Kommentarer på Tillbaka där allt började
Februari 1977. I arbete på Västernorrlands Allehandas (VA:s) centralredaktion i Härnösand. Observera snusdosan och Veckans Affärer på skrivbordet. I bakgrunden fackbasen Martin Englund i samtal med redaktionschefen Bo Östman (ej på bild).
November 2012. En tidig löptur förbi gamla VA-huset på Nybrogatan i Härnösand. Det lyser i ett av fönstren på tredje våningen där jag hade min arbetsplats. Idag finns Härnösands Hus i lokalerna och skylten på nedre botten annonserar om lediga lägenheter.
Jag rökte, snusade och tog sportbilen tlll redaktionen något kvarter bort. Det slappa livet i Härnösand danade mig till långlöpare.
Jag är tillbaka på "brottsplatsen". 1969 gjorde jag lumpen på KA5 i Härnösand, 1973 började jag arbeta på Västernorrlands Allehandas lokalredaktion i Kramfors och hamnade efter några år på huvudreaktionen i Härnösand som reporter och senare som nattredigerare. Måltiderna då bestod av två kokta korvar med mos, senap, ketchup, räksallad och en Pucko. Motion var ett okänt begrepp.
-Kan farbrorn säga hur mycket klockan är?
Minnena återvänder. Jag springer i mörkret på Brunnshusgatan i Härnösand och minns de två barnen som med respekt i rösten frågade om klockan. Jag var 20 år, bar vinteruniformen modell M60 och var på väg ner på stan på första permisen. Nu är jag med familjen på fransysk visit i lärdomsstaden och på väg upp mot regementsområdet.
Övre raden: Jag bodde i tidningens lägenhet på Brunnshusgatan, 15 kvadrat och utan kök. KA5 är nerlagt, grindarna och staketet är borta men vaktstugan med arresten finns kvar och där huserar idag städfirman Norrlands Miljövård.
Undre raden: Förr skyddade gallren i arretsen mot utbrytningsförsök, nu mot inbrott. Här låg markan och fortfarande finns ett café i huset.
Dagens löppass startar ovanligt tidigt= väckarklockan var ställd på 06.45 men gick igång redan 03.45. Fadäsen upptäcks först när jag står omklädd ute på gatan. Inte kan jag återvända till den goa sängvärmen, får inrikta mig på en tur i mörkret.
Det är en märklig känsla att springa genom stan 43 år senare. KA5 försvann 1998 men bygganderna står kvar, dock inte mitt logemente. Det gör mig lite förvirrad, springer runt och söker men inser till sist att byggnaden är riven och ersatt med en ny där Landsarkivet nu har sina samlingar. Markan är lustigt nog kvar och i sjukstugan där jag var flitig besökare ligger en veterinärmottagning.
Slappt lumparliv och osunt journalistliv- hur var konverteringen till löpare möjlig? Jo, jag hade nog ensamlöparens egenskaper i mig utan att jag själv förstod det. I lumpen sprang jag tremilamarschen med stridspackning när de andra gick och fick nästa dag beröm på kaserngården av högsta befälet. Och när de andra åkte hem över helgen tog jag skidorna och åkte ut i skogen och byggde mig en koja. I Härnösand träffade jag Sophia, min fru, som jobbade på VA:s lokalredaktion i Sollefteå. Efter några år försvann cigarretterna, snuset och när joggingvågen drog igång hängde jag på.
Nog har jag Härnösand att tacka för mycket. Det var också där jag lärde mig yrket. Jag hade visserligen några år innan arbetat på flera småtidningar i Småland men det var först på VA det blev riktigt seriöst.
Först efteråt inser jag att den mörkblå högertidningen i tabloidformat var en klippa- den var orädd, kritisk, och nyhetsledande. Vi slogs mot alla, även mot det borgerliga styret i Härnösand men vi var på nyhetsplats opolitiska. Så var det t ex inte alltid på socialdemokratiska Östra Småland jag hade arbetat på tidigare. Alla läste VA, "Allehanda" kunde man inte vara utan, inte ens i röda Ådalen där vi i Kramfors var jämnstarka med socialdemokratiska Nya Norrland. Konkurrensen mellan de två tidingarna var stenhård. Redaktionschef Bo Östman, senare Sverige mest citerade chefredaktör på VA, tog alltid oss murvlar i försvar. Den känslan har jag inte riktigt haft på stora fina SvD, där journalistiken än i dag är mer räddhågsen och opporturnistisk. Ja, jag tror faktsikt att VA under 70- och 80-talet var en av Sveriges bästa landsortstidningar! En starkt bidragande orsak till detta var att tidningen hade Hasse Ellung, en snäll, jovialisk och prestigelös redaktionssekreterare som fick alla på gott humör. Dessutom hade vi Karl-Erik Larsson, en flyhänt och tuff nattredaktör.
Konkurrensen mellan VA och Nya Norrland var stenhård. Men 2000 gick tidningarna samman och bildade Tidningen Ångermanland. De nya lokalerna ligger nu som då på Nybrogatan i Härnäsand.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Helena - 2012-11-05 15:39:14
Ha ha, 3:45! Fy så tidigt. Men härligt med nattomma gator att springa på tänker jag :)
#2 lelle - 2012-11-06 08:29:30
Varför blev det just ekonomireporter?
#3 Björn - 2012-11-06 09:46:23
På Västernorrlands Allehanda hade vi aktiesparklubben Profit. Jag var visserligen inte med i den utan ägde egna aktier. Redaktionssekreteraren Hasse Ellung var inne i teleprinterrummet varje dag och avläste aktiekurserna- sådant intresse smittade av sig. Sedan fick jag ett stipendium och kunde studera ekonomi ett år och avsluta med en fil kand. Arbetsmarkanden som ekonomireporter öppnade sig och jag fick jobb i Stockholm 1980 på Tidningsrnas Telegrambyrå TT i Stockholm. Att satsa på ekonomireporter visade sig vara ett lyckodrag under 80-talets börsyra, inte minst lönemässigt för en fattig landsortsreporter. Industri, siffror och i viss mån pengar har alltid intresserat.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg