Kommentarer på En 17-milavecka
Inte bara löpning. I veckan blev det också en kanotutflykt på Brunnsviken. I bakgrunden Ålkistan. Foto: Erik Suneson
I USA var en normal löparvecka 35-40 mil. Att springa så mycket här hemma på fritiden är knappast möjligt. Så jag är väldigt nöjd med att den här veckan ha fått ihop 17 mil.
Alla som följt denna blogg vet att jag prioriterar mängd före kvalitet. Som skamgräns har jag satt 10 mil i veckan men helst vill jag ligga på 12-15 mil. Ska du upp på dom nivåerna blir det enklare om du lägger in två träningspass några dagar i veckan. Min 17-milavecka (för att vara exakt 176 km med träning alla dagar) bestod av tolv träningstillfällen varav två kvalitetspass (nerförslöpning och uppförslöpning) och tre långpass på minst 20 km. Inte särskilt jobbigt faktiskt, fast det kommer kanske surt efteråt.
Jag gör en liten satsning inför Huntville Marathon http://www.huntsvilleutahmarathon.com/ i Utah, USA. Den 29 september springer jag denna nerförs- och höghöjdsmara där starten är på 2 663 meter och målet på 1 502, en fallhöjd alltså på hela 1 161 meter. Fusk? Nja, banan blev precis godkänd som kvalificeringslopp inför Boston Marathon. Och att springa nerför kan bli tufft för lårmusklerna fram och den höga höjden är ingen fördel. Tidsmässigt är kanske banan därför som en platt låglandsbana, jag har faktiskt ingen aning och har därför inga förväntningar på en bra tid.
Sprintertjej. Min dotter Anna har blivit en riktigt duktig löpare, jag har problem att hänga med. Bilden i närheten av Järva Krog där vi skildes åt- Anna sprang 10 km och jag 32 denna regniga söndag.
--
Diskussionen om norskfödde Mensen Ernst ( jo han heter så, Ernst är efternamnet) var en fuskare eller inte fortsätter. Mensen, som under början av 1800-talet gjorde flera spektakulära ultralöpningar där vadslagning ingick, ses som en gud i ultrakretsar och är bl a Jesper Olsens "helte". Jag har därför bett Jesper försöka förklara om det kan vara möjligt att Mensen verkligen sprungit 20 mil om dagen under sin 14 dagarslöpning Paris-Moskva.
Svaret från Jesper blev tre A4-sidor! Hans svar är visserligen inte glasklart men han avfärdar inte Mensen Ernst som en bluff, presationerna kan tyckas orimliga men behöver inte vara det. Dåtidens spartanska liv och i synnerhet Mensens (han sov lite, låg utomhus på hårt underlag, åt bara kall mat, var van vid dåliga vägar, dåliga kartor etc) var faktorer som härdade. menar han.
Vad som talar för Mensen Ernst var också att hans prestationer inte kom som en blixt från en klar himmel. Han hade visat under tidigare löpningar, där det gick att kontrollera honom bättre, att han verkligen var en enstående löpare. Inte som i t ex Tour de France där det plötsligt dyker upp en okänd stjärna som senare avslöjas för dopning.
-Men rent faktamässigt kan jag gott förstå att vissa av hans distanser kan verka helt orimliga som t ex Konstantinopel-Calcutta t/r med 14 mil per dag och Paris-Moskva på 18-20 mil per dag. Själv har jag som bäst klarat 13 mil per dag under ett 6-dagarslopp (Antibes 6day Race 2007, första plats). Men lyfter man blicken lite och ser på vad världens bästa presterar idag blir bilden lite annorlunda. Yannis Kouros har rekordet på 24-timmars med 300 km och i likhet med Mensen lever han mycket spartanskat.
Jesper Olsen har däremot inte så mycket till övers förnågra av dagens ultrakändisar, t ex amerikanen Dean Karnazes eller australiensaren Pat Farmer. Den senare sprang från pol till pol och anlände till Sydpolen i januari i år, en sträcka på 2 100 mil.
Dean Karnazes. Pat Farmer.
-De är exempel på "show running", aktiviter med stor mediebevakning. Men dessa långa sololöp skiljer sig inte så mycket från vad dagens elitlöpare inom ultra gör på träning, i synnerhet Karnazes. Och visst kan man ställa sig frågan om inte Mensen Ernst tillhörde den ena eller bägge av kategorierna löpare; "fuskare" och "show runners".
Jesper är dock inte det minsta hård mot Steve Knowlton, den enkle och inte så PR-sugne amerikanen, som snart ska försöka slå världsrekordet i hastighetslöpning tvärs över Amerika.
- Jag ser fram emot att följa Knowlton. Med Mensen Ernst i åtanke blir jag själv lite frestad att göra något liknande även om jag nu pensionerat mig från de helt extrema löpen, slutar dansken.
Ja, vad ska man tro? Något lurt var det säkert med norrmannens löp. Och vad gäller Karnazes så kan till hans fördel sägas att han är en inspirationskälla för många amerikaner, som aldrig tagit ett löpsteg men som nu börjat röra på sig. Karnazes är dock en bättre PR-manskin än ultralöpare och han spelar på allmänhetens okunnighet om ultralöpning. Men varför denna "bitterhet", alla är hjältar på sitt sätt, tycker jag.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Staffan - 2012-08-27 07:51:00
Toppvecka för mig: 4 pass 97 km. Skamgräns för dig :)
#2 Henrik - 2012-08-27 13:24:22
Nu fick jag ångest. Planerar en "maraton-vecka" i början på september; alltså 42 kilometer på sju dagar (normalt springer jag 10-25 km). Men nu blev det ju íngenting!
#3 Björn - 2012-08-28 20:35:44
Staffan och Henrik- ni har båda anledning att vara nöjda. Jag tycker ni gör det bra. Lycka till med maratonveckan!
När jag ibland under coast to coast berättade hur mycket jag sprang brukade nästan alla säga:
-Det skulle jag inte klara. Jag kan knappt springa alls.
Och en del lustigkurrar sa:
-Jag blir trött av att springa till toaletten!
Jag har funderat lite på det där efteråt. Varför nedvärderar sig amerikanerna så? Alla behöver ju inte vara lika galna som jag och alla behöver heller inte springa, definitivt inte ha dåligt samvete för att jag springer. Det lite märkliga var att kommentarerna inte bara gavs av överviktiga utan även av normalviktiga.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg