I mål efter 3.34.35 i Barcelona Marathon. Barcelona är en fantastiskt vacker stad men maratonbanen slår inte Stockholm- flera luriga slakmotor och breda, halvtrista avenyer.

Förr var det under 3 timmar som var målet på maran. Nu är det under 3.30, som gäller. Men det målet klarade jag inte idag så dagens Barcelona Marathon blev en liten besvikelse.

Jag slickar såren. Tänk jag som trodde jag kände min kropp bättre. I Barcelona skulle göras stortider. Men snopen tvingas jag nu åka hem med en småttt medioker tid i bagaget- 3.34.35, plats 3 689 totalt och 12:a i M65 eller äldre. Jag är inte bättre än så här.

Det som förvånar är att jag kroknade så på andra halvan där jag tappade hela 18 minuter. Efter 25 km och  fram till 41 km tvingades jag ta cirka tio korta gångpauser och på dessa förlorade jag säkert minst tio minuter. Men pauserna var nödvändiga även om jag inte fick stifta bekantskap med den berömda väggen, den har jag aldrig råkat ut för.

Jag som var så bra tränad, både mängd- och kvalitetsmässigt. Banan var inte den snabbaste men  tiden har nog ändå chans att räcka för tiobästalistan i M65 när året är över. Fast en besvikelse var det. Här krävs revanch!

Plåster på såret är att mina 3.34 är jämförbara med 2.50 för en 40-årig man. Vilken tröst för oss äldre med dessa åldersomräknade (wava) resultat!

Keep on running!

Tage Widén, född 1943 och tävlandes för Örbyhus IF, har sprungit samtliga Bore Cup de senaste 25 åren. Totalt har det blivit 100 tävlingar, inte en enda har har missat men en gång var det nära.

Måste man springa mycket för att bli en bra långdistanslöpare? Ja det måste man! Tage Widén är dock undantaget.

Vilken talang! Som 52-åring sprang Tage Widén Stockholm Marathon på 2.49.29. Eftersom han "bara" blev 205:a reagerade ingen på tiden. Men  prestationen var anmäkningsvärt bra med tanke på att han hade tränat som en medelmåttig motionär.

- Jag tränade då kanske 5 mil i veckan. Men jag höll också igång med vanligt kroppsarbete, berättar han efter att idag ha fullföljt lopp nummer 100 i Bore Cup.

Den senare prestationen är också anmärkningsvärd, kanske inte så mycket för att han sprungit 100 lopp utan för att han inte missat en enda tävling under dessa 25 år. Men en gång var det ytterst nära att det blivit mässfall.

- Jag sågade ved hemma på tomten och råkade en novemberdag såga av tummen. I december drog cupen igång, jag var med och allt gick bra.

Och på den vägen är det. Det har gått bra för honom i cupen, många klassegrar och vandringsrpris i M50. Löparkarriären inleddes dock med skidåkning och då hette träningskompisen  Dan Larsson från Björklinge SOK, fortfarande aktiv i Bore Cup. Tage har bl a stångats i cupen mot storheter som Alf Sjökvist i Björklinge SOK, som vann "allt" men som gick bort härom året. Idag tränar Tage knappt någonting alls men ändå gör han hyggliga tider.

Blir det några fler Bore Cup-tävlingar? Han dröjer med svaret:

- Kanske, men jag åker nog inte ända ner till Vallentuna för att tävla.

Idag när 2013 års upplaga av cupen avslutades i Uppsala hade Tage tilldelats startnummer 100. Normalt brukar han efteranmäla sig men nu fanns han med i startlistan från början. Och det var nära att han skulle sopa hem 70-klassen totalt men en småkrasslig Arne Lekström, Vallentuna FK, lyckades hålla undan med en marginal på sex sekunder.

Tage Widén får ta emot priset för 100 Bore Cup-tävlingar. Bertil Palmqvist, Bälinge IF, har sedan tidigare samma fina utmärkelse.

Själv är jag också nöjd efter avslutad cup. Jag blev idag tvåa och totaltvåa i M60 efter segrande Alex Bonn, Vallentuna FK. Dagens 7,5 km gick på 31.00. Roligast är ändå att artrosen i knät känns som bortblåst!

Här alla resultaten.

Järngänget i M60. Från vänster Roland Jansson, Uppsala LK ( 3:a sammanlagt), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a), Kjell Björk, Hemlingby LK, (4:a), Björn Suneson, Vallentuna FK ( 2:a), Hans Sundgren, Dalregementets IF ( 5:a) och Bengt Isgård, IF Linnea (9:a men med bara två tävlingar inräknade ).

Keep on running!

Jag kommer att springa i sammanlagt tolv delstater varav fyra (de gulmarkerade) är helt nya för mig. Jag startar Kalifornien och går i mål i South Carolina. Här en mer detaljerad rutt.

