kan man få i sig något där. Under den här turen äter jag mera än normalt När jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans tappade jag inte ett enda kilo i vikt, hoppas också nu kunna hålla matchvikten.

3. Linda undrar om jag haft problem med knäna och i vilket skomärke jag springer i.

Svar: Jag är nästan aldrig skadad och knäna har jag aldrig haft problem med. Springa på asfalt tror jag inte är några problem alls, däremot bör man akta sig för för mjukt underlag, som t ex sågspån som kan fresta på hälsenor. Jag har sprungit i Brooks i 25 år (10 000 mil) och nästan uteslutande i deras billigaste modeller. När jag är i USA köper jag lite dyrare modeller efetrsom de ändå är så billiga här. Det här löpet gör jag helt osponsrat, jag har inte ens försökt att få t ex Brooks som sponsor.

4. Thomas N undrar hur länge jag legat på en träningsnivå på 12-15 mil i veckan och 3 träningspass per dag.

Svar: Jag har sprungit i drygt 25 år, legat runt 6-8 mil i veckan men trappat upp träningen de senaste 5 åren, såväl i mängd som antalet träningspass. De senaste tre åren har jag i pricip aldrig åkt tunnelbana till jobbet utan sprungit alla dagar och ofta sprungit hem på lunchen och ätit. Att jag inte tränat jättehårt under alla dessa 25 år är troligen förklaringen till att skadorna uteblivit.

5. Peter M undrar vad siom skiljer detta USA-löp  (100 dagar, 520 mil) från löpningen 2005 mellan Chicago och New Orleans (32 dagar, 160 mil).

Svar: Den största skillnaden är nog att jag denna gång har en babyjogger- en klar fördel eftersom du kan ta med dig i princip allt. Jag är alltså inte lika beroende av att hitta matställen och få tag i dricka, dessutom har jag bättre koll på avstånden eftersom jag har en cykeldator på kärran. Kontakterna med allmänheten blir något färre eftersom jag inte behöver fylla på vatten i flaskor hela tiden. Terrängen är denna gång mycket tuffare- mycket berg, tidigare var det enbart  platt. Denna gång är det också varmt men inte alls så hög luftfuktighet. Så totalt sett är det nu egentligen lättare, trots att sträckan är tre gånger längre.  En annan skillnad är att jag nu springer mera i glesbygd och det är ont om motell, en nackdel. Sedan tror jag att den mentala påfrestningen nu blir större.

6. Inkan frågar om jag har problem med att förstå språket i olika hålor?

Svar: Ja, absolut. I Oregon var jag inne på ett matställe där fem original satt och språkade runt en bardisk. Förstod egentligen inte ett ord av vad dom sa. Jag är inte särskilt bra på engelska men jag förstår det mesta och alla förstår mig. Kanske har man friskast upp sin engelska när detta ävetyr är till ända.

7. Annika undrar om jag kommer att ge ut några kartor över min rutt eftersom tanken att cykla den lockar henne.

Svar: Nej. Jag tror inte det är något speciellt med min rutt. Jag följer den som två amerikner sprang 2003. Att cykla över USA är mycket populärt och fullt möjligt för goda motionscyklister (du kör sträckan på kanske en månad). Finns mängder av info på nätet, en sajt är www.crazyguyonabike.com

Amerikaner har oftast inte en aning om avstånd. Frågar du någon i Sverige om hur långt det är till X -och det i verkligheten är 10 kilometer- får du kanske svaret 8 kilometer eller drygt en mil. Alltså ett ganska korrekt svar. Här får man aldrig några vettiga svar. En svensk mil är cirka 6 miles. Amerikanen skulle svara att det är 2-3 miles till X, alltså totalt fel.

Hur kan det vara så? Ja, förmodligen beror det på det utbredda bilåkandet i USA. Går man aldrig mer än några meter, ja här orkar man inte ens stiga ur bilen när lunchen skall intas, då får man heller ingen bra avståndsuppfattning. Ändå frågar jag ofta folk om avstånden men då brukar jag plussa på svaren med 100 till 200 procent. Då blir det någorlunda rätt. Ibland får jag svaret att det tar 10 minuter med bilen. Egentligen är det inte ett så dumt svar, så visst har amerikanen ändå en hum av avstånden. Men för mig som löpare blir det svårt att räkna om deras biltider till kilometrar.

