Löparlegend. Ulf Johansson, 72, berättar om sitt rika  löparliv för ett ungt gäng Fredrikshofare. Ulf har gjort 2.18 på maran och sprungit totalt 26 412 mil sedan debuten 1962.

Han var bland de första i Sverige som förstod att löpning kan var bra för psykiskt sjuka personer. Och han var också tidigt ute med att springa till och från jobbet.

Det är ingen överdrift att kalla Ulf Johansson för löparlegend och löparpionjär. Denne 72-årige norrbottning från Notviken i Luleå, numera Enskedebo, har betytt mycket för långlöpningens utveckling i Sverige. På 60- och 70-talet var han framgångsrik på maraton och på 80- och 90-talet gav han ut löparböcker och tränade vanliga motionärer (bland annat mig) i Enskedegruppen, en löst sammansatt löpargrupp som varje söndag hade Enskede IP som bas.

Idag återsåg jag honom när han var inbjuden av Fredrikshofs friidrottsförening att berätta om sitt löparliv. Vid sidan av löpningen har han arbetat som springschas, inhoppare på Norrbotten Kurirens sportredaktion, på Norrbottens Järnverk ("vi var 5 000 anställda men bara 1 000 som jobbade, de andra spelade poker") och 19 år som gymnastiklärare på psykiatriska avdelningen på Långbro.

-Jag var den förste som införde fysisk träning inom psykiatrin. Vi sprang bland annat i de 1 400 meter långa kulverterna i källaren på Långbro och ett år ställde 21 patienter upp i Stockholm Marathon, berättade han. Då utbröt en spontan applåd!

"De ä bar å åk", sa Ingemar Stenmark. Och det är också Ulfs filosofi- krångla inte till det,  "de ä bar å spring", skulle kunna vara hans motto. Men träna bara det som är roligt, jämför dig inte med andra. Fast varför springa över huvud taget?

-Du blir någon. Man får en identitet. Tjerna var som galna i mig, jag var tvungen att skaffa en förlovningsring på Buttericks för att freda mig. Ska du bli riktigt duktig måste det göra jävligt ont, som att ta bort blindtarmen utan bedövning, skojar han.

Ulf är still going strong, springer 5-8 mil i veckan men tävlandet slutade han med 2004. Till dags dato har han fått ihop 26 412 mil, en fantastisk bedrift. Jämfört med mig "leder" han med 12 000 mil och jag kommer aldrig att hinna ikapp.

-Nu är jag som tjuren Ferdinand, på träningsrundorna luktar jag på blommorna.

Keep on running!

Tristess i Bålsta Centrum. Jag smälte bra in i mängden utanför Systembolaget där pensionärer, arbetslösa och andra dagdrivare häckade på bänkarna.

Efter 28 km skulle det smaka bra med lunch i Bålsta Centrum. Men där fanns inte mycket att erbjuda en hungrig långlöpare.

Idag var vindarna på min sida, östliga för ovanlighetens skull. Medvind är bäst och nu skulle äntligen simhallen i Bålsta besökas. Allt gick bra ända fram till köpcentrumet. Restaurangen jag tidigare ätit på hade upphört och kvar fanns bara ett café. Där serverades dock dagens lunch; lasagne, paj eller ungsbakad potatis med sallad för 90 kronor. Kanske lite dyrt för att vara i Bålsta och inte så kul med micromat men det som fick mig att vända och styra stegen till Ica intill var de pyttesmå portionerna. Utan konkurrens blir det lätt dåligt och dyrt.

Nu satt jag som en annan stackare utanför Systembolaget med min läskburk, smörgås och en chipspåse. Mätt blev jag visserligen på den billiga Ica-maten men nyttigt och trevligt var det inte. När sedan några dagdrivare trodde att dom funnit en ny kompis på bänken insåg jag att det var dags att springa vidare till badet intill.

Och det var först då jag insåg fadäsen. Det var ett misstag att springa till Bålsta, orten ligger i Uppsala län, inte i Stockholm. Mitt simhallsprojekt gick ju ut på att besöka alla bad i Stockholms län. Så nu vet jag inte om jag ska räkna in Bålsta. Tur i alla fall att jag inte tog hela distansen,  Vasastan- Bålsta 45 km utan tog pendeln till Jakobsberg.

Keep on running!

Djurönäs konferensgård blev kanske sista möjliga simhallen att nå., övriga ligger för långt bort. Det var den lyxigaste anläggningen jag varit på men jag nöjde mig med bastubad trots att jag var ensam i den stora simhallen.

