Brittsommar. Bilden tagen på bryggan i Kristineberg med mina barn Erik och Anna under en löptur. Klicka på bilden så ser du i bakgrunden den vackra kvarnen, som byggdes 1854 -1855 högst upp på berget i Fiskebäckskil. 

Badorterna är bäst när sommargästerna rest hem. I helgen besökte jag Uddevalla och semesterparadiset Fiskebäckskil i Bohuslän.

I Fiskebäckskil hade mina föräldrar sommarstuga och här har jag tillbringat många av barndomens somrar. Att komma tillbaka efter så många år blev rena nostalgitrippen. Jag och barnen passade på att ta en löptur över ängarna mellan bergen, vi sprang till Gröderhamn och Gåsevik, åt de första björnbären, kände doften av tång, klättrade i bergen, såg de spännande grottorna och jättegrytorna, vi rev oss på benen från den blommande och honungsdoftande ljungen och vi klev över taggtrådsstängsel på fält där inga kor längre betade. Löpturen avslutades med ett bad i Bökevik- här brukar det vimla av badgäster men idag var vi ensamma. Det salta vattnet sved i våra sår men brännmaneterna hade vi stenkoll på.

Vi tog färjan Carl Wilhelmson över Gullmarsfjorden (båten namngiven efter den kände Fiskebäckskilskonstnären med samma namn). Bara två andra passagerare på ditresan.  Lysekil var inte lika folktomt som Fiskebäckskil. I den vackra Stadsparken pågick någon aktivitet  och det var också fullt på uteserveringarna. Vi slog oss ner på Harrys vid Rosvikstorg. God mat men dyrt. Inga raggarbilar så långt ögat kunde nå men i Uddevalla var det gott om motorburen ungdom. Från Lysekils kyrka högst upp på berget var utsikten fantastisk. Kyrkan är den största i Bohuslän och byggd i röd bohusgranit.

Vi bodde förnämligt; Best Western i Uddevalla och Gullmarsstrand i Fiskebäckskil. Visst, lite lyxigt men som löpare lever jag annars spartanskt och det är därför roligt att kunna slå på trumman någon gång. Frukostarna på båda ställena var grandiosa, inget saknades. Best Western är en gammal goding från USA, men kedjan i Sverige är ännu vassare eftersom här serveras allt på porslin och man äter med metallbestick, vi slipper den förskräckliga plasten. Och var det inte linnedukar som låg på borden på Gullmarsstrand?

I väntan på färjan till Lysekil.

Keep on running!

 

Efter lunchen på Villa Aske tog jag kaffe och chokladbit en trappa upp i den eleganta salongen. Jag smälte nog inte riktigt in i miljön men personal och konferensgäster visade luffaren stort intresse.

Den ruskiga Håtunaleken ägde rum 1306. Idag hade jag en egen lustfylld Håtunalek i de historiska trakterna mellan Bålsta och Sigtuna.

När jag springer långt vill jag gärna vara ute på upptäcksfärd. Nya platser i närmiljön är alltid en lockelse. De cirka fem milen till Bålsta har jag avverkat några gånger. Men vad döljer sig norr om Bålsta? Det var dags att ta reda på det idag.

Jag steg av pendeln i Kungsängen, knappade in Sigtuna i gps:en, tog en slurk blåbärssoppa och sprang på vinst och förlust rakt ut i guds fria natur. Skulle jag inte orka var det bara att ta bussen hem.

Underbara grusvägar att springa på. Skylten påminner mig om barndomens 50-tal.

Jag och joggingvagnen fick en fantastisk fin resa, ibland på slingrande grusvägar. När blåbärssoppan var upprucken och hungern gjorde sig påmind dök en skylt upp om en konfrensanläggning. Kanske kunde jag få lunch där?

Jodå, eleganta Villa Aske erbjöd en salladsbuffé, en stor glasflaska kolsyrat vatten och en köttgryta för 175 kronor. Kanske lite dyrt men jag åt som en häst och resan in till Sigtuna blev nu rena barnleken.

Lek,  ja. Jag passerade Håtuna kyrka som fick sitt nuvrande utseende i början av 1300-talet. Det var också vid denna tid Håtunaleken ägde rum. Kung Birger Magnusson fick oväntat besök av sina två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Bröderna togs emot väl men när kvällen kom tillfångatogs Birger på hertigarnas befallning och tvingades avträda två tredjedelar av riket. Elva år senare, 1317, svarade Birger med samma mynt och bjöd in bröderna till gästabud vid Nyköpings hus. De berusade bröderna fängslades efter festen som fått namnet Nyköpings gästabud.

