Nisse jublar på målrakan efter att ha förbättrat sin tid med 30 minuter jämfört med ifjol.

Tiden räckte ändå inte- Nisse blev slagen av lillbrorsan Erik (löparen i helsvart) med 1 minut.

Snart springer barnen om pappa på långloppen. Dagens Lidingölopp 30 km blev en tuff familjeuppgörelse.

Nej, jag deltog inte i Lidingöloppet, däremot sönerna Nils (30) och Erik (27). Jag sprang visserligen till och från Lidingö och fick en bra genomkörare men nästa år står jag nog på startlinjen. Då blir det en riktig familjekamp, kanske får jag också med yngste sonen Olle, 22. Jag får locka med prispengar- XXX kronor för varje minut gossarna är före pappa i mål.

Ångrar faktiskt lite att jag inte ställde upp idag. Det var många år sedan jag senast deltog. Då kom jag två gånger två futtiga minuter från silvermedalj (2.15) och luften gick liksom ur mig. Nu när jag inte aspirerar på dom tiderna längre har motståndet mot LL minskat.

Nisse hade i år tränat flitigt (nåja) och putsade fjolårstiden med hela 30 minuter och kom jättenöjd in på 2.52.37. Erik, som knappt tränat alls sedan Stockholm Marathon, var dryga minuten före på 2.51.21.

Nästa lördag springer jag terrängloppet Holaveden Light i Tranås (19 km) tillsammans med Erik. Jag tar loppet som en träningsrunda inför den "riktiga" tävlingen veckan därpå, Göteborgs Marathon.

Efter söndagens Berlin Marathon har jag gjort många ändringar i maratonstatistiken, som du hittar i högermenyn.

Keep on running!

Aika och Spica efter två mils löpning. Vem var tröttast? Jag, naturligtvis!

Det kan vara bra att träna med dom som är bättre. Så därför sprang jag idag med Aika och Spica, två snabbfotade och outtröttliga tjejer av rasen Australian kelpie.

Jag är nu inne i en period av snabbhetsträning inför Göteborgs Marathon den 12 oktober. För att få upp farten tog jag hjälp av dotterns två hundar. Att trötta ut eller springa ifrån dessa två kelpies är omöjligt, ja även Usain Bolt  och Patrik Makau skulle vara chanslösa.  Kanske skulle jag kunna klå dem på ett coast to coast men hade de sprungit med någon form av tasskydd, ja då hade dom vunnit med flera delstater, gissar jag.

Jag spände fast kopplen i midjebältet på ryggsäcken och skrek  "keep on running". Då blir de smått galna, skäller och sätter av i världens fart. Jag får hålla igen för att inte knäckas direkt men snart får vi in rätt tempo och tjerna travar med slaka koppel snällt framför mig. De är oerhört väldiciplinerade, springer på trottoarerna, gör ingen sidoutflykter och det är aldrig någon risk att jag ska trampa på dom. När vi passerar någon vattenpöl passar Aika på att få i sig lite vätska i flygande fläng men någon gång kan vi tvingas göra ett kortare kisstopp. Riktigt trevligt ressällskap!

Tränaren i Vallentuna FK, Ola Nordström, har gett mig i ett träningsprogram fram till maran. Eftersom jag är bra mängdtränad bygger det på snabbhet. Idag blev det ett snabbdistanspass i ett tempo motsvarande ett millopp, 2x4 km med fem minuters vila i pausen. Jyckarna och jag kämpade i nordanvinden upp till Helenelunds pendeltågsstation, en sträcka på 10 km. Sedan skulle vi ta pendeln hem till Karlberg, ja så var det tänkt, men eftersom jag glömt SL-kortet hemma tvingades vi springa tillbaka samma väg. Vallhundarna, som är vana vid fårskallar, hade inget emot detta. Själv var jag dock måttligt förtjust och ledarhunden Aika gillade inte mitt joggtempo utan drog ibland på så gubben var rätt utpumpad vid framkomsten.

Keep on running!

 

För tre månader sedan friskförklarade sjukgymnasten mig från knäartrosen. Idag gjorde jag ett återbesök och nu om någonsin var hon eld och lågor.

-Du har gjort otroliga framsteg. Jag tror du kan fortsätta att springa tills du är 90. Men då får det ske på lite mjukare underlag. Fortsätter du enbart med asfalt blir det bara till 80.

Kan man bli annat än glad av sådana besked? Är jag bara lite över mitten i min "löparkarriär"? Kan jag verkligen ha 25 år kvar? Oj, oj, det låter för bra för att vara sant. Sjukgymnasten Sussi Dieng skickade dock med några varningens ord:

- Drabbas nu inte av hybris, fortsätt din inslagna väg. Och akta dig för att springa i five fingers. När du springer ditt fjärde coast to coast, spring då i väl dämpade skor och bara korta stunder i dina Nike Free (senaste löpet skedde till 50 % i Nike Free och jag upplevde skon som mycket skön).

Jag lyssnade som en trogen lärjunge. Sussi är dokumenterat duktig när det gäller just löparskador och helt klart har hon hjälpt mig till att bli frisk, nåja så frisk en artrospatient nu kan bli. Risken finns alltid att artrosen kan göra sig påmind igen. Men genom att fortsätta på gymmet och stärka musklerna runt knät ska risken minska.

Mitt sjuka vänsterben som varit 2 cm smalare runt låret jämfört med det högra har tack vare gymredskapen vuxit till sig med 1 cm. "Mycket", enligt Sussi.

Denna roliga dag avslutades med att vi finjusterade mina två knästärkarövningar. Att hantera gymredskapen helt rätt är inte så enkelt som man kanske kan tro. Nu visade hon hur man kan sträcka ut benen i maximalt ytterläge så att övningen "biter" bra.

-Ring mig innan du sticker till USA!

Sista minuten tips? Tackar, tackar!

Keep on running!

 

Hemma på Tomtebogatan efter att ha sprungit Stockholm Halvmarathon-banan. Äntligen, jag börjar komma i form!

Idag tog sig drygt 8 000 löpare i mål på Stockholm Halvmarathon. Jag kunde ha varit en av dessa men valde att springa banan fem timmar före officiell start. Då får man ingen medalj, däremot ett besked om formen.

Att träna under tävlingsmässiga former brukar kallas testlopp. Klockan 09.30 stack jag hemifrån, hoppade på banan vid Vasaparken och sprang sedan de 21,1 km tills jag kommit tillbaka till startpunkten. Eftersom banan gick genom Klaratunneln och Norrbro var avstängd, fick jag göra några extra krokar för att få den exakta distansen. Vid Södra Station sprang jag lite fel och fick några besvärliga trappor, på Götgatan, Skeppsbron och Vasgatan tvingades jag korsa bland fotgängare och vid Tegelbacken vänta på bilar. Detta sinkade mig en del.

Tävling är tävling och träning är träning. Det går fortrare på tävling och jag tror aldrig jag sprungit samma distans snabbare på träning. Så därför var jag nöjd med mina 1.39. I min klass, M65, hade tiden räck t till en sjätteplats. Segraren hade 1.29, det hade jag inte klarat, men kanske hade jag kunnat slå mig in på en tredjeplats där det behövts 1.34.

Senast jag sprang Stockholm Halvmarathon "på riktigt" var 2011, då på 1.29.28. Det räckte till seger i M60, i år hade segraren 1.32.52.

Vid Vasaparken var det många som var ute och hejade på löparna.

Ångrar att jag inte ställde upp? Nej, jag är visserligen bra mängdtränad (ca 14 mil/veckan räknat på de senaste fyra månaderna) men saknar snabbhetsträning. För att inte köra slut på mig tvingades jag nu jogga i mål den sista tredjedelen. Ändå fick jag fick ett mycket positivt formbesked. Nu ska "bara" farten upp till nästa tävling, Götebrogs Marathon den 12 oktober.

Keep on running!

Hos krögarparet Reinhard och Iris Höftman i byn Marienfliess serverades jag wienerschnitzel. Deras krog är den enda på orten och utländska gäster är sällsynta.

-Det var bättre på DDR-tiden. Då hade i alla fall folk pengar.

Krögarparet Reinhard och Iris Höftman suckar uppgivet men gläds åt att de fått en matgäst. Sådana är numera en bristvara och och att en utlänning kommer inspringande i deras by är rena sensationen.  Jag hade efter 25 km löpning kommit till byn Marienfliess i Stepenitz, Brandenburg, alltså mitt ute på landsbygden i det forna DDR. Det är fattigt men vackert här, en hund skäller och tvärs över Lindenstrasse repareras ett gammalt korsvirkeshus.

Efter att jag ätit och dagens enda matgäster (byggarbetarna) lämnat näringsstället kommer gästboken fram och vi börjar prata. Det är lördag och klockan är över 12, stängningsdags men tid är ingen bristvara.

Hur går affärerna frågar jag?

-Vi köpte vårt Gaststätte för 25 år sedan, alltså kort efter att DDR upphörde, berättar 55-åriga Iris. I början var det gott om folk men sedan har det blivit allt färre. Så visst hade vi det bättre på DDR-tiden.

Men friheten, är inte den större nu?

-Jo . . .  Men vi kände oss fria då också. Och Stasi var aldrig och hälade på.

Fick ni resa fritt i landet?

- Ja, vart vi ville men aldrig nära gränsen.

Innan vi skiljs får jag två vykort och lyckönskningar om fortsatt god tur. Det ena kortet är en flygbild över byns stolthet, det gamla klostret från 1200-talet. Sedan är det dags att på nytt att anträda vägen där en av de många Todesmarscherna gick. Det är skrämmande med alla dessa minnesmärken längs vägarna men samtidigt en nyttig påminnelse om vilka hemskheter som begicks mot judarna under andra världskriget.

En av många trista hyreskaserner. Observera dekorationerna på eternitplattorna. Bilden från Meyenburg.

Här har de forna DDR-limporna moderniserats och piffats upp. Bilden från Neuruppin.

De två tyska staterna återförenades 1989/90.  Det har alltså gått snart 25 år men att det fortfarande ser så fattigt ut i öst, särskilt på landsbygden, förvånde mig. Annars läser man ju ständigt om det rika Tyskland men välfärden är här liksom i USA synnerligen ojämnt fördelad.

Husen förfaller i staden Freyenstein med cirka 1 000 invånare. Klicka på bilderna så blir de större!

I lokaltidningen i staden Parcel i Mecklenburg-Vorpommern, Tysklands minsta förbundsland med 1,6 miljoner invånare, läser jag om en forskarrapport  som hävdar att 150 000 människor bland den vuxna befolkningen klassas som analfabeter. Ofattbart att nära 10 procent skulle ha stora läs- och skrivsvårigheter!

LIvsfara! Skylten upptäcktes först när jag sprungit över skjutfältet.

Vägen slutarde med en bom och bakom fanns ett enormt skjutfält. Här har Sovjetarmén och även under senare år Bundeswehr övat och lämnat efter sig mängder av osprängd ammunition. Jag kröp under bommen . . .

Söder om staden Wittstock breder den stora Kyritz-Ruppiner Heide ut sig. Om jag från Gadow korsade denna hed och sprang en mil sydost mot Neuruppin skulle jag vinna 5 km. Problemet var bara att heden använts som skjutfält, att ingen får beträda området, än mindre vistas utanför vägarna eftersom skogarna är fulla med osprängda granater och annat farligt. Uppenbarligen var även jag analfabet, först efteråt förstod jag vad som stått på varningsskyltarna.

Strax innan jag rullade in under bommen hade några kvinnor utanför en kyrka ropat. Men vad begrep jag inte. Jag hade dock från "säker källa" inhämtat att allt skulle gå bra om jag  bara höll mig på vägen. Och visst gick det vägen- men att trotsa varningsskyltarna var naturligtvis rena vansinnet.

Efteråt har jag läst att det finns planer på att börja använda skjutfältet igen. En stor proteströrelse kräver att hwden och skogarna minröjs och att området öppnas för allmänheten. Men att bara röja 3 procent av området skulle kosta en miljard kronor!

