Det är vackert i Karlbergsparken. Idag blev det drygt en mil på skidor och jag var som vanligt  nästan ensam i spåren.

Skidor, skidor, skidor, gym, promenader och lite simning. Men ingen löpning. Hur ska det här sluta, kommer jag någonsin tillbaka som löpare?

Motvilligt kan jag erkänna att skidåkning har vissa likheter med långdistanslöpning.  Knäskadan gör att jag åker mycket skidor nu och jag kan vara ute i 1-3 timmar. Ibland känns det som om jag var ute och sprang. Jag tappar tid och rum, det blir något meditativt över det hela, ungefär som under ett långt löppass. Och jag blir rejält trött, konstigt nog inte specifikt i armarna trots all stakning.

Jag är verkligen ett blåbär, åker på ovallade skidor och det går väldigt långsamt (8-9 km/tim brukar min gps visa). Det är vad jag förstår ungefär halva hastigheten av vad en duktig skidåkare gör.  Jag behöver dock inte skämmas för det är inte många åkare här i parken, en och annan pensionär och några militärer.

Spåren är förvånsvärt bra. Militären är ute och spårar  med en snöskoter fast just idag var det svåråkt eftersom spåren yrde igen i vinden. Slingan är 2,3 km, lätt kuperad och rätt varierad. Det blir ändå ganska monotont i längden. Nog är löpning roligare och ger en större frihetskänsla, i parken känner jag mig lite instängd.

Men skidåkning är nog ändå bra träning för oss långdistansare. En bekant till mig, Lars Degerheim, tillika en av Sveiges bästa maratonlöpare på veteransidan och jämngammal med mig, åker bara skidor vintertid. När skidsäsongen är över och löpartävlingarna drar igång på vårkanten har han knappt tappat något.

Jag önskar jag kunde säga att den alternativa träningen gör mig bättre. Förmodligen går det framåt men jag har inte vågat testa att springa så jag vet inte hur löpförmågan är. Sjukgymnasten får bestämma när det är dags, vill inte rasera något. Så det lär bli mer skidor, gym och simning framöver. Trist men så är läget just nu.

Keep on running!

Nej, på min blogg har det aldrig förekommit något näthat. Tvärtom, faktiskt. Men det betyder inte att alla håller med om vad jag skriver- och tur är väl det!

Jag har aldrig behövt plocka bort någon "opassande" kommentar från bloggen. Istället förvånas jag över hur "snäll" läsekretsen är.  Kommentarer är alltid kul! Annat var det när jag skrev i SvD, då fick man sina fiskar varma även om ordet näthat är väl starkt. Jag förstod aldrig varför vi hade de där kommentarsmöjligheterna, de tillförde inget till artiklarna utan var mest en lekstuga för missnöjda. Särskilt påtagligt blev det när Näringslivs artiklar via E24 gick i Aftonbladet. Då skedde en vulgarisering. Många kollegor var som strutsen, stoppade huvudet i sanden och läste aldrig kommentarerna, jag läste varenda.

Men här på bloggen är det lugna gatan. Visst, löpning kan tyckas oförargligt. Men i SvD kunde det mest harmlösa ämne röra upp känslorna. Förolämpningarna haglade och ibland var det nödvändigt att väcka moderatorn för att få det värsta bortplockat.

Jag får en del mejl via bloggen, ofta frågor om hur man lägger upp ett löparäventyr typ coast to coast. Särskilt roligt är det med frågor från utlandet. Jag har fungerat som "mentor" för coast to coast löpare och även för flera svenskar som planerat långlöp i Sverige.

Rune Larsson var min mentor och jag vet hur viktigt det är med förebilder. Jag sög i mig vartenda ord Rune skrev och jag frågade och frågade. Rune tröttnade aldrig, svarade på alla nördig frågor. Antagligen förstod han direkt att jag inte bara frågade för frågandets skull utan för att jag verkligen ville veta.