Håtuna kyrka.                            1690 togs fönster upp i norra långväggen.

Porten till Håtuna kyrka var låst. Jag tog en promenad på kyrkogården, läste på några gravstenar och såg en sörjande kvinna vid en nyupptagen grav. Närmast stenmuren runt kyrkan ligger kyrkoherde Martin Ransten begravd, född 1760 och död 1808. Och mittemot ligger inspektoren E Lindström, född 1771 och död 1845, läser jag.

Efter dessa historiska utsvävningar blev jag kaffesugen och erinrade mig en inbjudan från en av gästerna på Villa Aske, ultralöparen och ägaren av Hotell Kristina i Sigtuna, Andreas Olsen. Det passade ju alldeles förträffligt med en påtår i Sigtuna innan jag tog bussen och pendeln hem till Stockholm.

Andreas visade sig vara en intressant person (löpare brukar i mina öron vara det). Han berättade att han till våren ska springa Sahara Marathon i Väst Sahara (löpartävlingen går mellan tre stora flyktingläger och vill uppmärksamma en över 30 år år gammal konflikt). Han berättade också att han varje torsdagmorgon brukar vara ute och springa med hugade konferensgäster, som får se och uppleva Sigtuna på ett lite annorlunda sätt- vilket kul initiativ! Och han har ett finger med i Sigtuna Stadslopp som går den 8 september http://www.sigtunastadslopp.se/  och där överskottet går till välgörande ändamål, ifjol 100 000 kronor. Jag blev lite sugen, kanske springer jag den tävlingen.

Min Håtunalek blev totalt 35 km.

Keep on running!

 

Något skramlade i paketet stort som en skokartong. Men vad var det?

Jo, en massa beundrarbrev från en bibelgrupp i en kyrka i Ogden utanför Salt Lake City. Medlemmarna är unga mormoner och de hade följt mitt coast to coast på bloggen. De skickade också med Mormons Bok (på svenska), "Real Salt" , "Pure Honey",  "Wild Huckleberry Jam" och annat smått och gott från Utah.

Utah blev favoritstaten under senaste coast to coast. Det skrev jag på bloggen och nu har jag fått ett tackbrev från självaste guvenören.

På hallmattan låg idag en avi om ett paket som fanns att hämta hos postombudet. Jag spände fast postsäcken därbak (ryggan) och tog apostlahästarna till Ica. Jag väntade inget paket så jag var lite undrande. Paketet fick guppa med på joggingrundan och när det öppnades hemma höll jag på att ramla baklänges.

I paketet låg en massa beundrarbrev från en biblegrupp med ungdomar från Utah samt små matnyttiga souvenirer (se bilden ovan). Mest förstummad blev jag av brevet från delstatsguvenören Gary R Herbert.

Klicka på brevet så kan du läsa vad Gary R Herbert skrev till mig.

Hur hänger nu allt detta ihop? Jo när jag sprang genom Utah stannade jag till på McDonalds i North Ogden och träffade Randall Steinfeldt, också löpare men även ledare för en liten bibelgrupp. Denna grupp har mig ovetandes följt mig på bloggen under hela färden över USA och uppenbarligen tagit intryck.

I kartongen låg tiotalet brev där jag prisas för min målmedvetenhet, beslutsamhet, uthållighet etc. Jag verkar ha varit en stor inspiratör och någon skriver att han nu kanske kommer att börja springa. Randall måste också ha tipsat guvenören som även han läste bloggen.

Ja, vad ska man säga om allt det här? Det är den goda sidan av USA jag får uppleva. Hjälpsamheten, gästfriiheten och vänligheten, i synnerhet mot vita europeer är häpnadsväckande. När jag läste breven från Ivan Torres, Eli Erickson, Andrew, Aleck, Randy, Joey Steinfeldt, Jordan Lewis, Matt Redd, Richard L Evans med flera, ja då rördes jag till tårar.

Kanske får jag träffa några av mina supportrar när jag om  en månad återvänder till Ogden för att springa Huntsville Marathon. Finns möjlighet ska jag besöka kyrkan och bibelgruppen. Och jag har bestämt att jag ska läsa Mormons Bok från pärm till pärm. Helt klart har mormonerna fångat mitt intresse och kanske finner jag i boken varför de uppträder precis så som man vill att alla människor ska uppträda mot en själv och andra.

Keep on running!

Inte bara löpning. I veckan blev det också en kanotutflykt på Brunnsviken. I bakgrunden Ålkistan. Foto: Erik Suneson

I USA var en normal löparvecka 35-40 mil. Att springa så mycket här hemma på fritiden är knappast möjligt. Så jag är väldigt nöjd med att den här veckan ha fått ihop 17 mil.

Alla som följt denna blogg vet att jag prioriterar mängd före kvalitet. Som skamgräns har jag satt 10 mil i veckan men helst vill jag ligga på 12-15 mil. Ska du upp på dom nivåerna blir det enklare om du lägger in två träningspass några dagar i veckan. Min 17-milavecka (för att vara exakt 176 km med träning alla dagar) bestod av tolv träningstillfällen varav två kvalitetspass (nerförslöpning och uppförslöpning) och tre långpass på minst 20 km. Inte särskilt jobbigt faktiskt, fast det kommer kanske surt efteråt.

Jag gör en liten satsning inför Huntville Marathon http://www.huntsvilleutahmarathon.com/ i Utah, USA. Den 29 september springer jag denna nerförs- och höghöjdsmara där starten är på 2 663 meter och målet på 1 502, en fallhöjd alltså på hela 1 161 meter. Fusk? Nja, banan blev precis godkänd som kvalificeringslopp inför Boston Marathon. Och att springa nerför kan bli tufft för lårmusklerna fram och den höga höjden är ingen fördel. Tidsmässigt är kanske banan därför som en platt låglandsbana, jag har faktiskt ingen aning och har därför inga förväntningar på en bra tid.

Sprintertjej. Min dotter Anna har blivit en riktigt duktig löpare, jag har problem att hänga med. Bilden i närheten av Järva Krog där vi skildes åt- Anna sprang 10 km och jag 32 denna regniga söndag.

--

Diskussionen om norskfödde Mensen Ernst ( jo han heter så, Ernst är efternamnet) var en fuskare eller inte fortsätter. Mensen, som under början av 1800-talet gjorde flera spektakulära ultralöpningar där vadslagning ingick, ses som en gud i ultrakretsar och är bl a Jesper Olsens "helte". Jag har därför bett Jesper försöka förklara om det kan vara möjligt att Mensen verkligen sprungit 20 mil om dagen under sin 14 dagarslöpning Paris-Moskva.

Svaret från Jesper blev tre A4-sidor! Hans svar är visserligen inte glasklart men han avfärdar inte Mensen Ernst som en bluff, presationerna kan tyckas orimliga men behöver inte vara det. Dåtidens spartanska liv och i synnerhet Mensens (han sov lite, låg utomhus på hårt underlag, åt bara kall mat, var van vid dåliga vägar, dåliga kartor etc) var faktorer som härdade. menar han.

Vad som talar för Mensen Ernst var också att hans prestationer inte kom som en blixt från en klar himmel. Han hade visat under tidigare löpningar, där det gick att kontrollera honom bättre, att han verkligen var en enstående löpare. Inte som i t ex Tour de France där det plötsligt dyker upp en okänd stjärna som senare avslöjas för dopning.

-Men rent faktamässigt kan jag gott förstå att vissa av hans distanser kan verka helt orimliga som t ex Konstantinopel-Calcutta t/r med 14 mil per dag och Paris-Moskva på 18-20 mil per dag. Själv har jag som bäst klarat 13 mil per dag under ett 6-dagarslopp (Antibes 6day Race 2007, första plats). Men lyfter man blicken lite och ser på vad världens bästa presterar idag blir bilden lite annorlunda. Yannis Kouros har rekordet  på 24-timmars med 300 km och i likhet med Mensen lever han mycket spartanskat.

Jesper Olsen har däremot inte så mycket till övers förnågra av dagens ultrakändisar, t ex amerikanen Dean Karnazes eller australiensaren Pat Farmer. Den senare sprang från pol till pol och anlände till Sydpolen i januari i år, en sträcka på 2 100 mil.

Dean Karnazes.                                         Pat Farmer.

-De är exempel på "show running", aktiviter med stor mediebevakning. Men dessa långa sololöp skiljer sig inte så mycket från vad dagens elitlöpare inom ultra gör på träning, i synnerhet Karnazes. Och visst kan man ställa sig frågan om inte Mensen Ernst  tillhörde den ena eller bägge av kategorierna löpare; "fuskare" och "show runners".

Jesper är dock inte det minsta hård mot Steve Knowlton, den enkle och inte så PR-sugne amerikanen, som snart ska försöka slå världsrekordet i hastighetslöpning tvärs över Amerika.

- Jag ser fram emot att följa Knowlton. Med Mensen Ernst i åtanke blir jag själv lite frestad att göra något liknande även om jag nu pensionerat mig från de helt extrema löpen, slutar dansken.

Ja, vad ska man tro? Något lurt var det säkert med norrmannens löp. Och vad gäller Karnazes så kan till hans fördel sägas att han är en inspirationskälla för många amerikaner, som aldrig tagit ett löpsteg men som nu börjat röra på sig. Karnazes är dock en bättre PR-manskin än ultralöpare och han spelar på allmänhetens okunnighet om ultralöpning. Men varför denna "bitterhet", alla är hjältar på sitt sätt, tycker jag.

Keep on running!

 

Steve Knowlton, 47 år.                          Rutten San Fransisco- New York

Han beskrivs som en "Ordinary Man". Men att springa coast to coast, dessutom på världsrekordtid, är något extraordinärt. Det kan gå med guds hjälp, berättar Steve Knowlton.

Den 15 september gör Steve Knowlton ett försök att bli världens snabbaste man genom att till fots korsa den amerikanska kontinenten på 45 dagar. Det betyder att han i snitt måste springa drygt 11 mil om dagen (70 miles).  Jag har fått en kort intervju med den 47-årige amerikanen, som 2010 gjorde sitt första coast to coast på 100 dagar.

Hur bedömer du chanserna att lyckas?

-Jag vet att mina chanser är små men jag hoppas på guds nåd.

Under de senaste åren har det gjorts några försök att slå Frank Gianninos rekord från 1980 (46 dagar). Försöken har dock ofta slutat snöpligt.

Hur mycket har du tränat det senaste året?

- Minst 16 mil i veckan, ibland 22.

Vad kommer det hela att kosta?

- Runt 30 000 dollar.

Exakt hur han ska få ihop den summan vet han inte. Sponsorerna har varit njugga. Och det är ännu inte klart hur det blir med följebil och medhjälpare.

-Förhoppningsvis får vi en husbil att sova i. För egen del blir det inte så mycket sömn. Jag räknar med att springa 18 timmar om dagen och sova 5-6.

Steve berättar att han känt sig stressad det senaste halvåret. Men han är ändå fast besluten att försöka genomföra löpningen även om det kan bli rena helvetet.

-Jag kan bara göra mitt bästa och pressa kroppen till den yttersta gränsen.

Raka motstasen till Steves löp var ultrakändisen Dean Karnazes coast to coast 2011. Det var visserligen inget världsrekordförsök men Dean hade hur mycket resurser som helst- en följebil körde framför för att ta vind, man langade dricka och torkade Deans svettiga ansikte,  han fick sova gott om natten i en jättelik och lyxig buss, pressuppbådet var naturligtvis enormt. Dean framställdes som rena Stålmannen i dagliga tv-utsändningar. 73 dagar pågick spektaklet.

Det är därför lätt att känna sympati för en "ordinary man"  som Steve Knowlton. Du kan följa honom här:

https://www.facebook.com/stevedknowlton   http://www.steveknowltonsworldrecordrun.com/

Keep on running!

Norrmannen Mensen Ernst tjänade grova pengar i början på 1800-talet när han på rekordtid sprang extremt långa distanser och lät folk slå vad om han skulle klara tidsmålen, t ex Paris-Moskva på 15 dagar. Men var det rent spel?

Mensen Ernst var säkert en otroligt bra ultralöpare, även med dagens mått mätt. Men så bra som han utmålas i historieböckerna var han inte. Jag misstänker att han var århundradets fuskare!

Få verkar ifrågasätta Mensen Ernsts fantastiska löparprestationer. Denne norrmann, född 1795 och död 1843, genomförde ett 100-tal spektakulära långlöpningar i Europa och Asien. I ultrakretsar betraktas han som en gud- han är bl a Jesper Olsens stora hjälte.

Men är det sant allt som skrivits om norrmannen? Han påstås ha sprungit Paris-Moskva, en sträcka på 1 660 miles eller 2 656 km, på 13 dagar och 18 timmar. Det innebär cirka 20 mil per dag! Året var 1832 och Mensen ska ha tvingats simma över ett tiotal floder när han följde Napoleons gamla krigarrutt. Saken blir inte sämre av att han två dagar innan framkomsten till Moskva ska ha blivit inlåst i ett fönsterlöst rum på en krog men att han lyckades ta sig ut genom skorstenspipan och anlända en dag tidigare än beräknat till Moskva.

De här uppgifterna figurerar bland annat på Wikipedia och i diverse  tidningsartiklar. En av de äldsta är New York Times från 23 mars 1879 (se nedan) och just denna artikel verkar vara källan till många senare artiklar.

Själv tror jag Mensens Moskvalöp är en skröna. Ingen människa klarar att springa 20 mil om dagen under så lång tid. Och skulle han ha lyckats ta sig till Moskva på cirka två veckor, ja då har han inte gjort det för egen maskin utan till häst eller på annat sätt. Fusk med andra ord. Flera av hans andra prestationer kan däremot vara riktiga.

Vad har jag för bevis för att Mensen är en bluff? Inga, mer än att några av de mest omskrivna prestaionerna är fullkomligt orimliga, även hans påstådda tur och returlöp Istanbul-Calcutta på 59 dagar. Sträckan ska vara 8 900 km vilket skulle göra ett snitt på 15 mil per dag!

Om man jämför Mensens tider med vad de bästa ultralöparna idag springer på förstår man att det måste vara något fuffens. Andreas Falk är svensk mästare på 6-dagarslöpning efter att i år ha slagit legenden Bertil Järlåkers 25-åriga rekord. På en 900 meter platt asfaltsbana i Ungern sprang Andreas 760 km vilket gör ett dagssnitt på 12,7 mil. Det var långt ifrån Mensens 20 mil. Ändå hade svensken de bästa förutsättningarna; fick mat hela tiden, råkade inte ut för några rövarband, behövde inte simma över floder, hade bra skor, behövd inte bära sin utrustning etc. Till skillnad från Mensen kunde Andreas inte fuska. Ett tidtagningschip registerade varje varv, Mensen hade inga kontrollanter längs vägen.

20 mil per dag faller alltså på sin orimlighet. Vi kan jämföra med Rune Larssons svenska rekord på 24-timmarslöpning ( 26,2 mil satt år 1986). Men skulle Rune ha mäktat med att som Mensen snitta på 20 mil per dag under två veckor samtidigt som han tvingades bära sin egen packning, springa på eländiga vägar, bara sova 2x15 minuter per dygn och ha vin som huvudsaklig "sportdryck"? Absolut inte! Nej, allt tyder på att Mensen har fuskat.

Amerikanen Steve Knowlton ska försöka slå "världrekordet" på coast to coast genom att korsa den amerikanska kontinenten til fots på 45 dagar- en lusig man jämfört med norrmannen Mensen Ernst.

Det går också att jämföra Mensens tider med vad coast to coast-löparna gör. Själv behövde jag cirka 100 dagar och gjorde lite drygt 5 mil per dag. Majoriteten är snabbare och snabbast av alla är Frank Giannino som 1980 sprang San Francisco- New York på 46 dagar vilket motsvarade 10,7 mil per dag. Amerikanen skulle alltså få storstryk av Mensen.

Steve Knowlton ska den 1 september attackera det 32 år gamla rekordet. Målet är 45 dagar, även det blygsamt jämfört med den "flygande norrmannen". Jag hoppas kunna återkomma med en intervju med Knowlton här på bloggen.

Vad tror du själv om Mensen Ernst? Fuskare eller korrekta resultat?

Keep on running!

 

Bilfritt på Klarälvsbanan. En av de vackraste passagerna över Klarälven, annars såg Jan och jag inte mycket av denna vackra älv på grund av alla träd och buskar.

Det är inte ofta man kan springa en hel dag utan att möta en enda bil. Men på Klarälvsbanan i Värmland går det. Jan och jag fick vara nästan ensamma på denna gamla banvall, som gjorts om till en nio mil lång cykelled, ett paradis för "fotfolket".

