Kommentarer på "Det var bättre i DDR"
Hos krögarparet Reinhard och Iris Höftman i byn Marienfliess serverades jag wienerschnitzel. Deras krog är den enda på orten och utländska gäster är sällsynta.
-Det var bättre på DDR-tiden. Då hade i alla fall folk pengar.
Krögarparet Reinhard och Iris Höftman suckar uppgivet men gläds åt att de fått en matgäst. Sådana är numera en bristvara och och att en utlänning kommer inspringande i deras by är rena sensationen. Jag hade efter 25 km löpning kommit till byn Marienfliess i Stepenitz, Brandenburg, alltså mitt ute på landsbygden i det forna DDR. Det är fattigt men vackert här, en hund skäller och tvärs över Lindenstrasse repareras ett gammalt korsvirkeshus.
Efter att jag ätit och dagens enda matgäster (byggarbetarna) lämnat näringsstället kommer gästboken fram och vi börjar prata. Det är lördag och klockan är över 12, stängningsdags men tid är ingen bristvara.
Hur går affärerna frågar jag?
-Vi köpte vårt Gaststätte för 25 år sedan, alltså kort efter att DDR upphörde, berättar 55-åriga Iris. I början var det gott om folk men sedan har det blivit allt färre. Så visst hade vi det bättre på DDR-tiden.
Men friheten, är inte den större nu?
-Jo . . . Men vi kände oss fria då också. Och Stasi var aldrig och hälade på.
Fick ni resa fritt i landet?
- Ja, vart vi ville men aldrig nära gränsen.
Innan vi skiljs får jag två vykort och lyckönskningar om fortsatt god tur. Det ena kortet är en flygbild över byns stolthet, det gamla klostret från 1200-talet. Sedan är det dags att på nytt att anträda vägen där en av de många Todesmarscherna gick. Det är skrämmande med alla dessa minnesmärken längs vägarna men samtidigt en nyttig påminnelse om vilka hemskheter som begicks mot judarna under andra världskriget.
En av många trista hyreskaserner. Observera dekorationerna på eternitplattorna. Bilden från Meyenburg.
Här har de forna DDR-limporna moderniserats och piffats upp. Bilden från Neuruppin.
De två tyska staterna återförenades 1989/90. Det har alltså gått snart 25 år men att det fortfarande ser så fattigt ut i öst, särskilt på landsbygden, förvånde mig. Annars läser man ju ständigt om det rika Tyskland men välfärden är här liksom i USA synnerligen ojämnt fördelad.
Husen förfaller i staden Freyenstein med cirka 1 000 invånare. Klicka på bilderna så blir de större!
I lokaltidningen i staden Parcel i Mecklenburg-Vorpommern, Tysklands minsta förbundsland med 1,6 miljoner invånare, läser jag om en forskarrapport som hävdar att 150 000 människor bland den vuxna befolkningen klassas som analfabeter. Ofattbart att nära 10 procent skulle ha stora läs- och skrivsvårigheter!
LIvsfara! Skylten upptäcktes först när jag sprungit över skjutfältet.
Vägen slutarde med en bom och bakom fanns ett enormt skjutfält. Här har Sovjetarmén och även under senare år Bundeswehr övat och lämnat efter sig mängder av osprängd ammunition. Jag kröp under bommen . . .
Söder om staden Wittstock breder den stora Kyritz-Ruppiner Heide ut sig. Om jag från Gadow korsade denna hed och sprang en mil sydost mot Neuruppin skulle jag vinna 5 km. Problemet var bara att heden använts som skjutfält, att ingen får beträda området, än mindre vistas utanför vägarna eftersom skogarna är fulla med osprängda granater och annat farligt. Uppenbarligen var även jag analfabet, först efteråt förstod jag vad som stått på varningsskyltarna.
Strax innan jag rullade in under bommen hade några kvinnor utanför en kyrka ropat. Men vad begrep jag inte. Jag hade dock från "säker källa" inhämtat att allt skulle gå bra om jag bara höll mig på vägen. Och visst gick det vägen- men att trotsa varningsskyltarna var naturligtvis rena vansinnet.
Efteråt har jag läst att det finns planer på att börja använda skjutfältet igen. En stor proteströrelse kräver att hwden och skogarna minröjs och att området öppnas för allmänheten. Men att bara röja 3 procent av området skulle kosta en miljard kronor!
Framme i Berlin! Jan och jag på Tegel flygplats.
Tysklandsäventyret kan sammanfattas som lyckat men lite väl äventyrligt. Tyvärr kunde Jan på grund av en vurpa inte hänga med hela vägen utan fick ta tåget till Berlin där vi sammanstrålade på Tegel. Idag plåstrades hans sår om på vårdcentralen hemma i Gävle.
- Sköterskan trodde att allt skulle vara läkt om en vecka. Nästa gång skaffar jag vadderade byxor, hälsar han.
Totalt fick jag under de sex dagarna ihop 28,3 mil.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 lelle - 2013-09-10 17:41:11
Undrar om det är samma bostadsbrist med fantasipriser som här...
#2 Hasse - 2013-09-10 22:13:46
Wow, läsning! Fast en del var nog också bra i DDR, sjukvård och alla hade jobb. Fast ekonomi var körd i botten och landet hade ingen framtid.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg