Vallentuna ställde upp med ett stort och starkt lag, här dock bara halva laget. Jag omges från vänster av Stefan Nilsson, Bengt Lindgren, Åsa Lindelöf, Tomas Jennerstål, Fredrik Wachsner, Alex Bonn och Torbjörn Andersson.

Skulle det gå att tävla idag? När vi närmar oss Östhammar visar termometern i bilen på minus 20. Visst gick det- och vilken strålande dag vi fick!

Det blev en blågul dag i Östhammar; klarblå himmel och strålande sol. Och så myllret av alla blågula löparlinnen, Vallentuna FK:s signum. Själv sprang jag för första gången i min nya klubbdräkt, lite pirrigt eftersom här gällde det också att springa för laget.

Nog var det flaggan i topp för Vallentuna denna gnistrande vinterlördag då Bore Cups tredje deltävling, 5 respektive 10 km, avgjordes på knarrande men välsandat snöunderlag. Östhammar kommun hade innan påpassligt ryckt ut med sandbilen för oss löpare. De kallar jag god kommunal service!

Min nya klubb sopade banan, ja kanske lite överdrivet. Men vi vann lagtävlingen och tog hem två klassegrar i M60 (Alex Bonn) respektive M70 (Arne Lekström). Till detta kan läggas tre andraplatser, en tredjeplats och flera andra framskjutna placeringar, inte minst bland de unga duktiga kvinnorna. För mig tävlande i M60 är det en sporre med så många duktiga äldre veteraner.

Dessbättre slapp vi den värsta kylan. Vid starten hade temperaturen gått upp till cirka elva minus och det var närmast vindstilla. Hyggliga löparförutsättningar med andra ord. Och de blev inte sämre av att arrangerande Östhammar FI dragit om banan så vi inte behövde slira i backarna uppe vid vattentornet. Nu kunde vi springa för fullt och trots att den nya banan mestadels gick på körvägar mötte jag knappt en enda bil.

Nå, hur gick det? Bra, tycker jag- preliminärt resultat 40.29 på en bana som enligt GPS-folket mätte 9,6-9,8 km. Och roligt att kunna dra in några poäng till laget. Snabbast av oss alla var Tomas Jennerstål på 32.58, bara 3 sekunder efter Magnus Lindberg från Ockelbo SK.

Idag hade jag "handwarmers" i fingervantarna. Det gäller även i morgon söndag på skridskotävlingen Krogrännet. Den tävlingen ska jag dock inte skrinna utan springa. Rapport imorgon om hur det gick på Norrvikens is.

Keep on running!

För de här fotbäddarna fick min dotter betala 1 800 kronor (undersökning + tillverkning). När bäddarna tillverkades missade (?) man att korrigera för hennes pronation.

Värk på benets framsida fick min dotter att misstänka behinneinflammation. Hon vände sig då till en stor löpkedja för att få fotbäddar. Men deras ortopedexpert verkar inte ha gjort sitt jobb.

Fotbäddar har blivit en stor grej i löparbranschen. För dyra pengar skaffar sig många dessa specialgjorda iläggssulor för att bli kvitt skadeproblemen. Ofta handlar det om löpare som har kraftig pronation.

Själv skaffade jag mina första fotbäddar på 80-talet. De har fungerat utmärkt, jag har fått vara skadefri, och häromåret bytte jag ut trotjänarna mot nya. Då var fotbäddar ett relativt okänt begrepp i löparvärlden, nu är det flera butikskedjor som hyr in ortopedexperter.

När min dotter  drabbades av något som verkade vara behinneinflammation rådde jag henne att skaffa fotbäddar. Hon hänvisades till en löparbutik i norra Stockholm som ingår i en rikstäckande löparkedja. Hon fick springa på löpband, fötterna mättes med hjälp av laser och sedan tillverkades fotbäddarna. Men hon blev inte kvitt besvären, snarare förvärrades de.

Eftersom jag hade så goda erfarenheter  av fotbäddar föreslog jag att hon skulle gå till legendariske Carter Farell, samme löpardoktor jag haft kontakt med. Jodå, visst var det behinneinflammation, dessutom svår sådan. Löp- och promenadförbud men ok att cykla och simma, var hans ordination. Sedan gjorde han en mycket intressant upptäckt: fotbäddarna var förmodligen felkonstruerade, man hade inte korrigerat för hennes pronation utan endast gjort en avgjutning av fötterna. Bäddarna hade alltså varken gjort till eller från.

Nu ska fotbäddarna byggas om av en ortoped på Sophiahemmet. Man kommer att smälta på mer material så att foten får ett bättre stöd, en åtgärd som kommer att kosta några hundralappar. Farell har gett detaljerade anvisningar så nu ska det väl förhoppningsvis bli rätt.

Eftersom det nu är en annan ortoped inblandad är det inte säkert att hon ersätts för merkostnaderna men hon kommer att begära ersättning hos löparbutiken. Jag återkommer om hur det går.

Den fråga jag ställer mig är hur många andra löpare som fått undermåliga fotbäddar. Jag misstänker att det finns kvacksalvare i en bransch som just nu har högkonjunktur.

Keep on running! 

Morgonlöp längs strandpromenaden i Sitges. Jag försökte springa lite intervaller i vattnet men det var alldeles för kallt. Även på land var det kallt men ändå skönt att kunna springa barbent. På mina tre dagar i Spanien  har jag fått ihop cirka 75 km. På söndag är jag hemma i Stockholm igen och då är det tajts som gäller.

Bergspass på 37 km. Pustar ut efter att ha nått dagens etappmål California uppe i bergen. På restaurangen var jag den ende lunchgästen, krisen märks på alla plan.

Halvfärdiga och övergivna bostäder och kontor, sysslolösa ungdomar på gatorna och ett land som verkar gå på sparlåga. Men för en löpare är förhållandena perfekta.

Jag köpte en billig resa till Spanien och la istället pengarna på ett fint hotell vid strandpromenaden i småstaden Sitges vid Medelhavet. Här strax söder om Barcelona ska jag ensam löpträna under tre dagar. Få turister, relativt lite trafik och en temperatur på 12-14 grader är naturligtvis bra för en långlöpare. Men samtidigt är det lite trist att se ett Spanien på deken.

Jag springer i kortbyxor och långärmat, möter knappt några löpare. Trots att Sitges ska tillhöra de lite mer exklusiva och välmående turistorterna går nyfattigdomen inte att dölja. Byggboomen är över, jag springer förbi tomma kontor och bostäder, tomter där man börjat gräva lite och och gator som slutar i tomma intet. Det är väldigt skräpigt längs vägarna och hamnar man  lite vid sidan om vägarna, och det gör man lätt som löpare, är förfallet riktigt påtagligt.

Övergivet villabygge.                              Tomt kontorshus med hakkors på rutan.

Eftersom jag inte kan någon spanska blir mycket obegripligt för mig. Och ingen förstår heller vad jag är för kuf. Men ingen verkar bry sig, inte ens när jag kommer springande i gränderna kryssande mellan folk med en baguette under armen. Och hos frisören gäller teckenspråk. Numera har jag slutat att klippa mig i Sverige, alldeles för dyrt. Och helt klart har min frisör jag gått hos i 30 år i Stockholm mycket att lära av denne spanske saxvirtuous. 8 euro kostade klippningen.

Stockning i gränderna när mammorna (knappt några män syntes) hämtar sin barn från dagis.

Även om det inte är det minsta vår- eller sommarlikt ser jag apelsiner och citroner på grenarna. Hur det där fungerar är besynnerligt, nog existerar väl vinter också vid Medelhavet?

Apelsinträd i Sitges . . .                          och citroner bakom ett villaplank.

Imorgon blir det liter intervaller på stranden. Kanske springer jag på eftermiddagen till Barcelona och tar bussen hem men det blir kanske för långt. Kustvägen har inga vägrenar och verkar livsfarlig så det får i så fall bli kringelkrok på bonnvischan.

Keep on running!

Måndagar betyder träning med Vallentuna FK. På bilden Arne Lekström, tränaren Ola Nordstrand, Torbjörn Andersson (med ryggen mot kameran) och Sanna Rehn. Idag stod backintervaller på programmet.

Ensam är stark. Men ska du höja dig en nivå räcker det inte med att bara springa en massa mil. För mig har kvalitetsträning i grupp inneburit ett litet lyft.

Förra veckan blev det 17 mil. Det är ovanligt mycket för mig. Som vanligt skedde den mesta träningen ensam även om förra veckan var lite speciell med ett grupplöp på fem mil. Ju fler mil desto bättre. Det har varit min träningsfilosofi under många år. Jag tror fortfarande på den, såväl elit som hårdsatsande motionärer springer generellt för lite för att nå de resultat som motsvarande  grupper gjorde under 80- och 90-talet.

