En medalj jag fått kämpa för. Idag kom med posten tredjepriset från Stockholm Halvmarathon. Hade jag inte protesterat mot en nummerlappsfuskare, ja då hade det blivit en fjärdeplats.

-Pappa, jag har anmält mig till Stockholm Marathon. Tänker du också springa? undrade sonen och gav mig dåligt samvete.

Först hade jag inte tänkt springa Stockholm Marahton. Men när näst äldste sonen Erik ska debutera på sträckan, ja då var jag tvungen att anmäla mig. Fullföljer jag blir det mitt tolfte Sthlm M. Jag har blandade känslor inför loppet; kanske lite för jippobetonat men samtidigt en folkfest och de bästa veteranerna är alltid där.Så nog är tävlingen seriös.

Nu återstår att se om årets prestationer räcker för att placera mig i röd startgrupp, gruppen som startar strax bakom eliten. Jag har fått stå här några gånger och det är alltid smickrande. Jag tycker ledningen för Sthlm M gör rätt när man låter de bästa veteranlöparna stå långt fram trots att många yngre där bak är snabbare. Så är det inte på Göteborgs Varvet. Där håller man strikt på tiderna, oavsett ålder. Synd, eftersom hårdsatsande veteraner i 50-70-årsåldern då hamnar långt bak trots att dom är jättebra. På en halvmara, i synnerhet Varvet, kan startpositionen vara avgörande för sluttiden.

Kolla gärna i högermenyn min vetranstatstik, som är uppdaterad efter marorna i Frankfurt och Mariehamn. Solvikingarnas Göran Sander, 43, gjorde i Frankfurt en kanontid på 2.29. Han ligger nu strax efter Anders Szalkai i M40. I M60, min egen åldersklass, sprang på Åland Åke Palmqvist i helgen in på en delad förstaplats med tiden 3.11.42. Det är på sekunden samma tid som Lulekamraternas Börje Nilsson gjorde i Stockholm men snäppet bättre eftersom Åke är ett år äldre.

Keep on running!

De första åren noterades löpträningen i anteckningsböcker och årsark från Running Center. Första anteckningen är från 25 oktober 1981 då jag joggade 7 minuter och 54 sekunder runt en udde i Brunnsviken. Numera ligger allt i datorn.

Sitter och bläddrar i en oläst Runners World från i våras. Rune Larsson berättar att han sedan 1973 sprungit totalt 22 000 mil, nära 5,5 varv runt jorden. Fantastiskt! Hur många mil har man själv gjort? tänker jag och börjar rota i mina anteckningar.

Ju fler mil desto bättre? Ja, så är det i regel. "Många löpta mil är ett väldigt stort mått på framgång", skriver Rune.

Om du med framgång menar resultat på maraton och halvmaraton stämmer det. På 70-, 80 och även en bit in på 90-talet sprang den vanlige joggaren mycket mera än dagens. Resultaten var också skyhögt bättre. Men även elitlöparna tränade hårdare och nådde bättre resultat. Det har alltså gått utför med långdistanslöpningen.

På årets Stockholm Marathon var det bara 290 män och 17 kvinnor som klarade att springa under 3 timmar (1983 var det långt över tusen män). Oj, tänker du, 3 timmar är ju en jättebra tid och måste kräva enormt mycket träning. Inte alls! Jag vågar påstå att de flesta män under 40 år skulle efter några år med 5-6 mil i veckan klara tretimmarsgränsen. Vi talar alltså inte om enorma träningsmängder. För mig tog det 3,5 år att gå under 3 timmar med 5 mils träning i veckan. På maran i Hudiksvall 1985 gjorde jag 2.57 men redan efter första året var jag nära att klara 3 timmar i Umeå.

