Darin Aiken åker runt hela dagaran och sprutar gift på ogräset längs gatorna i Richfield, Utah. En del villaägare vill inte att han sprutar utanför deras tomter.

Enkla och snabba lösningar. USA är quickfixarnas förlovade land. Här ska allt gå undan i en rasande takt, miljö- och hälsoaspekterna kommer ofta i andra hand.

Det är inte för inte att det finns så många snabbmatskedjor i USA. Enkelt och snabbt är liksom hela grejen för många. Att det sedan inte är nyttigt verkar inte spela någon större roll.

En motellfrukost är en orgie i resursslöseri. Avfallsberget är enormt och jag har aldrig ätit med annat än plastbestick och diverse plasttillbehör. Amerikanen verkar se det som helt naturligt.

Jag tänker på det där när jag rullar ut mätt och belåten från Quality Inn i Richfield. På en av villagatorna stöter jag på Darin Aiken, tvåbarnsfar som för 9 dollar i timman, sprutar Mosantos ogräsbekämpningsmedel Roundup 24d på gräset längs gatorna.

Är du inte rädd för gifterna? frågar jag.

-Nej, jag har inte känt av något. Men  en del villaägare gillar inte vad jag håller på med, dom tror att gifterna skadar miljön och är farliga för människor.

Darin är anställd av kommunen med en timlön på 9 dollar (minimilönen i Utah). Minimilönerna  varierar från stat till stat, högst är de i North och South Dakaota med 12 dollar på grund av skifferboomen.

-Jag klarar mig men mer är det inte, säger han. Min månadshyra för bostaden ligger på tusen dollar.

På frågan om det går att få bort ogräset på annat sätt än med gifter får jag motfrågan:

-Nä, med vad då?

Jag låter riktigt präktig när jag berättar att man kanske kan rensa för hand eller med maskin. När jag efteråt kollar upp Roundup visar det sig att det är en bästsäljare i det svenska jordbruket och bland villaägarna. Nä, på det här området är vi nog inte så mycket bättre, quickfixen är också populär i Sverige.

Jag fick ta av mig löparskorna och vada i iskallt vatten för att ta mig under motorvägen.

Imorgon blir jag lagbrytare. Jag tänker springa 58 km på Interstate 70 trots att fotgängare förmodligen inte får vara där eftersom det går en väg vid sidan av.  Men det är en dålig grusväg och  jag vill inte utsätta mig och kärran för samma helvete som jag upplevde idag.

Blir det inget på bloggen imorgon kan det bero på att jag skakar galler i Salina, en håla där jag nu befinner mig. Fängelset kan inte vara så mycket värre än denna stad eller motellet där chefen ständigt säger "No problems", trots att det är hur mycket problem som helst; poolen har inget vatten, tvättstugan är stängd liksom gymmet.  No problems, det löser sig!

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Vägen genom Fremont Indian State park i Utah var en av de vackraste jag sett i hela Amerika. Nerförsbacke hela tiden, inga bilar,  löven precis utslagna och en brusande- vårbäck- paradiset för en löpare.

Jag har sett Paradiset. Jag har haft lyckan att springa i urindindianernas rike. Här i södra Utah levde år 400 till 1 300 en indianstam som ingen känt till förrän Interstate 70 byggdes på 60-talet.

Jag baxnar när jag springer i underbara Utah. Naturen är så vacker att jag måste stanna till hela tiden. Från "Kepnekaise-toppen" igår på cirka 2 200 meter ner till staden Richfield har jag i dag sänkt mig 400 höjdmeter. Min 5-milafärd på slingrande vägar i ett närmast billöst land  blev en av mina starkaste löparupplevelser.

Fantastiska bergsformationer. På dessa hällar ristade Fremont indianerna bilder på djur och människor, betydligt mer avancerade avbildningar än våra hällristningar.

Jag springer i Fremont Indian State park och Jan och jag slinker in på indianmuséet där. Vi får stifta bekantskap med Fremont indianernas historia. Idianstammen, som främst levde på jordbruk och jakt, var också skickliga konsthantverkare och länge en okänd stam i detta område. Men när Interstate 70 byggdes genom Clear Creek Canyon upptäcktes deras bosättningar. Tusentals fynd gjordes och finns nu på muséet. Eftersom många skolklasser åker hit är utställningen mycket pedagoiskt gjord- t o m Jan och jag begrep. Medan jag rullade vidare passade Jan på att gå en av många leder och fick se hällristningarna.

Varför indianstammen dog ut vet man inte riktigt. En ny stam tog över och på 1800-talet var de guldrusch här. I detta underbara område skulle jag kunna tänka mig att äga ett litet fritidshus. Jag har inte mer än tänkt tanken förrän jag ser en skylt vid sidan av vägen om att ett hus är till salu. Hm, 6 miloner för en nybyggd villa på 400 kvadratmeter, garage för tre bilar, privat skjutbana och en tomt på 100 000 kvadratmeter är kanske ändå att ta i. Men broschyren jag snappat åt mig upplyser att jag också får mineralrättigheterna. Det fanns ju guld i området . . .

Jag var ingen seriös husspekulant och vid vägen stod en skylt om "No trespassing" så bilden är smygtagen.

Äntligen fungerar min mejl igen. Det får jag tacka webmaster för, skönt att barnen är datakunniga när pappa är teknisk idiot.

Morgondagen blir spännande. Då börjar en resa i okänt land där jag ska ta mig igenom en passage på cirka 20 mil där det inte finns någon form av service, inte ens en mjölkpall. Nu kanske ni förstår varför jag behöver följebil.

Dagens distans:49 km

Keep on running!

Detta är toppen! Jag har nått krönet på Interstate 15 och är uppe på 2 188 meter (7 180 feet). Det är aningen högre än Kebnekaise på 2 106 meter.

I Vallentuna FK brukar vi ha backträning i Nybyn, en beskedlig backe på några hundra meter. Idag hette backen Interstate 15, högre än självaste Kebnekaise.

Backarna är grymma här i Utah. Vad sägs om en på 10 km? Den och flera liknande hade jag idag att betvinga. Jag var hyggligt stark men ska du samtidigt knuffa en kärra blir det mer gång än löpning. För första gången tror jag att jag kände av den tunna luften.

Rune Larsson, min mentor, lärde mig att i backar går ultralöparen. Det var ett bra råd. Men ibland flyger fan i mig och jag vill springa. Knepet är då, vad jag förstår, att hålla en hastighet aningen högre än gång och att det ska kännas någorlunda behagligt. I mitt fall betyder det cirka 7 km/timman, inte fort men vägvinnande.

Underbara Utah visar nu upp sig i vinterskrud. Innan snöovädret var de bara några toppar som var vita, nu är alla vita. Solglasögon och mycket solkräm gäller för mig som är ute minst åtta timmar om dagen.

En långtradare fullastad med hundmat har vält på motorvägen. Räddningspersonalen frågade om jag ville ha en säck men eftersom den skulle tynga kärran för mycket valde jag istället en flaska Gatorade.

Löpningen fortsätter att gå mycket bra och jag har inte ont i kroppen någon stans , lättad att artrosknät hänger med. Tyvärr blir det lite för sällan jag kan träna på gym men motellet  i morgon i Richfield ska visst ha ett.

Dagens hundfråga: Vad är det för ras på de här arga jyckarna som skällde på mig?

Klicka på bilden för större storlek.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Här höll vi på att köra fast. Vi rekognoserade en smal grusväg vid sidan av Interstate där jag kanske kunde springa. När Jan skulle vända bilen satt vi plötsligt fast.

Vi nådde dagens etappmål, Beaver. Men det var inte utan dramatik. Snöovädret höll i sig och gjorde vägarna nära oframkomliga för såväl biliister som för coast to coast löpare.

Idag var jag faktiskt lite rädd, inte under själva löpningen utan när vi i bil skulle undersöka en möjlig väg för mig att springa på. Interstate kändes idag inte säker och jag skulle bli nerskvätt av långtradarna. Vi följde några hjulspår i snön och insåg alldeles för sent att här skulle vi inte vara. Det var omöjligt att vända på vägen, som ledde upp i bergen. Skulle vi få möte här, ja då hade det varit kört.

Men som vanligt redde allt upp sig. Eftersom jag nu blivit körd cirka 15 km på en motorväg som ej gick att springa på och att det dessutom saknades alternativvägar gjorde att jag  kvittade denna sträcka  genom att springa motsvarande distans under säkra förhållanden i Beaver. Jag vill inte fuska, jag ska springa exakta antalet kilometrar som det var planerat. Att det inte alltid blir på samma vägar som planerat spelar då inte så stor roll.

Löpning vid sidan av motorvägen på en geggig grusväg.

Umbäranden så det förslår. Men Jan och jag lyxar också till det. Vi bor på fina motell och på kvällarna brukar det bli en festmåltid. Jan äter nästan lika mycket som jag men bränner inte lika många kalorier eftersom det knappt blivit någon åkning på rullskridskorna. Bara han inte rullar fram när han kommer hem!

Dagens distans: 43 km

Veckans distans: 328 km

Keep on running!

Snön har vräkt ner i natt, motellet och stora delar av stan är strömlösa. Det är myckt osäkert om det blir någon löpning idag.

Cirka  20 decimeter blötsnö har fallit och i kombination med blåsten har träd knäckts. Stan Cedar City, där vi just nu befinner oss, ser ut som ett slagfält. Men på McDonalds fungerar allt normalt, vi har fått vårt kaffe och kan logga in på deras wifi.

Tanken var att jag idag skulle springa 45 km till nästa stad, Beaver, och bli utkörd där jag slutade gårdagens löpning. Det är dock osäkert om detta verkligen går att genomföra. Möjligen får jag tillryggaläga distansen på löpband på något hotell.

Just vädret är en stor osäkerhetsfaktor. Nu tycker jag man verkligen kan börja tala om "äventyr". Det är inget jag söker men jag måste gilla läget.

Keep on running!

Fåren utfordras i Paragonah. Matt Rhodes med hunden Molly. Hon har värderats till 2 500 dollar och är av raseb Blue heder.

Vatten, bibelord och vänlighet kommer man som löpare långt på. Det är många bilister som vill hjälpa mig här i Utah.

Under en dagsetapp brukar en handfull bilförare stanna till, ofta för att hjälpa och ibland av ren nyfikenhet. Idag fick jag det första erbjudandet om skjuts (som naturligtvis avvisades vänligen men bestämt).

Alla är dock inte så där överdrivet entusitiska.

-What are you doing? skrek en bilförare. Och när jag förklarde vad jag höll på med blev följdfrågan:

-Why?

Och den är inte så lätt att besvara. Varför gör jag egentligen det här? Tidigare brukade jag svara att detta var friheten för mig, jag fick bestämma allt själv och behövde inte lyda några "order" från en arbetsgivare. Nu är jag pensionär, har friheten så vad är det då  som driver? Jo, friheten är det väl fortfarande men mest kanske för att det helt enkelt är så förbaskat roligt. Och för att jag kan, det är mycket tillfredsstälande att veta för en 66-årig artrospatient.

Vårbuket har kommit igång, jag ser traktorer ute på åkrarna, mycket får med sina killingar men inga hästar och kor. Jag spinger på "frontage roads", småvägar vid sidan av Interstate. Här finns knappt någon trafik och det gör det mer naturligt för bilisterna att stanna till.

-Is everytything ok? ropar någon från en bil när jag tagit en slummer vid sidan av vägen. Lite urskuldande får jag förklara vad jag är för konstig typ. Jag får en vattenflaska och springer vidare.

Joe Gibilterra och Kristen Riley stannade till och gav mig vatten och uppmuntrande ord- det behöve jag efterson jag var rätt slutkörd. De hade varit på bonnauktion och köpt ett par slalomskidor från 60-talet av märket Kästle, samma som min bror Jan åkte på i sin ungdom. Time flies!

När jag närmar mig målet tömmer jag vattentanken under kärran, onödigt att kånka på extravikt.

Jag gillar den här omtänksamheten och nyfikenheten. Jag känner mig säkrare och har inget emot att folk har lite koll på mig. Jag färdas i mormonland och plötsligt stannar en bil till, Elise Richino lämnar över några religiösa texter. Hon frågar om jag läst Mormons bok och när jag svarar "delar av den" lyser det om henne och hon skriver ner några lämpliga stycken för mig att studera; Alma 7, 3 Nephi 11 och Mosiah 2-4. När jag får tid ska jag se vad de handlar om.

Morgondagen kan bli besvärlig. Snö, regn och hård blåst utlovas. Dags att ta fram vintertightsen, mössa, vantar och regnjacka?

Dagens distans: 44 km.

Keep on running!

Träden håller på att slå ut i Kanarville, Utah.Samhället hyser 300 själar och ligger på 1 900 meters höjd. På RV-campingen bjöds jag internetuppkoppling och en flaska vatten.

Bergsetapp. Ja, så kan dagens löpning beskrivas. Jag var urstark, sprang i backarna och befinner mig nu på nära 2 000 meters höjd i staden Cedar City, Utah.

Löpningen går fortsatt bra och jag följer körschemat. Temperauren är behaglig, runt 20 grader, jag har medvind och är helt skadefri. Toppen med andra ord. Om det nu inte vore för teknikstrulet med mejlen. Mycket irriterande, jag kan varken skicka eller ta emot mejl. Samma problem har Jan och vi misstänker att felet ligger hos Bredbansbolaget. Inte heller webmailen hos Bredbandsbolaget fungerar.

Men som det mesta under ett coast to coast brukar saker och ting lösa sig. Efter  en god middag på Appelbees och kaffe på Starbucks i Cedar City tror vi att problemet delvis nu är löst, Vi öppnade ett nytt webmailkonto hos webhotellet för den här hemsidan. Så om du vill mejla mig är nu den tillfälliga adressen:

bjorn@suneson.se

Dagens etapp: 45 km

Keep on running!

Storslagen natur i Utah. Delstaten är en av mina favoritstater men vilken som är "bäst" är omöjligt att säga, alla är olika och har sin tjusning.

Hästar i indianreservatet Paiute. Jag gav dem lite gräs och det gillade dom. Djuren blir annars väldigt rädda när jag kommer springande med min kärra.

Storslagen natur, vänliga människor och ett relativt högt välstånd. Utah har allt det där. Men mitt i detta paradis möter jag också förtvivlan och tragedin.

Jag springer på småvägar vid sidan av Interstae 15 norr om St George. En bil bromsar in och jag känner direkt att allt inte står rätt till.

- Har du sett en 20-årig pojke med halvlångt ljust hår gå förbi här? frågar bilföraren oroligt.

-Nä, är det din son?

-Ja, han är förståndshandikappad och fick för sig att han skulle gå till Hurricane.

Jag lovar att jag ska ha ögonen öppna, mannen ser lättad ut, ger mig tummen upp och kör vidare. Någon mil senare en ny tragedi.

Jag har stannat till vid ett café ett stycke utanför samhället Leeds med 500 invånare. Där äter jag en jättelik "breadpudding" med kolasås ( 2 000 kalorier!) och slår mig i slang med såväl gäster som med de två kvinnorna som driver caféet. När alla gått får jag höra om tragedin.

-Min brorsdotter blev påkörd och dödad av en berusad bilförare när hon cyklade ensam tvärs över Amerika för att samla in pengar till ett behjärtansvärt ändamål. Hon hade hunnit lika långt som du  och hon sa också som du att hon skulle vara extremt försiktig. Men vad hjälpte det? säger kvinnan och ser förkrossad ut.

Plötsligt inser jag att allt kan ändras så snabbt. Som löpare i detta jättelika land utsätts jag för risker som jag inte riktigt är medveten om. Jag måste ständigt vara på min vakt. Helt klart är jag mycket "blödigare" här än hemma i Stockholm.

Steve Hooper i löparbutiken St George Running Center gav mig den sedvanliga "coast to coast-rabatten". Steve är god för 2.30 på maran.

Häromdagen blev jag av med min löparkeps och det var dags att köpa en ny. Det blev vågen bland kunder och personal när jag rullade in kärran i en löparbutik utanför St George. Kepsen behövde jag inte ens betala för och skorna blev rabatterade. Jag bytte ut mina slitna  Nike Free 3 mot årets modell. Eftersom det här är lite åt barfotaskor springer jag inte mer än högst någon mil per dag med dem. Genom att ständigt skifta skor och skifta till olika modeller tror jag att man kan minska risken för skador. Men tyvärr, man kan aldrig vara säker, livet är så oberäkneligt.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!