Den 24 april står jag med fötterna i Stilla Havet i Long Beach utanför Los Angeles i Kalifornien. Den 1 augusti, 98 dagar och 485 mil senare, kastar jag mig i Atlanten i Myrtle Beach, South Carolina.

Mitt fjärde coast to coast får många likheter med de tidigare. Men på en punkt skiljer det- jag kommer för första gången att använda mig av följebil under de mycket ödsliga passagerna i Nevada och Utah. Min bror Jan, som planerat större delen av rutten, kommer att köra följebilen från Las Vegas i Nevada fram till gränsen i Colorado. Här finns sträckor på uppåt 20 mil där det inte ligger några motell och eftersom jag vill slippa camping känns det tryggt att ha någon som hämtar upp mig efter dagens slut, kör mig till närmaste motell och dagen därpå kör ut mig till platsen där jag slutade löpningen. Jag kommer också under några passager före Las Vegas få hjälp av min amerikanska släktning Linda Feldman.

Det mesta av planeringen är klar. Jag känner mig bra mentalt förberedd och är också  vältränad. Några garantier att jag ska lyckas finns naturligtvis inte men jag bedömer ändå chanserna som lika goda som tidigare. Eftersom jag nu är 66 år (första gången var jag 59 ) är jag sämre rent fysiskt men hoppas kunna kompensera detta med större erfarenhet. Distanserna blir aningen kortare,  nu cirka 50 km per dag från tidigare 52-53.

En person i världen har tidigare sprungit fyra gånger över USA. Lyckas jag blir det alltså delat "världsrekord", en kul grej i sammanhanget men inte drivkraften. Nej, det är fortfarande friheten och äventyret (dock ett ofarligt sådant, jag tar inga risker) som lockar. Svårt? Nej, det är bara att sätta en fot framför den andra och upprepa några miljoner gånger . . .

Keep on running!

Nu har jag sprungit drygt 100 mil räknat sedan årsskiftet. Det innebär ett veckosnitt på 11,8 mil, förvånande lite.

Jag hade nog trott att snittet skulle ligga aningen högre. Men några lättveckor drar snabbt ner trots att jag hade en 30-milavecka i Florida. Fast året har alla möjligheter att sluta mycket bra- kanske en bit över 900 mil. Ett lyckat coast to coast skulle bädda för det.

Som du hör är jag väldigt inriktad på mängdträning. Ju fler mil desto bättre resultat på halv- och helmaraton, har varit filsofin. Kvalitetsträning, i synnerhet intervaller, har jag knappt sysslat med. Men i och med artrosen och besök på gym har jag jag börjat springa en del på löpband och då har det blivit just intervaller (korta och snabba). Jag märker att de snabbt ger resultat så nu blir det en mix av mängd och kvalitet. Och för att orka har jag fått dra ner på milantalet.

Om två veckor väntar Barcelona Marathon.  Tävlingsmässigt är jag ringrostig och har rätt diffusa begrepp om vad kroppen nu kan prestera på ett långlopp. Målet i Barcelona är en tid på 3.15-3.30. Närmast väntar dock sista deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km i Uppsala.

Keep on running!

Vad är det här? Jo, gatunätet över Vasastan i Stockholm, min egen stadsdel. Bilden visar vilka gator jag sprang på.

Skräpigt! Det är intrycket efter att idag söndag ha sprungit på "samtliga" gator i Vasastan, en tur på 39 km. Papperskorgar som svämmar över, byggsäckar på mer eller mindre varenda trottoar (olaglig placering), tomma öl och spritflaskor (inga burkar för dom är det pant på), hundbajs, fimpar, papper, plast och alla dessa kaffemuggar i papp. Har det inte blivit mycket värre det senaste året? Jag tror folk skräpar ner mera nu, stan har inte dragit ner på städningen. Det är nog dags att sopa gator och trottoarer två gånger i veckan och inte som idag en gång.

Idén att som en krigare inta varenda gata i stan har jag lånat av ultralöparen Bernt Hedlund. Han har anordnat ett antal gemensamhetslöp där man springer på alla gator i en stadsdel. Senast var det Vasastan och Bernt och några tappra lyckades då få ihop 55 km. Just den siffran snurrade hela tiden i mitt huvud när jag i lugn takt tuffade fram gata upp och gata ner. Hur kunde han få ihop så många kilometrar?

Först hemma förstod jag varför mitt löp bara blev 39 km. Jag hade missat ett par gator och andra hade jag inte sprungit hela längden. Men huvudförklaringen var att jag inte kände till Vasastans riktiga gränser. Jag trodde Sveavägen bildade den östra gränsen men det är ju Birger Jarlsgatan vilket gjorde att jag missade bl a hela Sibirien.

Att lägga upp en rutt så att man inte springer på samma gata flera gånger eller missar gator är inte det lättaste. Bernt kan det där och jag tror också han lyckats lägga in rutterna i sin gps-klocka.

Själv är jag nybliven ägare till en dito, en Tom Tom Runner, som jag är mycket nöjd med. Jag köpte den för 1 200 kr i Florida och jag tror att klockan är den tunnaste som just nu finns på marknaden. Annars är ju den här typen av klockor  feta rackare, som inte rymms under skjortmanchetten. Kul att i efterhand få upp en karta på datorn så att man kan se var man varit. Men kan det verkligen stämma att jag idag brände hela 2 600 kalorier under mina 4 timmar och 31 minuter? Det skulle ju innebära att jag på ett coast to coast skulle behöva äta långt mer än dubbelt mot normalt och det tror jag inte att jag gör.

Om någon undrar vill jag bara påpeka att jag till skillnad från flera andra bloggare inte är sponsrad och har heller aldrig varit sponsrad. 

Keep on running!

30 500 ex +15%    23 300 ex +1%    52 900 ex +5%     11 400 ex +0%

229 500 (gratis) 0% 64 600 ex  -3%  7 400 ex  -4%     11 400 ex  -7%

Upplageraset fortsätter för svensk dagspress. Men tidsskrifter inom jogging och friskvård säljer allt bättre.

Idag kom TS med upplagesiffrorna 2013 för dagspress och tidsskrifter. Som gammal dagstidningsjournalist är det bedrövlig läsning. Praktiskt taget varenda svensk dagstidning backar, totalt 3,7 procent vilket gör 2013 till ett av de sämsta åren någonsin. Och tidningarnas websatsningar har inte hjälpt upp situationen. 

Min egen tidning, Svenska Dagbladet, kämpar för sin överlevnad. Tidningen "backar mest i svensk press", är nu på väg att förblöda och frågan är om papperstidningen finns kvar om något år. Upplageraset 2013 blev 8,8 procent eller drygt 15 000 exemplar och  totalupplagan vardagar ligger nu på 159 000. För fem år sedan var den cirka 200 000. Upplagan är dessutom  "friserad" eftersom här ingår en hög andel rabatterade prenumerationer och friexemplar. Den så kallade betalningsgraden är rekordlåga 78 procent mot cirka 95 procent för de flesta andra dagstidningar. Nu om någonsin är det presstödet Svenskan lever på, men hur länge?

Vi upplever en motionsvåg som aldrig förr och då kunde man lätt tro att det skulle gå jättebra för alla magasin med det temat. Men så är det inte. Upplagan för den här gruppen tidsskrifter ökade ifjol med bara 1 procent. Toppen kan nu vara nådd- allt mer gratisläsning finns på nätet i form av bloggar och annat. Upplagan säger dock inte hela sanningen, hur hälsotidningarna går ekonomiskt har jag inte hunnit granska. Men jag misstänker att det inte är så många svenska rekord där.

Svenska Runners World sticker ut i positiv bemärkelse- upplagan ökade 2013 med cirka 15 procent till 30 500 exemplar och under andra kvartalet med 22 procent till 33 300. Smolket i bägaren är att bara 6 av 10 exemplar är fullbetalda. Konkurrenten Aktiv Träning är visserligen mindre (23 300) och upplagan stod i stort sett stilla men betalningsgraden var 85 procent. Det ger mer klirr i kassan!

Hur övriga tidningar inom hälsa & motion gick ser du under bilderna. Vill du borra ytterligare i statistiken finner du den här .

Lördagslöpning i Nackarservatet. Vi var 15 löpare som sprang på bitvis isiga stigar runt Flaten, en runda på 24 km. Efteråt blev det bastu och lunch på Hellasgården och naturligtvis ett dopp i Källtorpssjön. Löpet leddes av Arne Sköldén (bilden överst th, röd jacka).

Keep on running!

Nöjd Vallentunatrio efter målgång 10 km. Lars Söderberg och Jan Andersson heter klubbkompisarna.

Alla vet att det är dubbelknut som gäller i löpartävlingar. Men inte jag. En käringknut trasslade till det hela.

Idag gick tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup, två varv på en något backig 5km-slinga i Vallentuna. Mitt tillstånd inför start kan beskrivas som nervöst och förvirrat; velade i kädvalet, kände inte för att värma upp och den stora frågan var om jag skulle springa över till Pressbyrån intill och köpa en stärkande kopp kaffe. Kaffet gjorde susen.

Förutsättningarna var annars rätt goda; barmark, jag hade tränat bra, haft  två relativt lätta veckkor efter en 30-milavecka i Florida och nu sprungit en hel del snabba och korta intervaller på band. Äntligen skulle det bli fart på mig! Så var det tänkt men loppet började katastrofalt.

