Igår en julgran i vagnen, idag en back med lättöl och vatten. En babyjogger är ett fantastiskt transportmedel och duger till mycket annat än ett coast to coast. Idag sprang jag till Ica Maxi på Kungsholmen. Vagnen på bilden har använts under ett av mina fyra coast to coas, rullat enormt mycket i Sverige men också mycket i Tyskland och Danmark och fungerar som min bruksvagn. Finvagnen står inlåst i källaren och längtar ut på ett femte coast to coast!

Keep on running!

Hur transporterar man hem en julgran från byggvaruhuset utanför stan när man inte har bil? Naturligtvis i barnvagnen! Kungsgranen var ett riktigt kap- 199 kronor och jag fick också en mössa på köpet (ful som stryk). Men bäst av allt var löpturen på en mil, gratis dessutom.

Keep on running!

 

Löpare från Vallentuna FK studerar bankartan innan de testlöpte nya Nyårsloppsbanan.

"Gärna medalj men först en rejäl avslutning på året". Så skulle löparna i Nyårsloppet kunna säga.

För trettiotredje årets i följd anordnar på nyårsaftonen min klubb Vallentuna FK Nyårsloppet http://www.nyarsloppet.nu/. Ikväll var jag med och testsprang banan tillsammans med cirka 15 klubbkompisar. Vi sprang ett varv, 5 km, på den delvis nya banan som i år dragits in i Vallentuna Centrum. Den relativt lättsprungna slingan (bara en lite längre backe) springs antingen ett eller två varv, nytt i år är en tävlingsklass på 4 km. Vidare finns det ett barnlopp.

Jag har varit flaggvakt några år och kommer antagligen också i år att stå längs banan. Kanske ses vi då?

"Felstavad" skylt. I veckan anslogs denna skylt på mitt gym (Friskis & Svettis Hagastan). Tråkigt bara att Riksidrottsförbundet valt att skriva doping och inte dopning.

Keep on running!

Riksidrottsförbundet kampanjar mot dopning men skriver genomgående felaktigt doping. Klicka på bilderna för att läsa texten!

Heter det doping eller dopning? Riksidrottsförbundet svänger sig med svengelskan och skriver doping. Men det korrekta svenska ordet är dopning (än så länge).

Jag hajade till när jag var inne på RF:s hemsida och såg att förbundet numera konsekvent använder beteckningen doping, även i sammansatta ord som t ex antidopingreglemente, dopingkontroll etcetera. Kanske praktiskt i internationella sammanhang men lite förvirrande på hemmaplan.

Det svenska ordet är nämligen dopning, dopningsbrott, dopningskontroll etc. Det är rekommendationen i den nu gällande Svenska Akademiens ordlista (SAOL 13), variantformen är doping, dopingbrott, dopingkontroll etc. Men i den tidigare utgåvan, SAOL 13 som kom i slutet på 1990-talet, var det doping som gällde men dopning i alla sammansatta ord.

Förvirrande? Ja kanske men alla svenska auktoriteter använder idag ordet dopning, inte doping. RF står alltså ensamt. Vi har antidopningslagen från 1991 och alla svenska myndigheter skriver numera dopning. Det gör även min tidigare arbetsgivare, Tidningarnas Telegrambyrå. I det för massmedierna normgivande häftet TT-språket upmmanas vi att skriva dopning, inte doping.

Bild från RF:s hemsida.

Googlar man på ordet visar det sig att på svenska sidor används beteckningarna dopning och doping ungefär lika ofta, dock dopning något oftare, antagligen på grund av att journalisterna är mer språkmedvetna än gemene man.

Själv tycker jag att att vi ska slå vakt om det svenska språket och som norrmännen och islänningarna använda inhemska ord så långt det är möjligt. RF är därför ute och cyklar men ska ändå ha en eloge för att man är konsekvent, tidigare blandade man hej vilt doping och dopning. Helt omedveten är dock inte RF om "problemet"; ifjol utredde man saken http://www.rf.se/Antidoping/Antidopingarbetet/Dopingellerdopning/ och enades om doping var det rätta. Vad tycker du själv förresten?

På tal om svengelska. Min förra klubb, Majornas IK, kallade i förra veckan medlemmarna till ett träningspass där det utlovades "speedplay". Vad kunde det vara? Jo, fartlek! Det och smorgasbord är annars ett av de få svenska ord som används i internationella sammanhang. Skönt att det ändå finns språkpoliser. Så här skrev medlemmen Gunnar Bengtsson i MIK:s gästbok:

"Lustigt att ni kallar det speedplay då det heter fartlek i hela världen förutom på Sats i Sverige :) T.o.m i Frankrike, Ryssland och Katalonien! :) Blev direkt misstänksam mot det när det ihopskrevs och inte på det naturliga sättet för den som har engelska som modersmål, alltså speed play! Det kan jämföras med att smörgåsbord på engelska heter smorgasbord Blir vi bjudna på ett dylikt på Sats kallas det säkert buttergoosetable :) Jag går på core på Friskis. Om det hade kallats bålstyrka istället hade jag med all säkerhet börjat för flera år sedan. Visste inte vad de var. :( Men det är tydligen viktigare med ett fräckt engelskt ord än ett svenskt som t.o.m. jag förstår:)".

Keep on running! (Förlåt, fortsätt spring!)

Jag testade idag olika program på gymmets löpband. När ett av passen var över stod det på displayen:

-Excellent!

Tackar, tackar. Enligt maskinen ska jag tydligen vara i form. Jag hade tryckt på knappen "Fit", ställt in ålder, vikt, kön, sprungit i fem minuter i en hastighet av 7,5 km/tim och hållit händerna runt maskinens handtag med inbyggd pulsmätare. Mitt VO2 max blev 52 och syreupptagningsförmågan var tydligen "excellent".

Hm. Vad händer om jag ändrar åldern från 66 år till 35? Jodå, även då fick jag betyget "excellent". Ett tredje försök och jag knappade in 25 år och att jag skulle väga 75 kilo (min verkliga vikt är 60 kg). Då sänktes betyget  till "very good".

Jag är fullständigt novis på det här området men inser att löpbandets värden nog är aningen osäkra. Sånt här ska man visst göra med andningsmask under mer kontrollerade former och då också ta ut sig, nu var det rena mysjoggen. Fast nog vore det trevligt om  konditionen skulle vara som hos en 25-åring. Kan det stämma, tro?

Jag brukar sällan kolla pulsen men när jag springer ganska tufft på bandet, dock inte på max, går pulsen upp till 148. Jag har nästan aldrig mätt vilopulsen men jag har en gammal notering för tio år sedan om att den då var 48. Ska fördjupa mig lite mera på det här området och göra nya mätningar. Kanske dammar jag också av pulsklockan som legat oanvänd i 15 år i byrålådan.

Keep on running!   

43.57 och trea bland tio löpare i klass M60 på den ganska flacka milbanan i Sävjan, Uppsala. Ganska nöjd med placeringen men inte med tiden.

Det räckte inte med att vara bra mängdtränad. Ska du ha någon chans i Bore Cup måste du också vara snabb.

Idag drog Bore Cup igång i Uppsala, 2 varv på en 5 km-slinga på mestadels grusväg och asfalterade cykelbanor. Dessbättre slapp vi snön i premiären fast vid målgången slog blixthalka till men alla stod på benen.

Konkurrensen i min klass, M60, bedömde jag som hård och det var framför allt fyra gubbar jag skulle kunna få problem med. Två av dem slog jag men klubbkompisen och "oövervinnelige" Alex Bonn och Lars Isgård, IF Linnéa, utklassade mig med cirka 3 respektive 2 minuter.

Hur kunde det gå så här? Jag hade ändå laddat inför den här tävlingen, kört en hel del intervaller på band, tagit två vilodagar inför loppet och var bra mängdtränad. Men jag hade inte mera att ge och i mål kände jag mig ändå rätt nöjd. Inför nästa tävling i cupen, tyvärr bara 7,5 km, ska jag komma ännu bättre förberedd. Nu vet vi alla var vi står formmässigt men att ta in 2-3 minuter på mina konkurrenter blir svårt.

Några minuter kvar till start. Totalt fullföljde 157 löpare, en av de högsta deltagarsiffrorna under de 32 år Bore Cup arrangerats.  Arrangörsklubben Uppsala IF hade flest deltgare och ska ha all heder av arrangemanget.

Kvinnorna sprang 5 km och först i mål var Dace Landström, Vallentuna FK, på 18.03. Och etta bland männen var Lars Södergård, också Vallentuna, på 32.14. Så nog kan man säga att min klubb sopade banan i Uppsala!

Resultat: http://www.borecup.se/

Bildspel från Mats Edelryd, Storvreta:

http://www.youtube.com/watch?v=qxQzi9S5eqg

Keep on running! 

Per-Olof Björkman (svart jacka i mitten) prickar av oss före start.

-Se nu till att vinna julskinkan, sa hustrun.

Nej, någon skinka blev det inte, inte ens en ynka prinskorv, däremot en jumboplats i Skinkloppet.

Varje år anordnar Vallentuna FK Skinkloppet, en intern klubbtävling där även den långsammaste löparen kan vinna. Tävlingen går ut på att försöka pricka sin föranmälda tid. Jag hade angett att det skulle ta 50 minuter att springa den 9,6 km långa slinga, ställde alltså in mig på ett ganska behagligt joggingtempo. Lite väl behagligt visade det sig; jag behövde ytterligare 4 minuter och 32 sekunder. Det var den största felavvikelsen av alla. En klar sistaplacering med andra ord.

Men för två år sedan var det ännu värre. Då handlade det om sex minuter. Jag är urusel på att veta i vilket tempo jag springer. Ändå har jag en klocka som visar hastigheten fast sådana hjälpmedel var bannlysta i kväll. Hade jag i stället gett järnet och inte myssprungit, ja då hade jag kanske fått känna doften av skinkan. Segrade gjorde Joel Ljungberg med en felavvikelse på 13 sekunder.