Idag avslutade jag mitt löparprojektet att försöka springa till så många simhallar som möjligt i Stockholms län. Totalt fick jag ihop 37 hallar.

Några bad återstår, blanad annat omöjliga Norrtälje badhus och Hallstaviks badhus. Till Hallstavik är det tio mil och det är för långt. Men till Rimbo har jag tagit mig och dit var det nära sex mil. Idag avslutade jag med att springa till lyxxbadet Djurönäs ute på Värmdö, nära fem mil hemifrån men jag fuskade genom att ta bussen till Orminge centrum. Nu blev distansen 29 km, jobbigt ändå eftersom det var backigt.

Jag är en riktig badkruka, gillar inte alls att simma och fryser i hallarna. Därför inskränks mina besök till bastubad. Men att avsluta med bastu är toppen, särskilt nu på vintern.

Badhusbesöken kommer inte att upphöra trots att jag nu varit på i stort sett varenda simhall i länet. Kanske kommer jag upp i 40 badhus. Märkligt nog har jag ännu inte varit på mitt närmaste bad- Kronobergsbadet i polishuset på Kungsholmen.

Keep on running!

Nöjd trio i M60 efter Bore Cup 7,5 km i Hemlingby, Gävle. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann "som vanligt" men idag lyckades jag knipa andraplatsen före Roland Jansson, Uppsla LK (i mitten).

Taktik är inte min starka sida. Idag hade jag ingen taktik. Det verkade vara rätt taktik!

Hur ska man disponera ett lopp för att få ut maximalt? Det är inte precis frågan man brottas med dagligen. Egentligen är jag en dålig taktiker i löpartävlingar, i synnerhet på distanser kortare än maraton och halvmaraton. I de två senare diciplinerna har man lärt sig med åren att gå in för att springa i så jämn fart som möjligt, hålla igen när det känns lätt, och om det finns några krafter kvar försöka hålla tempot de 2-3 sista kilometrarna in mot mål.

I kortare lopp har det, i alla fall för mig, mera handlat om att jaga placeringar än tider. Där kan man ha rätt bra koll på konkurrenterna vilket är närmast omöjligt i lopp typ Stockholm Marathon även om placeringen också där är viktig men inget man egentligen kan styra över. Så den som kan löpa taktiskt har alltid ett stort övertag.

Jag tänkte lite på det där under dagens Bore Cup i ett snöfagert Hemlingby (snön kom i fredags och vi Bore Cup-löpare har nästan aldrig tävlat på barmark). Uppvärmningen hade känts bra men det fanns inga förväntningar och definitivt ingen taktik. Vi var 100 löpare på startlinjen och jag ställde mig omedvetet ganska långt fram, något som brukar betyda att jag i alla fall inte gett upp på förhand.

Pang, skottet smäller och Alex Bonn, min svåraste konkurrent,  är som vanligt med där framme i täten. Och som vanligt tar jag det rätt lugnt men upptäcker snart att en bit framför ligger "näst värste" konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby. Kjell är två år äldre, springer för Hemlingby LK, och i inbördes möten oss emellan tror jag att han har flest segrar.

Fortfarande har jag ingen taktik utan parkerar mig tätt bakom Kjell. Att ligga nära en sådan storhet känns bra och andas han inte lite tungt idag? Jag "vågar" dock inte springa om, i huvudet dyker bilden upp av en misslyckad spurtduell mot honom för några år sedan i Bälinge. Men att ligga så där bakom känns tryggt, jag kan vila lite och märker att han går aningen tyngre uppför men har lättare nerför än jag. I huvudet finns bara en fråga; finnns det någon M60-löpare mellan Alex och Kjell? Ska jag bli fyra även idag?

När cirka halva sträckan är löpt känns det som att Kjell gör ett litet ryck i en lång flack utförsbacke. Har han fått krafterna tillbaka? Samtidigt springer en kvinna i K40 om oss. Nu är det kört! Jag tänker på att jag kanske uppträtt buffligt genom att ligga för nära och störa och att han nu vill slippa det objudna sällskapet.

Även vid 5 km saknas all taktik. Jag vågar inte springa om även om det fortfarande känns ganska lätt. Men snart märker jag att jag sakta, sakta glider om, plockar killen närmast framför och är även förbi K40. Vad är det som händer? Jag har inte ökat farten, det måste vara dom andra som springer aningen långsammare. Och efter några minuter tystnar ljudet bakom mig från löparnas broddar.

Först nu börjar jag ana att en pallplats kanske kan vara möjlig. En lång uppförssbacke vid slalombacken väntar dock men Kjell gick ju lite tungt uppför så ett svagt hopp tänds. Och plötsligt ser jag en M50-löpare i Vallentunalinnet framför mig. Det är nästan så jag ber om ursäkt när jag krypkör förbi men säger inget. Ligger jag trea nu eller kanske rent av tvåa?

Då händer det som inte får hända- en ung tjej från FK Studenterna som ligger 50 meter framför tvekar, springer in på fel stig men inser snabbt misstaget och springer tillbaka. Jag stannar upp trots att jag borde veta var banan går, vänder mig om och ser nu att de andra fortfarande är en bit bakom. Kanske ska det ändå greja sig! Men backen är lång, brant och seg.

Väl i mål inser jag efter ett litet tag att det ändå blev en andraplats. Men hade jag känt till att trean i klassen hela tiden legat inom synhåll, ja då hade jag nog blivit så skraj att slaget getts upp. Ibland verkar det bra att inte veta för mycket under en tävling.

Det här lät ju som om jag gjort ett storlopp. Tiden 33.07 är föga märkvärdig. Men efter att ha kommit tillbaka efter artrosbekymmer är jag mycket nöjd. Och snart ska en löparklocka införskaffas (jag har inte använt klocka varken på träning eller tävling de senaste åren, bara mätt avstånd med en gps). Lite koll vill man ju ändå ha på tillvaron men gud förbjude att på tävling snegla på klockan!

http://www.borecup.se/

Keep on running!

Lennart Klingenstierna tävlar för Vallentuna FK. Bilden är från hans blogg och sedan den togs har han kapat minuter på milen och säkert också kapat ett och annat kilo!

En löparblogg ska naturligtvis handla om löpning. Men för att den ska lyfta måste den innehålla något mera. Som moralfrågor till exempel.

Moraltanter har vi hört talas om. Moralgubbar är sällsyntare. Till den senare skaran vill jag räkna in Lennart Klingenstierna från Vallentuna, en ambitös 42-årig motionslöpare, som bloggar under http://milen-sub40.blogspot.se/ .  Begrepp som rätt och fel förekommer ofta i hans blogg. Det handlar då inte bara om löpning utan även vad som passar sig utanför joggingspåret.

Nu senast skrev han om "småfuskarna", löpare som på tävlingar genar i kurvorna, springer över gräsmattor och vinner några meter.

-Jag är en ganska principfast person. Jag fuskar inte, skrev han och debatt utbröt. Efteråt var han i nästan "choktillstånd" över att så många tyckte det var ok att tänja lite på reglerna (om det nu finns några klara regler).

Tidigare har det bland annat handlat om det lämpliga med att ha reklam på bloggen och bli sponsrad med diverse löparprylar och skriva om grejerna. Senast gällde det Airia som ville att Lennart skulle provspringa denna sko, som snart lanseras. Mängder av andra blogagre fick samma erbjudande- principfaste Lennart tackade nej medan övriga svalde betet och skrev spaltmeter om skon trots att de inte ens testat den.

Heder åt en så principfast man! Jag gillar den där gammaldags (?) moralen, det lite Lutherska. Det är så lätt att bara jamsa med, vara okritisk och tycka allt är kul. Men vi som läser alla dessa okritiska bloggar- kan vi lita på vad som står i dem när folk är mer eller mindre köpta? För att balansera den här texten ska i ärlighetens namn tillfogas att Lennart och jag tävlar i samma klubb.

När jag arbetade som journalist hade jag vissa krav att följa; bland annat att vara objektiv, höra bägge parter, inte utnyttja min ställning som journalist för egen vinning etc. Privatbloggaren har i vissa avseenden en friare ställning, självklart kan han eller hon vara subjektiv, det kan öka läsvärdet. Och man kan ha hur mycket textreklam som helst och ge sjutton i alla journalistiska principer även om man inte får skriva vad som helst. Risken är dock att trovärdigheten blir låg. Därför kan det vara klokt av privatbloggaren att ändå försöka följa några journalistiska principer. Det gör Lennart även om han kanske inte är medveten om det.

En av journalisternas yrkesregler lyder:

Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

Jag tänker på denna regel när jag läser Maratonbloggen på SvD, en blogg jag tidigare recenserat. Bloggen skrivs av SvD-journalisten Petra Månström, som inom kort kommer ut med en löparbok. Hon har den senaste tiden skrivit några gånger om boken på bloggen och lagt ut en länk till förlaget där den kan beställas. Att på detta sätt utnyttja tidningen för egen snöd vinning kan ifrågasättas. Samma om det inte strider mot pressens självpåtagna spelregler. Vad tycker du?

Hur som helst, det glädjer mig att det fortfarande finns bloggare med integritet. Dom blir visserligen allt färre men Lennart verkar vara av segt virke. Han bloggar dessutom flitigt, skriver bra svenska och är lite småfinurlig. Hade bloggen layoutmässigt varit snyggare, haft fler bilder etc,  ja då hade jag gett högsta betyg, sex joggingskor. Nu blir det:

Keep on running!

På väg mot bastun i Västertorps simhall. I jogginvganen har jag ombytet.

Falskt alarm. Det här var nog det kortaste skadeuppehåll jag någonsin haft- nu är det full fart framåt igen.

Nej, skadan bak i rumpan var tydligen inget allvarligt, troligen bara en muskelsträckning efter för flitig rehabträning hemma. En dags löpuppehåll var allt som krävdes. Jag började springa lite försiktigt igår och idag sprang jag 14 km utan några känningar. Men jag ska ta det försiktigt den närmaste tiden.

Ändå förvånad att jag inte läste av signalerna bättre. Träningen hade inte ändrats på något sätt så det borde inte vara något allvarligt. Normalt inträffar ju skador när man snabbt ökar träningsmängd, intensitet eller ändrar träningsform. Ja, det var  i så fall kanske det där sista det hängde på- gymmet hade varit stängt under jul och nyår så jag plockade fram viktmanschetten och körde som en galning med mina benlyft. Det skulle jag alltså inte ha gjort.

Nu när jag kan springa igen känns det som jag fått en försenad julklapp. Ja, förresten två stycken. Finfina pensionsutbetalningar väntar 2014- tjänstepensionerna och det privata pensionssparandet har ju gått som tåget (obs inte SJ) när Stockholmsbörsen stigit med 23 procent. Dessutom råkade jag pricka in "rätt" fonder i premiepensionssparandet varför även den allmän pension stiger i år. Så trots att bromsen slagit till är det nog inte så synd om landets pensionärer även om inte alla får det ekonomiskt bättre 2014. Men de som haft någorlunda bra jobb och tjänstepensioner behöver inte oroa sig.

Maran i Barcelona beskrivs som "snabb"- den relativt flacka banan och temperaturen bidrar.

Styrkt av detta bokade jag häromdagen en resa till Barcelona Marathon den 16 mars. Målet är att där göra en bra tid och placera mig högt på Sverigebästalistan 2014 i klassen M65. Det är nästan sista chansen i år eftersom jag har ett coast to coast som väntar. Efter sådana blir man riktigt lusig. Imorgon födelsedag, usch 66 år.

Keep on running!

Årets sista dag slutade synnerligen trist. Efter att ha blivit kvitt artrosproblemen i knät verkar jag nu ha dragit på mig en ny skada; ont i rumpan.

Även den här skadan kom väldigt plötsligt. Jag kände av lite kvällen innan  med ömhet i övre vänstra skinkhalvan strax nedanför ryggslutet. Ischias? var första reaktionen. Men jag tyckte nog att  symptomen verkade bekanta. Kanske är det piriformis syndrom, något jag drabbades av 2009? I bästa fall är det bara en muskelsträckning. Jag vet helt enkelt inte. Det positiva är att jag inte har ont när jag sitter, något man annars har vid just piriformis syndrom. Och nu är ömheten på vänster sida, förra gången var det höger och djupt in i rumpan.

Idag skulle jag ha tävlat i Nyårsloppet, 10 km i Vallentuna. Jag åkte ändå upp, bytte om och joggade ett varv runt banan (5 km). Eftersom det inte kändes riktigt bra ställde jag in. Men det var först på hemresam värken satte in.

Nu ska jag väl inte kasta yxan i sjön. Pågående Bore Cup och Floridalöpet i slutet av januari är dock i fara men förhoppningsvis inte coast to coast i april. Nu får sjukgymnast konsulteras och ny rehabträning ta vid. Oron finns ändå där och frågan är om jag ska komma tillbaka.

20013 slutade alltså dystert men blev ändå ett någorlunda bra löparår.  Året slutade på 532,6 mil, tolfte året i följd med över 500 mil. Jag hann tillsammans med min bror Jan göra två långa löpningar i Tyskland och Danmark, springa runt Mälaren och springa en mara och en halvmara (3.32 resp 1.34) vilket placerade mig bland de tio snabbaste i åldersklassen på de två distanserna.