Numera är jag inte bara en LSD-missbrukare (long slow distance). Jag prövar också andra preparat , t ex backintervaller. Genom att gå med i en klubb med egen tränare, i mitt fall Vallentuna, har den lite ändrade träningen börjat ge resultat, tycker jag.

Mängden har jag redan. Så kanske är det lite av turboeffekt kroppen nu får uppleva av kvalitetträningen. Mer än ett pass i veckan blir det dock inte. Det är jobbigt nog. På egen hand skulle jag inte mäkta med det. Därför är det så bra att ibland springa i grupp, vi sporrar varandra. Roligt? Ja, men det är bäst när gruppträningen är över. Så känner jag det även efter tävlingar, sällan när jag springer ensam. Har säkert med ansträngningsgrad och prestaionsångest att göra;  jag kan till och med vara nervös inför ett gemensamt träningspass. Men jag är alltid nöjd efteråt, oavsett om det gått bra eller dåligt.

Den 4 februari är det dags för deltävling 3 i Bore Cup, 10 km i Östhammar. Det blir första tävlingen jag springer för Vallentuna sedan övergången från Majornas IK nu är klar. Lite pirrigt. Nu på torsdag åker jag till Spanien (Sitges utanför Barcelona) på ett privat träningsläger några dagar. En av mina "värsta" konkurrenter i M60, Kjell Björk i Hemlingby LK, laddar samtidigt upp på ett annat läger i Marocko. Kanske tar vi gamla gubbar löpningen på för stort allvar?

Keep on running!

Omgiven av likasinnade. Vi var cirka 50 långlöpare som samlats på Vasagatan för att springa en 48 km lång slinga på Djurgården och Södermalm i Stockholm. Elva av oss sprang hela distansen.

Håkan Juholt höll inte distansen ut. Det gjorde däremot ett gäng tappra ultralöpare och glada motionärer som idag på sämsta tänkbara underlag sprang uppemot fem mil på glashala vägar och stigar.

Det är gott om olika löparevent i Stockholm. Numera är det minst ett i månaden; någon meddelar på ett löparforum att han eller hon tänker ge sig ut på ett ultraskubb och undrar om någon har lust att hänga på. Och det har vi!

Nu hette fresterskan Miranda Kvist. Hennes "Långpass: Stockholm runt 0-50 km", gick inte att motstå. Ledsagare var också Peter Nilsson, som idag gjorde ett hästjobb med att hålla tempot, lotsa oss rätt och sparka undan föremål som skulle kunna få oss på fall.

Isgata över allt. Miranda Kvist th.   Peter Nilsson i aktion strax före start.

Jag har varit med på många grupplöp av den här typen men detta var ett av de större räknat till antalet deltagare. Det som alltid förvånar är att det är så många kvinnor med. Idag var nog fördelningen män kvinnor 50/50. Och när dagen var till ända efter dryga sex timmars löpning hade åtta män och tre kvinnor nått målet  på Vasagatan där vi startade och kunde nu klocka av distansen 47-48 km. De andra droppade av en efter en men förvånasvärt många hängde ändå med 3-4 mil och noterade personliga distansrekord.

Egentligen var dagen den sämsta tänkbara. Stigarna och vägarna längs Kungsholmen, Brunnsviken, och Djurgården var rena isgatan. Hälften av sällskapet hade märkligt nog inte dubbat under skorna men förvånsvärt få ramlade. Själv sprang jag dubbat men fruktade att jag skulle tvingas bryta när mina Spikey på ena skon havererade. Men både dom och jag var starka idag.

Stallmästaregården passeras. Kort efter skulle vi enligt körschemat runda udden vid Bellevue men där "fuskade" alla på grund av isläget och jag var den ende som rundade udden. Det var runt denna udde jag 1981 tog min första joggingrunda. Premären skedde i mörkret eftersom jag skämdes- joggare på Stockholms gator var då inte såm vanliga.

Klockan 15 slog jag på radion i min telefon för att höra presskonferensen från Oskarshamn. Vi hade då sprungit cirka fyra mil och var vid Norra Hammarbyhamnen.

-Juholt avgår! skrek jag.