Ifjol var vi här och sprang respektive rullade Klarälvsbanan en heldag. Men då tog vi bara halva sträckan (Karlstad-Deje). Nu låg vi på hotell i Karlstad,  klämde hela sträckan på två dagar, dessutom i rätt riktning, det vill säga medströms från utkanten av Uddeholm ner till Karlstad. Vi fick alltså en svag, svag nerförsbacke hela tiden fast den märkte vi inte mycket av.

Löparparadis? Det ska nog tas med en nypa salt för Klarälvsbanan är inte så vacker som man lätt kan tro. Trots att banan följer Klarälven långa sträckor och passerar flera sjöar ser man inte mycket vatten. Det är alldeles för mycket träd och buskar som skymmer sikten. Egentligen en skandal, leden som fått EU-stöd, måste röjas!

Träd och buskar men var är älven?      Hål i vägbanan, farligt för "hjulfolket".

I Karlstad tog vi bussen mot Uddeholm.  Munkfors gav ett trist intryck.

Jan var i kanonform och flög fram på sina rolerblades medan jag var i usel form och hade problem med löpningen redan från start. Men jag klarade mina 55 km första dagen och de sista milen gick inte så mycket långsammare än de första. På de två dagarna fick vi ihop totalt 87 km. Bävar lite inför maran i september i Utah om inte formen blir bättre, dessutom har jag lite småont här och där och är vig som en 80-åring.

Vad behöver cyklister, rolerbladeåkare och löpare på Klarälvsbanan? Utedass, kan man tro för det finns gott om den varan längs banan, däremot inte en enda vattenpost! Själv skrek jag av törst sedan "metropoler" som Ransäter, Olsäter m fl visade sig bara vara hägringar, här fanns inga butiker, kiosker eller andra vattenhål. Nu räddades vi av att hembygdsgården i Edeby råkade ha öppet just denna dag och att det gick att få vatten på en brädgård och att någon snäll person satt ut en vattendunk.

Banvakt Karls Kabyss var obemannad men här hade någon vänlig person placerat en vattendunk.

 

Keep on running!

Lyssna på kroppen och tolka alla små signaler innan skadan är ett faktum, råder Jesper Olsen. Här stretchar han i South Carolina. Foto: World Run II

Jesper Olsen och jag har minst en sak gemensamt; vi drack bara en öl under våra respektive långlöp. Däremot är han en större konsument av löparskor- inte mindre än 45 par förbrukade han.

Här kommer fjärde och sista delen av min långa intervju med den danske jordenruntlöparen Jesper Olsen. Bland annat får du tips om hur du kan undvika skador.

Hur många löparskor förbrukade du och i vilka skor har du sprungit?

-Det blev 38 par fördelat på 3 700 mil under World Run 2. Till detta ska också läggas 7 tävlingsskor, alltså totalt 45 par. Jag sprang 6day Race i New York (640 km/4: plats, ”inte bra”), Gator 50miles i Florida (2:a plats), Cairo 48hour Challange (seger) och Berlin 24hour (seger och banrekord).

Det här innebär knappt 100 mil per par. Det är relativt täta byten och kortare livslängd än vad fabrikanterna brukar uppge. Som jämförelse kan nämnas att jag slet ut knappt fyra par under mitt senaste coast to coast på drygt 500 mil, alltså ca 125 mil per par. Två av skoparen var dessutom halvslitna redan från start. Normalt blir skoslitaget större när det är varmt- värme var ju inte precis någon bristvara under Jespers löp medan jag hade för det mesta behagliga temperaturer.

Han hade danska Ecco som huvudsponsor och sprang därför uteslutande i Eccoskor, främst Biom B och Biom Trail. Tidigare var det Asiscs. Men när Jesper under sitt World Run I besökte huvudkontoret i Kobe, Japan, hade ingen i ledningen tid att träffa honom! Inte undra på att det blev byte av skosponsor.

Brukar du växla skor för att minska skaderisken?

-Ja. Det är något jag lärt mig under alla år som långdistanslöpare. Jag använder minst två par träningsskor under en träningsvecka men i regel flerunder en träningsmånad Skorna hinner då återhämta sig till normal stötdämpning. Och nästa lika viktigt är att springa med lite olika modeller, vår sport ger ju väldigt ensidig belastning. Det är också en bra idé att skifta mellan olika skomärken, man ska akta sig för att bli alltför konservativ i sitt skoval. Alla stora skomärken har både bra och dåliga modeller.

Fler knep?

- Spring i friska skor, inte utslitna. 80 mil brukar gälla för en toppmodell, anser jag, även om tillverkarna kan hävda 100-150 mil. Men hur länge en sko håller beror mycket på hur du springer- ju hårdare, snabbare och längre desto mer utsatt är du.

- Det gäller också lyssna på sin kropp och tolka alla små signaler kroppen sänder ut långt innan skadan är ett faktum. Den som är erfaren kan märka redan en vecka innan om kroppen är i obalans eller om en överbelastning är på gång trots att det egentligen inte finns några skadesymptom. Det ögonblick du slutar att lyssna på din kropp eller slutar att bry dig om andras erfarenheter av skador eller är ointresserad av att ta till dig ny kunskap, ja då upphör du att utvecklas som löpare.

Jepser berättar att han brukar stretcha lite men om det verkligen hjälper vet han inte. Han tränar också fötterna 1-2 gånger per dag under fem minuter (rörlighet, koordination och muskelstyrka).

Har du fått några bestående skador?

-Nej, jag har varit lyckligt lottad och sluppit kroniska skador under mina 30 år med långdistanslöpning. Annars skulle man ju kunna tro att 6 400 mil (2 623 och 3 700 under World Run I resp II) skulle ha orsakat ganska allvarliga skador. Som sagt, kroppen anpassar sig bara om man ger den tid.

Mannen som inte räknar kalorierna. Och det är vanlig mat som gäller. Bilden från New York.

Har du minskat i vikt och vad låg det dagliga kaloriintaget på?

- Jag har låtit vikten variera under olika faser av löpet men att räkna kalorier har inte legat för mig, det finns viktigare saker att fokusera på. När jag sprang i Anderna på hög höjd var det nästan ett måste att väga lite, samma i Sahara. Då låg jag på 62-65 kg (jag är 179 cm). Men vid starten i Nordkap i juli 2008 vägde jag 75 kg, 4-6 kg över min normalvikt. Att jag ville väga mer i starten berodde på att man i början inte springer så effektivt rent löp- och energimässigt. Det måste då finnas något att tära på.

Han berättar att han ratat energikakor, gel och liknande och inte heller druckit särskilt mycket sportdryck. Springer man jorden runt måste man lämna den europeiska livsstilen. Om man tror att man kan få tag i ett paket Isostar, Powerrade eller Gatorade i Sinaiöknen, Sahara, Atacama öknen i Peru, på savannerna i Östafrika, på Pampas i Argentina eller i bergsbyarna i Equador och Columbia, ja då blir man besviken och ger snabbt upp, menar han.

-Nej, människan har klarat sig bra utan detta under de senaste tiotusen åren. I de flesta uthållighetssammanhang är det bättre att använda sunda förnuftet, äta vanlig mat och dricka vatten än att lägga pengarna på energidrycker och liknande. Men det är en annan sak om det ska springas maraton eller ultra. Jag är övertygad om att jag inte kommit under 7 timmar på 100 km utan en speciell energidryck.

”My last long run”, skrev du i Sydamerika, samma dag som din far gick bort. Blev detta ditt sista riktigt långa löp?

-Det där känner jag inte riktigt igen att jag skrivit. Men det var en ganska känslosam dag, så är det för alla som mister en nära släkting. Mera är inte att säga om detta offentligt. Det hoppas jag är förståeligt.

Tidningarna i Sverige har knappt skrivit om dig. Är du besviken eller du har kanske inte sökt publicitet?

- Under World Run I fick jag bland annat fem sidor i internationella Runners World, helsida i New York Times, mycket täckning i Danmark, Ryssland och Kina etc. Det var intressant så länge det var seriösa medier. Men hur mycket uppmärksamhet du får tror jag beror på din personlighet, jag har inte direkt sökt publicitet. Jag är en mycket privat person trots att jag träffat mängder av fantastiska människor under mina löp. Jag har en krets av nära vänner som jag vädersätter högt (alla är inte löpare). Men med åren har det blivit allt viktigare att kunna vara sig själv och privat.

-Mediebevakningen ger ofast en väldigt ensidig bild av personen, oavsett hur kvalificerade medierna eller journalisterna är. En komplicerad problemställning ska ofta kokas ner till högst ett par meningar. Därför delar jag hellre mina upplevelser med mina vänner, håller föredrag eller skriver böcker.