Jag tänker på detta när jag får mejlfrågor, ibland är är det rätt uppenbart att personen inte vill höra mina åsikter utan bara vill få sina egna bekräftade. Jag fick t ex ett brev från en stolt pappa som ville ha tips om hur mycket han kunde löpträna med sin cirka 10-årige son. Själv skulle pappan debutera på maran och skröt om hur bra sonen hängde med på hans träning. Jag bad honom ta det lilla lugna med sonen men det var ett svar som tydligen inte föll honom på läppen. Jag la verkligen ner mycket krut på det där svaret men hörde aldrig av pappan. Inget tack, inte ett ord, inte ens att jag var ute och cyklade och att han hade rätt. Bara tystnad.

De få gånger jag skrivit på diverse löparforum, t ex Funbeat och Jogg, har det tagit hus i helsike. När jag avslöjade nummerlappsfuskare i stora svenska maraton- och halvmaratonlopp blev det hundratals inlägg. Knappt hälften sköt på budbäraren och tyckte jag var en idiot som brydde mig om sådana oväsentligheter.  Att folk bytte nummerlappar med varandra och att fel personer därmed hamnade högt i resultatlistorna i veteranklasserna var inget att bry sig om. I åtminstone ett fall kan man nog tala om "näthat" men på min egen blogg var debatten sansad. Det är nog så; ju större forum desto hätskare.

--

Ännu en löpfri vecka är passerad- trist, men kanske nödvändigt om jag ska bli bra. Idag blev det drygt en mil skidor i Karlbersgparken och tidigare i veckan drygt två mil. Fantastiskt att man kan åka skidor mitt  i en storstad, dessutom på gångavstånd från hemmet. För mig är det rätt långa distanser eftersom jag är en ovan skidåkare. Kommande vecka blir också löpfri och då kommer jag att intensifiera gymträningen.

Keep on running!

Mitt "recept". Sex redskapsövningar och en på matta, det är detta som ska stärka framför allt vänsterbenets muskler så att jag kan börja springa igen.

För första gången har jag fått beröm för att jag inte springer. Sjukgymnasten ordinerade istället diverse övningar på gymmaskiner.

Jag kommer att bli bra och återgå till löpningen. Min sjukgymnast trodde detta och hon verkade övertygad. Det kan dröja en månad, kanske längre, innan jag är ute på vägarna igen. Mitt tillfälliga löpstopp har haft det goda med sig att artrosvärken försvunnit nattetid. Dagtid har jag inte haft några problem.

Idag tränade jag också för första gången på gymmaskiner. Det blev cykel, crosstrainer, rodd, skidstakning, benpress med mera. Riktigt jobbigt. Du som är van vid de här övningarna ler säkert åt mitt lätta program. Roligt? Nej, men jag ska härda ut och fullfölja programmet till 100 procent. Tanken är att gymträna två gånger i veckan hos sjukgymnasten, däremellan träning hemma i lägenheten samt cykling, skidåkning och simning. Någon form av motionsaktivitet ska jag ha minst en gång per dag.

Jag har under många år haft ett haltande steg på vänsterbenet. Men det har  ändå gått bra att springa tusentals mils. Resultatet har dock blivit att högerbenet fått jobba lite mer än vänsterbenet. När jag idag mätte låren var omkretsen på höger ben 54 cm och vänster ben 52.

-Träningen på maskinerna ska göra benen lika muskelösa, trodde sjukgymnasten Sussi Dieng Nylander på Friskis Praktiken.

Keep on running!

Rehab pågår. En av övningarna går ut på att med sträckt underben lyfta en trekilosvikt tio centimeter upp från golvet.

Det har snart gått två veckor sedan jag senast sprang. Jag är trött på rehablivet och längtar ut på vägarna igen.

Nej, jag kryper inte på väggarna för att jag just nu inte springer. Cykling, promenader, skidåkning, diverse rehabövningar inomhus och nu senast vattenlöpning i all ära, det är inte min grej. Visst har tillvaron fördystrats sedan jag drabbats av artros. Och beslutet att göra ett löpuppehåll har inte gjort saken roligare.

Det smärtar när jag ser joggare ute på gatan. Alla andra verkar friska men inte jag. Ska jag någonsin komma tillbaka? tänker jag ibland. Det har gått över fyra månader sedan jag skadade mig i ett maratonlopp i Utah, USA och efteråt fick diagnosen artros. Sedan dess har löpningen i dubbel bemärkelse haltat.

Att läsa om andra som har problem är inte roligt. Jag förstår att ni vill höra positiva nyheter från mig. Men jag är nog inte så nerslagen som det kanske kan låta. Det finns positiva tecken och jag tror att jag har goda möjligheter att kommma tillbaka som löpare. Jag skriver det inte bara för att muntra upp mig och andra. Jag grundar optimismen på följande:

* Det tillfälliga löpstoppet har medfört att värken nattetid har försvunnit och jag har därför slutat att äta smärtstillande. Skönt, jag kan sova normalt och slipper illamåendet!

* Jag är inte lika stel när jag reser mig efter att ha suttit stilla en längre tid.

* Det verkar som om jag har lite lättare att springa normalt på det sjuka benet, det vill säga jag sätter inte lika ofta ner framfoten för att avlasta. Är det månde rehabövningarna som börjar ge resultat?

* Går nu fullständigt obehindrat och känner att löplusten kommit tillbaka.

Styrkt av detta bokade jag en löparresa till Skottland i april. Och planerna att till hösten göra ett längre löp, kanske ett fjärde coast to coast, ligger fast. Men att det skulle ta så här lång tid att bli bra hade jag inte räknat med. Jag har flera gånger trott att jag snart skulle vara helt återställd men där har jag huggit i sten. Glädjande nog har jag inte haft några bakslag, det går ändå sakta framåt.

Jag fortsätter programmet hos sjukgymnasten. I nästa vecka ska hon visa mig diverse övningar man kan göra på ett gym.

Keep on running!

- Din värk på natten beror på att du springer så mycket. Jag tycker därför du ska ta paus ett tag och under tiden stärka musklerna runt knät. Då har du chans att bli bättre än innan skadan.

Det rådet fick jag idag av min sjukgymnast. Suck, jag som tyckte jag kommit igång så bra med löpningen. Under januari har jag sprungit i snitt cirka tio mil i veckan. Distanserna har blivit allt längre: i måndags sprang jag 28 km och igår 19. Jag har inte ont, varken under löpningen eller efteråt. Men som sagt, på natten har jag värk och jag har tvingats ta smärtstillande för att kunna sova. Och löpningen är oren" jag haltar och tassar fram på vänster framfot (jag är hällöpare) men ibland springer jag nästan normalt.

Det verkar ändå som om jag är på rätt väg. Jag fortsätter med det muskelstärkande program jag fått av sjukgymnasten plus en del nya övningar. Dessbättre kan allt ske hemma, jag behöver inte besöka ett gym. Jag är väl en av de få svenskar som inte gått på gym- jag skulle känna mig lite bortkommen där.

Ingen löpning alltså på ett tag, däremot cykling. Promenader skulle heller inte vara särskilt bra. Nu när det är cykel som gäller för att bibehålla konditionen kanske jag kan passa på att nå de mest avlägsna simhallarna i länet, Norrtälje t ex. Frågan är bara hur jag ska få hem cykeln i kollektivtrafiken.

Keep on running!

Vacker vinterdag på norra Djurgården. Jag är på väg mot Lidingö och Bosön.

Vintertid är det suveränt att springa med joggingvagn. Det kan vara hur halt som helst men med vagn är det omöjligt att ramla.

Coast to coast-löpen har gjort mig tll en vagnlöpare. Med kärran känner jag mig alltid trygg. Jag kan ha med mig allt jag behöver på långpassen. Kärran får mig också att dra ner lite på tempot. Och nu på vintern får vagnen hänga med på varenda pass, det känns faktiskt lite  lättare än att springa med dubbade skor.

Sedan får jag nog också erkänna att vagnen är lite av ett camouflage. Mitt haltande löpsteg syns inte så tydligt, i alla fall inte rakt framifrån. Djupsnön är heller inget bekymmer. Vagnen  tar mig fram överallt, de smala specialdäcken skär igenom snön som rakblad.

Idag gick färden ut till Riksidrottsförbundets anläggning på Bosön. Det var inte löparbanan som lockade utan snarare bastun. Något mer olämpligt än dessa doserade banor finns nog inte för ett artrosknä. Men när jag ändå var där blev det några varv på ovalen.

Löpningen går nu någorlunda bra, trots hälta och försvagad kraft i vänster ben. Jag orkar ganska långa distanser, har inte ont och innevarande vecka ser ut att bli den andra tiomilaveckan på raken.

Katt bland hermelinerna. Bosöns löparbanor är inte något för mig. Men jag kan inte klaga på priset, för 30 kronor fick jag tillgång till hela anläggningen.

Alternativ träning. En vecka med elva mils löpning avslutades med lite skidåkning i Karlbergsparken.

Keep on running!

Nyttolöp. Idag sprang jag för att söka ett borttapat lås i snödrivorna i närheten av Bromma flygfält men hur mycket jag än sparkade i snön dök inget lås upp.

Nyttolöp kallar jag löprundor där jag uträttar ett ärende, t ex springer med kärra eller ryggsäck och handlar. Nyttolöp är dock inte nyttiga för alla- två verkställande direktörer i två av Sveriges största banker fick faktiskt sparken efter sådana löp.

Eftersom jag inte har bil uträttas de flesta ärenden på springande fot. Billigt och effektivt. Jag sprang under många år nästan varje dag till och från jobbet och hem på lunch. Ofta tre pass om dagen och vanlig träning behövde jag knappt.

Även i tjänsten sprang jag. Jag vet inte hur många rekognoseringsrundor jag gjort för diverse reportage och nyhetsartiklar i Svenska Dagbladet. Det blir alltid mycket bättre om du har varit på plats och sett hur det ser ut innan du börjar skriva. Det blev också lättare att komma i kontakt med intervjuoffren om du sprang till dem. Löpning förenar och lättar stämningen.

-Kan jag duscha hos er? brukade jag ibland fråga om intervjun skulle göras en bit utanför tullarna.

Jag kan inte minnas att någon sa nej. Och fanns det inte dusch eller om det var opassande att anlända svettig, ja då brukade jag istället springa tillbaka till redaktionen efter intervjun eller presskonferensen. Kläderna hade jag då i ryggsäcken och det var på toaletten jag bytte om. Ibland "tävlade" jag med fotografen om vem av oss som först skulle komma tillbaka till tidningen. Själv blev jag aldrig fast i några bilköer och kunde närmast på minuten säga till mina chefer när jag väntades tillbaka. Ofta brydde dom sig inte vad jag höll på med, dom litade på mig och visste att jag alltid "levererade". Frihet under ansvar, brukar jag kalla det. Så här i efterhand inser jag att jag hade otroligt bra arbetsvillkor.

Bland de lite mer udda tjänstelöpningarna kan nämnas några "polisiära utryckningar". En gällde en  "fin" familj som av kungliga hovstaterna fått hyra ett stort sommarnöje vid Mälaren i närheten av Drottningholms slott. Familjen ägde en stor motorbåt men båten kunde inte angöra den lilla bryggan varför familjen på eget bevåg börjat muddra och gräva ut delar av sjötomten för att torrskodda kunna nå ögonstenen. Länsstyrelsen hade dock fått nys om det egenmäktiga förfarandet och hotade med böter, själv hade jag nosat upp pappren i ett diarium.

-Vad håller du på med?, skrek kvinnan i huset när jag kom injoggandes på den privata tomten.

-Inspekterar ert olgaliga hamnbygge, jag är från Svenska Dagbladet.

Då tog det hus i helsike. Kvinnan gick upp i falsett och kom hotfullt springande mot mig. Bättre fly än illa fäkta- en löpare kan ingen fånga.