Otroligt kul i alla fall. Och ett riktigt bra arrangaemang. Att fika efter loppet med alla tävlande och funktionärer (cirka 30 personer), ja det stärker klubbkänslan.

På lördag blir det lite allvarligare. Då drar första deltävlingen i Bore Cup i gång. Då är det järnet som gäller, inget mystempo och inga 50 minuter på milen.

Keep on running!

Min löptur följde stationerna längs tunnelbanans röda linje, började i Ropsten (bilden) och slutade i Norsborg. Det blev lite av en klassresa- från välstånd till fattigdom.

Morgonrusning och packat med folk på t-centralen. Jag får släppa förbi några tåg innan jag får plats med vagnen. Som pensionär känner jag mig fri som fågeln när jag ser dessa horder av människor på väg till jobbet, tysta, buttra och med blicken riktad ner i sina mobiler eller gratistidningar.

Själv är jag på väg mot Ropsten i norr för att därifrån börja min löptur längs tunnelbanans röda linje (T 13) ner till Norsborg i sydväst. Framför mig ligger en lugn och behaglig löptur på cirka tre mil. Det är några plusgrader, solen tittar fram då och då och jag kommer att få en lätt sidvind.

Turen börjar med att jag villar bort mig på smågatorna i Hjorthagen. Gps:en snarare stjälper än hjälper mig. Det byggs mycket här ute, jag irrar runt kring Fortums gigantiska  kraftvärmeverk. Skönt att jag inte bor här ute, tänker jag. Alldeles för backigt och detta värmeverk mitt i bebyggelsen.

Men snart blir det behagligare och jag hittar bättre när jag närmar mig Gärdet. Välståndet verkar också öka. Ja det blir något av en klassresa jag kommer att göra, förstår jag - från välmående Östermalm, Norrmalm, Södermalm till fattigare områden som Skärholmen, Vårberg, Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg.

De här stationerna passerade jag i tur och ordning. Klicka för större bild!

Gärdet 2,2 km, Karlaplan 3,4 km, Östermalmstorg 4,4 km, t-centralen 5,6 km

Gamla stan 6,5 km, Slussen 7,4 km, Mariatorget 8,2 km, Zinkensdamm 9,1 km

Hornstull 10,1 km, Liljeholmen 11 km, Aspudden 12,8 km, Örsberg 13,6 km

Axelsberg 14,5 km, Mälarhöjden 15,7 km, Bredäng 17,6 km, Sätra 19,5 km

Skärholmen 21,3 km, Vårberg 23,7 km, Vårby gård 25,3 km, Masmo 27, 3 km

Fittja 28,8 km, Alby 30,3 km, Hallunda 32,2 km

Klassresa, ja. De första tecknen på miljonprogrammet börjar synas runt Axelbergs tunnelbanestation. Bredäng verkar heller inte så trevligt. Sådär håller det på ju längre söder ut jag kommer. Något förfall är det inte, bara trist i största allmänhet.

Tiggarna ser jag överallt vid tunnelbanestationerna, såväl i innerstan som i förorterna. Jag gör en snabbkalkyl; hur många tiggare kommer jag att passera ner till Norsborg? Det är 25 stationer, i innerstan sitter det en tiggare vid varje nedgång, i förorterna i regel bara en vid varje station. Det gör cirka 40 tiggare plus cirka 10 jag passerar på gatorna. Till detta ska läggas att varje tunnelbanestation i förorterna har ett köpcentrum och där sitter minst 2 tiggare utanför de större butikerna vilket gör att jag kan plussa på med 30. Totalt alltså 80, förmodligen har jag tagit till i underkant. Tre av fyra är kvinnor.

Det sorgliga är inte att tiggarna är så många och att dom verkar bli allt fler. Nej, det verkligt bekymmersamma är alla sysslolösa jag ser i förorterna. De verkar också bli fler för varje år. Unga, friska män, inga missbrukare, ofta invandrare. De står i grupper utanför något köpcentrum, röker, snackar och har absolut inget att göra. Arbetslösa, förmodar jag. Vilket resursslöseri! I Vårberg kunder jag räkna till ett 30-tal från den här gruppen. Och sen har vi alla missbrukare som sitter med sina burkar och flaskor i värmen inne i köpcentrat och ständigt jagas ut av Securitasvakterna. Mest skrämmande är dock vakterna. Deras tatueringar och brutala stil inger inget förtroende. De blänger misslynt på mej men verkar inte komma på något att sätta dit mig för.

I Skärholmen är ohälsotalet (antalet dagar med sjukpenning m m) för män 30 mot 12 för Östermalm. Medellivslängden är tre år lägre i Skärholmen men hjärtinfarkterna betydligt fler. Siffrorna talar sitt tydliga språk; förorterna har stora problem och jag kan som gäst hos verkligheten förnimma den känslan.

Framme i Norsborg efter 33 km löpning. Utflykten inkluisve lunch, småstopp och felspringningar tog närmare sex timmar. Tunnelbanan hem tog 45 minuter.

Keep on running!