På väg mot skidspåren i Ågesta och med skidorna under vagnen. "Långt" löp på totalt 10 km. och 21 km i spåren. Bilden från den 31 april.

Fikapaus i solen på bryggan efter 2 mils skidåkning på Översjöns is i Järfälla. Det här är frihet och lycka för mig, nästan som ett långt löppass men bara nästan. Bilden från 29 mars.

Fräknig och muskelösa överarmar. Det är det synliga beviset på det myckna skidåkandet. Men skidåkandet ger också annat.

Jag åker väldigt mycket skidor nu, ute nästan varje dag. Det blir 1-2 mil per gång. För en van skidåkare är det en bagatell men mina två mil motsvarar i ansträngning en halvmara. Det tar tid att få in tekniken och vänja framför allt armmusklerna. Mycket mer än två mil orkar jag inte.

Har förstått att det är si och så med min utrustning. Skidorna har för stort spann, jag trampar inte ner och får inget fäste.Och stavarna är nog för långa. Gubbar och gummor glider om mig som ålar i backarna. Jag vallar och vallar, kan inget om det där, och inte blir glidet bättre. Ändå gillar jag skidåkandet fast ny utrustning måste jag nog skaffa. Jag har nämligen planer . . .

Har upptäckt att skidor och löpning har väldigt mycket gemensamt. Rent mentalt är det ingen större skillnad. En ensamsport, man går in i sin bubbla, håller på länge och ansträngningsgraden är måttlig. Frihetskänslan är också densamma, det är du som bestämmer allt; farten, längden och riktningen även om spåren utgör en viss begränsning.

Något jag också gillar med skidlivet är att jag får komma ut till de mest underbara områden i Stockholmstrakten, områden jag aldrig besökt. Viksjö golfklubb, Lida, Hellasgården, Ågesta, Granåsen, Runby skola, Översjön är några nya bekantskaper. Fantastistiskt att det fortfarande går att åka vid den här tiden på året!

Kvällen innan läser jag alltid på www.skidspar.se och får en vink om i vilket skick spåren är. Jag tar pendeln och bussen och springer sista biten med skidorna under armen eller i kärran. Jag ger mig av på morgonen och kommer hem vid middagstid, heldagsutflykter med andra ord. Älskar pensionärslivet- tänk att äntligen ha tid att kunna göra allt du önskat. Och jag behöver aldrig trängas med några, det är mest pensionärer ute när jag är i farten, samma vid badhusbesöken.

Som du hör är jag frälst på skidor. Och jag tänker hålla på länge, kanske hela april, eventuellt in i maj. När det snart inte längre går att åka i Stockholm drar jag mig längre in i landet och norrut. De allmänna kommunikationerna är ofta så bra att det går att nå snön över dan. Kanske tar jag en vecka i Sälen eller annan lämplig ort för att ge gubbarna och gummorna en match i spåren.

Löpningen känns rätt bra nu, har inte ont, men återställd är jag inte. I distans har jag i år snart åkt mer skidor än sprungit.

Sista biten, från pendeln till skidspåren, springer jag med skidorna i vagnen eller under armen. Bilden från spåren vid Runby skolor i Upplands Väsby den 27 mars.

Keep on running!

Anna-Lena Hällgren (nr 570) leder klungan efter täten. Bilden från årets Bore Cup i Björklinge.

Det  var på  ett hår när Dolores skulle vinna klassen K65 i Barcelona Marathon. Men segern tilldömdes Anna-Lena Hällgren, som avslöjade  att den hårfagra spanjorskan hade polisonger!

Den 17 mars avgjordes Baracelona Marathon och en av många svenskar i loppet var den duktiga maratonveteranen, 69-åriga  Anna-Lena Hällgren från Bälinge IF. Hon blev tvåa i sin klass på tiden 4.15.40, segrade gjorde hemmalöparen Dolores på stortiden 3.21.49.

Anmärkningsvärt bra tid tänkte Anna-Lena och erinrade sig mina fuskavslöjanden här på bloggen. Väl hemma kollade hon bilderna från loppet och upptäckte att Dolores var en man i 40-årsåldern med stiliga polisonger.

- Jag skrev till tävlingsledningen och påpekade misstaget. Nu är Dolores borta och jag är etta. Känns bra . . .

Anna-Lena hade inga förhoppningar om en bra tid eftersom hon efter Bore Cup i februari drabbades av en skada i framlåret och bara kunnat åka skidor och missat viktiga långpass. Men vädret var perfekt, mulet, plus tolv grader och publiken var entusiastisk.

Under de två senaste två åren har hon legat trea på rankinglistan i sin åldersklass och 2010 var hon tvåa. Inplanerade tävlingar i år är Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och Månkarbo maraton.

-Under fyra timmar vore fint, säger hon.

Vad lär man sig av detta? Jo, att inte helt lita på resultatlistorna i de stora tävlingarna. Gör du en bra tid och ligger nära pallplats kan det vara idé att granska bilderna.

- - -

Slutåkt. Idag skottades snön bort från stadion och nu går det inte längre att åka skidor på löparbanorna. Snopen fick jag vända hem med skidorna men passade på att slinka in på gymmet på GHI-badet.

 Men  i Ågesta går det att åka. Bilden togs i måndags då jag åkte drygt 2 mil på golfbanan och på  6 km-spåret i skogen. Perfekta förhållanden. Hit återvänder jag imorgon onsdag och springer då med joggingvagn och skidor från Farsta Strand.

Keep on running!

Hemlingby i Gävle tillhör mina favoriter. På bilderna mina barn Anna och Erik.

Varför är det så svårt att ge beröm? Vi vet ju alla att människan växer och kan uträtta stordåd då någon ger oss ett upskattande ord.

Senaste besöket hos sjukgymnasten var mycket positivt. Jag översköljdes av beröm för hur jag skött min rehabträning. Och när sjukgymnasten för första gången fick se mig springa på  ett löpband blev hon euforisk.

-Björn, du springer nu i det närmaste perfekt! Du jobbar nästan lika mycket med vänsterbenet som med högerbenet och man ser knappt att du haltar. Och dina lårmuskler har vuxit, berömde hon.

Jo, helt klart går det framåt. Löpbandsträning har visat sig perfekt. På band till skillnad från asfalt springer jag nästan obehindrat. Fotisättningen blir riktig på det "sjuka" vänsterbenet, det vill säga jag sätter i hälen i stället för att trippa på framfoten. Och jag kan om jag vill hålla ett betydligt högre tempo på bandet än utomhus. Dessutom verkar det som om flåset är någorlunda intakt. Jag tror att jag utan problem skulle kunna springa riktigt långt på bandet men det låter jag bli. Försiktigt, försiktigt ökar jag veckodosen och ännu så länge är den skrattretande låg- 17, 18 och 27 km är facit för de senaste tre veckorna och inget löppass har överstigit 5 km. Jag fortsätter med gym och skidåkning och kör nu längre och intensivare pass.

Allt berömmet hos sjukgymnasten gjorde mig vimmelkantig. Jag har varit hög hela helgen och kanske smittade det av sig på andra. Jag tog två av barnen och åkte upp till Gävle och skidparadiset Hemlingby där vi i gnisstrande sol åkte skidor i perfekta spår. Anna 18 år, vårt yngsta barn, har aldrig åkt skidor men med beröm och lite tålamod från pappa uträttade hon stordåd. Jag blev alldeles paff när hon propsade på att få åka ett andra varv på slingan.

Och på morgonen vid frukosten på  hotell Clarion sa jag till en av flickorna i serveringen att det var en av de bästa frukostar jag någonsin ätit, inte ens de bästa Choisemotellen i USA kan slå den. Oj, vad hon sken upp och tackade mig! Det verkade som gästerna inte brukar ger beröm. Och kvinnan i receptionen på Järnvägsmuséet fick också några uppskattande ord för att hon fixade fram en taxi så att vi hann tillbaka till stan och inte missade tåget till Stockholm. Hoppas också att hennes dag blev soligare. Men nog är det väl konstigt att vi i regel har så svårt för att berömma?