Han verkar väldigt nöjd med att huvudsponsorn Ecco låtit honom vara den ändå lite udda person han är. Och förmodligen har det varit nödvändigt. En massa framträdanden i medier och i kommersiella sammanhang skulle kunna ha stjälpt löpet.

Hur firade du målgången i Cape Spear, New Foundland?

-Tillsammans med min chaufför och några vänner jag träffat några veckor tidigare vid Red Indian Lake. Att kunna avsluta World Run II efter fyra år och 1 månad med en dagsetapp på 20 mil, ja det var skönt!

Efteråt besökte gruppen ett microbryggeri.

-Där drack jag min första öl sedan 2008. Jag har haft som princip att inte dricka alkohol under mina World Run. Men jag kan garantera att den ölen ”smagte”!

Hur är det som dansk att bo i Malmö?

-Även om jag är dansk känner jag mig mer som Skandinav. Och genom att möta en ny kultur får man också mera insikt om sig själv. Det här är tredje bostaden i Malmö och den är toppen. Samma med Malmö som stad, det är en ”storby” men inte större än man kan springa genom den på drygt en timma och med Öresundsbron når man centrala Köpenhamn på 30 minuter. Men också mentaliteten här spelar en stor roll, det verkar vara mera accepterat i Sverige att gå in 100 procent för sin sport. Även öppenheten för ”främlingar” är viktig för mig, Malmö är en av de städer i Skandinavien med flest invandrargrupper.  Det är en stor kvalitet. När jag mött så mycket vänlighet och fått så mycket hjälp i främmande länder är det pinsamt hur rika Danmark behandlar människor med annan religion, kultur och värderingar.

-Visst är det fantastiskt ute i värden. Men det är det också i trygga Skandinavien. Vilken glädje att få se naturen skifta dag för dag och snart kommer jag att få se snö. Vad jag saknat snön!

Hur värderar du dig själv som ultralöpare, världens bäste?

-Hur jämför man ultralöpare, kombinationen snabbhet och uthållighet? Non stop prestationer under 24 timmar, dagliga kilometermängder på 6- och 10-dagrslöp eller två löp jorden runt, det är väldigt olika typer av prestationer. Själv har jag min bakgrund i traditionell långdistanslöpning; 10 km upp till maraton. Där är det tiderna som gäller och då är jag inte så imponerad över egna prestationer.

Ultraterrängloppet på 50 miles i Florida var ett av hans hårdaste lopp någonsin och han blev tvåa i tävlingen.

- De två jordenruntlöpen sprangs i långsamt tempo. Då var utmaningen kombinationen äventyr och löpning. Men det ställs mycket (Mycket) höga krav på båda delarna för att man inte ska ge upp, t ex halvvägs i Afrika (wr2) eller i Sibirien (wr1). Ingen löpare har sprungit tvärs över dessa kontinenter, än mindre som en del i en löpning jorden runt. Så det är det som talar för mig; att sätta rekord.

Jesper är inte de stora ordens man och vill ogärna framhäva sig själv. Till nöds kan han gå med på att de två jordenruntlöpen kan klassas som hjältedåd. Men ändå är de inte särskilt märkvärdiga, snarare är det märkligt att så få människor korsat vår planet till fots, menar han.

Ernst Mensen.                                        Rutten för World Run II.

-Mina hjältar är löpare som norrmannen Ernst Mensen. För över 150 år sedan sprang han Paris-Moskva (14 dagar och 20 mil per dag) och Konstantiopel-Calcutta (59 dagar och 14 mil per dag), dog i dysenteri på gränsen mellan nuvarande Egypten och Sudan under en löpning från Polen till Nilens källor (jag sprang förbi stället där han dog). Jag tror knappt det går att föreställa sig hur många svårigheter han måste ha haft. Vägar? Få. Floder: oftst tvingades han simma över.  Utrustning? Den fick han själv bära. Alltså helt unika prestationer.

-En annan hjälte är ryssen Ivan Basov som under det kalla kriget på 80-talet, då det inte gick att springa i andra länder, sprang runt Sovjetunionen. Babyjogger eller följebil? Nej, åtta år tog det honom att skjuta ett oljefat på hjul framför sig!

Keep on running!