Byte av innerslang längs Interstate 70 i Utah. Den här gången var det taggar från en buske som orsakat punkteringen.

I depåstoppen går det undan när när däcken byts på racerbilarna. Även jag har övat upp en viss färdighet på området. För punkteringarna är många. . .

Det börjar bli lite kritiskt på slangfronten. Efter 130 mil ser innerslangarna ut som ett lapptäcke. Jag har drabbats av en hel del punkteringar och att köra med gamla laglappar är aldrig bra. Jag hade med mig 4-5 reservslangar men det är dags att skaffa nya. Lättare sagt än gjort faktiskt eftersom slangarna är lite speciella till mina smala racedrdåck. Men snart är jag tillbaka  till civilisationen och kanske ska jag hitta en välsorterad cykelaffär i Colorado.

Vägrenarna på motorvägarna är fulla med avsliten regummering. Det är småbitarna som är värst med små ståltrådsbitar som tränger in i mina däck.

I regel är det taggar från buskar som orsakar punkteringarna. När jag ser en tagg i däcken står jag i valet och kvalet om jag ska dra ut den eller låta den sitta kvar. Gör jag som tandläkaren sjunker däcket ihop som en pannkaka och låter jag jag taggen sitta kvar kan jag i bästa fall rulla någon mil till. Det är strykande åtgång på laglappar, antingen förklistrade eller de gamla hederliga med solution.

Jag har vid tidigare coast to coast prövat att spruta in slime i slangarna. Men denna självläkningsmetod har aldrig fungerat för mig. Så jag får nog fortsätta att vara gammalmodig och köra med gummi.

Imorgon är det en lite speciell dag. Vad tror ni händer då?

Dagens distans 47 km

Keep on running!

Det är inte mycket som verkar fungera i Green River. Det gäller bl a stans internetuppkoppling. Den är så dålig att dagens tänkta blogginlägg måste utgå. Löpningen och allt annat är dock toppen. Snart Colorado och en fjärdedel av hela touren är avklarad!

Dagens distans: 49 km

Veckans distans: 341 km

Keep on running!

75-årige Jack Madsen arbetade i urangruvan i Green River fram till den stängde 1984. Det var ett bra jobb tycker han men sedan drabbades staden av den ena nedläggningen efter den andra och det blev inga fler jobb för hans del.

När USA byggde upp sitt jättelika motorvägnät, Interstate Highway System, på 50- 60- och 70-talet dog många småstäder sotdöden. Green River i Utah var en av dessa. Men staden har drabbats av värre smällar, ja smällar i atombombsklassen. 

Varför ser det så eländigt ut i Green River (900 invånare) dit vi nu kommit? Här finns visserligen en massa motell men allt annat är mest ruckel och hela stan verkar gå på sparlåga. På East Mainstreet kan jag räkna till minst fem nedlagda bensinstationer, lika många igenbommade motell, enda banken är stängd, ingen riktig livsmedelsbutik, flera nedlagda restauranger etc etc. Vad är det som hänt?

Jag börjar fråga folk på gatan när jag rullar in i staden efter avslutad 5-milsrunda. Mannen på fyrhjulingen utanför järnaffären, den gamle gruvarbetare på sin invalidmoped och Vicky på muséet berättar ungefär samma sorgliga historia.

Klicka på bilderna för större storlek!

Bygget av Interstate 70 var en av dolkstötarna, berättar de. Trafiken leddes utanför stan och flera retauranger och mackar tvingades stänga. Den andra smällen var när urangruvan, som ägdes av Atlas Corp, stängde efter Harrisburgolyckan. Men den värsta katastrofen inträffadepå 70-talet då de underjordiska atomsprägningarna (White Sands Missile Base) upphörde. Befolkningen mer än halverades.

Det här tycker jag är USA i ett nötskal- allt är så dramatiskt, antingen boom eller baisse. Green River har dock lyckats överleva, mycket tack vare turismen och att det är över tio mil till närmaste civilisation. Jo, en sak till- melonerna. Här ska de bästa melonerna odlas i hela USA.

dagens distans: 52 km

Keep on running!

Kan man bli annat än glad när man springer i detta fantastiska berglandskap i södra Utah? Bergarten heter Navajo Sandstone, är 190 miljoner år. Stenen smular sönder sig när man tar i den och vatten gör att det bildas de mest otroliga formationer.

Bergtagen var ordet för dagen. Jag är helt förstummad- så här fantastiska berg som i södra Utah har jag aldrig tidigare sett.

Jag tycker jag har fått valuta för varenda dollar jag satsat på detta coast to coast. Att välja Kalifornien som startplats och sedan springa i Utah har visat sig var helt rätt. Nu har jag fått se helt andra naturtyper än under de tidigare kontinentlöpningarna. Visst, det är löpmässigt besvärliga områdena jag korsar men jag känner mig stark och motiverad. Löpningen går faktiskt otroligt bra.

Klicka på bilderna för större storlek!

Vi har nu tagit oss till staden Green River, vilket vackert namn. Men staden med 900 invånare ser förskräcklig ut, mest fallfärdiga byggnader och en massa motell. Tyvärr var de flesta fullbokade så vi bor på ett av de sämre. Green River kommer vi ha som bas under tre dagar för våra expeditioner österut i ödebygderna. Vi får leva på naturupplevelserna - och Burger King.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Interstate 70 är kanske den vackraste motorvägen i hela USA. Den börjar i Utah och slutar i Maryland, totalt 346 mil.  Ingen annan motorväg är så ödslig som denna. Där springer jag!

Jag springer på USA:s ödsligaste men vackraste motorväg, Interstate 70. Här i Utah finns en vägsträcka som är 177 km där det inte finns ett enda hus eller någon form av service.

Jag tror att antalet kust- till kustlöpare som sprungit på I 70 genom Utah går att räkna på ena handens fingrar. Avståndet mellan städerna Salina och Green River är 177 km och här finns absolut ingenting. Jo en sak förstås, backar, backar och åter backar och den mest storslagna natur man kan tänka sig.

Idag blev det drygt tre mils konstant uppförslöpning och sedan nästan lika lång nerförsbacke. Jag blev inte stoppad av polisen och troligen var det helt ok att springa här eftersom det  inte fanns andra altenativ än en ebarmligt dålig grusväg.

Backen besegrad! Min högsta höjd hittills, 7 886 feet (2 404 meter). När jag kommer till Colorado ska jag upp ytterligare cirka tusen meter.

Jag känner av den höga höjden, krafterna tryter, och det är stor skillnad på att springa på 1 700 meter jämfört med 2 000 meter. Eftersom det dessutom är uppför går det bara att springa några hundra meter innan jag tvingas gå. Och då känner jag mig lite yr men återhämtar mig snabbt igen.

 Under tidigare USA-löp har det kanske varit max 5-6 mil mellan serviceställena och då går det utan följebil men här har de varit absolut nödvändigt. Jan kör ut mat till mig och oftast blir det finfina sallader.

Storslagen natur möter mig längs ! 70 genom Utah. Vägen beskrivs också som ett tekniskt underverk.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Darin Aiken åker runt hela dagaran och sprutar gift på ogräset längs gatorna i Richfield, Utah. En del villaägare vill inte att han sprutar utanför deras tomter.

Enkla och snabba lösningar. USA är quickfixarnas förlovade land. Här ska allt gå undan i en rasande takt, miljö- och hälsoaspekterna kommer ofta i andra hand.

Det är inte för inte att det finns så många snabbmatskedjor i USA. Enkelt och snabbt är liksom hela grejen för många. Att det sedan inte är nyttigt verkar inte spela någon större roll.

En motellfrukost är en orgie i resursslöseri. Avfallsberget är enormt och jag har aldrig ätit med annat än plastbestick och diverse plasttillbehör. Amerikanen verkar se det som helt naturligt.

Jag tänker på det där när jag rullar ut mätt och belåten från Quality Inn i Richfield. På en av villagatorna stöter jag på Darin Aiken, tvåbarnsfar som för 9 dollar i timman, sprutar Mosantos ogräsbekämpningsmedel Roundup 24d på gräset längs gatorna.

Är du inte rädd för gifterna? frågar jag.

-Nej, jag har inte känt av något. Men  en del villaägare gillar inte vad jag håller på med, dom tror att gifterna skadar miljön och är farliga för människor.

Darin är anställd av kommunen med en timlön på 9 dollar (minimilönen i Utah). Minimilönerna  varierar från stat till stat, högst är de i North och South Dakaota med 12 dollar på grund av skifferboomen.

-Jag klarar mig men mer är det inte, säger han. Min månadshyra för bostaden ligger på tusen dollar.

På frågan om det går att få bort ogräset på annat sätt än med gifter får jag motfrågan:

-Nä, med vad då?

Jag låter riktigt präktig när jag berättar att man kanske kan rensa för hand eller med maskin. När jag efteråt kollar upp Roundup visar det sig att det är en bästsäljare i det svenska jordbruket och bland villaägarna. Nä, på det här området är vi nog inte så mycket bättre, quickfixen är också populär i Sverige.

Jag fick ta av mig löparskorna och vada i iskallt vatten för att ta mig under motorvägen.

Imorgon blir jag lagbrytare. Jag tänker springa 58 km på Interstate 70 trots att fotgängare förmodligen inte får vara där eftersom det går en väg vid sidan av.  Men det är en dålig grusväg och  jag vill inte utsätta mig och kärran för samma helvete som jag upplevde idag.

Blir det inget på bloggen imorgon kan det bero på att jag skakar galler i Salina, en håla där jag nu befinner mig. Fängelset kan inte vara så mycket värre än denna stad eller motellet där chefen ständigt säger "No problems", trots att det är hur mycket problem som helst; poolen har inget vatten, tvättstugan är stängd liksom gymmet.  No problems, det löser sig!

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Vägen genom Fremont Indian State park i Utah var en av de vackraste jag sett i hela Amerika. Nerförsbacke hela tiden, inga bilar,  löven precis utslagna och en brusande- vårbäck- paradiset för en löpare.

Jag har sett Paradiset. Jag har haft lyckan att springa i urindindianernas rike. Här i södra Utah levde år 400 till 1 300 en indianstam som ingen känt till förrän Interstate 70 byggdes på 60-talet.

Jag baxnar när jag springer i underbara Utah. Naturen är så vacker att jag måste stanna till hela tiden. Från "Kepnekaise-toppen" igår på cirka 2 200 meter ner till staden Richfield har jag i dag sänkt mig 400 höjdmeter. Min 5-milafärd på slingrande vägar i ett närmast billöst land  blev en av mina starkaste löparupplevelser.

Fantastiska bergsformationer. På dessa hällar ristade Fremont indianerna bilder på djur och människor, betydligt mer avancerade avbildningar än våra hällristningar.

Jag springer i Fremont Indian State park och Jan och jag slinker in på indianmuséet där. Vi får stifta bekantskap med Fremont indianernas historia. Idianstammen, som främst levde på jordbruk och jakt, var också skickliga konsthantverkare och länge en okänd stam i detta område. Men när Interstate 70 byggdes genom Clear Creek Canyon upptäcktes deras bosättningar. Tusentals fynd gjordes och finns nu på muséet. Eftersom många skolklasser åker hit är utställningen mycket pedagoiskt gjord- t o m Jan och jag begrep. Medan jag rullade vidare passade Jan på att gå en av många leder och fick se hällristningarna.

Varför indianstammen dog ut vet man inte riktigt. En ny stam tog över och på 1800-talet var de guldrusch här. I detta underbara område skulle jag kunna tänka mig att äga ett litet fritidshus. Jag har inte mer än tänkt tanken förrän jag ser en skylt vid sidan av vägen om att ett hus är till salu. Hm, 6 miloner för en nybyggd villa på 400 kvadratmeter, garage för tre bilar, privat skjutbana och en tomt på 100 000 kvadratmeter är kanske ändå att ta i. Men broschyren jag snappat åt mig upplyser att jag också får mineralrättigheterna. Det fanns ju guld i området . . .

Jag var ingen seriös husspekulant och vid vägen stod en skylt om "No trespassing" så bilden är smygtagen.

Äntligen fungerar min mejl igen. Det får jag tacka webmaster för, skönt att barnen är datakunniga när pappa är teknisk idiot.

Morgondagen blir spännande. Då börjar en resa i okänt land där jag ska ta mig igenom en passage på cirka 20 mil där det inte finns någon form av service, inte ens en mjölkpall. Nu kanske ni förstår varför jag behöver följebil.

Dagens distans:49 km

Keep on running!

Detta är toppen! Jag har nått krönet på Interstate 15 och är uppe på 2 188 meter (7 180 feet). Det är aningen högre än Kebnekaise på 2 106 meter.

I Vallentuna FK brukar vi ha backträning i Nybyn, en beskedlig backe på några hundra meter. Idag hette backen Interstate 15, högre än självaste Kebnekaise.

Backarna är grymma här i Utah. Vad sägs om en på 10 km? Den och flera liknande hade jag idag att betvinga. Jag var hyggligt stark men ska du samtidigt knuffa en kärra blir det mer gång än löpning. För första gången tror jag att jag kände av den tunna luften.

Rune Larsson, min mentor, lärde mig att i backar går ultralöparen. Det var ett bra råd. Men ibland flyger fan i mig och jag vill springa. Knepet är då, vad jag förstår, att hålla en hastighet aningen högre än gång och att det ska kännas någorlunda behagligt. I mitt fall betyder det cirka 7 km/timman, inte fort men vägvinnande.

Underbara Utah visar nu upp sig i vinterskrud. Innan snöovädret var de bara några toppar som var vita, nu är alla vita. Solglasögon och mycket solkräm gäller för mig som är ute minst åtta timmar om dagen.

En långtradare fullastad med hundmat har vält på motorvägen. Räddningspersonalen frågade om jag ville ha en säck men eftersom den skulle tynga kärran för mycket valde jag istället en flaska Gatorade.

Löpningen fortsätter att gå mycket bra och jag har inte ont i kroppen någon stans , lättad att artrosknät hänger med. Tyvärr blir det lite för sällan jag kan träna på gym men motellet  i morgon i Richfield ska visst ha ett.

Dagens hundfråga: Vad är det för ras på de här arga jyckarna som skällde på mig?

Klicka på bilden för större storlek.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!