Efter 800 meter gick skosnöret upp på ena skon. Bryta, fortsätta eller stanna och knyta? Jag stannade, krånglade av mig vantarna, knöt omsorgsfullt (nu dubbelknut) och fortsatte med en tokrusning för att hinna i kapp. Det var då jag kände det- var jag inte aningen starkare än vanligt? Ruschen gjorde mig inte särskilt trött och det måste ha varit en effekt av intervallerna. Här skulle inte brytas!

-Heja Björn! Ser jättefint ut! skrek funktionärerna längs banan. Sällan har jag fått sådant stöd. Självförtroendet kom tillbaka.

På andra varvet hann jag ikapp tvåan i min egen klass M60, ettan och klubbkompisen Alex Bonn såg jag som vanligt inte röken av. Jag tog rygg på tvåan och lyckades till min häpnad spurtslå honom med två sekunder. Sluttiden blev 43.14, en minut sämre än för två år sedan och dryga minuten efter Alex. Det får jag ändå vara nöjd med, inte minst med tanke på artrosproblemen.

Vallentunas unga stjärnskott,15-årige William Måhl, spurtslår den 20 år äldre Mattias Ottestig med 1 sekund och gör milen på 38.27.  Foto: Tobias Larsson

Tobas Larsson fotade massvis med löpare. Hans mycket fina bilder hittar du här:

https://picasaweb.google.com/102125830067135445685/BoreCupVallentuna20140215?authuser=0&authkey=Gv1sRgCLXV4ID78Iv1Bg&feat=directlink

Funderade en del efteråt på knuthaveriet. Var det kanske en käringknut och inte en råbandsknop jag knutit? Likförbaskat, jag glömde dubbelknuten. Vad är det då för skillnad på de olika knutarna? Denna video ger svaret:

http://www.youtube.com/watch?v=XCmMvjl03Bs

Sista Bore Cup, 7,5 km,  går den 8 mars i Uppsala. Med dagens andraplats är silvret redan säkrat i sammandraget. Hur hårt jag än knyter skorna och hur många intervaller jag än springer är jag chanslös mot Alex. Suck, tur i allla fall att han tävlar för Vallentuna.

Keep on running!

Hunden är löparens bästa vän. En hund är alltid trevligt sällskap, såväl på långpass som här på ett regnigt snabbdistanspass. Löparkompisen heter Spica är en kelpie som kan springa hur snabbt och långt som helst.

I år sätter jag upp höga mål för min löpning: genomföra ett fjärde löp över USA samt tillhöra de tre främsta i Sverige  på maraton och halvmaraton i klass M65.

Realistiskt? Ja, jag tror det. Målen fanns redan 2013 men artrosen kom emellan och ändrade allt. Nu när jag är helt återställd har optimismen kommit tillbaka. Av de tre målen ser jag nästa coast to coast som det viktigaste och kanske också det svåraste.

Det låter ambitiöst med "mål" och jag har sällan tagit målen på så stort allvar, de har varit mera fromma förhoppningar. Det är egentligen bara en gång målet överskuggade allt: 2001 skulle jag som 53-åring till varje pris springa Berlin maraton under tre  timmar. Tränaren i Majornas IK, Lennart Bengtsson, hade gjort upp ett nio veckor långt träningsprogram där målet var satt till 2.58.00. Programmet följdes till punkt och pricka och min tid blev 2.57.46. Frågan är om inte Lennart var gladare än jag efter loppet!

Med en mara ifjol på 3.32.50 och en halvmara på 1.34.06 blev jag sjua respektive sexa på årsbästalistan i Sverige i klass M65.  För att komma bland de tre främsta hade krävts en tid på 3.15-3.24 respektive 1.29-1.33.

Just nu har jag uthålligheten men inte snabbheten. Utgångsläget är därmed bra- det är nämligen mycket lättare för en långdistanslöpare att snabbt få upp farten än att bli uthållig. Det kan räcka med några veckors kvalitetsträning för att farten ska komma tillbaka..

Och det är lite av det jag just nu håller på med. På lördag väntar deltävling 3 i Bore Cup (10 km i Vallentuna). Efter Florida och ca 30 mil under drygt en vecka har nu mängden minskats medan tempot ökat. Jag har kört några korta och snabba intervallpass på band och idag ett snabbdistanspass på 10 km på cykelbanorna upp till Helenelund. Och nu på måndag tänkte jag provspringa Bore Cup-banan. Men kommer det att räcka? Nej, absolut inte till någon seger men förhoppningsvis brons eller silver i sammandraget när fjärde deltävlingen är avgjord den 8 mars.

Spica verkade inte det minsta trött efter 10 km. Den tjejen springer nog ingen ifrån men nära släktingen Aka är ännu snabbare fast ju nu har hon lite ont efter en vurpa på en hal klipphäll.

Keep on running!