---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mejlet från Lidingöloppet innehöll en gigantisk enkät som tog minst en kvart att fylla i. Ändå var det omöjligt att ge förslag på på vad som skulle kunna förbättras till nästa år.Den frågan hade man glömt att ställa!

Som man frågar får man svar. Lidingöloppets enkät till löparna efter genomfört lopp var ett praktexempel på hur en enkät inte ska göras.

Några dagar efter Lidinglöppet fick jag (och kanske tusentals andra tävlande) ett mejl från arrangören där man ville veta vad vi tyckte om loppet, allt för att kanske kunna ge ännu bättre service kommande år. Bra tyckte jag och fyllde glatt i enkäten.

Det var egentligen bara en synpunkt jag ville framföra. Men det var helt omöjligt att komma med några förbättringsförslag trots att enkäten var väldigt omfattande. Det fanns inte utrymme för egna kommentarer, bara kryssfrågor. Kanske enklast så när svaren ska sammanställas.

Vad kunde jag då inte framföra? Kanske inget jätteviktigt men troligen en ganska enkel sak att förbättra till nästa år. Jag tävlade i M70 10 km och startade samtidigt med M60. Bak på ryggen hade vi en pytteliten lapp med åldersklass angiven. Lappen var närmast omöjlig att se och många hade ingen lapp alls. Varför inte ha en en stor nummerlapp bak där åldersklassen tydligt anges? Det har man alltid på Veteran SM. Nu visste jag inte om det var en M60 eller M70-löpare jag hade framför mig, nog så viktig information för oss som jagar placeringar.

Från Kistaloppet, som jag sprang veckan före, fick jag också en enkät via mejl. Den var föredömligt kort, bara tio frågor. Bäst av allt var att det efter varje fråga gick att lämna egna kommentarer. Lidingöloppet har en del att lära där!

Generellt är många enkäter ganska korkat utformade. Det verkar som annonsörerna/beställarna har alldeles för stort inflytande. Och man ställer ofta helt irrelevanta frågor.

Jag blir t ex ofta uppringd av Svenkt Kvalitetsindex, som ställer frågor om svenska banker. Eftersom familjen är kund i uppåt femton banker (en kvarleva från min tid som ekonomijournalist) kan jag ibland ha lite synpunkter på vad som kan vara extra bra eller dåligt hos de olika bankerna. Men finns det plats för att framföra dessa kommentarer? Nä, nästan aldrig!

Lingontider. Den senaste tiden har jag plockat mycket lingon utanför Skyttorp, Tierp, Mehedeby, Marma, Älvkarleby och Iggesund. Jag tar med joggingvagnen på Upptåget, hoppar av här och där och "rensar skogarna på bär". Allt blir till lingondricka, världens bästa sportdryck och på köpet får jag en fin naturupplevelse och massor av mil i benen.

Keep on running!

Vi är alla 70 och tävlar för Vallentuna FK. Jag blev 4:a och Lars Söderberg 16:e man av totalt 106 fullföljande i M70 på 10 km.

På Boston Marathon 4:a och nu på Lidingöloppet också 4:a i åldersgruppen. Varken hackat eller malet, jag är inte bättre.

Som yngst i M70 på Lidingöloppets milbana hade jag vissa förhoppningar. Men efter att ha läst startlistan, testlöpt banan någon vecka innan och också sprungit ett annat millopp, skruvade jag ner förväntningarna. Skulle jag bli 5:a eller 6:a, ja då borde jag vara nöjd. Så visst är jag nöjd med min fjärdeplats idag. Men lite snopet var det och tiden 49,23 "borde" vara några minuter bättre. Jag hade hela tre minuter fram till trean Tommy Ericsson, LK Nyköping Runners och sex minuter till segraren, Magnus Säveros, Nilivaara IS. Loppets "ständige" segrare, Anders Hansson, Vilsta IK blev tvåa.

Sista MIlen på Lidingö är mycket tuff- fick enorm mjölksyrakänning i Abborrbacken och Karins Backe och tvingades gå en kort bit. Men nerförslöpningen och framför allt slätlöpningen gick bra. Nu spelade det säkert ingen roll, men under i stort sett hela loppet låg jag i ett ingenmansland. Det är få förunnat under Lindingloppet, "världens största terränglopp".

Oj, vad trött jag blev efter loppet, knappt att jag orkade ta mig upp ur badkaret hemma. Närmast i tävlingsväg väntar den 13 oktober en halvmara i Göteborg och veckan efter veteran VM i maraton i Toronto. Det är mera mina distanser men jag ligger lågt.

Veckans distans: 57 km

Keep on running!

En stor banan satt fint efter dagens Kistalopp, 10 km. 

Det kändes som ett kliande plåster bak på ryggen. Hur fort eller långsamt jag än sprang ville den efterhängsna typen aldrig släppa.

Idag sprang jag för första gången Kistaloppet 10 km. Och för första gången var jag loppets äldsta deltagare. När jag efteråt beklagade mig för hustrun fick jag höra ett sanningens ord:

-Du är ingen ungdom längre!

Det blåste småspik och det var kanske inte så konstigt att löparna tog skydd för vinden. Så i början stördes jag inte av att ha någon fastklistrad bakom mig. Men när backarna kom och det gick långsammare var typen fortfarande kvar. Det gick inte att skaka av hen. Aldrig varit med om något liknande.

Egentligen ett riktigt trevligt lopp. Och inte en krona behövde vi betala. Vi sprang genom KIsta Galleria där man rullat ut en matta, vi sprang på små vackra slingrande grusvägar ut mot Akalla, inte en bil i sikte och vi fick en härlig spurtraka ner mot målet vid Jan Stenbecks Torg.

Jag hade omklädning på F&S ett stenkast därifrån. Före start kunde jag värma upp på löpbanden därinne. Personalen kände igen mig från en bild i senaste numret av Friskispressen och önskade mig lycka till. Och speakern kände också igen mig och tjoade: "Här kommer Björn Suneson som sprungit tvärsöver Amerika". Någon ur publiken skrek mitt namn liksom några medtävlare. Har jag blivit en kändis?

Men typen bakom mig höll tyst. Märkligast av allt var att denna katt- och råttalek fortsatte ända in i omklädningsrummet. När jag dragit av mig det svettiga tävlingslinnet och stod framför spegeln tryckte jag till odjuret. Ingen reaktion.

Först hemma blev jag kvitt min antagonist. Dottern tog fram en en pincett och avlägsnade odjuret- en fästing från gårdagens lingonplock.

Nå, hur gick själva tävlandet? Sådär- 47.34 vilket var sex minuter snabbare än i testloppet på Lidingöloppsbanan. Men ska jag ha med tätstriden att göra i M70 i de sugande backarna på Sista Milen räcker det inte att ha avlägsnat varenda liten blodsugare. Jag måste springa minst tre minuter fortare. Tyvärr, jag är chanslös.

Veckans distans 127 km

Hittills i år: 7 900 km

Keep on running!

Friska eller sjuka knän? På pappret sjuka men i praktiken friska. Trots att jag numera inte har några problem med artrosen fortsätter jag att stryketräna. På gymmet kör jag sittande benpress, bensträck och lårcurl, alltid med tunga vikter.

För sex år sedan fick jag diagnosen artros i vänster knä. De senaste fem åren har jag sprungit utan några som helst problem. Expertisen hävdar att artros är en kronisk sjukdom men stämmer det verkligen in på alla?

Jag vände mig till Sveriges främsta expert på området, professsor Ewa M Roos, idag verksam på universitetet i Odense, Danmark. Jag frågade också varför man så sällan ger ger träningsrådet löpning utan istället rekkomenderar cykling och gång.

Så här svarade hon:

- Jo, artros är en kronisk sjukdom såtillvida att när man väl har förlust av kollagen i brosket så återbildas det inte. De senaste 20 årens forskning har dock lärt oss att sambandet mellan broskförlust och symptom i befolkningen är som att kasta krona och klave, det vill säga ytterst dåligt. Sjukvårdspersonal tror ofta att sambandet är starkare eftersom man i sjukvården bara ser dom som har symptom, men aldrig dem som inte har symptom men som alltså kan ha likadana broskförändringar.

- Träning ger bra smärtlindring och funktionsförbättring, precis som du har upptäckt. Anledningen till att jag ofta rekommenderar cykling är att det är säkert för de flesta i befolkningen. Så klart kan också löpning fungera, som för dig, men det är inte något för alla som vill komma igång med träning. Många väger för mycket och många är för svaga för att hantera den stöt som uppkommer från marken när man springer.

Hur tycker du jag bör träna?

-Jag vill på det starkaste uppmana dig att fortsätta med styrketräning, inte minst av bål och höftmuskler, det ökar sannolikheten att du kan fortsätta med att göra det du gillar, nämligen springa. En varierad träning, där du kompletterar löpningen med styrketräng och yoga eller annan rörlighetsträning, kan också vara positivt. Inte bara för att undgå knäsmärta, utan också för att förbättra din prestation. Nu vill jag dock tillägga att jag inte talar som artrosforskare utan från egen och andras erfarenheter. Jag gillar själv att springa:)

Ibland förekommer uppgifter om att brosket faktiskt kan återbildas. Fel?

