Kommentarer på Dag 3 Jan hoppar av
Ensam kvar. I brist på matställen längs vägen intas lunchen i en busskur. Nu väntar tre tuffa dagar innan jag är i Berlin.
Jan kastar in handduken. Imorgon lördag tar han tåget till Berlin. Livsfarliga vägar avgjorde det gemensamma beslut.
Det skulle bli alldeles för farligt för Jan att fortsätta. Vägarna saknar säväl cykelbanor som vägrenar och då är det förenat med livsfara för en rolerbladeåkare. Själv kan jag gå ut med två hjul i vägrenen vid möten och jag riskerar aldrig att ramla eftersom jag har kärran att hålla mig i.
Efter vurpan känner han sig dessutom lite kraftlös. Även motvinden har varit besvärlig för honom. Annars var det meningen att han idag skulle ha åkt tåg till dagens etappmål, staden Parchim, och sedan rullat tillbaka i den härliga medvinden. Men ett telefonsamtal från mig stoppade detta.
-Stanna i Parchim, vägarna är livsfarliga, skrek jag.
Lite trist naturligtvis. Nu fortsätter jag på egen hand. Enda fördelen med att vara ensam på de tre återstående etapperna är att jag slipper ha Jans väska på vagnen. Ska jag vara självkritisk gjorde vi rekognoseringen dåligt men det gick inte att kolla vägarna på Google Maps, i Tyskland är de inte avfotograferade.
Ottäcka minnesskyltar om dödsmarscherna från koncentrationslägrena.
Det är ingen överdrift att påstå att jag idag sprungit på Dödens väg. Under mina 42 km mellan Schwerin och Parchim gick tusentals judar i en dödsmarsch, som startade i Sachenhausen i april 1945. I krigets slutskede tömde SS koncentrationslägrena, drev ut judarna på en hopplös vandring väster ut, en färd som ofta slutade med döden. Utanför Schwerin mötte de dock amerikanska trupper och många räddades.
Det är absurt- jag sprang för nöjes skull på denna "livsfarliga" väg medan fångarna kämpade för sina liv. Under dödsmarscherna var det vanligt att sträckorna uppgick till 20-40 km.
Parchim är en mycket vacker stad med 18 000 invånare och äldre bebyggelse, bland annat korsvirkeshus.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Ragnar Suneson - 2013-09-06 23:10:20
Det var ju tråkigt att höra men samtidigt naturligtvis ett klokt beslut. Konstigt informationssamhälle vi lever i. Borta i USA kunde man se varenda meter av sträckan med "Gula Gubben". Märkligt att det inte går inte i Tyskland. Vad har tysken emot honom?
#2 Jan Suneson - 2013-09-06 23:48:18
Parchim med 18000 invånare var en underbar liten stad, så långt från Schwerin man kan komma. Nu är DDR stämpeln nästan borta. Jag klippte mig för 125 kronor, åt en härlig lunch i solen och i lä bakom rådhuset och den jättelika kyrkan. Jag hade lite dåligt samvete för Björn som slet i den kraftiga motvinden och uppförsbackarna så jag bestämde mig för att försöka att hitta en begagnad cykel och fann en pärla för 1000 kronor. Efter en kall öl utanför vårt fina hotell när Björn anlände slog vi dock cykelplanera ur hågen. Kanske var det lika bra efter skräck synen i spegel vid duschningen. Min stjärt är nu lika gul och blå som vår flagga. Har just läst ett magasin ?Deutschland per Rad entdecken? där alla cykelbanor är beskrivna med tysk noggrannhet. Tänk om vi hade läst den innan så hade inte mitt äventyr behövt sluta så snöpligt i Parchim och Björn hade kunnat undvika de tre sista helvetesetapperna.
Måtte det gå bra för honom!
#3 Jan Suneson - 2013-09-07 00:00:51
Ragnar Goggles håller just nu på att fotografera Tyskland. Jag vet inte varför Tyskland är sist bland ?riktiga? länder. Sverige var bland de första efter USA. Har kanske att göra med Internet användandet.
Jan
Ps Även dom vanliga kartorna är urusla. Det fans ?mat? på dagens etapp men inga utsatta restauranger.
#4 Helene - 2013-09-07 08:48:32
Björn och Jan-ni är två riktiga äventyskämpar
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg