Jag tvättar en gång varje vecka, här på en laundromat i Baker City (10 000 invånare). Det är en ständig ström av kunder och chefen för anläggningen berättade att vart tredje hushåll i stan saknar egen tvättmaskin. En torkning och tvätt kostade för mig bara 5 dollar, billigare än om jag tvättat på hotellet.

Normalt borde jag ha hur mycket fritid som helst. Mitt enda "jobb" är ju bara att springa fem mil om dagen. Men allt vid sidan av stjäl väldigt mycket tid.

Inför detta löp hade jag bestämt att ändra lite på rutinerna, främst skulle jag komma iväg före klockan nio för att då slippa mörkret. Det har väl gått si och så med den saken. Bara från uppstigandet klockan 07 kan det ibland ta två timmar innan jag är iväg. Rutten ska kollas, hotell ska bokas (brukar ligga några dagar i förväg), utrustningen ska gås igenom, mejl läsas- och besvaras och alla prylar som ska laddas.

På kvällarna bloggar jag och det tar också en hel del tid, särskilt när tekniken inte fungerar. Idag t ex gick det inte att lägga in text på den engelska sidan. Där försvann två timmar. Nisse, min son som fungerar som webmaster, programerade om sidan och nu fungerar den igen. Kanske är det just tekniken som skrämmer mig mest. Igår t ex upphörde telefonen att fungera när det kommit in vatten i ladduttaget. Jag fick springa in på en bilverkstad och låna en torkapparat och kunde lösa saken. Men nervöst var det innan varningsmeddelandet i telefonen försvann.

Nu låter det som om det är mest problem men så är det inte. Fast nog händer det alltid något oförutsätt varje dag. Och det är lite det som är tjusningen med den här typen av "äventyrslöpningar". Jag tror mig ha lärt att omedelbart ta itu med problemen. Och skulle jag inte lösa saken, ja då har jag i alla fall försökt och får vara nöjd med det.

Hann med ett gymbesök idag. Trots all löpning behöver benen tränas.

Dagens bilfråga: Fabrikat, modell och tillverkningsår? Bonusfråga: Hur många dollar vill ägaren ha för bilen?  (ursäkta den dåliga bilden, fick inte ut den från kameran).

Keep on running!

Kim driver ensam North Powder Motel sedan tio år tillbaka. Hon är född i Japan och i pappren står det att hon är 80 år men hon hävdar bestämt att hon är 82.

När jag vid åttatiden på kvällen rullade in i North Powder, en fattigt samhälle i Oregon med 400 invånare och nästan lika många hundar, skäller varenda hund på mig. I en villaträdgård springer en häst som slår bakut.

Om Rufus såg eländigt ut så tar nog ändå North Powder priset. Omgivningen med höga, snöklädda fjäll är dock imponerande, vintertid är det en skidort.

Motellet ser på utsidan ut som ett skrotupplag men rummen är helt ok. Fast wifi saknades och jag fick knappt uppkoppling tiill min telefon varför allt tog en evig tid.

Kim kände igen mig från mitt förra besök 2023. Hon pekade stolt på ett fotografi som hängde på väggen i den lilla receptionen. Bilden visade hennes fem barn varav den tänkta arvtagaren till motellet nyligen avlidit i cancer och nu stod hoppet till son nummer 2. Hon tänkte fortsätta något år till men behålla marken, en säker pension.

Hon var inte någon större reklampelare för North Powder.

-Här finns egentligen inget, inte ens en livsmedelsaffär. Och restaurangen uppe vid motorvägen har jag aldrig besökt, jag äter lite men nyttigt. Här finns en skola med barn i åldern 8-12 men det kan inte vara bra att alla måste gå i samma klass.

Hon berättade om utbredd rasism bland flera av gästerna på motellet. Värst är kvinnorna, menar hon. Själv säger jag att hon är den mest faschinerande motellägare jag träffat i USA. Då blev hon så rörd att hon tog  fram en pappersservett och torkade sig i ögat. Jag fick två vattenflaskor och hon erbjöd sig att ordna frukost till mig så jag slapp besöka den hemska restaurangen. Även jag blev rörd men tar nog restaurangen ändå, ett truckstop.

Vattentornet i North Powder.

Också i Union, en stad som jag passerade innan North Powder, var jag igenkänd. Servitrisen på restaurangen LJ Brevsis mindes mig. Dyblöt klev jag in och beställde ett jättemål efter att strax innan ha råkat ut för kraftigt regn och hagel.

På Union Market sålde man många smaker av Jello, min barndoms älsklingsrätt.

Dagens distans La Grande-Union-North Powder: 54 km.

Keep on running!

j

Jonathan Greif och dottern Rosalyn bjöd in mig på middag efter framkomsten till La Grande. Då var jag frusen och utsvulten men efter att fått värma mig framför den öppna spisen och äta gott kände jag mig helt återställd. Hunden är en korsning mellan Australian sheepdog och Golden Retriever (tror jag).

Varför återvänder jag år efter år till Amerika? Det beror på hur amerikanen är gentemot en främling som jag: man är gästfri, nyfiken, intresserad och frågvis. I det avseendet har vi en del att lära.

Helt slutkörd rullade jag in i La Grande (13 000 invånare), dagens slutdestination efter ca 45 km löpning. Jakten att hitta en restaurang började omedelbart. Normalt brukar det finns några runt motellen men inte just här i utkanten av stan. Missmodig vände jag åter och det var då lyckan stod mig bi. En bil stannade till:

-Coast to coast . . . Are you hungray? Come and eat with my famyly . .

Först tänkte jag säga nej och ringa efter en hämtpizza. Men mannen såg vänlig ut och jag tackade ja. Att på det här sättet få komma hem till familjer och få en liten inblick i deras liv är bland det bästa jag vet. Uppenbarligen betraktas jag själv som en ofarlig person.

Jag blev väldigt berörd när jag såg och hörde Jonathan, han påminde så mycket om min näst äldste son Erik. Rosalynn var också väldigt öppen och berättade att hon jobbade som kock i grannstade Baker City och varvade med att arbeta på en privat äldreboende i La Grande. Det blev mycket jämförelser mellan svensk och amerikansk åldringsvård och hur man tar hand om autistiska personer. Jätteintressant och allt är inte bättre i välfärdslandet Sverige.

Det här var min hittills tuffaste dag. Den höga höjden (1 200 meter) satte ner krafterna och stundtals kunde jag bara springa 100 meter innan jag tvingades att gå. Jag känner igen symptomen och det tar några dagar att vänja sig. All nerförslöpning var också en utmaning och tyvärr har jag nu mist en del av den höjd jag vunnit. Kyla (13 grader), kraftig blåst (dessbättre medvind) gjorde också att jag frös. Och nu har jag tröttnat på all motorvägslöpning men tyvärr finns inte så många alternativ.

För första gången under detta coast to coast tog jag en powernap vid sidan av vågen och visst blev jag lite piggare.

Gammal brandbil i samhället Mecham där jag stannade till för lunch.

Samma brandbil 2023.

Keep on running!.

Samma toalett, övre bilden tagen idag och nedre 2012. Då, för 13 år sedan, låste jag in mig på en toalett för att få tak över huvudet och lite värme. Folk ryckte i dörren och det blev en skräcknatt. I år bokade jag istället en stuga.

Jag är tillbaka på "brottsplatsen", Emigrants Spring i Oregon. Där gjorde jag som uteliggare mig skyldig till egenmäktigt förfarande.

Detta staliga friluftsområde ligger på 1 200 meters höjd. Första gången jag var här var det tidig vår och snön låg djup i skogarna. Jag hade inte bokat någon stuga och frös som en hund. Toaletten skulle bli min räddning, trodde jag.

Jag satte upp en skylt på dörren om att det var stängt för vintern men folk ryckte ändå i handtaget. Knäpptyst och rädd  satt jag därinne, vred på varmvattnet för att få lite värme men snart blev vattnet kallt. Först långt efter midnatt somnade jag.

Nu har jag hyrt en stuga, visserligen mycket primitiv, men slipper att oroa mig. Ett litet bord, några stolar, en galonmadrass och ett element, det är allt. Wifi finns inte men suveränt att jag kan använda datorn via telefonen. Kände mig ändå som en luffare, åt en medhavd kall hamburgare.

Milslånga backar och i stort sett omöjligt att springa. Lastbilarna dundrar på som vanligt, det luktar bränt gummii och skulle bromsarna inte fungera kan dom fly upp på en "Runaway truc ramp", som syns bakom mig. Otäckt!

Teknik ja, nog är den fantastisk. Via telefonen håller jag mig uppdaterad om vad som händer hemma och i stora världen. Plötsligt ringde telefonen, det var Otte Gullesen, norrmannen jag känner och som också springer coast to coast. Han startade några veckor före mig, är nu hallvägs och nådde idag South Dakota. Denne spänstige 65-åring campar de flesta nätter, rullar samma sorts vagn som min men med tre gånger tyngre packning. Otto kan du följa på Facebook.

Keep on running!

En vanlig syn i de små amerikanska samhällena; pensionärer som äter frukost eller lunch tillsammans och alla verkar ha jättetrevligt. Bilden från Echo, Oregon, med 700 invånare. Väntan för den svenske pensionären blev lång innan maten kom in och tiden fördrevs med att smyglyssna på sällskapet. Observera att ingen av damerna är övervikitig, en ovanlig syn.

Dom verkar ha det så trevligt, pensionärerna på landsorten. Jag ser dem på McvDonalds när de äter frukost och jag ser dem på på caféerna på lunchen. Ja, den amerikanske pensionären, till skillnad från de svenske, verkar lite mer social. Inte skulle jag luncha med mina jämngamla i hemmakvarteren i Stockholm.

Motorväg, motorväg och åter motorväg och den ena femmilaren efter den andra. Dagarna är ganska lika och också ganska tuffa. Nu har jag kommit till det stadiet att fyra mil känns som en kort distans. Kroppen känns någorlunda pigg och jag har inga skador. 

Märker att ålderna ändå påverkat löpningen. Jag springer väldigt långsamt och "maxtempot" är inte högre än 8 km/timman, det vill säga 7-8-minuterstempo. Jag varvar också med en del gång men aktar mig för att gå för mycket eftersom dagarna skulle bli orimligt långa.

På lågpriskedjan Dollar Tree köpte jag idag ett par solglasögon för 1,5 dollar. Undrar om dom ska hålla mer än en vecka? Skyltarna i bakgrunden gäller inte mig, jag springer alltid mot trafiken.

Inget bibliotek i Echo men ett bokskåp. En av böckerna hade titeln "Never give up",nära att jag lånade den.

Imorgon börjar bergsklättringen. Jag skall upp till ett stugområde högt uppe i bergen där jag en gång övernattade på en toalett. Denna gång vhar jag bokat en primitiv stuga.

Keep on running!

Ett stort och fint bibliotek i staden Boardman med 4 000 invånare. Här kan du låna Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och flera av Selma Lagerlövs böcker.

I Sverige härjar biblioteksdöden. Men så är det inte i Amerika. Här har varje stad ett bibliotek, ja även riktigt små samhällen med bara något hundratal invånare kan ha ett kommunalt bibliotek.

Detta har förvånat- och glatt mig. Under mina första löp använde jag bibliotekens datorer för att blogga. I internets barndom kryllade det av barn framför datorerna då folk ofta inte hade dator hemma. Men även idag söker sig många amerikaner till biblioteken just för datorerna. Tro det eller ej, men också faxapparater och kopiatorer är dragplåster.

I Boardman tittade jag in på biblioteket och fick en pratstund med de två anställda kvinnorna (totalt är man tre anställda och har öppet fem dagar i veckan). Jag, som just nu lyssnar på en ljudbok av August Strindberg (Röda rummet), frågade om de hade något av Strindberg. De kollade i datorn men inga Strindberg, däremot Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf.

Vad är det mest utlånade böckerna?

-Barnen låner pokemonböcker och vuxna fiktion.

På en hylla låg några dagstidningar från området.

Litar ni på dagspressen?

-Jo, men vi prenumerar inte på några tidningar.

Men var skaffar ni er trovärdig information?

-På Facebook.

En undersökning från 2023 visade att över hälften av amerikanerna i åldern 13-40  år det senaste året besökt ett fysiskt bibliotek och drygt en tredjedel hade lånat digitala böcker. Fina siffror som Sverige inte kan ståta med.

Inte bara hamburgare och annan skräpmat . . . Idag hade jag minimorötter som godis under löpningen och avslutade dagen med en brakmiddag en Kinarestaurang i Hermiston. Servitresen satte fram en doggybag.

-Den behöver jag inte, jag äter upp allt. Och det gjorde jag.

Dagens bilfråga: Märke, modell och tillverkningsår? Joe Griffin i Hermiston har en verkstad som renoverar veteranbilar.

Keep on running!

Iskall Cola på ett truck stop blev räddningen. Free refill dessutom, att köpa dryck på flaska blir dyrt.

Ska du springa drygt en mara räcker det inte med 3,5 liter vätska. Och finns det ingen stans att fylla på kan det bli kris, särskilt som temperaturen idag gick upp till 27 grader på eftermiddagen.

Jag borde kunna det här men slarvade. Och så fick jag också problem, kände mig ovanligt trött idag. Att försöka snåla på vätskan hjälper ju inte heller, kroppen behöver ständigt fyllas på och behöver sin bestämda mängd. Avstånden mellan samhällena kan vara 4-5 mil, i Wyoming det dubbla. Och att stanna någon på motorvägen är i stort sett omöjligt. Idag pågick dock vägarbeten, knackade på rutan till en bil där en man satt och halvsov.

-I´m short of water, försökte jag.

Hans svar blev: jag har en flaska och den behöver jag själv.. .

Av Linda fick jag massor av energigel. När det var som värst tog jag två och effekten kom direkt, jag fick delvis tillbaka krafterna. Räddningen kom dock på ett för mig okänt truck stop 6 km före Boardman ,som var dagens "slutstation". "Free refill", ja det är grejer för en törstig löpare. Slutsträckan gick därför lätt, tack också för ny asfalt och kraftig medvind.

Jag har en gång under alla dessa löp varit i farozonen då urinen haft samma färg som Coke. Även om det inte hände något den gången gäller det att ha lite koll. Samtidigt vill man ju inte ha för mycket med sig, vatten är tungt. Jag går mest på Gatorade men gud vad gott rent vatten smakar efter ett tag.

Dagens bilfråga är mycket svår: Vad tror ni det är för märke, modell och tillverkningsår?

En gammal bekant stod och väntade på mig utanför Sinclair i Boardman.

Samma dino 2023.

Keep on running!

Tio dollar fick jag betala för att campa på en RW park i Arlington. Tågen tutade hela natten och i gryningen började fåglarna kvittra, nattsömnen blev inte den bästa.

Första campingnatten är ett faktum. Jag överlevde men det var inget vidare och campingen ska undvikas i fortsättningen.

Hotellet i Arlington var fullbokat och några andra alternativ fanns inte i denna lilla stad med 600 invånare. Hur kan ett hotell vara fullbokat här, dessutom utanför turistsäsong? Förklaringen är att mycket väg- och anläggningsarbete pågår i trakten och arbetarna bor inte i trakten. Det lite märkliga var att receptionisten på hotellet kände igen mig från mitt förra besök 2023.

Jag försökte kontaka några kyrkor för att få inkvartering men fick ingen kontakt. Stoppade också en polisman för att fråga om det fanns några andra alternativ än camping.

-Are you from Sweden, frågade han?

-How can you know that? sa jag häpet.

-Your accent . . .

Motorvägslöpningen fortsätter, trist löpning eftersom det inte finns några ställen att stanna till på mellan de olika städerna. Denna text skrivs inne i en presentaffär som upplåtit ett bord till luffaren. Skönt att ha en telefon med internetkontakt så att jag med internetdelning kan blogga från min bärbara dator.

Det såg länge ut som att hotellen i Boardman, som är nästa stopp, också skulle vara fullbokade. Dessbättre lyckades jag få ett hotellrum. Puh!

Keep on running!