Under de senaste 18 åren har jag sprungit minst 500 mil per år (genomsnitt 13,7 mil/vecka). 2019 slutar på ca 900 mil, ungefär som året innan. Toppåret var 2016 då jag sprang 1 019 mil. Klicka för större bild!

Mängdmässigt blev 2019 ett mycket bra löparår. Men på tävlingarna gick det betydligt sämre.

Egentligen klaffade allt under 2019. Jag har mycket att glädjas åt under det året:

* Sprang över USA för sjunde gången

* Nära rekorddistans i antalet mil- lite drygt 900

* Plockade rekordmycket blåbär och lingon på springande fot

* Blev näst snabbaste svensk i M70 på maraton och nummer fyra på halvmaraton

* Ännu ett skadefritt år

* sprang 22 parkrun och är nu uppe i totalt 61 lopp

Fast det är det där med tävlandet som gnager. Jag sprang två maror och "misslyckades" på bägge. Siktade på 3.30-3.40 men slutade på som bäst 3.47. Det räckte ändå till att bli Sverigetvåa i åldersklassen men standarden är just nu något lägre i denna klass än i övriga. Jag tror inte det är träningen som fallerar, snarare motivationen.

Nåja, jag får försöka komma igen 2020 och håller därför fast vid målet 3-30-3.40. Siktar nu på Düsseldorf Marathon 26 april, en snabb bana som jag tidigare sprungit. Innan springer jag kanske EM i halvmaraton som går på Maderia. Men det stora målet är naturligtvis coast to coast Nr 8.

Keep on running! 

PS

Året 2019 slutade på 905,9 mil                                     

Soligt, varmt och mogna apelsiner på träden- Malaga visade sig från sin bästa sida. Maratonbanan tillhör en av de bättre jag sprungit; flack och vacker.

Förr var målet att gå under 3 timmar på en mara. Tills inte så länge sedan var målet 3.30. Nu ligger jag kusligt nära 4-timmarsgränsen.

Malaga Marathon blev en överraskande tung historia. Jag siktade på runt 3.40 men hade i bakhuvudet att en bra dag kanske 3.30 vore möjligt. Men jag sprang in på 3.52.24, tvåa i min åldersgrupp M70 där 18 löpare ingick varav tre svenskar.

Vad hände? Ja, jag har inget att skylla på. Banan är snabb, vädret var perfekt (12 grader vid starten på morgonen och 19 vid målgång) och jag var hyfsat tränad. Men redan efter halva sträckan gjorde jag mitt första lilla gångstopp. Och så där fortsatte det ända till målet. Gissar att jag gjorde ett 10-tal gångpauser där varje var uppemot en halv minut.

Uppenbarligen var jag inte tränad för dessa måltider. Nu blev Malaga min näst sämsta mara någonsin, cirka fem minuter sämre än på Veteran SM i Växjö (blev tvåa där), ett lopp som också var ett misslyckande. Eller lever jag kvar i en drömvärld där jag tror att stortider är möjliga? Märkligt ändå att resultatförsämringen kommit så snabbt. För två år sedan var jag under 3.30.

När jag nu efteråt läser av min klocka inser jag att det gick lite för fort mellan 10-20 km där tempot låg strax under 5-minuter per km. Normalt tittar jag inte på klockan under loppen men det gjorde jag nu men reagerade inte- otaktiskt! Jag tror signaturen Erik H gör en alldeles korrekt analys när han i kommentarsfältet skriver:

-Bra startfart. Formen är inte dålig, men uthålligheten är inget vidare? Det är precis tvärtemot vad man kan tro om dig. Varför?

-Med uthålligheten menar jag fartuthålligheten. Du orkar ju springa över USA om du håller rätt tempo som är lägre än maratontempo, så uthållig är du!

En annan sak jag reagerar på är att pulsen var relativt hög under den första milen (140-150 slag per minut) men sjönk till ca 120 under andra milen när det gick som fortast. Borde det inte vara tvärtom?

Nåväl, jag får trösta mig med att jag inte har ont någonstans. Därför bävar jag inte inför nästa coast to coast den 30 maj 2020.

Keep on running!

Ocean Shores har cirka 5 000 invånare och ligger tre timmars bilresa från Seattle i delstaten Washington. Här längs denna millånga strand startar den 30 maj 2020 mitt åtonde coast to coast.

Förberedelserna är i full gång inför mitt åttonde coast to coast. Flygbiljett är köpt, planering av rutten pågår och starten är spikad till den 30 maj 2020.

Så här sent har jag aldrig startat men det har sina randiga skäl. Tre av mina barn väntar nämligen tillökning i maj och jag får vänta ut födslarna innan jag kan ge mig av på detta mitt sista (?) kontinentlöp. Sista och sista, det sa jag visst också förra gången . . .

Jag kommer att vara 72 år men åldern behöver inte vara någon större nackdel, gissar jag. Den lilla löpförsämring som sker varje år tror jag kompenseras av en ökad erfarenhet. Och det gör inget om det går aningen långsammare, tiden har jag. Förhoppningsvis har jag också uthålligheten- jag planerar som vanligt för dagsetapper på cirka 5 mil och lägger inte in några vilodagar. Ungeför 100 dagar kommer det att ta.

Det mesta blir sig likt. Min amerikanska  "cousin" Linda Feldman är som alltid med mig vid starten. Rutten blir i början snarlik den jag hade 2010 då jag startade i närliggande Westport. Det kommer också bli mycket motorvägslöpning, hela 150 mil. Jag kommer t ex att springa hela Montana på Interstate 90. Tråkigt, farligt? Inte alls, motorvägarna är vackra, säkra, inte lika backiga och där finns motellen.

Det är något ovisst var målgången kommer att ske. Den forna svenska kolonin Delaware lockar, en delstat jag inte sprungit i. Och troligen korsar jag det sydvästra hörnet av North Dakota, också en ny delstat, för att sedan gira rakt söderut till mitt älskade Gothenburg i Nebraska. Ja sådär går tankarna just nu.

Keep on running!

Stor uppslutning när Vallentuna FK anordnade Skinkloppet. Vi hedrade en nyligen bortgången medlem, Bruno Rimbe.

Har du koll på din egen löphastighet? Det har inte jag.

När det lackar mot jul brukar min klubb ordna Skinkloppet i Vallentuna. Denna "tävling" går ut på gissa sin sluttid på en uppmätt  löpslinga och där priset är en julskinka. Jag brukar alltid komma bland de sista, så även i år. Årets runda mätte 5,3 km och min felmarginal blev nära 5 minuter (för långsamt).

Man borde ju känna sin kropp bättre efter alla dessa år som löpare. Ett tag tänkte jag att ge järnet, då borde jag komma ganska rätt eftersom mina parkrun-lopp brukar diffa på högst någon minut. Men jag tog det lugnt med tanke på Malaga Marathon nu på söndag. Tyvärr känns formen inget vidare. Hoppas jag har fel även där!

Keep on running!

Årets julgran fraktades hem traditionsenligt på min baby jogger. Granen var så stor att det inte gick att springa med den i vagnen. 800 kronor fick jag betala för jätteträdet som nu ska sättas upp på gården hos min bostadsrättsförening. Vagnen du ser på bilden ska jag ha på mitt nästa coast to coast men då ska packningen bara väga ca 9 kilo.

Keep on running!

Löparna har börjat samlas för att under tre timmar springa en 1,85 km lång slinga på Nytorpsgärde i Johanneshov. Isande vindar och ganska tufft men jag hörde ingen klaga. Till vänster Pernilla Otto som tillsammans med sambo för tredje året arrangerade denna gratislöpning som hade lite prägel av knytkalas.

Hur långt hinner du springa på tre timmar? Jag kom 33 km idag.

Det var kanske lite av ett formbesked inför Malga Marathon om två veckor jag fick idag under tretimmarslöpningen på Nytorpsgärde. Hade visserligen hoppats kunna springa ytterligare ett varv men vädret var emot oss.

-Kylan och vinden gjorde säkert att varje varv gick tio sekunder långsammare. menade en av de rutinerade ultralöparna.

Jag är ändå väldigt nöjd. Bland de cirka femton löparna kom jag bland de främsta. Men någon tävling var det ju inte. Flera gick mot slutet och andra klev av innan Pernilla Otto blåst av i sitt horn. Jag fick hjälp av hennes sambo med farthållningen och medhavd lingondricka bidrog säkert också till att det kändes lätt idag. För två år sedan kom jag nässtan exakt lika långt som idag men då var väderförhållanden bättre och jag var en yngling på 69 år.

Gammal man gör så gott han kan. Foto: Pernilla Otto

Antal sprungna km i november 438 (oktober 441)

Keep on running!

I praktiken stopp för alla äldre löpare att kvala in på tid till Berlin Marathon 2020. Ifjol var det bara 61 manliga löpare 60 år eller äldre som klarade kvaltiden 3.25 men hela 1 941 deltog. Hur var det möjligt? Jo de lottades in eller deltog i det stora geschäftet med paketresor och annat. 

Jag hade velat springa Berlin Marathon nästa år men hade otur I lotteriet och missade en startplats. Att direktkvalificera sig till loppet är svårt för de flesta men närmast omöjligt för kvinnor och äldre veteraner, oavsett hur duktiga de är.

Det är tuffa tidskrav arrangörerna staller på löparna i Berlin Marathon. Ja, jag vill hävda att man I praktiken ägnar sig åt ålders- och könsdiskriminering. Eller vad sägs om följande krav för att vara garanterad en startplats:

• Löpare 18-44 år gamla ska under de senaste två åren ha sprungit en godkänd mara under 2.45 (kvinnor under 3 timmar)
• Löpare 45-59 år ska ha sprungit under 2.55 (kvinnor under 3.20)
• Löpare 60 år eller äldre ska ha sprungit under 3.25 (kvinnor under 4.10)

Vad innebär då detta I praktiken? Ja, att större delen av den svenska och utländska veteraneliten utestängs (du klassas som veteran när du fyllt 35 år).  I Sverige är det t ex bara en man I M55 (Sören Forsberg) och en kvinna I K55 (Karin Schön) som I år skulle klara tidskravet på 2.55 respektive 3.20. Och för löpare 60 år eller äldre handlar det om ett tiotal män och kvinnor. Mycket grovt räknat skulle bara något hundratal svenskar. oavsett ålder, klara tidskraven för att få en plats utanför lotteriet (det finns fyra andra alternativ men alla är dyra).

Inte ens 75-årige Anders Hansson, som I år gjort 3.28, kvalificerar sig trots att han är I världsklass. Själv är jag 71 år och det är få 71-årigar I världen som gör under 3.25. På EM I Polen för tre år sedan gjorde jag 3.26 men sedan har tiderna försämrats. Att jag skulle göra 3.25 i Malaga om två veckor är orealistiskt.

När jag räknar om kvaltiderna med åldershandikapp förstärks intrycket av att särskilt kvinnor och äldre är diskriminerade. Allra tuffast är det för kvinnor 45-59 år och “lättast” för män 18-44 år. Det är naturligtvis upp till arrangörerna att bestämma reglerna men nog  borde man lätta på kvaltiderna, ha fler åldersgrupper och inte släppa igenom så manga I lotteriet eller sälja ut platserna till researrangörer. Det skulle kanske höja statusen ännu mera för ett av världens bästa maratonlopp?

Keep on running!

I DN:s annonsbilaga från den 22 november tipsar Stockholms MIljöförvaltning om hur du på ett miljövänligt sätt kan transportera dig t ex till jobbet. Inte med ett ord nämns alternativet löpning.

Gå, cykla eller åk kollektivt. Det är tre av sju tips från Miljöförvaltningen på hur Stockholmarna kan resa klimatsmart. Löpning är däremot inget man föreslår.

Ja, jag ler lite när jag läser denna annonsbilaga, som följde med DN i fredags. Jag som transportlöpt nära nog dagligen under 25 års tid till/från jobbet på Svenska Dagbladet förstår inte att man "missade" löpning som transportalternativ. Och samma sak är det när tidningens reportrar testar hur lång tid det tar att åka med olika färdmedel till DN i Marieberg. Ingen springer.

Löpning är annars utmärkt alternativ, kanske det bästa av alla och dessutom gratis. Men folk kan väl inte springa till eller hem från jobbet? Jo, är inte sträckan mer än 5-10 km och du har en dusch på arbetett eller ett gym i närheten är det möjligt för de flesta. Och skulle resvägen vara längre kan man springa en del av sträckan och åka resten kollektivt.

Jag är förvånad att det inte blivit någon riktig boom för transportlöpning. Visst ser jag på mornarna löpare med ryggsäck springa in mot stan men dom borde vara många fler, ja varför inte lika många som cyklisterna! Springa är det mest hälsosamma, billiga, säkra och ibland också det snabbaste transportsättet.

Jag springer till jobbet 2009 och korsar Norra Bantorget. Ofta fyra gånger om dagen passerade jag här (till jobbet, hem på lunch, tillbaka till jobbet och hem med smutskläderna efter arbetets slut).

När SvD år 2000 flyttade från Marieberg till Mäster Samuelsgatan i City blev det riktigt fart på min transportlöpning- jag sprang i stort sett varenda dag under tio års tid till och från jobbet. Dessutom sprang jag ofta hem på lunchen eller tog en lunchrunda på 10-20 km (jag hade ju bara ca 3 km från hemmet till arbetet så det gällde att få ihop tillräckligt antal mil). På så sätt behövde jag egentligen inte alls springa på helgerna och kunde istället umgås med familjen. På jobbet var jag den mest nyduschade av alla och kanske också en av de piggaste på mornarna. Under lunchrundorna tänkte jag ut artiklarna.

Visst, jag var gynnad. Arbetsgivaren hade gett mig en extra lunchtimma utan löneavdrag och jag utnyttjade tiden för löpning. Det handlade om frihet under ansvar, det gick inte alltid att utnyttja löneförmånen om det var mycket att göra. Den minskade arbetstiden tror jag inte resulterade i sämre produktivitet. Det var snararee en win-win-situation.

Här miljöförvaltningens "7 sätt att resa klimatsmart i Stockholm":

1. Cykla

2. Kör lastcykel (Alternativet babyjogger nämns däremot inte trots att en trehjulig barnvagn är billigare, bättre och miljövänligare än en eldriven lastcykel samt att du kan transportera nästan lika mycket i barnvagnen som i lastcykeln,)

3. Gå

4. Åk med SL

5. Ta bussen, inte bilen, till träningen

6. Gå med i en bilpool

7. Ta tåget på semestern

Nu när alla talar om hur viktigt det är att röra sig och hur lite vi motionerar tycker jag du ska göra slag i saken: spring till jobbet! Och överväg om du inte kan sälja bilen. Det senare gjorde jag när jag flyttade till Stockholm 1980.

Keep on running!