Framme i Berlin! Jan och jag på Tegel flygplats.

Tysklandsäventyret kan sammanfattas som lyckat men lite väl äventyrligt. Tyvärr kunde Jan på grund av en vurpa inte hänga med hela vägen utan fick ta tåget till Berlin där vi sammanstrålade på Tegel. Idag plåstrades hans sår om på vårdcentralen hemma i Gävle.

- Sköterskan trodde att allt skulle vara läkt om en vecka. Nästa gång skaffar jag vadderade byxor, hälsar han.

Totalt fick jag under de sex dagarna ihop 28,3 mil.

Keep on running!

 

 

 

 

Igår 60 km, idag 65. Vart tog artrosen i knät vägen? Jag är otroligt nöjd med att löpningen just nu går så bra.

Mindre nöjd är jag med att internet på hotellen fungerar så dåligt. Det går inte att ladda upp bilder vilket medför att skrivandet hämmas. Jag får återkomma med bilderna, reflektionerna och intervjuarna med vanligt folk i forna DDR. En hel del finns annars att berätta, t ex att jag idag sprungit cirka en mil över ett minerat och avspärrat skjutfält och att man försökte stoppa mig .. .

Bara en dag återstår av äventyret och i morgon måndag möter jag Jan på Tegel i Berlin. Sista etappen blir lite drygt fyra mil, känns nästan "kort".

Keep on running!

Dagens etapp till Wittstock blev den hittills längsta- 60 km, dessutom i besvärlig motvind. Det var i Wittstock svenskarna vann ett stort slag under 30-åriga kriget och även jag kände segerruset.

Rapporten blir kort på grund av dålig internetuppkoppling. Jag bor på ett hotell byggt under DDR-tiden, trist miljö men annars utmärkt, frånsett internet. Jag är förvånad att jag är så här stark, jag hade kunnat springa längre men det får jag göra imorgon.

Keep on running!

Ensam kvar. I brist på matställen längs vägen intas lunchen i en busskur. Nu väntar tre tuffa dagar innan jag är i Berlin.

Jan kastar in handduken. Imorgon lördag tar han tåget till Berlin. Livsfarliga vägar avgjorde det gemensamma beslut.

Det skulle bli alldeles för farligt för Jan att fortsätta. Vägarna saknar säväl cykelbanor som vägrenar och då är det förenat med livsfara för en rolerbladeåkare. Själv kan jag gå ut med två hjul i vägrenen vid möten och jag riskerar aldrig att ramla eftersom jag har kärran att hålla mig i.

Efter vurpan känner han sig dessutom lite kraftlös. Även motvinden har varit besvärlig för honom. Annars var det meningen att han idag skulle ha åkt tåg till dagens etappmål, staden Parchim, och sedan rullat tillbaka i den härliga medvinden. Men ett telefonsamtal från mig stoppade detta.

-Stanna i Parchim, vägarna är livsfarliga, skrek jag.

Lite trist naturligtvis. Nu fortsätter jag på egen hand. Enda fördelen med att vara ensam på de tre återstående etapperna är att jag slipper ha Jans väska på vagnen. Ska jag vara självkritisk gjorde vi rekognoseringen dåligt men det gick inte att kolla vägarna på Google Maps, i Tyskland är de inte avfotograferade.

Ottäcka minnesskyltar om dödsmarscherna från koncentrationslägrena.

Det är ingen överdrift att påstå att jag idag sprungit på Dödens väg. Under mina 42 km mellan Schwerin och Parchim gick tusentals judar i en dödsmarsch, som startade i Sachenhausen i april 1945. I krigets slutskede tömde SS koncentrationslägrena, drev ut judarna på en hopplös vandring väster ut, en färd som ofta slutade med döden. Utanför Schwerin mötte de dock amerikanska trupper och många räddades.

Det är absurt- jag sprang för nöjes skull på denna "livsfarliga" väg medan fångarna kämpade för sina liv. Under dödsmarscherna var det vanligt att sträckorna uppgick till 20-40 km.

Parchim är en mycket vacker stad med 18 000 invånare och äldre bebyggelse, bland annat korsvirkeshus.

Keep on running!