Inga applåder i gruppen men kanske en liten fartökning ändå. Med telefonen vid örat fortsatte jag att lyssna och höll på att dratta omkull när Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, hävdade att massmedia bedrivit en häxjakt på Juholt och att detta var förklaringen till avgången. Detta sägs av person som borde värna det fria ordet. Greider skorrade lika falskt som när diktatorerna i Nordafrika och Mellanöstern skyller våldet på de "utländska provokatörerna", tänkte jag där jag sprang.

Väl hemma och faktiskt inte särskilt trött noterade jag att det idag blev hela 55 km. Veckan kommer att sluta på  15-16 mil. Jag och vi andra höll men Juholt föll. 

Keep on running!

MIK;are är vi allihopa. Idag sprang jag intervaller med Michael Nilsson och Anders Eriksson. Gunnar Bengtsson, ej med på bild, tvingades dessvärre linka hem med en stel vadmuskel.

Det årligha tandläkarbesöket iGöteborg, löppass på barndomens gator och som grädde på moset- löpning med mina gamla klubbkompisar i Majornas IK. Ja, idag var det rena nostalgitrippen.

Jag blir alltid så nostalgis när jag besöker min födelsestad. Minnena bubblar upp och det mesta framstår i positiv dager. Men idag blev jag också ledsen. Jag upptäckte nämligen att man rivit två av de skolor jag gått i.

Redan vid förra besöket upptäckte jag att Järnbrottsskolan, en enhetsskola jag gick i klass 4-9, hade bommat igen. Men att det skulle gå så långt att denna ganska stora skola skulle jämnas med marken kunde jag inte ana. Sorgligt! Bor det bara pensionärer i Järnbrott?

Järnbrottsskolan (överst= och Nergårdsskolan är borta.

I Nergårdsskolan gick jag i klass 2-3.En uppmuntrande lärarrinna grundlade nog här mina journalistambitioner. Trist att den vackra skolbyggnanden från sekelskiftet inte finns kvar.

Mycket löpande blev det denna dag. Först grundade jag med ett långpass på 25 km till Mölndals Kråka och den fina inddustrimiljön där. Konstigt nog orkade bara några timmar senare med ett intervallpass runt  dammen vid Vita Bandet i Slottsskogen. Förmodligen var jag hög på minnen.

Keep on running!

Plånboken hade färgat sedlarna röda och kassörskan vägrade ta emot pengarna.

Kanske såg jag ut som en bankrånare i kassakön- snorig, trött blick och en plånbok fylld med missfärgade sedlar. Inte att undra på att kassörskan kallade på hjälp.

En joggare som varit ute och sprungit i snöoväder är ingen vacker syn. Man är knappt rumsren. Men in på Ica Maxi på Lindhagensgatan på Kungsholmen vågade jag mig idag ändå. Hushållskassan, vår röda plånbok, hade jag haft guppande bak i ryggsäckan under löpturen på drygt två mil.

När jag tog upp pengarna för att betala upptäckte jag att plånboken blivit blöt av all svett och att det röda lädret missfärgat några sedlar. Jag skojade med kassörskan om att det inte var rånarpengar och visade henne den blöta plånbokoken. Kanske trodde hon mig men ville ändå inte låta mig betala utan kallade på sin chef. Chefen tittade först misstänkt på mig, sedan på plånboken och sa:

-Vi skulle själva få problem med att växla in sedlarna så vi kan tyvärr inte ta emot dem.

Dessbättre var inte alla sedlar missfärgade så jag kunde betala. Efteråt upptäckte jag att jag glömt handla en vara så jag gick in igen och lyckades nu till min förvåning betala, dock i en annan kassa, med samma sedel som tidigare ratats.

Vad lär man sig av detta? Jo, att allt som du har i en löparryggsäck måste förvaras i en plastpåse för att inte förstöras av regn eller svett. Ica-personalen handlade helt korrekt, tycker jag. Mitt agerande var däremot kanske inte helt korrekt.

Men vad ska man egentligen göra om man råkar få en sedel som är infärgad med sedelskyddsfärg, d v s härrör från brottslig verksamhet? Ja, då är det kört. Sedeln är inte värd något, riksbanken ger ingen ersättning. I mitt fall skulle jag ha gått till banken och bett att få sedeln utbytt. Hade banken sagt nej skulle riksbanken få sista ordet och förmodligen hade man då upptäckt att det röda var från Sunesons hushållskassa.

Keep on running!