Dagen bjöd på underbar löpning genom nationalparken Grand Teton. Bergmassivet är imponerande med sylvassa och snöklädda toppar. Nere i dalen där jag sprang var det dock behaglig temperatur och inte särskilt backigt. Vägskyltarna varnade för bisonoxar (såg många) och också för björnar (såg inga). Allmänheten uppmans att ha maten i specialgjorda boxar så att björnarna inte känner matdoften.

Befinner mig i utkanten av Yellowstone men jag kommer inte att besöka nationalparken, blir en för stor omväg för mig. Har lyckats hitta en campingplats ute på vischan och fått en primitiv liten stuga, en så kallad cabin. Priserna är även här skyhöga och det skall bli skönt att lämna turistmetropolerna. Nya bergsklättringar väntar i morgon och tyvärr tvingas jag sova utomhus. Får väl hänga upp min mat i trädet så att björnrna inte tar den.

Här kommer tre st nya bilder. /webbmastern

Potatis, potatis, potatis. Potatisfälten är mäktiga i Idaho, potatisdelstaten nummer 1 i USA. Tack vare konstbevattning från Snake River kan ett annars sterilt landskap hållas vid liv. Bilden från indianreservatet Fort Hall  söder om Blackfoot i Idaho.

Björn på väg mot American Falls i Idaho. Hettan på motorvägen är olidlig och landskapet öde och sterilt med milslånga raksträckor.

Många motell har sett sina bättre dagar, i dag är det jättelika husbilar och bussar som gäller för många amerikaner. Bilden från det lilla samhället Hemmet på väg 51 väster om Glenns Ferry i södra Idaho.

Västerbron är jobbig för löparna i Stockholm Marathon. Men vad är Västerbron, Klevaliden i Husqvarna, Mölndals Kråka i Mölndal eller Oringebacken utanför Härnösand mot Teton Pass på gränsen mellan Idaho och Wyoming.? Det var den värsta långbacke jag någonsin varit med om; 8 kilometer upp och 8 kilometer ner och alla 16 kilometrarna med 10 procents lutning, dessutom på 2 570 meters höjd (8 431 feet) så luften var väl ganska tunn, förmodar jag. Vi talar om Klippiga Bergen, Rockey Mountains.

Att det skulle vara omöjligt att springa uppför Teton Pass hade jag förstått. Men att det nästan skulle vara omöjligt att gå uppför denna mördarbacke överraskade. Jag orkade gå 50-100 meter, sedan fick jag stanna och pusta ut. Så där höll jag på nästan hela dagen, kändes det som. Och det var ingen större befrielse att ha nått toppen, att gå i nerförsbacken var också ett långt lidande- fast utsikten var ju fantastisk med lätt snöklädda toppar i fjärran. Till råga på allt var det stekande hett och mängder av bromsar och stickflugor.

Visst, man är en självplågare. Men samtidigt är det så underbart att klara av sådna utmaningar. En annan utmaning var att hitta ett motellrum i Jackson. I denna turistfälla vimlar det av motell men alla var fullbokade på grund av närheten till Yellowstone. Dessutom var rumspriserna svindlande (180 dollar påstods vara normaltaxan). På Super 8 tog man dock emot mig med öppna famnen, trots att det var fullbokat. Redan i entrén utbrast man: You must be a long distance runner, wow! Chefen ordnade fram ett rum, gav kraftig rabatt men dyrt blev det ändå.

Strax utanför motellet blev jag hejdad av en bil.

-Är du Björn Suneson från Sverige? frågade en för mig helt okänd kvinna på klingande svenska.

Det kunde jag naturligtvis inte förneka, trots att jag försöker se så amerikansk ut som möjligt och inte har någon flagga eller skylt på vagnen som skvallrar vad jag håller på med. Det visade sig vara en svensk familj som firade semeste i Jackson. Det blev en trevlig pratstund med paret Eva Trane och Lars Lindberg och barnen Victor och Nicklas. De hade läst om mig på SvD-bloggen och förstod att jag skulle vara i området.

Dagens pass blev kort, 38 kilometer. I morgon bär det av till Moran, en vägkorsning nära Yellowstone där det påstås finnas ett motell, förmodligen fullbokat så det blir nog att slåss mot myggorna ännu en natt.

Keep on running och fråga på, gott folk!

Nu har jag fått vittring på Wyoming. Jag ser den mäktiga bergskedjan Tetons med toppar på 9 700 feet (ca 3 000 meter). Jag pustar ut i den lilla gränsstaden Victor och dagens etappmål är Jackson i Wyoming. Men att komma hit var en pärs; mycket bergsklättring och därmed också mycket gång på serpentinvägarna.

Allt går fortsatt mycket bra, jag känner mig stark, har inga skador, utrustningen fungerar och alla jag möter är så hjälpsamma. Igår kämpade jag hela natten mot myggen eftersom jag tvingades ligga ute. Jag avskyr camping och det är motell som gäller men det går inte alltid att hitta.

Ännu så länge har jag haft sol varenda dag och man skulle väl kunna kalla mig för en brunbjörn. Men igår föll faktiskt det första regnet. När jag sent på kvällen sprang in i Victor råkade jag ut för ett häftigt regn och hagel, den första nederbören dom haft här på två månader. Situationen var något kaotisk eftersom det enda motellet med så kallade cabins var fullbokat. Men chefen på en campingplats här ställde upp och upplät sitt kontor för övernattning. Dom bjöd också på frukost och gjorde allt för att jag skulel trivas. Råkade innan av mistag ramla in i en stor släkträff ute på en gård i ödemarken. Trodde det var ett vandrarhem eller liknande där jag kunde få  något att dricka. Där blev jag också mottagen med öppna famnen och erbjuden att närvara men tackade nej. Däremot blev det en lång och mycket trevlig pratstund med släktöverhuvudet, en 83 årig dam från Idaho Falls.

I övermorgon väntar Yellowstone. Wyoming med sina berg lär säkert bjuda på tuff löpning men också vackra ntaurupplevelser.

Gårdagens etapp: 62 km.

Keep on running!

Jo, nu har jag sett det ena potaitsåkern efter den andra. Att Idaho är potatisstaten nummer ett i USA råder ingen tvekan om, inte minst efter mitt besök i dag på potatismuséet i staden Blackfoot.  En till volymen ofantlig kvinna, icke helt olik en potatis, släppte in mig efter att jag betalat några dollar. Innan ställde jag några frågor till potatiskvinnan men hennes kroppsvolym verkade inte vara i paritet med hjärnvolymen. Nåja,det var ju bara att läsa på skyltarna och titta på alla bilderna. USA:s svar på Jonas Alströmer heter Luther Burbank, som introducerade potatisen 1872, nära 150 år efter Alströmer i Sverige. På detta märkliga museum, inrymt i en gammal järnvägsstation, fanns en bild på Marliyn Monroe draperad i en potaissäck.

Idag 4 juli, USA:s nationaldag, gick mig inte spårlöst förbi. Överallt i utkanterna av städerna har det sålts "fireworks" så det stått härliga till. Ramlade in i firandet när jag närmast utmattad efter drygt sju mils löpning och mycket gång i tryckande värmen sent nådde slutmålet Idaho Falls. Hela stan (50 000 invånare) var på fötterna för att bevittna ett gigantiskt fyrverkri, beskrivet som det största väster om Missisippi. Jan Stenbecks nyårssmällande i Stockholm år 2000 nådde inte riktigt dessa höjder.

Har nu avverkat en fjärdedel av distansen. Eftersom det varit ganska långa dagsetapper den senaste tiden får morgondagens bli kort. Risk för att jag snart går in i internetskugga och inte kommer att höras på ett antal dagar. Tyvärr riskerar jag att behöva sova utomhus eftersom jag snart närmar mig ödsliga  trakter (Yellowstone nationalpark).

Keep on running!

Oj, vad många kommentarer och frågor det kommit de senaste dagarna. Det jag skrev om bordsbön, mina möten med vanliga amerikaner och att folk ber för mig engagerade.  Fortsätt att  fråga på! Här svar på era senaste frågor.

1.  Al Hutchings undrar om jag funderar på att göra en liknande löptur i Kanda?

Svar: Nej, det är tveksamt. Tror att det är för mycket skog och ödsliga trakter i Kanda, ungefär som i Norrland. Förra sommaren sprang jag på småvägar mellan Stockholm och Kramfors men det var lite för ödsligt. Någon ny löpning är inte planerad men det vore kanske trevligt att springa Stockholm-Rom.

2. Putchi frågar om jag kan springa omedelbart efter att jag ätit.

Svar: Ja, det är pang på direkt. Har inga som helst problem med att springa "fulltankad". Jag kan till och med klämma i mig 2 liter Pepsi och springa direkt.

3. Liselott undrar hur det känns i kroppen när jag ännu inte haft en enda vilodag och  hon frågar också om hur jag lyckas hålla motivationen uppe, dag efter dag.

Svar: Så länge jag känner mig fräsch tar jag inga vilodagar. Skulle jag ändå göra det är risken stor att jag blir sämre. Kroppen återhämtar sig fantastiskt bra- när jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans tog jag heller ingen vilodag. Men känner jag mig sliten, irriterad eller rent av är skadad, ja då är det självklart att jag vilar. Motivationen har hittills varit stark; det är så underbart att springa, att få känna sig fri som fågeln, leva ett både luffar- och lyxliv, träffa underbara människor och kanske, kanske, klara av målet stt springa tvärs över detta ofantligt stora land. Och sedan ger det mig en kick att en 59-årig gubbe kan göra det här. Men hade jag inte haft familjens stöd, ja då hade det inte gått.

4. Allan undrar hur jag klarar värmen och om jag har några "tricks" med kläder.

Svar: Jag har visserligen haft sol alla dagar men det har ändå inte varit mer än ca 35 grader men då först framåt 15-16-tiden. I sådan värme är det mycket svårt att springa så då blir det en hel del gång. Annars försöker jag komma iväg så tidigt som möjligt på morgonen. Jag springer i löparkeps (gör det aldrig i Sverige), t-tröja eller löparlinne. T-tröja (sådan där som "andas") är egentligen bättre än linnet eftersom svetten verkar försvinna snabbare. Någon gång har jag hällt vatten på armarna- fantastiskt vilken kyleffekt det får när vattnet dunstar! Och en gång ställde jag mig i en vattenspridare på ett fält. Viktigt  dock att försöka hålla löparbyxorna torra, det är annars lätt att få skavsår på insidan av låren.

5. Ulf är också inne på temat värme och undrar varför jag valde att springa under sommaren.

Svar: Bäst hade varit att starta i början av april men det gick inte av rent praktiska skäl. Visst, värmen kan suga musten ur en men samtidigt är det ändå skönt när det är varmt ute. Däremot ogillar jag att tävla i värme- då gör jag aldrig några bra lopp.

6. Maria undrar vilken sida av motorbvägen jag springer.

Svar: Jag springer alltiid så att jag möter trafiken, alltså på den vänstra sidan. Trafiken har hittills inte varit något större problem., Och nästan överallt har det funnits en vägren och jag håller mig så långt till vänster som möjligt.

7. Martin undrar hur jag orkar läsa alla "konstiga kommentarer" i bloggen.

Svar: Jag tycker ni har varit jättebussiga och gett mig ett väldigt fint stöd. Skulle det vara något konstigt inlägg är det ingen idé att hetsa upp sig- som till exempel den person som ondgjorde sig över att jag skrivit skonra när det skulle vara skorna. Personen var så upprörd över den slappa korrekturläsningen att han övervägde att säga upp prenumerationen på tidningen. Han skulle bara veta under vilka primitiva förhållanden denna blogg upprätthålls.