Här kommer ytterligare ett lass med bilder! /webbmastern

Äntligen Idaho, delstat nummer två av totalt tio som Björn skall klara av under sina 100 dagar i USA.

En övergiven (?) hund har lagt sig i skuggan på bensinstationen i Mount Vernon, Oregon.

Inget berg är likt det andra. Den här märkliga bergsformationen sprang jag förbi i Mitchell, Oregon.

John Day Fossil Bed, Oregon, med sina branta bergsluttningar och den strida floden där jag senare svalakade mina fötter var en mäktig upplevelse.

En dag "på jobbet" för Björn. Bilderna tagna mitt på vägen varannan timma mellan klockan 07.00-17.00 i bergslandskapet mellan Unity och Brogan i Oregon. Under denna tripp passerades en tidszon:

kl 07

kl 09

kl 11

kl 13

kl 15

kl 17

Det här går ju som på räls! Fem till sex mil om dagen känns hur lätt som helst. Det verkar som om jag är i mitt livs form och det oroar mig lite. Bakslagen kommer, var så säker, men det är bara att njuta så länge formen håller i sig. Att det just nu känns så lätt beror på att det är en himmelsk skillnad mellan Oregon och Idaho; Oregon  var väldigt bergigt medan södra Idaho är nästan platt som en pannkaka, hittills i alla fall.

Jag hade med mig två par löparskor till USA, det ena halvslitet och det andra mycket slitet. När jag i dag anlände till Boise, Idahos huvudstad, tyckte jag det var dags för ett skoinköp. Stegade därför in i fina löparbutiken på huvudgatan där min entré mottoggs med en gäspning. Vad var det för luffare som besvärade oss? tycktes personalen tänka. Budskapet att jag sprang kust till kust, mottogs med en gäspning. Började därför inse att jag knappast skulle kunna köpa några billiga skor i denna butik, än mindre få dem gratis (vid mitt förra USA-löp fick jag otroligt nog ett par skor gratis).

Lite på djävulskap provade jag ändå ett par och sa att jag var beredd att betala halva priset. Då fick personalen ett ännu mera citronliknade utseende. De två expediterna gick åt sidan, tisslade och tasslade och kom med beskedet:

-Det är väggpriset som gäller.

-Ja, men jag har ju sprungit i det här märket i 25 år, försökte jag och förstod att slaget för länge sedan var förlorat. Men kan ni inte ge mig några dollars rabatt? försökte jag och njöt nu av situationen.

Nu var det bråttom värre eftersom klockan närmade sig 18 och de flesta butiker var på väg att stänga. 18.05 nådde jag en stängd löparbutik några kvarter bort , knackade på rutan och personaln öppnade. Här var det annat ljud i skällan- jag berättade om mitt mottagande i "fina butiken", varför man här var beredd att ge mig en mycket kraftig rabatt. Jag fick skorna till nästan halva priset jämfört med fina gatan, dessutom fick jag årets modell, på fina gatan sålde man fjolårets.

Anders, som bor i Boise och som i en kommentar på min hemsida "varnade" för butiken på fina gatan, hade alltså alldeles rätt. Synd bara att jag inte hann träffa Anders, tiden räckte inte till.

I morgon blir det löpning på Interstate, förmodligen ganska långt. Avslutningsvis kan medges att mitt prutande inte alltid går hem. Här på fina Best Western, en bit utanför flygplatsen i Boise, gick man inte med på någon som helst "löparrabatt". Mitt misstag här var att jag prutade när det fanns andra hotellgäster i receptionen. De ville naturligtvis inte höra att de betalat mycket högre pris än jag betalat. Inga andra motell fanns i närheten så det var bara att betala, utomhus vill luffaren helst inte sova.

Keep on running!

PS

Har tyvärr ingen kontakt med min webmaster så bilder dröjer.

Idag sprang jag över Snake River och lämnade därmed bakom mig Oregon, min första delstat som tog exakt två veckor  och drygt 70 mil att avverka. Jag vill minnas Oregon som delstaten med den snabbt skiftande naturen, med de höga bergen, ofta brunfärgade och ökenartade, men också med skogar med jättelika tallar och alla dom gröna dalarna, kanske inte så bördiga, men där man försökte med vattenspridare få grödan att växa. Jag sprang genom ödsliga trakter och det var en relativt fattig jordbruksbefolkning jag mötte. Vårgårda, Säffle, Bollstabruk, för att nämna några svenska småsamhällen, framstår som rena lyxmetropolerna jämfört med de hålor jag här sett. Även om USA är ett av världens rikaste länder så slår  deras småsamhällen inte våra motsvarigheter.

Min tystand under fyra dagar beror på att jag befunnit mig i internetskugga. Jag har börja vänja mig vid sunkiga motell , usla campingplatser och sjabbiga matställen. Men USA är också kontratsernas land, där du för en billig penning tar in på rena lyxmotellen för 300-400 kronor natten och äter en brakmiddag  för samma peng som en svensk torftig lunch kostar. Detta skrivs från La Qinta In i staden Calwin ett par mil från gränsen till Oregon och några mil väster om huvudstaden Boise. Här fattas mig inget, en luffare som jag uppskattar detta överflöd ibland. Även här gick man med på att ge mig "löparrabatt" på rumspriset så motellet får höga poäng i min motellranking. Du följer väl den härintill?

Jag tror att Idaho blir lättare att klara av än Oregon. Det jag hittills sett är ett mycket grönt Idaho, åkerfält efter åkerfält där man odlar majs och vete. Och jag som trodde detta var potatisstaten i USA. Klarar jag också av Idaho blir jag kanske innehavare av ett nytt svenskt rekord: mannen som sprungit 50 svenska mil på en amerikansk motorväg. Idaho lär vara enda delstaten i USA där cyklister, gångare och löpare får visatas på Interstate. Idag stegade jag in på en fridfull polisstation i staden Parma (1 771 invånare) för att få regleran utredda. Varken de två poliserna eller polischefen visste men efter att ha slagit i några böcker fick jag veta att jag  var välkommen att springa på Interstate. En polisman skrev till och med ut ett papper med trafikparagrafen jag kan visa upp om jag skulle bli stoppad.

Löpningen går fortsatt bra och jag känner mig väldigt stark. Men hur detta äventyr skall sluta, det kan ingen veta. Det är kanske det som gör det här helgalna äventyret så spännande.

Hoppas att ni fortsätter att fråga allt mellan himmel och jord som har bäring på min löpning. Alla skall få svar.

Keep on running!

Passar på att svara på era frågor innan jag går in i internetskugga. Roligt att ni frågar så mycket om min löpning, fortsätt med det. Och skule du bo i USA, hör av dig då, så kan vi ta ett löppass tillsammans om våra vägar möts.

1. Staffan om jag har problem med blåsor under fötterna.

Svar: Nej, inte ännu men det får jag säkert. Är dock noggrann, smörjer in fötterna varje kväll och morgon med fet salva, klipper naglarna kort och har två par olika skor för att minska skaderisken.

2. Laufen om inte tiden flyger iväg för fort?

Svar: Jo, så känns det ibland. Mennär det går tungt, för det gör det också, känns de återstående dagarna som en oändlighet.

3. Jan om jag har extra försäkring och om mobilen funkar i ödemarken.

Svar: Ja, jag fick förlänga min hemsförsäkring där olycksfallsskyddet bara varade 45 dagar. Kostade ca 2 000 kronor att få upp till 100 dagar men nu kan jag få sjukhusvård och fri hemtransport. Tog också en försäkring för eventuell efterrvård hemma men den var billigare. Nej, använder ingen mobiltelefon. Att ringa kostar skjortan, telefonen använder jag bara som väckarklocka men bra att ha i nödfall. Kan ringa med Skype från min dator men har ännu inte behövt göra det.

4 Inkan om det blir jordgubbar i Strawberry Mountains.

Svar: Vet inte var dessa berg ligger. Dom säljer jordgubbar i butikerna från Californien. Ser jag någon gårdsförsäljning skall jag köpa en kartong. Men sill och nubbe blir det inte, trots att det är midsommar.

5. Thorbjörn om hur det känns i musklerna efter drygt 50 mil.

Svar: Bara bra. Är väldigt fräsch, kroppen tycks återhämta sig bra och jag har ännu inte behövt någon vilodag. Har kanske aldrig varit starkare. Men jag kan inte ropa hej ännu, först efter drygt 3 veckor tror jag att man rent fysiskt är på den säkra sidan, risken för skador är då inte särskilt stor. Men klarar man mentalt att vara borta 100 dagar? Jag tror det men är inte helt säker.

6. Allan Montan, Georgia i USA, om jag planerat att skriva en bok efter avslutat äventyr.

Svar: Nej. Nu vill jag vara fri, inte vara journalist och reporter. Men kanske blir det något ändå.

7. Stanley Ekberg och Fredika om hur jag mäter avstånden och om jag har GPS.

Svar: Jag har en cykeldator kopplad till babyjoggerns framhjul och mätningen blir väldigt exakt. Brukar också kolla milesskyltarna längs vägarna men det är datorn som svarar för den "officiella" distansen.

8.Selbäck om jag springer med pulsklocka eller på känsla och vilken vilopuls jag har.

Svar: Har ingen pulsklocka, springer på känsla. Känns det lätt springer jag, känns det tungt går jag. Min vilopuls är inget märkvärdig, ca 50 om jag minns rätt.

Kanske inte "runners high" men vissa dagar drabbas vi löpare av en väldig lyckokänsla. I dag är en sådan dag- perfekt för löpning vädermässigt, kroppen känns fräsch och allt annat vid sidan av fungerar. Gud vad jag är glad att jag inte tvingas genomkorsa detta vackra land i en varm bil eller på en mullrande motorcykelutanutan i stället kan uppleva naturen och människorna på ett mer naturligt sätt- till fots.