Keep on running!

Rätt val bland godisskålarna! Skumtomtar har ännu inte blivit dopingklassade men det är en tidsfråga innan WADA förbjuder preparatet. Låter man en skumtomte smälta i munnen varar den i 8-9 km innan påfyllning krävs. Bilden från Ulla Lembkes baklucka vid depåstopp 1 i Söberg, Sollentuna.

Cola, kaffe, buljong, russin, bananer, chips och bullar är bra löparmat. Till listan kan nu läggas skumtomtar- rena raketbränslet för trötta ultraben!

-Ta nu inte för många skumtomtar, förmanade hustrun mig innan jag i ottan stack iväg på Årets Sista Långpass, ett 60 km långt gemensamhetslöp signerat paret Ulla & Peter Lembke.

Lite vild och busig tog jag fyra skumtomtar ur Ullas godisskålar vid första depåstoppet. Jag hade då legat i "snabbaste" gruppen som skulle hålla ett tempo på 6,15. Jag är novis på ultralöpning och tyckte därför att en sådan fart kändes ganska långsam. Jag märkte direkt hur tomtarna i magen protesterade och krävde ett lite högre tempo för att det skulle råda fortsatt julefrid. Men tomtarna fick lugna sig. Jag hängde istället på en liten utbrytargrupp på fyra ultrarävar, som malde på i sitt vägvinnande tempo.

Gulgrönt är tydligen årets modefärg bland löpare som vill synas.

Josef, Jesusbarnet och de vise männen.  Vi är hungriga! Kö av löpare på Max i Barkarby. Klicka på bilderna för större storlek!

Vi i utbrytargruppen var först till Max i Barkarby men buffelhjorden var oss hack i häl och snart var restaurangen fullsatt med trötta, svettiga och hungriga löpare- kanske inte ställets favoritgäster. Men ingen gulklädd sågs göra ett tröjbyte ute bland borden (Peter Lembke hade innan vi startade uppmanat oss att eventuella ombyten måste ske på toaletten eftersom gäster ifjol klagat).

Det var efter 40 km, vid sista depåstoppet  i Hässelby, det började hända grejer. Tre nya skumtomtar grävdes fram ur Ullas askar i bakluckan på Toyotan (jag tog väl inte för många nu och berövade övriga löpare lite tomteglädje?). Första tomten las på tungan för att smälta, snart kom krafterna åter och jag kunde höja tempot från 6.15 till cirka 5 min per kilomter. Inget ylande hördes från ultrarävarna bakom, som verkade hålla sitt tempo. Det var visserligen ingen tävling men skulle jag klara att hålla mitt tempo de återstående två milen in till Slussen?

Jodå, det kändes lätt idag trots motvinden och regnet sista biten och jag gav en tacksamhetens klapp på tomtemagen och la efter 8 km in en ny skumtomte på tungan, det var så länge en tomte varade i munnen. Jag hade bränsle hela vägen in mot mål och började nu känna mig segerviss. Men mitt på Norr Mälarstrand fick tomtarna skrämselhicka- två snabba ultrarävar hade hunnit upp mig! Hade de också tankat raketbränslet? Rävarna presenterade sig som Johan och Tobias men det var snälla rävar. De satte inte tänderna i detta lättfångade byte, ett snart 66-årigt skadeskjutet vilt, utan gav mig allt stöd jag behövde de sista kilometrarna in mot mål. Vi kunde hålla riktigt hyggligt tempo kanske det högsta jag höll denna dag.

För första gången under alla mina Årets Sista Långpass nådde jag Slussen innan det blivit kolmörkt. Klockan på Katarinahissen visade 15.07 och min gps talade om att jag varit ute 6 timmar och 39 minuter, avverkat 59,5 km och hållit en snitthastighet på 8,9 km/tim, inräknat alla stopp. Då kände jag mig inte det minsta skadeskjuten och började yla- av glädje!

Äntligen i mål. Johan, Tobias  och jag har nått Slussen efter cirka sex mils löpning.

Klockan är 08.30 och 150 (!) löpare har samlats på Slussens t-banestation för att springa en runda på 6 mil. Gissningsvis klarade hälften av löparna detta. På bilden syns i mitten Daniel Becker (i gul tröja), flanakerad av Peter Lembke och Peter Nilsson längs till höger, alla var farthållare.

Vi ses väl på Nyårsloppet i Vallentuna den 31 december? Här info om loppet: http://www.nyarsloppet.nu/

Keep on running!