Framgång kan även mätas i frånvaro av skador. Utan att ha statistiskt belägg vågar jag också påstå att det aldrig varit så många skadade löpare som idag, trots eller kanske rättare sagt på grund av den ringa träningsinsatsen. Den som bara springer några dagar i veckan och ibland tar i har lättare att råka ut för skador än den som springer oftare och byggt upp en grund att stå på. Att bli hyfsat bra på långdistans är ett långsiktigt bygge, här finns inga snabba lösningar, något som löpartidningarna annars vill få oss att tro. Mycket LSD- long slow distance- och en sakta ökning av milantalet har säkert bidragit till att jag själv nästan aldrig varit skadad under mina snart 30 år som långlöpare.

Hur många mil har det då blivit? Ja, dagsnoteringen ligger på 12 771 mil, drygt tre varv runt jorden. Rune lär jag aldrig komma ikapp men kanske Anders Szalkai, som i samma tidning berättar att han sprungit 16 kilometer i snitt per dag sedan 1983. Det motsvarar nära fyra varv runt jorden. Här känns det dock som jag ligger på omkörning, i mil räknat  är kanske bäst att tillägga. Anders är och förblir den snabbe elitlöparen men en löpare som drabbats av mycket skador. Han blir inte som jag hög på LSD, däremot av att springa fort och träna snabba hårda intervaller etc. Det ger resultat men har sitt pris- skador.

Rune är inte ensam i  "20 000-milsklubben". Flera av gårdagens elitlöpare har sprungit väsentligt längre. Jag tänker bland annat på Turebergslöparen Ulf Johansson, min mentor i numera avsomnade Enskedegruppen. Under större delen av 70- och 80-talet låg Uffe på 700-800 mil om året och 2007 passerade han 25 000 mil. Otroligt!

Allt har dock inte blivit sämre på långdistansfronten. Det mest glädjande är ändå att rekordmånga är ute och joggar, även om det inte blir så många mil. Det borde vara positivt för folkhälsan. Förresten, hur många mil har du själv sprungit i ditt löparliv?

Keep on running!

Min GPS lotsade in mig på de mest underbara småvägar , här någon kilometer norr om Knivsta.

Vägen blev allt mindre och inte en bil mötte jag men en och annan gångare och joggare. "Härligt" utbrast en kvinna när jag meddelade att jag sprang till Uppsala.

Som avtalspensionär har jag hur mycket tid som helst för löpning. Det passade jag på att utnyttja idag och drog iväg med joggingvagnen från Märsta till Uppsala, totalt 35 kilometer på vackra småvägar.

Visst kan man uppleva små löparäventyr även på hemmaplan. Jag har det egentligen oförskämt bra; när min fru arbetar och yngsta barnet går i skolan, kan jag dra iväg precis vart jag vill. Melodin i fortsättningen när det gäller långpass är att ta allmänna kommunikationer, hoppa av någon stans mitt ute i ödemarken, springa med vagnen några mil till en simhall, fika under vägen, ta en bastu och äta lunch vid framkomsten och sedan åka hem. Just att få springa på jungfruliga marker ger mig en kick. Pröva själv!

"Ödemarken" blev i det här fallet pendeln från Karlberg till Märsta. Vad jag kände mig nöjd när jag klev av tåget och hade 35 underbara kilometrar som bara låg och väntade på mig. Inte hade jag velat dra till jobbet som de flesta andra måste göra denna soliga men frostkalla fredagsmorgon. Är det inte konstigt, min arbetsgivare betalar mig 70 procent av lönen under tre år fram till jag fyller 65 år? "Motprestationen" är att jag inte arbetar för tidningen. Världen är galen!

Perfekt med en babyjogger. Jag hade med mig ombyteskläder, badbyxor, två GPS,blåbärssoppa och banan. Packningen var lätt och det var också på lätta ben jag sprang. De 35 kilometrarna gick i maklig takt och tiden blev strax under 4 timmar, inklusive flera kortstopp.

-Finns det något café här i Knivsta? frågade jag en äldre man med rollator.