Och så var det det där med bankdirektörerna jag indirekt avsatte. Den förste hette Hans Mikaelsson och var vd för dåvarande Götabanken. I ett offentligt arkiv hittade jag papper som visade att han åkt fast för rattfylla och i hemlighet suttit i fängelse under en sommarmånad. Jag gjorde en löprunda till gatan på Östermalm där han stoppades av polisen och också en runda ut på Djurgården där han hade en kvinnlig bekant. Det räckte med ett telefonsamtal till Götabanken- två dagar senare kom banken med ett pressmeddelande där det stod att Mikaelsson avgår av "hälsoskäl". Det blev inte en rad  i tidningen, det var bara jag och en inre krets i banken som kände till vad som verkligen hänt.

Mer buller och bång blev det när jag avslöjade att Sveriges kanske mäktigaste bankdirektör, Jacob Palmstierna i SEB, skattefifflat. Han betalade endast en försumbar hyra för en stor tjänstevilla i Djursholm. Jag hittade pappren på länsrätten i Stockholm och sprang dan därpå ut för att inspektera villan. När artikeln publicerades var skandalen ett faktum. Händelsen fick enorma proportioner; en husransakan gjordes senare på banken och en rättgång inleddes. Palmstierna friades i skattebrottmålet men han tvingades avgå.

Idag är nyttolöpningarna kanske lite mindre dramatiska, ofta sker de till simhallar, affärer eller t ex för att hämta  tågbiljetter på Centralen (jag har dock två gånger sprungit till Arlanda för att skaffa en plastpåse för att slå in joggingvagnen i inför coast to coast).

Dagens löpning var också av nyttokaraktär. Jag misstänkte att jag häromdagen på väg till Tensta simhall tappat ett lås som legat i en ytterficka i ryggsäcken. Jag var nästan säker på var ryggsäcken ramlat av vagnen och sprang därför dit men hittade tyvärr inte låset.

Det blev pendeln hem från Spånga. Eftersom tåget var nära 20 minuter försenat hann jag med att springa 3 km på perrongen. Också nyttolöpning- det var fruktansvärt kallt och jag var nog den ende som slapp frysa.

Keep on running!

Jag bromsade in kärran framför Sophia Hemmet och och överlämnade mig i sjukvårdens tjänst.

Plötsligt har sjukvården blivit  intresserad av mig. Men det är inte en eventuellt sund löparkropp man vill undersöka, snarare tvärtom.

Har man som jag passerat 65 ligger man i riskzonen för en massa allvarliga sjukdomar. Forskarna vill inget hellre än att undersöka en sådan dinosauri.

Den senaset tiden har jag fått inte mindre än tre kallelser från Stockholms läns landsting. Det har gällt undersökning av eventuell tjocktarmscancer, prostatacancer och nu senast en ultraljudsundersökning för tidig upptäckt av bråck på stora kroppspulsådern. Dessbättre har jag klarat alla testerna.

Allt har varit frivilligt och gratis. Det är ju jättebra att vi lite äldre i Stockholm erbjuds de här möjligheterna. Hade jag inte blivit kallad hade jag aldrig låtit testa mig. Och nu när jag vet att jag i alla fall inte har dessa åkommor känns det jättebra.

Dagens undersökning på Sophia Hemmet föregicks av en joggingtur på 15 km i underbart vinterväder. Jag passerade bl a Ulriksdals slott och nationalstadsparken. Som vanligt hade jag med mig min trehjuliga "rollator" och i den låg ombyteskläder.

Innan besöket på Aleris mottagning passade jag också på att ta ett bastubad på gih badet. Jag har återupptagit löpningarna till badhusen i länet och målet är att med fjolårets alla badhusbesök i år kunna bocka av samtliga (kommunala) simhallar. De mest avlägsna återstår dock, bl a Norrtälje simhall och badhuset i Hallstavik men Rimbo har jag klarat.

I Norrtälje bygger man en ny simhall, som ska stå klar vid årsskiftet 2013/2014. Det är långt att springa dit (ca 7 mil) men detta bad måste jag bara besöka. Bilden från Norrtälje kommuns hemsida.

Keep on running!