Keep on running!

Dopp i Källtorpssjön efter skidåkning och bastu. Kallt? Nej, jag trodde det skulle vara mycket värre.

För nästan exakt ett år sedan frös jag som en hund vid passagen av  Deadmans Pass i Oregon. Som jämförelse kändes dagens vinterbad riktigt behagligt- nu kunde jag dessutom fly in i en varm bastu och inte behöva övernatta på en kall toalett.

Fördelen med rehabträning (förutom att man förhoppningsvis blir bättre) är att att man får pröva något nytt; gym, skidåkning t ex och som idag ett dopp i en isvak i Nackareservatet. Det senare är kanske inte så hälsosamt även om en och annan valross ute på Hellasgården hävdar det.

Konstigt nog har jag aldrig varit härute, bara passerat Hellasgården som löpare. Idag tog jag 401:an från Slussen och provade pudersnön i Nackareservatet. Spåren var inget vidare efter nattens snöande men på serveringen fick jag veta att en skoter skulle spåra på kvällen. Det blev därför bara två varv på elljusspåret, som mäter 2,3 km. Och jag slank också in på ett enkelt gym utan löpband.

Hellasgården.

Vinterbadet var för övrigt mitt livs första. I omklädningsrummet talade jag med en riktig tuffing till pensionär. Han berättade att han till skillnad från de flesta andra gick ut till isvaken utan att ha bastat innan. Respekt!

Keep on running!

Jag kommer att ha korsat ett 40-tal broar innan jag når slutmålet Key West på Floridas sydspets. För detaljer, klicka på kartlänken   http://goo.gl/maps/2MSDb

Jag hoppas kunna genomföra mitt fjärde coast to coast våren 2014. Men innan tänkte jag värma upp med "Lilla USA-touren"- Fort Lauderdale-Key West.

Det här kan bli en rätt spektakulär tripp. Jag tänkte springa de cirka 30 milen med enbart en liten ryggsäck, jag skippar alltså joggingvagnen den här gången. Ungefär halva sträckan "går på vattnet" och smala landsremsor. Mellan Key Largo och Key West finns 42 broar. Den största heter Seven Mile Bridge och är egentligen två broar varav den längsta är cirka 11 km.

Brolöpning på hård betong kan bli tufft för knä och muskler. Tropiskt klimat, hårda vindar och mycket trafik kan också ställa till det. Och det är inte säkert att hela resan blir en enda lång skönhetsupplevelse, jag misstänker att långa sträckor med oändliga vattenytor och träskmark kommer att vara rätt trista.

Men jag kommer att ta det lugnt, dagsetapperna ska ligga runt 4 mil, alltså ca 1,5 mil kortare än under mina coast to coast. Här finns  gott om motell och jag kan glömma allt vad camping och "stevar" heter, luffaren ska bo förstklassigt. Bra är också att ungefär halva havssträckan går på avskild cykelbana (Overseas Heritage Trail) med asfalt och grus, bitvis på gamla järnvägsbroar och järnvägsbankar. En orkan i mitten på 30-talet slog ut järnvägstrafiken.

För mig är områdena helt okända. Så varför detta infall? Jo, det var ett reklammail i förra veckan från Norwegian som väckte intresset. Flygbolaget startar i december direktflyg Stockholm-Fort Lauderdale och lockade med billiga priser. Jag slog till direkt.

Bagaget blir minimalt. Men i ryggsäcken ska jag i alla fall ha plats för en läsplatta eftesom jag tänker blogga varje dag. Första rapporten utlovas den 24 januari.

Keep on running!

Inte en skidåkare ute i spåren på Stockholms stadion. I ena kurvan finns en liten backe, dock så brant att jag tvingades saxa varje gång.

Idag återvände jag till stadion. Det blev 50 varv på löparbanorna och jag var ensam skidåkare under mina 2 timmar och 5 minuter.

50 varv är 2 mil. Men eftersom jag körde ytterspår kan jag kanske plussa på med 2 km, alltså drygt en halvmara. Av tiden att döma förstår du att jag inte är någon bra skidåkare, ändå tyckte jag att glidet var hyfsat. Och jag märkte att jag blivit allt starkare i armarna.

Jag är förvånad att jag kunde vara ensam denna måndagseftermiddag. Visst, folk arbetar men nog borde spåren locka en massa pensionärer. Eller är det för simpelt för Östermalmsborna att ta sig till stadion? Nej jag tror inte det, förklaringen är nog snarare att så få känner till spåren. Kanske blir det ändring på det- på väg till stadion träffade jag en reporter på en av stadsdelstidningarna och hon skulle skriva om saken.

Du tycker kanske att jag snöat in på skidåkning och borde skriva mera om löpning? Ja vem kunde drömma om att jag skulle bli skidåkare. Men jag sysslar också med löpning i liten skala. Efter mina 50 varv tog jag skidorna under armen och knatade upp till GHI-badet och sprang 5 km på löpband. Jag blev glatt överraskad- allt kändes normalt och knät spökade inte längre!

Keep on running!

Perfekta spår! Ett tjockt snölager täcker löparbanorna varför skidåkningen lär kunna pågå länge. Men varför gör inte Stockholm stad reklam för skidåkning inne på Stockholm stadion?

Var åker man skidor i Stockholms innerstad? Jo, på Stockholms stadion. Få Stockholmare verkar känna till detta skidparadis och idag fick jag  ha spåren nästan för mig själv.

Det var drygt åtta månader sedan jag beträdde löparbanorna på Olympastadion. Då var det Stockholm Jubileumsmarathon, nu kom jag tillbaka som skidåkare. På omvägar hade jag hört att det fanns skidspår inne på stadion men dom skulle visst inte vara så mycket att ha.

Det blev 4:ans buss på morgonen från Sankt Eriksplan. Förväntningarna var lågt ställda men när jag trädde in på arenan höll jag på att ramla baklänges- herregud, helt otroliga spår! Ett tjockt snölager täckte löparbanorna och  ovanpå dessa fanns två nydragna spår och en bred remsa för skating. I norra kurvan vid Klocktornet hade man byggt upp en liten backe. Och det fanns en del reservsnö vid sidan av banorna så spåren kan nog bibehållas länge.

Glidet var perfekt, härligt isigt och fast. Stadion badade i sol och mina 25 varv, totalt 10 km, gick blixtsnabbt. Under tiden samlades en massa människor i norra ändan. Det visade sig vara långdistanslöpare från Team Stockholm Marathon som skulle ut på sina respektive rundor. Vi fick alla en underbar dag men kanske fick skidåkarena den finaste. Att åka varv efter varv är inte så montont som det kan låta. Så imorgon måndag återvänder jag till stadion och då ska det bli hårdkörning.

På tisdag utlovas "dåligt" väder med blåst och snö. Bra, då förlängs förhoppnings skidsäsongen här i Stockholm. Du som är intresserad av skidåkning men inte vet var det går att åka bör kolla den här länken med dagliga uppdateringar av spårstatusen:

skidspar.se

 Keep on running!

Krypkörning på serpentivägen upp till toppen på 1 850 meters höjd. De ca 4 km tog 31 minuter, 5 minuter långsammare än för två år sedan då denna bild togs.

Skidåkning, löpning och ett gymbesök samma dag. Tuff träning avslutade mitt besök i Flaine.

Sjukgymnasten blir nog nöjd när jag kommer hem till Sverige. Jag har följt hennes råd med att ta det försiktigt med löpningen och i stället satsa på alternativ träning. Summerar jag mina tre heldagar i franska alperna blir dett ett ganska blygsamt träningsfacit: 39 km längdskidåkning, 9 km löpning och tre gympass med cykel och roddmaskin.

Jag är inte återställd men tycker nog att det ändå går framåt. Fast hemskt vilken tid det tar. Å andra sidan, jag har tiden, är enveten och ger inte upp. Jag är fast besluten att det ska bli ett fjärde coast to coast våren 2014.

Keep on running!