Detta skrivs från ett litet café (Coffe Bean) i en charmig nybyggarutpost vid namn Praire City. Bytte du ut bilarna som står parkerade här längs huvudgatan mot hästar, ja då är det precis som i de gamla vildavästern-filmerna. Här i Praire City har jag suttit och ätit på en restaurang där vå unga amerikaner, Scott Sehon och Dave Bronsfenbrenner också smörjt kråset. Scott och Dave kosrade USA springandes med en babyjogger 2003 och det är deras rutt jag nu följer. Personalen mindes dem mycket väl och det blev ett långt och trevligt samtal om diverse "dårar".

Snart går jag in i internetskuggans värld och där kommer jag troligen att befinna mig några dagar. Kommer idag att övernatta på en campingplats i Austin Junction som ligger högt upp i bergen.  Nästa motell finns i Unity men dit är det bara 24 kilometers löpning varför jag troligen springer längre och då blir det att sova under the stars.

Jag springer i dalgången längs den lilla floden John Day. Landskapet har snabbt ändrat karaktär. Borta är de stora canyons och platåbergen, nu är det mer runda och mjuka gräsbeklädda berg, ungefär som i Wales. Men bergen här är inte gröna utan går i någon gulaktig ton, ungefär som torkad vitmossa. Och här och var dyker det upp jättelika sandtoppar, ungefär som tusentals lastbilar tömt sin last på sand.

Vattenspridarna går för fullt i dalgången. Jag är i cowboyland. Männen, inte alla, går klädda i bredbrättade hattar, rutiga flanellskjortor och i jeans. Rancherna är dock inte så imponerande men ägarna försöker göra entrén så storslagen som möjligt. Man slår ner två kraftiga pålar i marken och lägger en ovanpå och hänger upp sin skylt.

Det är väldigt varmt. Jag ser barn hoppa från broräcket ner i floden. Hästarna håller sig i skuggan under de få träd som finns. En ranchägare berättar att det fortfarande finns kvar en del vildhästar i bergen. Just nu är det slåttertid.

Min löpning går efter omständigheterna bra. Att springa på eftermiddagen då det är 95 F (35 C) går knappt och det blir därför mest gång. Däremot kan man få till en och annan mil under morgontimmarna men jag måste nog gå upp tidigare framöver. Bilägarna måste tro att det är en galning de möter på vägarna- ingen vettig människa är ute när det är så här varmt, än mindre springer. När jag utmattad vilade vid vägkanten i den lillaskugga som fanns stannade en bil till och man undrade om allt var bra med mig. Skönt att någon bryr sig!

Vätska är inga större problem.  Vattnet är behagligt svalt från tanken som ligger i skugga under vagnen. Men på eftermiddagen är det som att dricka varmvatten ur  en kran. Det går men det är inte gott. Tyvärr är det fortfarande väldigt ödsliga trakter varför det inte går att uppbringa en kall Cola eller Gatorade.

Fick idag första punkteringen. Gick lätt att fixa, bytte bara till ny innerslang, men i fortsättningen får laglapparna fram. Undrar hur länge däcken håller? Skorna slits väldigt i värmen och inköp är planerade när jag når Bois i Idaho.

Dagens distans blev 50 km och jag var ganska utpumpad när jag gående anlände John Day. Morgondagen kan bli kort, till Praire City (vilket spännande namn!). För att motellen skal l passa in och sträckorna bli lagom långa kan det också bli övernattning utomhus. Ovisst som vanligt, det är det som gör den här turen så spännande.

Ursäkta att hemsidan havererat. Kom väl åt någon knapp av misstag, får kontakta webbmaster Nisse. MIsslyckas i vanlig ordning med att lägga in bilder och hoppas att webmaster även här kan göra en insats.

Keep on running

Jag har nu under tre dagar befunnit mig i internetskuggans värld, därför denna tystnad. Men kyrkan har som bekant goda kontakter med cyperspacen. Jag och ett tiotal långfärdscyklister har precis checkat in i Presbytarian Church i Dayville, en håla med 138 invånare. Kyrkan har en enkel dator vi kan använda, stort kök där vi får laga vår mat och sova skall vi göra i kyrksalen. Och dusch och handdukar kunde de också erbjuda oss trashankar, och inte en dollar begärde man. Fantastsikt!

Dagens rapport blir kort. Allt dock väl med mig. Återkommer med en fylligare rapport från John Day imorgon, förutsatt att man har internet. Här ar väldigt bergigt men otroligt vackert med djupa canyons, har sprungit genom John Day Fossil Beds (klassat som nationalmonument) och svalkat trötta fötter i den brusande floden. Min soloritt tycks uppskattas- blev i dag bjuden på en komplett lunch längs vägen från ett par jag dagen innan träffat på Oregon Hotel i Mitchel (175 invånare)

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

Det är nu dags att pressentera resans första bilder… Björn hade tyvärr lite problem med tekniken och bad mig därför att lägga in dem åt honom. Fler bilder är att vänta… /webbmastern

Starten den 11 juni på stranden i Stilla havet vid Florence

På väg mot McKenzie Pass. På 5000 feet märks att det är svårare att andas

Three sisters i bakgrunden är 10 000 feet hög. Vägen har precis öppnats sedan den varit snötäckt. Svart lava gör landskapet overkligt och kusligt.