-Där, sa han och pekade bort mot biblioteket.

Jag svängde in på Thunmans, granne med biblioteket, och styrkte mig med två koppar rykande kaffe och nybredd macka. En massa barnteckningar hängde på väggen och barnen hade avbildat alla godsaker de ätit där inne. Sen pang på rödbetan- snabbt ut igen på friska ben. Och vilken tur att jag hade med mig GPS:en, plötsligt upptäckte jag att jag var på fel väg.

Röda och granna hängde äpplena kvar  i trädet vid vägkanten. Självklart plockade jag av härligheten.

När mina fd arbetskamrater äter fredagsgodis på jobbet sveper jag i mig sista blåbärssoppan. Bilden från avtagsvägen till Linnés Hammarby.

Allt gick så lätt den här dagen. Så när jag nästan var framme i Uppsala tyckte jag det var synd att turen snart var slut. Men att springa mer än 35 kilometer är säkert bara dumt, det sliter onödigt mycket och jag har Finalloppet som väntar nästa vecka i Göteborg och lite senare en mara i Holland.

Jag kände mig inte så träffad av uppmaningen.

De sista kilometrarna in till Uppsala ökade jag tempot och väl inne i centrum gick det undan- många trodde kanske det var en galning som stormade in i stan. I GPS:n hade jag programerat in Centralbadet. 50 kronor kostade bad och bastu, jag frågade inte om eventuell pensionärsrabatt.

-Vad synd att jag hann ta betalt, hade du sagt med en gång att du sprungit från Märsta hade du fått bada gratis, sa kvinnan i kassan.

I omklädningsrummet blev det viss uppståndelse. Bänkgrannen, en pensionerad brandman som släckte storbranden i Centralbadet år 1990, var mäkta imponerad. Och när jag "råkade" komma in på mitt coast to coast- ja då hade jag en liten grupp åhörare runt mig.

Keep on running!

Slår du oss på halvmaran? frågade jag kaxigt i det förra inlägget. Svaret är ja!

Jag var lite mallig för att jag låg på årsbästalistan för såväl maraton som halvmaraton. Men jag hade missat en del lopp och åker nu ut med buller och bång. Halvmaratonresultat på 1.33.42 från Stockholm förslår inte långt i M60 efter att läsare hört av sig och kommit in med nya resultat.

Ska jag också bli petad från maratonlistan? Ja, kanske men där känner jag mig lite säkrare även om New York M återstår, det näst största "svenska" maratonloppet.

Keep on running!

Dagens långpass. Här springer jag 23 km till Saltsjöbaden och passerar Källtorpssjön i Nacka. 

Vilka är de bästa svenska  veteranerna i år på halvmaraton? Svaret får du på min tio i topplista med samtliga ålderklasser upp till 85 år. Göteborgsklubben Solvikingarna sticker ut.

Under många år verkar jag ha varit  ensam om att sammanställa årsbästalistor över svenskar som sprungit maratonlopp i Sverige och utomlands. I år har flera löpare bett mig göra motsvarande listor över halvmaraton. Många som tävlar vill veta hur de ligger till men statistiken över just veteranerna (löpare 35 år elle äldre) är bristfällig. I Norge har man däremot  koll på sina löpare och då också på samtliga distanser.

Det har varit mycket jobb med att ta fram halvmaratonlistan- det anordnas fler halvmaror än maror och ofta är resultatlistorna inte uppdelade i åldersklasser. Men det mest tidskrävande har nog ändå varit att försöka rensa bort alla nummerlappsfuskare, personer som överlåter nummerlappen till en ofta yngre och snabbare löpare och därmed hamnar högt upp i resultatlistorna.

Jag har tidigare berättat om det här "fusket". Själv drabbades jag av det på årets Stockholm Halvmarathon när en 25-åring "vann" 60-årsklassen och petade ner mig till en fjärdeplats. Nu har jag granskat mängder av bilder från från främst Varvet och kunnat rensa bort uppåt 10-talet personer, som annars skulle ha kommit in på årsbästalistan. Just på Varvet tävlas inte i ålderklasser (finns bara två klasser: män och kvinor) men efteråt görs ändå en uppdelning i åldersklasser.

Fusket är vanligast på Varvet. Jag har t ex upptäckt att fyran i D60 inte var en kvinna utan en man! Och det vimlar av fuskare i de manliga klasserna från 50 och ända upp till 85 år. Etta i 85-årsklassen, som bestod av två löpare, verkar vara i 30-årsåldern.

Ofta handlar det säkert om omedvetet fusk- man har inte förstått att om nummerlappen överlämnas till en ung och relativt snabb löpare ställer det till problem när personen kommer högt upp i resultatlistan, i normfallet spelar det dock ingen roll. Min granskning har också visat att dribblandet med nummerlapparna inte är så oskyldigt som det kan verka. I några fall har jag upptäckt att en duktig veteran, som kanske är skadad, lämnat lappen till en som springer in på den tid som veteranen normalt skulle ha gjort. Varför? Jo, på så sätt behåller man sin startplats nästa år och skyltar samtidigt utåt med att man fortfarande hänger med.

Men egentligen är det inte löparna det ska klankas på. Det är skandal att arrangörerna av Sthlm Marathon, Stockholm Halvmarathon och GöteborgsVarvet inte tillåter omregisteringar. Hade detta varit möjligt, ja då hade fusket inte alls varit så utbrett och vi hade haft mer rättvisande resultatlistor. Varför är arrangörerna så ovilliga att ändra sig? Pengar, naturligtvis. Nu kan man plocka in mer folk än det finns plats för, ungefär som på flyget, allt i vetskap om att alla inte kommer men följer reglerna om att nummerlappen inte får överlåtas.

Jag har haft kontakter med GöteborgsVarvet men där är man (ännu) inte beredd att tillåta omregisteringar. Normalt skulle detta annars vara lätt med datateknikens hjälp och man skulle också kunna ta ut en administrationsvgift. Önskemålet borde inte vara orimligt eftersom nummerlappsbyten är möjliga på Lidingöloppet.

Åter till halvmarstatistiken. Solvikingarna är överlägsna, såväl totalt som individuellt. Ger man ettan i varje åldersklass 10 poäng, tvåan nio, trean åtta etc, ja då kammar Solvikingarna hem totalt 77 poäng. FK Studenterna blir tvåa med  40 poäng och trea Örebroklubben IF Start med 26. Hässelby SK kommer först på en femteplats men blir med samma poängberäkning bästa klubb på maraton.

Tyvärr får goda veteranprestationer knappt någon uppmärksamhet i medierna.  Men 43-årige Göran Sanders 1.10.14 och 53-åriga Jaana Jobes 1.26.53, båda Solvikingarna, är mycket bra veteranprestationer på halvmaraton i år när resultaten åldersomräknas (Wava). Allra bäst är dock 66-åriga Bibbi Linds 1.39.06.

I min lista saknas många utländska lopp. Här behöver jag din hjälp-  mejla mig resultat som platsar på listan eller om du hittar fel. Halvmaratonlistan och den nu uppdaterade maratonlistan hittar du i högermenyn under "Statistik".

Keep on running

bjorn.suneson@bredband.net

450 mil återstår och bergsklättringen ska snart börja. Om hur man tänker i sådana situationer avslöjar jag i en vetenskaplig tidsskrift. Bilden från ödemarken mellan Randle och Packwood, Washington, USA.

Det sitter mera i huvudet än i benen. Det är kontentan i en artikel jag skrivi för en vetenskaplig tidsskrift.

Vad driver någon att ensam springa över 500 mil? Den frågan fick jag av Anders Östnäs, redaktör för tidsskriften Idrottsforskaren, som ges ut av SVEBI, Svensk förening för beteende- och samhällsvetenskaplig idrottsforskning vid Lunds Universitet.

Det är just de psykologiska aspekterna jag tar upp i Idrottsforskaren, som precis kommit ut. Lite av mina innersta tankar får du läsa där.

Här länken till artikeln

http://www.suneson.se/artikel/idrottsforskaren_nummer_3_2010.pdf www.suneson.se/artikel/idrottsforskaren_nummer_3_2010.pdf

Keep on running!

Nyduschad och på väg upp mot prisutdelningen där jag inte hade någon medalj att hämta. Men jag var ändå nöjd med min fjärdeplats.

Ska du tävla måste du vara helt utvilad. Att ha sprungit en mara veckan innan är inte bästa förberedelse. Dagens fjärdeplats på VeteranSM i halvmaraton får därför duga.

Redan på det första av de tre varven i Bålsta insåg jag att det inte skulle bli medalj idag. Jag hade rent av tankar på att bryta. Men hur skulle jag efteråt kunan motivera ett så idiotiskt tilltag? När jag efter 5 kilometer såg att den duktige Sture Axén hade brutit var saken klar; jag fortsätter även om Sture tävlar i en åldergrupp över mig.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Krafterna kom lite tillbaka och jag hakade på jämnårige Lars Degerheim. Men visst, jag var lite för trött för att hinna ikapp gubbe nummer 3 i M60. Åke Palmqvist, IK Akele, segrade som vanligt (han har i år vunnit såväl GbgVarvet som Sthlm Halvmarathon) på utmärkta 1.27.27.  Mina 1.34.57 står sig slätt och jag hade drygt en minut till trean Hans Eriksson, Eksjö Södra. Tvåa i M60 blev Magnus Bergh, som 1975 sprang maran på 2.17. Jag var alltså i fint sällskap.

Det kan man också säga om hela arrangemanget. Bålsta IK får högsta betyg, inte minst för den enorma kadern funktionärer.

Länk till resultaten:

http://www.marathon.se/racetimer/?v=%252Fsv%252Frace%252Fshow%252F450%253Flayout%253Dmarathon

Keep on running!

Maratonbanan i Leens, Holland har knappt några backar och går längs åkrar och en kanal. Om det är vindstilla eller om det blåser från rätta hållet, ja då ska det här vara en snabb bana.

Varför springa backiga maror eller halvmaror? Själv har jag blivit alltmer bekväm och anmälde mig idag till en platt och snabb liten bonnamara i Holland.

Det är nog jobbigt att springa en mara så dom få jag springer varje år ska helst vara platta. Stockholm Marathon eller Göteborgs Varvet i all ära, några särskilt snabba banor är det inte. Dessutom är loppen lite väl jippobetonade, hutlöst dyra och kräver  att man anmäler sig orimligt tidigt för att komma med.

Nej, lite mindre lopp är min melodi. Efter Umemaran i förra veckan kände jag att jag kanske har mera att ge. Tiden 3.17 vill jag försöka putsa men då måste det nog vara på en flack bana. Så i veckan har jag sufat runt och varit ytterst nära att anmäla mig till Harrisburg Marathon i Pennsylvania, USA. Att få springa i linne och i kortbyxor vore inte dumt.

Men varför gå över ån efter vatten? Jag valde istället Leens i norra Holland, en stad med 1 800 invånare. Maratonloppet går den 20 november och lockade ifjol 21 deltagare där den snabbaste sprang på 3.04. Sugen att springa Leens, här länken: http://www.marathonleens.nl

Imorgon lördag är det allvar. Då springer jag VeteranSM i halvmaraton. Motståndet på den platta banan i Bålsta är tufft- såväl ettan som tvåan i M60 från Stockholm Halvmarathon ställer upp. Och gamle kämpen Magnus Bergh med ett personbästa på maraton på 2.17 finns också där.

Keep on running!