Det var med lätta steg jag lämnade naprapaten med beskedet om att det inte är någon större fara med mig. Bilden från Långbrodalsvägen söder om Älvsjö.

Mina knäproblem är nog inte så allvarliga. Jag blir bättre för varje dag och räknar med att vara återställd om några veckor.

Idag var det dags för besök hos naprapaten Anders Zetterström, som hjälper oss Vallentunalöpare när vi råkat ut för skador. Anders bände och vred i mina ben, klämde och masserade och jag förstod rätt snart att det inte är någon större fara med mig eftersom det mesta kändes normalt frånsett att jag är lite öm på utsidan av höger knä och att vadmusklerna ömmar  vid tryck.

Jag har fått diagnosen artros i mitt vänstra knä men det är inte artrosen som ställt till det utan sannolikt allt för intensiv nerförslöpning i samband med ett maratonlopp i Utah. Jag drog då på mig överbelastningsskador på muskler och senor runt knät och i början var värken koncentrerad till vänster knä men när det friska högerbenet började utsättas för mer belastning flyttades skadan till höger knä.

Anders har gett mig ett program, som ska stärka musklerna runt knät. Bland annat handlar det om cykling och enkla övningar jag kan göra hemma, t ex fästa en cykelslang runt foten och dra.

Jag är hoppfull; trappar nu  mycket försiktigt upp löpningen  och är snart uppe i fyra mil i veckan. Idag sprang jag drygt en mil utan att knappt känna någon värk. Det går dock långsamt, vanliga joggare springer om mig men det känns bättre och bättre dag för dag. Det är skönt att inte behöva känna någon som helst press. Jag har snart gjort 800 mil i år och tävlingssäsongen är över (Bore Cup som snart startar hoppar jag troligen över).

Den 4 januari fyller jag 65 år. Jag blir yngst i 65-årsklassen, en stor fördel och förhoppningsvis kommer jag då att finnas med igen på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. Men 2012 blev ett förlorat tävlingsår.

Keep on running!

Fredrik Uhrbom från Spårvägens FK tävlar i klass M35 och är i år snabbast bland veteranerna på maraton. Bilden är från Stockholm men det var i Nordkoreas huvudstad Pyongyang rekordtiden 2.25.21 noterades.

Det har vänt! Årets maratontider bland svenska veteraner (löpare 35 år eller äldre) är de bästa på mycket länge.

Maratonlöparna blir allt långsammare för varje år. Så har det låtit under de senaste 20 åren. Men nu är det dags att ompröva denna "sanning". 2011 och 2012 vände det, i alla fall för veteranlöparna , främst för männen och i viss mån även för kvinnorna, visar mina siffror.

Vad beror vändningen på? Förmodligen på att rekordmånga springer maraton. Ju större bredd desto större topp, brukar det heta. Dessutom har tävlandet utomlands ökat dramatiskt- i början var det bara cirka 10 procent av resultaten på mina listor som härrörde till ett lopp i utlandet, idag är siffran 30 procent. Åker man utomlands är man uppenbarligen mer taggad.

Min veteranstatisk är detaljerad. Jag har sedan 2004 gjort tiobästalistor för män och kvinnor  uppdelade på femårsklasser, de första åren fanns dock inte de allra yngsta och äldsta veteranklasserna med. Statistiken bygger på såväl svenska som utländska lopp, alltså ett enormt urval.

För att rensa bort extremresultat har jag jämfört  5:ornas resultat och inte 1:ornas. Det är alltså "medianlöparens" prestationer jag nu jämför när jag konstaterar att maratontiderna blir allt bättre bland de bättre veteranlöparna. Jämfört med tiderna från mitten av 2000-talet handlar det om förbättringar på 1-5 minuter i de olika åldersklasserna, i vissa fall ända upp till 10-15 minuter.  Metoden jag använt ska ge ett statistiskt säkerställt resultat.

Utvecklingen vi ser är alltså väldigt glädjande. Däremot är det osäkert om trenden är densamma bland "eliten", alltså löpare under 35 år ( här har jag ingen statistik). Men ingen är idag i närheten av Kjell-Erik Ståhls 2.10.38 från 1983.

Förresten, platsar du själv på årets 10-bästalista? Titta i vänstermenyn under statstik vad som krävs! Med Bromölla Marathon i helgen är maratonåret 2012 snart över. Mejla mig om något resultat saknas.

Keep on running!

Dr Carter Farrell är Sveriges mest erfarne löpardoktor. Han är jämngammal med mig och har sysslat med löparskador sedan 1982.

Det är fortsatt "keep on running" som gäller. Men beskedet från läkaren kunde ha varit bättre.

Jag har artros (tämligen lindrig sådan) i mitt vänstra knä samt en inflammation. Det beskedet gav Carter Farrell idag efter att knät magnetröntgats.

Dödsdom? Nej, absolut inte, tyckte han. Och själv blev jag inte knäckt , hade nästan väntat det svaret. Det är ingen löparskada, "bara" en åldersrelaterad åkomma och motion är bästa medicinen. Många kommer tillbaka.

Det som också gör mig hoppfull är att jag inte har direkt ont när jag springer, varken under eller efter löpningen. Fortsatt keep on running alltså. Men någar 15 mil i veckan blir det inte, jag kommer tills vidare att lägga mig på kanske 5 mil. Inflammationen botas med medicin och jag ska också gå hos sjukgymnast.

-Vad tror du om ett coast to coast till våren?

- Kanske inte till våren men till hösten. Du är den typen som aldrig ger upp, skrattar Carter Farrell.

Med det beskedet stack jag ut på en lugn löptur med min förtäckta rollator (joggingvagnen). Milen gick på 1.02. Så länge en fot sätts framför den andra finns det hopp!

Keep on running!

En shoppingrunda på stan med baby joggern är alltid trevligt. Men idag slog tjuven till när vagnen parkerades utanför butiken.

Alla som blivit bestulna vet att det inte är pengarna som är det viktiga. Man känner sig kränkt och förstår inte varför någon kan vara så simpel.

Det var på krönet av Hantverkargatan det hände. Jag hade stannat till vid färgbutiken för att köpa ett duschdraperi. Jag var inne högst fem minuter och när jag kom hem upptäckte jag att min lilla gps, en cykeldator av märket Garmin Edge 200, inte längre låg kvar i vagnens nätficka. Någon hade tagit avståndsmätaren, den jag hade så stor glädje av under senaste USA-löpet.

Suck! En ny gps är beställd och i fortsättningen får jag inte vara lika aningslös.

Trevligare däremot var paket som låg hemma på hallmattan och väntade. Det var Rune Larssons och Susanne Johanssons reseberättelse om deras löpning från Portugal till Sverige, ett 71 dagar och 3 612 km långt äventyr. Återkommer med en recension.

Keep on running!

Februari 1977. I arbete på Västernorrlands Allehandas (VA:s) centralredaktion i Härnösand. Observera snusdosan och Veckans Affärer på skrivbordet. I bakgrunden fackbasen Martin Englund i samtal med redaktionschefen Bo Östman (ej på bild).

November 2012. En tidig löptur förbi gamla VA-huset på Nybrogatan i Härnösand. Det lyser i ett av fönstren på tredje våningen där jag hade min arbetsplats. Idag finns Härnösands Hus i lokalerna och skylten på nedre botten annonserar om lediga lägenheter.

Jag rökte, snusade och tog sportbilen tlll redaktionen något kvarter bort. Det slappa livet i Härnösand danade mig till långlöpare.

Jag är tillbaka på "brottsplatsen". 1969 gjorde jag lumpen på KA5 i Härnösand, 1973 började jag arbeta på Västernorrlands Allehandas lokalredaktion i Kramfors och hamnade efter några år på huvudreaktionen i Härnösand som reporter och senare som nattredigerare. Måltiderna då bestod av två kokta korvar med mos, senap, ketchup, räksallad och en Pucko. Motion var ett okänt begrepp.

-Kan farbrorn säga hur mycket klockan är?

Minnena återvänder. Jag springer i mörkret på Brunnshusgatan i Härnösand och minns de två barnen som med respekt i rösten frågade om klockan. Jag var 20 år, bar vinteruniformen modell M60 och var på väg ner på stan på första permisen. Nu är jag med familjen på fransysk visit i lärdomsstaden och på väg upp mot regementsområdet.

Övre raden: Jag bodde i tidningens lägenhet på Brunnshusgatan, 15 kvadrat och utan kök. KA5 är nerlagt, grindarna och staketet är borta men vaktstugan med arresten finns kvar och där huserar idag städfirman Norrlands Miljövård.

Undre raden: Förr skyddade gallren i arretsen mot utbrytningsförsök, nu mot inbrott. Här låg markan och fortfarande finns ett café i huset.

Dagens löppass startar ovanligt tidigt= väckarklockan var ställd på 06.45 men gick igång redan 03.45. Fadäsen upptäcks först när jag står omklädd ute på gatan. Inte kan jag återvända till den goa sängvärmen, får inrikta mig på en tur i mörkret.

Det är en märklig känsla att springa genom stan 43 år senare. KA5 försvann 1998 men bygganderna står kvar, dock inte mitt logemente. Det gör mig lite förvirrad, springer runt och söker men inser till sist att byggnaden är riven och ersatt med en ny där Landsarkivet nu har sina samlingar. Markan är lustigt nog kvar och i sjukstugan där jag var flitig besökare ligger en veterinärmottagning.

Slappt lumparliv och osunt journalistliv- hur var konverteringen till löpare möjlig? Jo, jag hade nog ensamlöparens egenskaper i mig utan att jag själv förstod det. I lumpen sprang jag tremilamarschen med stridspackning när de andra gick och fick nästa dag beröm på kaserngården av högsta befälet. Och  när de andra åkte hem över helgen tog jag skidorna och åkte ut i skogen och byggde mig en koja. I Härnösand träffade jag Sophia, min fru, som jobbade på VA:s lokalredaktion i Sollefteå. Efter några år försvann cigarretterna, snuset och när joggingvågen drog igång hängde jag på.

Nog har jag Härnösand att tacka för mycket. Det var också där jag lärde mig yrket. Jag hade visserligen  några år innan arbetat på flera småtidningar i Småland men det var först på VA det blev riktigt seriöst.

Först efteråt inser jag att den mörkblå högertidningen i tabloidformat var en klippa- den var orädd, kritisk, och nyhetsledande. Vi slogs mot alla, även mot det borgerliga styret i Härnösand men vi var på nyhetsplats opolitiska. Så var det t ex inte alltid på socialdemokratiska Östra Småland jag hade arbetat på tidigare. Alla läste VA, "Allehanda" kunde man inte vara utan, inte ens i röda Ådalen där vi i Kramfors var jämnstarka med socialdemokratiska Nya Norrland. Konkurrensen mellan de två tidingarna var stenhård. Redaktionschef Bo Östman, senare Sverige mest citerade chefredaktör på VA, tog alltid oss murvlar i försvar. Den känslan har jag inte riktigt haft på stora fina SvD, där journalistiken än i dag är mer räddhågsen och opporturnistisk. Ja, jag tror faktsikt att VA under 70- och 80-talet var en av Sveriges bästa landsortstidningar! En starkt bidragande orsak till detta var att tidningen hade Hasse Ellung, en snäll, jovialisk och prestigelös redaktionssekreterare som fick alla på gott humör. Dessutom hade vi Karl-Erik Larsson, en flyhänt och tuff nattredaktör.

Konkurrensen mellan VA och Nya Norrland var stenhård. Men 2000 gick tidningarna samman och bildade Tidningen Ångermanland. De nya lokalerna ligger nu som då på Nybrogatan i Härnäsand.

Keep on running!

Först överväldigande bildbevis och sedan ett "erkännade" här på bloggen. Idag diskades den omskrivne 69-årige  fuskaren på Stockholm Halvmarathon.

Helt klart är det värt att rapportera misstänkta fuskare på diverse löpartävlingar. Under årens lopp har jag anmält en del löpare på Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon och i samtliga fall har protesterna godkänts och löparna strukits från resultatlistan. I mina ögon framstår därför Löparkansliet som en seriös tävlingsarrangör- att blunda för fusket hade nog varit förödande.

I och med att 69-åringen nu är borta från listan flyttas den tidigare 3:an och 4:an upp ett steg och får nu sina rättmätiga medaljer. Det roliga i sammanhanget är också att det nu är tredje gången jag "hjälper" den duktige veteranlöparen Åke Palmqvist, IK Akele, till en bättre placering genom att avslöja att gubben framför varit en fuskare.

Nu återstår att se om även GöteborgsVarvet godtar en motsvarande protest. Tyvärr har jag inga större förhoppningar- ifjol strök man bara fem av tio nummerlappsfuskare trots bildbevisen.

Keep on running!

Fallfrukten plockas upp och kassarna transporterades hem i joggingvagnen. Av frukten blev det gott äppelmos.

Idag sprang jag till grannens kolonistuga i Stora mossen och plockade de sista äpplena. Sprang? Ja, jag är på springade fot igen efter ett skadeuppehåll på en månad.

Somliga kryper på väggarna när de inte kan springa. Det har jag aldrig gjort även om skadorna varit få de senaste 30 åren. Är man skadad eller sjuk är det bara att se tiden an. Inte mycket  att göra, tiden brukar läka alla sår.

Knäskadan efter Utahmaran har dock varit besvärlig. De 2-3 första veckorna kunde jag knappt gå, jag behövde hjälp med att ta på strumporna och knyta skorna, fick stiga in baklänges i framsätet på bilar och cykla har inte varit att tänka på. Men dessbättre har jag inte haft ont och har varit vid gott mod. Ändå blir livet väldigt annorlunda som ickelöpare, rutiner ändras och man vet  inte riktigt vad man ska göra. Bara en sådan enkel sak som att duscha blev plötsligt lite jobbigt, tidigare gjordes det utan att man ens tänkte på det.

Helt återställd? Absolut inte! Men jag tror att jag är på G. För en vecka sedan gick jag visserligen helt obehindrat men minsta lilla löpsteg var omöjligt. Nu har jag sprungit 2-3 gånger, det smärtar inte i knät och jag har ingen värk efteråt. Men jag springer oerhört långsamt, tassar fram med det skadade vänsterbenet och stödjer mig på joggingvagnen, min förtäckta rollator. Men jäklar, det går framåt och jag är snabbare än snabbgångarna!

Vid skador har jag nästan aldrig kontaktat läkare, jag har oftast fortsatt att springa eller gjort ett kortare uppehåll och sedan blivit bra. Den här gången besökte jag läkare, röntgen väntar och allt drar ut på tiden. När väl läkaren synat plåtarna är jag förhoppningsvis helt återställd.

Keep on running!

Snabba som vinden. 55-åriga Jaana Jobe från Solvikingarna har i år gjort 1.30 på halvmaran och Anders Dahl från Högbo AIK gjorde i år  som 48-åring 1.10. I helgen sprang Jaana maran i Amsterdam på 3.15.

De svenska halvmaratonlöparna är i år ruskigt snabba. Det gäller i alla fall veteranerna, visar min färska statistik på halvmaraton.

Nu är också den första preliminära 10-bästalistan på halvmaraton klar. Klicka i högermenyn under statistik och se om du platsar på listan!

Det är riktigt trevligt läsning. Det visar sig att löparåret 2012 blir mycket bra. Tiderna är i de flesta åldersgrupper överlag bättre än under de två föregående åren, såväl för ettan som 5:an i åldersgruppen. Och ändå är inte 2012 över. Listan är högst preliminär- jag har säkert missat en hel del resultat och du får gärna mejla mig kompletteringar. Att flera resultat från GöteborgsVarvet inte finns med beror på allt trixande med nummerlappar där, samma med någar resultat från Stockholm Halvmarathon.

Min egen klass, M60, håller hög standard. Anders Risling, FK Studenterna, har i år gjort 1.22 tätt följd av Lars Wykman, Hakarpspojkarna med 1.23 och och Jörgen Thorsell, Borlänge LK också med 1.23. Och så 81-årige Ingvar Nykvist på 2.14. Vad säger man? Applåd!

Keep on running!