Klarblå himmel och någon minusgrad på årets mörkaste dag. I termosen fanns en liter varm blåbärssoppa och det blev tre tankningar under mina 15 varv runt Karolinska Institutet.

Vad är det som händer? Hemska tanke, är jag marathonlöpare på väg att bli en ultralöpare? Nej, det får bara inte ske!

I 28 år har jag tävlat på marathondistansen, aldrig längre. Det har blivit 1-2 lopp om året och jag har inte missat ett enda år. Däremellan har det blivit nästan lika många halvmaror. Egentligen är jag bättre på halvmarorna men det har jag aldrig riktigtigt velat erkänna. Det är marorna som räknas.

Nu märker jag att jag sakta är på väg att glida över till de längre distanserna. Att tappa 1 minut varje år på Göteborgsvarvet är inte så kul- snart har jag problem att gå under 1.30. Och på milloppen har jag gubbarna flåsande bak i nacken och några är om mig redan. På maran kan jag forfarande hålla dem stången men det är en tidsfråga även där. Måste jag då upp på ultradistanserna, alltså längre än 42 kilometer, för att springa in bland de bästa veteranerna? Ja, kanske men ännu har jag inte ställt upp i något ultralopp.

Jag har länge betraktat ultralöparna som några "kufar". Gubbar och gummor som "bara" kan springa långt men inte särskilt snabbt. Och är dom riktigt vettiga, kuta runt och tävla timmavis på rundbanor som inte är längre än några hundra meter?

Visst har jag fått en försmak av ultralöpningen när jag kutat i USA. Men det har ändå inte handlat om tävling eller att springa sig dödstrött, snarare om en känsla av frihet, att själv få bestämma allt utan att ha någon yttre press. Men vem vet, om något år står jag säkert på startlinjen till ett ultralopp.

Idag årets mörkaste dag var det lite av ultralöpning. På cykelbanor och trottoararer på en tämlingen kuperad bana sprang jag 15 varv runt Karolinska Institutet. Jag startade som ultralöparna gör i ett lustempo för att spara krafterna men efetrsom jag är ovan vid att springa riktigt långsamt kändes det bara jobbigt. Det gick mycket lättare när jag gick upp i ett mera normalt tempo. Nu blev inte distansen längre än ca 28 kilometer och ska jag springa ett 6-timmars, ja då lär det inte hålla att springa 5-minuterstempo. Idag hade jag ställt en termos med varm blåbärssoppa vid varvningen- nu fick jag ny energi efter var 9:e kilometer- toppen!

Aprpropå ultralöpning. Den 28 december förenar jag mig med ett 40-tal andra tokstollar som ska ut och springa en runda på cirka 6 mil. Vi startar från Slussen klockan 8.30. Du som läser detta och blir sugen- häng med! Mera info om detta årets sista långpass kan du läsa på:

http://www.teamfakta.se

Denna vecka 102 km

Keep on running!

Tungt, tungt. Dagens 24-kilomtersrunda gick inte på lätta ben. Bilden tagen utanför Norra Begravningsplatsen i Solna.

Det händer att även jag gruvar mig för att sticka ut på en löprunda. Idag hade jag lika gärna kunnat stanna hemma.

I nio av tio fall är det aldrig någon tvekan om jag ska springa eller inte. Ibland spritter det i benen och jag måste bara ut. Vid sådana tillfällen blir det mycket angenäma löpningar. För det mesta är det dock ren rutinlöpning, även den är rolig, och då handlar det i regel om att springa till och från jobbet och hem på lunch- det är på dessa löpningar jag får ihop merparten av milen.

Sedan har vi de lite tristare "pliktlöpningarna". Jag känner att jag "borde" ut men har egentligen ingen lust. Samvetet gnager, jag har varit slö i veckan och ska nu försöka ta igen förlorade mil. Skamgränsen brukar jag numera sätta vid 10 mil i veckan.

Bara man kommit ut brukar pliktlöpningarna också gå bra. Men i dag var det inte allt för kul på min 24-kilometersrunda i gråväder upp till Kista och Helenelund. Jag var trött från början och borde egentligen  ha vänt hem men bet ihop. Visst genomförde jag passet även om jag tvingades gå i några backar mot slutet.

Hur bestämmer du vart du skall springa? Det är egentligen rätt fascinerande hur varierade löprundorna ändå blir för de flesta. Själv bestämmer jag ofta kvällan innan vart jag skall springa och sedan är det nästan omöjligt att ändra beslutet. Det handlar mest om jag skall springa långt eller kort, inte typ av träning- om det ska vara snabbdistans, intervaller etc.  Så seriös är jag inte, jag följer nästan aldrig några träningsprogram.

Vid enstaka tillfällen blir det något som jag kallar "spontanlöpning". Då bryte jag de invanda löpslingorna, plötsliga infall gör att jag springer höger i stället för vänster i korsningen, springer några varv runt kvarteret, dansar runt ett träd, springer rakt ut i terrängen, springer in i ett parkeringsgarage och kör några varv-  kort sagt uppför mig egendomligt. Det här inte Gösse Holmers fartlek  utan skulle kanske mera kunna rubriceras som Björn Sunesons distanslek.

Träning denna vecka: 123 kilometer.

Keep on running!

De första åren skrevs alla löprundor in i anteckningsböcker. Sedan blev det datorn och excelark som fylldes.

Varenda joggingtur är uppskriven. 27 års löpande och drygt 11 000 mil, motsvarande nära två varv runt jorden, finns dokumenterade i mina löpardagböcker.

I ett brunt skrivhäfte från Göteborgs kommunala skolor skrev jag in min första löparrunda. Det skedde den 25 oktober 1981. I boken läser jag "7.54, 2 varv". Inget mera men jag minns den där rundan på en udde vid Brunnsviken som om det vore igår.

Jag hade innan varit på Pub vid Hötorget och i en fyndlåda köpt ett par pistagefärgade Kahru löparskor. På kvällen smög jag ut från porten hemmavid och kollade att ingen såg mig. Jag kände mig löjlig trots att joggare började bli allt vanligare på gatorna.

Uppenbarligen fick jag mersmak. Dagen efter blev det tre varv runt udden, platsen tyckte jag var bra eftersom den låg lite avsides så ingen såg vad jag höll på med. Löpandet fortskred och jag blev allt djärvare och vågade nu  visa mig i dagsljus. Tio månader senare sprang jag min första mara (Höga Kusten) och nästan exakt ett år efter debuten min andra (Umeå) och var då nere på 3.08.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att allt detta antecknande är guld värt i dag. Vilken skatt jag har att ösa ur!  Det är inte bara glädjen och alla vedermödor som är dokumenterade, joggingdagböckerna har också fungerat som vanliga dagböcker.

Om du inte själv börjat föra bok över din löpning tycker jag du skall starta snarast. Hur du bokför spelar mindre roll, datatekniken ger oanande möjligheter och mina excelark framstår säkert idag som en rätt mossig metod. Just att gå tillbaka och kolla sin träning är inte bara roligt, den seriöse kan utläsa enormt mycket.

Keep on running!

Intervallträning på ett  ödsligt Kristinebergs IP.

Ett lite desperat försök att få upp farten inför Bore Cup har inletts. Nu är det intervaller och snabbdistans som gäller.

Jag gillar inte den här sortens träning. Men skall du bli snabb måste du också ibland springa fort på träning. Efter gårdagens "misslyckade"  provlöp i Hemlingby begav jag mig därför  idag till Kristinebergs IP för att springa 1-kilometersintervaller, minst 5 och max 10.

Jag hade inte mer än sprungit några hundra meter förrän jag insåg att jag inte ens skulle klara att springa en enda 1-kilomtersintervall. Nytt försök att springa 400-metersintrevaller. Men jag klarade inte ens att springa 400 meter utan att bli utpumpad. Det fick därför bli 200-metersintervaller, något jag aldrig prövat tidigare.

Ser alltså inte allt för ljust ut inför lördagens tävling. Men under har skett förr.

114 km den här veckan.

Keep on running!

Provspringning av banan i Hemlingby. Om en vecka är det allvar.

Brukar du också bli nervös inför tävlingar? Trots rutin har mina tävlingsnerver snarare blivit sämre med åren.

Nästa lördag startar Bore Cup med fyra deltävlingar och första går i Gävle. Ifjol vann jag alla fyra, det lär jag inte göra i år.

Kondisen finns men inte snabbheten. Om jag inte visste det innan fick jag detta bekräftat i dag då jag och löparkompisen Erik Lundqvist från arrangörsklubben Hemlingby Löparklubb provsprang de två varven på en nästan helt isfri bana. Jag avslöjar inte tiden här men de cirka 10 kilometrarna gick 5-6 minuter för långsamt.

Inser själv de smått galna i att provspringa en tävlingsbana. Det har jag aldrig gjort tidigare men jag är så osäker på formen. Mindre tokigt blev det ju inte av att jag fick ta hyrbil de 18 milen upp till Gävle. Med en vecka kvar är det  inte så mycket att göra, det blir nu en hel del vila eftersom jag känner mig aningen sliten men något intervallpass skall ändå hinnas med. Så det är för tidigt för gubbsen i 60-årsklassen att pusta ut!

Keep on running!

Ultralöparen Dean Karnazes i full karriär- ett löparfenomen eller mest ett massmedeialt dito?

I senaste numret av svenska Runners World jämför Sveriges mest kände ultralöpare, Rune Larsson, mig med en av världens mest omskrivna långlöpare, amerikanen Dean Karnazes. Smickrande, som att bli jämförd med Strindberg!

Du har kanske hört talas om evighetsmaskinen Karnazes- mannen som i ett sträck sprungit 50 maror på 50 dar i 50 delstater i USA och vunnit extremloppet Badwater? I tv-soffor och tidningar har han fått enorm uppmärksamhet. Att han kan tala för sig råder ingen tvekan om. Men är han det fenomen som han låter påskina (han har dock aldrig sagt att han är bäst i världen)?

Karnazes har naturligtvis massor av sponsorer och full uppbackning längs vägarna.

Så här skriver Rune i RW:

"Samtidigt som Karnazes genomförde sitt löparäventyr sprang svensken Björn Suneson tvärsöver amerika. Han tillryggalade i genomsnitt 53 kilometer om dagen i 95 dagar och tog aldrig en vilodag. Han hade ingen support alls och transporterade sin utrustning i en kärra som han sköt framför sig. Karnazes avslutade sina 50 maratondagar med New York City Marathon. Därefter skulle han springa hem till San Fransciso. Han orkade nästan halvvägs över kontinenten innan han gav upp".

Kul och smickrande att bli jämförd med en sådan storhet. Likheterna- och olikheterna- är dock mycket större mellan Dean och Rune. Jag vet ingen som håller en så låg profil som just Rune Larsson. Under sitt coast to coast (82 dagar) nobbade han till exempel samtliga tidningsintervjuer. Han tog in på de billigaste och enklaste motellen, ju enklare desto bättre är hans filosofi.

Vad Rune inte nämner i sin krönika är en "journalistisk skandal" kring Karnazes och amerikanska Runners World. Tidningen hade gjort er reportage om amerikanskan Pam Reed, som slagit Karnazes i bland annat Badwater. Eftersom Karnazes har The NorthFace som huvudsponsor skulle en publicering av artikeln hota såväl hans som The NorthFaces image. Med risk för att förlora The NorthFace som annonsör valde tidningen att inte publicera reportaget. Svagt!

Keep on running!

Där satt den! Jag har anlänt till Vaxholm och det har precis börjat mörkna. Busschauffören var mycket imponetrd när han fick höra att jag sprungit hela vägen från stan. Gud vad gott läsken och  bananen smakade på vägen hem!

När jag springer långt väljer jag helst medvind. Idag bar det av till Vaxholm och jag känner nu att formen är på gång. Härligt!

Med två Festis och två clementiner i ryggan stack jag idag iväg på ett riktigt långskubb; upp till Vaxholm, totalt 39 kilometer. Eftersom det var såpass varmt, ca 8-9 grader, lämnade jag vindoveralljackan och mössan hemma, ett klokt val visade det sig.

Det blev varmt i medvinden. Att jag valde Vaxholm var just för medvindens skull. Varför slita ut sig i ondödan i motvind, bättre då att plussa på med några kilometrar. Personligen tycker jag det känns bättre att på de riktigt långa distanserna springa en enkelsträcka och inte en runda. Det tar visserligen lite längre tid med buss eller pendel hem men konstigt nog upplevs distansen som längre när det inte är en runda.

På tal om rundor.Det är lätt att bli fast i sina vanliga slingor och för att hitta nya har jag ett knep jag tycker du skall pröva. Säg att du skall springa 15 kilometer. Ta då fram en karta och klipp till en bit snöre som motsvarar denna distans. Fäst sedan bägge snörändarna, exempelvis vid den punkt på kartan där du bor. Sedan kan du dra i snöret och forma det i en mängd variationer. Du kommer att bli förvånad över hur många nya rundor du kan skapa på det här sättet!

Totalt 154 kilometer denna vecka.

Keep on running!

Stockholm-Oslo (Gardermoen) är cirka 55 mil och det blir tio övernattningar. (Klicka för större bild)

Gråväder vid Tranebergsbron. Sådana dagar är det skönt att tänka på kommande äventyr.

När det är mörkt och trist ute vill jag tänka på något roligt. Som till exempel att springa till Oslo nästa sommar.

Det blir nog inget USA-löpande till sommaren, har tyvärr inte tiden. Däremot har jag preliminärt bestämt att kuta med vagn från Stockholm till Oslo, en sträcka på cirka 55 mil på tio dagar. Det fina i kråksången är att jag förmodligen inte behöver ligga ute en enda natt. Städerna ligger med 5-6 mils lucka. Perfekt!

Närmast laddar jag upp inför Bore Cup som drar igång i början av december. Kondisen är bra men jag är fortfarande för långsam. Därför har jag börjat med en del snabbare pass  och terränglöpning. Men ren intervallträning och backpass, som jag egentligen skulle behöva, orkar jag psykiskt inte med. Sådana övningar är för tråkiga!

Fick denna vecka ihop 141 km och en hel del kvalitetsträning. Bra!

Keep on running!