-Nja, det både stämmer och inte. Brosk består av proteoglykaner som står för kvaliteten och kollagen som står för volymen. Proteoglykanhalten kan öka vid träning, men kollagenhalten kan inte påverkas av någon behandling.

Det verkar inte som om jag kan ropa faran över. Men hur länge jag kan fortsätta att vara symptomfri kan naturlitvis ingen svara på. Så styrketräningen på gym fortsätter,. Efter diagnosen för sex årr sedan har jag genomfört två coast to coast utan några känningar. Gymträningen har då varit väldigt eftersatt och avbrott på några månader verkar uppenbarligen inte spela någon roll.

Dåligt formbesked inför Lidingöloppet 10 km. Jag testlöpte Sista Milen på 53.35. Segraren i M70 brukar ha 43-44 minuter. Springer Kistaloppet 10 km på lördag.

Keep on running!

Bernt är snart i mål på sitt livs längsta löp; Bergen-Stockholm. Målgång på onsdag (19/9) kl 16.30 vid Gustav III statyn nedanför slottet. Kom och träffa honom och få lite tips på hur du själv kan lägga upp ett äventyrslöp! Bilden tagen idag med Mälaren och Mariefred i bakgrunden.

Det är hans Altra skor som är slitna. Bäraren själv är dock inte det minsta sliten efter dryga hundra mils löpning från Bergen till Stockholm.

Krutgubbe, seg gubbe, evighetsmaskin . . . Ja, hur beskriver man egentligen Bernt Hedlund, 65, en kändis i Stockholms löparvärld men en man med låg profil? Jag träffade Bernt för många år sedan på något  av de många sociala löp han varit ledare för. För mig är han sinnebilden för den sanna friluftsmänniskan. Han åker långfärdsskridskor, fjällvandrar, besöker varenda nationalpark (dom är många), springer på Sörmlandsleden och andra leder (dom är också många). Och så springer han maraton, ultramaraton, är med i Fotrally och "intar" olika stadsdelar i Stockholm. Skull tro att han är ensam om att på en dag ha sprungit på varenda gata på Södermalm! Bernt sprang några dagar med mig i Amerika under mitt senaste coast to coast men att själv göra ett coast to coast i USA, det är han inte intresserad av.

-Nej, det är för mycket trafik och stora vägar. Jag gillar grusvägarna, dom små vägarna, stigarna, naturen, säger han när jag idag gör följe på näst sista dagen på hans eget Coast to Coast Scandinavia.

Jag kommer med tåget från Stockholm och hakar på vid Läggesta station. Bernt har då varit igång i cirka två timmar. Vårt slutmål är Östertälje, dryga tre mil bort. Trots att jag sprungit i dom här trakterna bir det en helt ny uplevelse- Bernt för mig in på underbara små grusvägar längs Mälaren och en smalspårig järnväg. Själv är jag inte i någon vidare form så jag är tacksam för att tempot är relativt måttligt. Bernt berättar att han under detta löp hållit runt 8 km/tim vilket är något långsammare än vad jag höll på mitt senaste USA-löp. Men Bernt löper effektivt, han mal på och gör sällan några småstopp varför jag ibland blir efter. 

Vi tar lunchpaus på Mångfaldens Hus i Turinge.

HÄR kan du se hur det såg ut när Bernt nådde Skeppsbron efter 23 dagar och 113 mils löpning.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Bernt Hedlund springer Nordsjön-Östersjön (Bergen-Stockholm) med sin babyjogger. Bilden från Kristinehamn och fotograf är Sandra Lundqvist.

Ett coast to coast behöver inte nödvändigtvis ske i Amerika.Det kan lika gärna göras på hemmaplan.

Min löparkompis Bernt Hedlund, 65, har tidigare sprungit tvärsöver Sverige (Göteborg-Gotland) och just nu är han ute på ett mer än dubbelt så långt löp; Bergen-Stockholm. Totalt handlar det om cirka 100 mil. Målgång väntas ske nu på onsdag utanför Stockholms slott och då har han varitpå väg i 23 dagar.

Allt har gått perfekt men det har varit ganska tuffa förhållanden; regn, backar, bitvis mycket trafik, ibland camping och en hel del löpning på grusvägar. Och att springa på den här tiden av året då det är kallt och mycket är stängt gör inte saken lättare. Men Bernt gillar alltid läget och det är inte mannen som klagar.

Själv har jag försökt göra något liknande- sprang för många år sedan mellan Stockholm och Oslo. Fast jag kom aldrig till Oslo, regnet stoppade mig i Charlottenberg. Det hade aldrig hänt Bernt, han hade fortsatt.

Min egen löpning går ganska tungt just nu trots att jag minskat milantalet väsentligt. Känns som jag har träningsvärk hela tiden och vet inte vad det kan bero på. Det lovar inte gott inför stundande 10 km Lidingöloppet. Där är den fyra år äldre Anders Hansson storfavorit. Anders sprang i helgen Stockholm Halvmarathon på 1.32 och höll 4-minuterstempo på slutet.

Söndagen ägnades åt löpning och lingonplockning i Skyttorp norr om Uppsala. Jag hade långbyxorna på för undvika fästingar. Ganska dåligt med lingon längs skidspåret i skogen så jag fortsatte med Upptåget till Mehedeby och fick till sist ihop 7 kg lingon.

Veckans distans: 92 km

Keep on running!

Husse Björn med Stella efter löpturen på 5 km. Jycken ser inte mycket ut för världen men är en snabbfotad liten rackare som utklassade de flesta i dagens Skatås parkrun.

Jag får stryk av många i löpartävlingar. Men att bli utklassad av en liten jycke har nog aldrig hänt.

I projektet "springa alla parkrun i Sverige och försöka slå åldersrekorden i M70" var det idag dags för Skatås parkrun. Göteborgarna är att gratulera- vilken underbar och vacker bana ni har i Skatås. Den 5 km långa slingan runt Härlanda Tjärn är bitvis ganska tuff- inte så snabb som banorna i Uppsala, Örebro och Hagaparken i Stockholm men mer lättsprungen än terrängslingan i Huddinge. Närmast kommer väl Kungsängen parkrun.

Vi var ett 30-tal löpare, en ganska brokig samling, unga som gamla som samlats på gräsplanen framför Motionscentrum i Skatås. Där fanns en med joggingvagn med ett litet barn i och så han med hunden; Björn Elfström från Lerum Friidrott.

-Har jycken streckkod? skämtade jag före start.

Jag tog för givet att hundekipaget skulle jag nog slå, tveksamt om jag skulle klara joggingvagnen. Det såg bra ut i början, ledde över båda men snart var jycken förbi. Stella var yster, förstod kanske inte vad som var på gång. Björn höll hennes stramt i kopplet för hon vill till skillnad från oss andra nosa på alla mötande. Dom orkar inte när backarna kommer, tänkte jag. Men dom orkade och efter 3 km försvann ekipaget ur min åsyn. Björn och Stella sprang in på 22.16 och jag på 23.56. Suck, nytt åldersrekord i alla fall i M70. Och barnvagnen höll jag stången.

Efteråt föreslog jag för Björn att han borde fixa en streckkod till Stella så att hon nästa gång får en officiell tid. I parkrun åldersomräknar man tiderna och Stellas ålder skulle då mulitpliceras med ett hundår, sju år alltså. Kanske kan hon då klättra lite i resultatlistan.

Nu återstår bara att springa parkrun i Malmö. Det kommer att ske den 27 oktober. Och så fick jag en galen idé: jag ska springa alla parkrun i Skandinavien, det vill säga i Danmark, Norge och Finland.

Keep on running!

Brottbyrundan är en tuffare terrängbana än sista milen på Lidingöloppet. MIna två varv på den mycket kuperade 10 km-slingan gick på 1:50:50 och gav mig en tolfte plats bland 21 män och kvinnor.

Jag underpresterar på terrängloppen. Dagens Brottbyrunda 20 km är ett bevis på det. Inget bra formebesked inför Lidingöloppet.

Att jag är kass i skogen är ingen nyhet. Men att jag är så dålig överraskar.. Problemet är underlaget- jag tittar i backen hela tiden för att inte stupa på en sten eller rot. Uppförsbackarna går någorlunda men i branta nerförsbackar har jag problem; vågar inte släppa loss utan går/springer och förlorar massor av tid.

Annars tycker jag nog formkurvan pekat uppåt efter hemkomsten från USA. Parkrunloppen har gått skapligt och i nästa vecka är det dags för ett nytt; 5 km i Skatås, Göteborg. Asfalt och grusvägar är mina element, inte terräng. Därför är det nog kört på Lidingöloppet 10 km om en månad. Jag springer där för första gången den korta banan och hade hoppats kunna bjuda Anders Hansson, Kjell Björk m fl i 70-årsklassen lite motstånd.

Brottby blev alltså en klar besvikelse, dessutom råkade jag springa vilse och tappade lite tid på det. Men själva loppet är toppen och riktigt roligt att Brottby SK i år lyckades locka så många löpare till de olika klasserna. Senast jag sprang här var för 17 år sedan (10 km på 41.41 som gav mig som 53-åring en 12:e plats bland 23 män). Den tiden hade räckt till en fjärdeplats idag.

Veckans distans: 97 km

Keep on running!.