Kommentarer på När solen får lysa på oss alla
Hemlingby i Gävle tillhör mina favoriter. På bilderna mina barn Anna och Erik.
Varför är det så svårt att ge beröm? Vi vet ju alla att människan växer och kan uträtta stordåd då någon ger oss ett upskattande ord.
Senaste besöket hos sjukgymnasten var mycket positivt. Jag översköljdes av beröm för hur jag skött min rehabträning. Och när sjukgymnasten för första gången fick se mig springa på ett löpband blev hon euforisk.
-Björn, du springer nu i det närmaste perfekt! Du jobbar nästan lika mycket med vänsterbenet som med högerbenet och man ser knappt att du haltar. Och dina lårmuskler har vuxit, berömde hon.
Jo, helt klart går det framåt. Löpbandsträning har visat sig perfekt. På band till skillnad från asfalt springer jag nästan obehindrat. Fotisättningen blir riktig på det "sjuka" vänsterbenet, det vill säga jag sätter i hälen i stället för att trippa på framfoten. Och jag kan om jag vill hålla ett betydligt högre tempo på bandet än utomhus. Dessutom verkar det som om flåset är någorlunda intakt. Jag tror att jag utan problem skulle kunna springa riktigt långt på bandet men det låter jag bli. Försiktigt, försiktigt ökar jag veckodosen och ännu så länge är den skrattretande låg- 17, 18 och 27 km är facit för de senaste tre veckorna och inget löppass har överstigit 5 km. Jag fortsätter med gym och skidåkning och kör nu längre och intensivare pass.
Allt berömmet hos sjukgymnasten gjorde mig vimmelkantig. Jag har varit hög hela helgen och kanske smittade det av sig på andra. Jag tog två av barnen och åkte upp till Gävle och skidparadiset Hemlingby där vi i gnisstrande sol åkte skidor i perfekta spår. Anna 18 år, vårt yngsta barn, har aldrig åkt skidor men med beröm och lite tålamod från pappa uträttade hon stordåd. Jag blev alldeles paff när hon propsade på att få åka ett andra varv på slingan.
Och på morgonen vid frukosten på hotell Clarion sa jag till en av flickorna i serveringen att det var en av de bästa frukostar jag någonsin ätit, inte ens de bästa Choisemotellen i USA kan slå den. Oj, vad hon sken upp och tackade mig! Det verkade som gästerna inte brukar ger beröm. Och kvinnan i receptionen på Järnvägsmuséet fick också några uppskattande ord för att hon fixade fram en taxi så att vi hann tillbaka till stan och inte missade tåget till Stockholm. Hoppas också att hennes dag blev soligare. Men nog är det väl konstigt att vi i regel har så svårt för att berömma?
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg