Hej gott folk! Har svar pa era senaste fragor. Fortsatt att fraga pa!

'Bankiren" (om ensamheten pa vagarna m m) Jovisst kan det kannas ensamt ibland. Sarskilt galler det nar dagen narmar sig sitt och det borjar bli morkt. Det finns inte en manniska ute om man behover fraga efter vagen, att stoppa en bil eller knacka pa i en stuga ar omojligt. "Runners high" har inte lycksaliggjort mig annu men visst finns det lyckliga stunder- t ex nar det spelas nagon bra bit pa radion, nar lopningen kanns ovanligt latt eller nar det dyker upp ett vattentorn i fjarran- dessa stalbubblor pa giraffben- da vet man att det vankas mat och vatten. Sammanfattningsvis kanns det nog anda inte sa ensamt, man traffar en massa manniskor och alla ar intresserade av vad man haller pa med.

Peter M ( det mest minnesvarda) Det ar naturligtvis den enornma gastfrihet och vanlighet som visas mig overallt jag kommer. Alla onskar mig lycka till, "be careful" sager t o m poliserna. Det som jag formodligen ocksa kommer att minnas ar att man faktiskt orkar mycket mera an man tror. Och att aldern inte verkar spela sa stor roll nar det handlar om uthallighet.

Erik B (om framtida fardvag) Skall i dag till Bells, en liten stad cirka 4 mil sydost om Milan dar jag just nu ar. Skall forsoka undvika Memphis, som jag nu borjar narma mig, utan halla mig lite utanfor for att sedan komma ut pa vag 51 som blir min foljeslagare under en stor del under min tid i Mississippi. Denna delstat lar nog bli ganska besvarlig att forcera, varmen och langa avstand ar knackande.

"Pulsaren" (om att lata att langlopare springa ihop) Later ju trevligt. Men jag tror inte riktigt pa iden efetrsom vi ar sa olika, nar en ar trott ar den andre pigg etc. Annars har jag nog sjalv tankt pa detta. Men hela grejen ar just att gora det ensam.

Gardagen blev precis sa jobbig som jag befarade- oandliga rakstrackor pa en trist motortrafikled med langa sugande backar. Det blev stopp pa mackarna for att fa vatska och nagot atbart. Men eftersom jag forbrukar minst 1,2 liter vatten (2 flaskor) per timma och mackarna ligger glest vara jag nara att kora torrt. Da dyker dock en raddande angel upp. En man i bil hade tidigare fragat vart jag sparng och nu stannade han till igen och stack till mig ett handskrivet bibelord om "run through the light". Visst, kanske bra men har du inget vatten? tyckte jag. Dom om min forvaning, mannen aker ivag minst en mil for att senare dyka upp med tva harligt kalla vattenflaskor! Vagen in till motellet i en liten trisit hala vid namn Milan blev anda besvarlig, samhallena har tar aldrig , nar man tror man kommit fram aterstar ett par kilometrar.

Detta skrivs pa Milans bibliotek, en av de finare bygganderna har i stan. Just biblioteken och postkontoren verkar halla hog standard, allmanna medel bidrar val till detta. Jag har annu inte borjat springa men eftersom jag ar lite trott och dagen verkar bli het far dagens etappmal bli kort, ca 42 km Jag planerar att springa till Bells, dar det lar finnas ett motell. Blir tyvarr mest en vastlig forflyttning, vill naturligtvis helst kunna springa rakt soderut men jag har hamnat lite for langt osterut for att fa raka sparet ner till New Orleans. Tennessee hoppas jag kunna ha klarat av i overmorgon. Kommer antagligen inte att springa in i metropolen Memphis (som jag for ovrigt sett) utan halla mig nagot oster om stan for att sedan hamna pa vag 51.

Ater till det agrala: Nu ar majsen cirka tva meter hog. Och utanfor motellet hade man planterat bananplanor. Jag borjar narma mig Sodern, helt klart.

Ja, rubriken talar sanning. Igar stannade jag till vid en vagkyrka for langtradarchaufforer utanfor staden Mayfield i Kentucky. Det var en barackliknade byggnad med skyltar om jesus och diverse kors. Tog lite bilder och ut kom vagpastorn sjalv, en langtradarchaffis. Han bjod in mig till en trevlig pratstund som rorde allt mellan himmel och jord (om judarna som guds utvalda folk, om hinduer som han inte gillade, om Hells Angels som han hatade och om Volvolastbilar som han gillade, sjalv forderog han dock en Freightliner). Efterat ville han ge mig nagot och da grabbade han tag i "kollektladan" och gav mig ett antal dollar! En annan besokare gav mig en silverdollar som skulel bringa mig tur under resten av resan. Dagen innan fick jag ata gratis pa ett hamburgerstalle.

Eftersom delstaterna ar valdigt smala dar min fardrutt gar sa avverkades Kentucky pa bara tva dagar. Tennessse kanske gar pa tre dagar men Mississippi blir jobbigt, inte bara for langden utan ocksa for varmen.

Malet idag ar att ta mig ner till staden Milan, kan dock bli besvarligt eftersom dagsetappen blir uppat 7 mil. Skriver detta fran ett bibliotek i staden Martin. Rena vilda vastern, stan byggdes upp under 1850-talet, valdigt ruffig. Skall nu ut och ata, far leta upp en saloon .

Vad roligt att ni har fragor kring min lopning. Jag forsoker besvara dem som stallts direkt under mina inlagg och ocks de som skrivits i gastboken. Fortsatt att fraga pa, det haller angan uppe pa mig!

Kristoffer + Nicko (om upplagg, tempo mm) Nej, nagot hogre tempo haller man inte. Kollade haromdagen eftersom det fanns milesskyltar uppsatta. Mitt normala loptempo ar 10-11 minuter per Miles. Det gor en maratid pa 4 timmar och 20 miuter. Skall jag springa langt borjar jag tidigt och om jag vet att det skall bli varmt borjar jag ocksa tidigt. Brukar i borjan springa 1-1,5 timme. Sedan varvas med kortare gangpauser. Gar i de flesta uppforsbackar. Brukar forsoka ata lunch vid normal tid om det gar. Ofta kommer jag inte till motellet forran klockan 8 pa kvallen - hatar morker eftersom jag ser sa daligt och har problem att hitta ratt. -- Jan (om mat m m) Motellfrukostarna ar tyvarr valdigt torftiga. Forsoker dock lassa in sa mycket som mojligt. Startar varje morgon ocksa med att dricka ca 1 liter vatten. Ater varhelst jag kommer at. Blir mycket snabbmat men ocksa restautangbesok med "rikitig" mat som ris, pasta m m. Slarvade i borjan med att inte ata lunch, men det var rena vansinnet, man orkar inte nagot. Ett problem for mig ar att fa tag i vatten. Jag springer ju bara med tva flaskor i handen, totalt 1,2 liter. Pa kvallen da jag kommit fram till mitt motellhar det flers aganger blivit en big Mac forstarkt med 2 sma flaskor mjolk. I ryggan brukar jag ocksa alltid ha lite frukt, bananer och en apelsin. --

Arnold (om faror, musik mm)

Hej Arnold! Tack for de uppskattande orden. Nej nagra faror har jag inte drabbats av. Aldrig varit nara att bli pakord, inga hotfulla typer och liknande. Ja, jag lyssnar mycket pa musik . I borjan inspelat materila pa min Mp3-spelare. Nu blir det mest radio och eftersom jag nu befinner mig i Country-land blir det ofta kanler med just country-musik. For att klara trottheten kan jag pa Mp3-spelaren spela en bit 20-30 ganger i foljd. -- Bjorn Anders Larsson (vad ser du, djur mm)

Blicken ar fastad ner i backen, men visst ser man mycket. Landskapet har de senaste dagarna varit valdigt svenskt, kupoerat, lummigt och vaxtligheten bekant med rod- och vitklover, baldersbra och nar det kommer en Volvolastbil dundrande, ja da kanner man sig som hemma. Djur ser jag ocksa, naturligtvis. Mne tyvarr mest i dott skick, alltsa overkorda. Fantsikt farrgranan faglar, skarpt, skarpt bla, vad det heter vet jag inte. Ocksa mycket overkorda ormar, en del valdigt vackra. Laste att de flesta ormar (I Illinois) ar ofarliga. Sedan mycket overkorda skoldpaddor, skunkar (?), kadavren luktar forfarligt! -- Rune Larsson (nya delstater ger en kick)

Hej Rune! Javist ar det nagot sarskilt med att passera en delstatsgrans. Det har jag nu gjort tva ganger eftersom jag nu ocksa kommit in i Tennessee. Men senast fanns inte ens en skylt uppsatt om att jag passerat gransen.

Far sjalv passa pa att frage en sak. Jag kanner mig valdigt frasch. Tycker du det da ar nodvandigt att ta en vilodag? Problemet for mig ar att tidsprogrammet ar aningen pressat, de orter jag stannat till pa har dessutom varit sa trista att jag inte velat vara kvar dar.

Jag springer i morker, grodorna kvaker, insekter blinkar till som om de vore billjus och langt borta i fjarran hors langtradarna dana pa intrestaten. Vagvalet i forrgar att springa pa den nedlagda banvallen, "Tunnel Hill State" var ett lyckokast- oerhort vackert omrade genom nationalparken, helt slatt (annars mycket kuperat har) och dessutom pa ett skonsat grusunderlag. Har bode man anordna ett marathonlopp, tanker jag och kanner mig tillfreds med det mesta. Synd bara att jag som vanligt ar forsenad pa jakten efter motellrum och ocksa tvingas springa i morkret. Sent pa kvallen nar jag Vienna. For jarnvagsintresserade kan berattas att jarnvagen byggdes pa 1870-talet for att frakta timmer samt kol fran gruvorna i sodra Illinois. Ser lite rester av utspillt kol. Sparen revs upp 1988 och en fantasiskt vacker cykkelled skapades fran Cairo (dar Mississippi och Ohio River flyter samman) upp till Harrisburg.

Gardagen gick till Metropolis (Stalmannens hemstad). Jag sag inte spektaklet, dom lar ha nagot Stalmansmuseum. Dagsetappen blev 65 km, fruktansvart jobbig efetrsom jag led brist pa bade vatten och mat. Gjode dumheten att inte springa trygga vag 45 (som byggdes av fransmannen i mitten av 1700-talet) utan tog vag 145, kuperat som satan men inte en butik, an mindre ett matstalle i sikte. Tvinades springa 8 timmar utan mat och jag hade bara grundat med en dalig frukost. Pa en bilverkstad lyckadedes jag fa 2 Dr Peppar (Cola) och da gick maskinen igang igen! Fantastsikt med lite energi gar det att lopa igen.

I dag har jag Kommit in i Kentuckey och skriver detta fran ett stort bibliotek i staden Paducah. Laskigt att springa over Ohio River, en stalbro med stalgaller sa att man ser rakt ner i bradjupet. Malet ar att ta mig till staden Mayfield cirka 2 mil soder harom. Jag mar prima, trots avsaknad av vilodagar. Har hittills sprungit cirka 74 mil.

Vore kul om alla ni som laser det har stallde lite fragor kring min lopning! Tack for allt gensvar och tack webmaster for kartan.

Melodin har varit att planera sa lite som mojligt. Hittills har det konceptet var perfekt. Att fraga lokalbefolkningen har gett nya infallsvinklar, vagval etc. Som idag tex nar jag tankte fortsatta att springa pa higway 45. -Spring istallet pa den nedlagda jarnvagsvallen, radde en en man pa ett BBQ-matstalle. Du kan springa anda ner till Vienna och slippa alla backar.

Vem motstar ett sadant erbjudande? Hade annars tankt ta en genare vag genom nationalparken har i sodra Illinois men dar finns inga motell sa man far halla sig sa nara civilisationen som mojligt.

Befinner mig just nu pa ett bibliotek (som vanligt val forsett med datorer) i ett litet samhalle vid namn Carrier Mills. Avslutningen pa gardagen blev mycket jobbig- jag hade tankt att stanna i Eldorado (det later val som rena paradiset?). Men dar var det fullt pa det enda motellet sa jag fick i morker springa ytterligare 13 km till Harrisburg. Dar checkade jag in pa ett Super 8-motell. Hittills har alla varit valdigt intresserade av mina forehavanden men personalen pa detta motell var totalt ointresserad, det enda som intresserade dem var mitt kreditkort och nagot kaffe kunde dom inte fixa fram till en utpumpad langloapre som varit ute pa vagarna i 12 timmar och gjort 79 km.

Malet ar att ta mig till Vienna, drygt 30 km kvar. Far snart ta en ledig dag, lopningen gar i ultrarapid men anda framat.

Medvinden haller i sig i dubbel bemarkelse. Lopningen gar fortfarande fantastiskt bra dessutom fortsatt genrositet fran alla jag moter. Jag blir faktiskt mottagen som en kung har, man gillar knappa typer. I morse bjod motellagaren i Fairfield mig pa frukost. Senare under dagen pa en liten restaruang i staden Enfield bjod bordsgrannen mig pa lunch. Och nar jag lamnade restaurangen gav agaren mig en pase isbitar att fylla kepsen med. Man kanner sig liten har och jag blir rord av all den genrositet som visas mig.

Fruktade att det idag skulle bli nara 8 mils lopning ner till "metropoenl" Harrisburg (9 000 invanare). Men nyss horde jag att det tydligen finns ett motell i staden Eldorado 15 km innan sa dagsetabben idag blir ca 6,5 mil. Igar blev det 50 km- och en ny felspringning! Dessbattre blev det ingen omvag, i stallet kom jag ut pa rena glesbygden dar det luktade olja fran alla sma oljepumpar som arbeteade frentiskt (de flesta kallorna ar fran 40-talet, nagra fran 80-talet).

Mina tva tomma vattenflaskor ar rena dorroppnaren. Vem vagrar en tokig svensk vatten? Samtidigt far jag en pratstund med lokalbefolkningen. Som journalist ar man van vid att stalla fragor och jag far veta en massa intressant om allt fran majsskord till oljutvinning. Pratade forresten med en bonde som agde nagra kallor och tjanade "pretty much". Apropa jordbruk, just nu ar det skordetid for vetet. Inte sa mycket vetfalt har men de som finns ar enorma liksom maskinerna.

Fortsatter det sa har bra ar jag om tva dagar i Kentuckey. Men jag tar en dag i taget och ligger lagt med planerandet. Vet att vad som helst kan handa och aventyret snabbt ta slut.

Detta skrivs fran ocksa ett fint bibliotek i staden Norris City. Aterstar ca 2 mils lopning i eftermiddagssolen ner till Eldorado. Hoppas att det utlovade motellet verkligen existerar.

Att amerikanen ar gastfri har man ju hort. Nu har jag fatt ytterligare bevis for detta. Igar nar jag hade tagit en liten paus och satt och at ett apple utanfor ett hus blev jag inbjuden till lunch hos familjen. Nagra timmar senare nar jag bad om vatten i ett hus och fragade om man kunde kopa jordgubbar nagonstans blev jag ocksa inbjuden, fick bade jordgubbar och sockerkaka. Och nagra dagar tidigare gav dom mig pa en restaurang 80 procnets rabatt pa maten! Pa det har omradet har vi svenskar nogen en hel del att lara. Skulle vi vaga bjuda in en "luffare"?

Landskapet inte lika platt langre, slingriga vagar, lummigt och riktigt vackert, ungefar som hemma. Lopningen gar valdigt bra och jag ar sjalv forvanad att kroppen pallar, aven om mycket gar i ultrarapid och gangpauserna kan vara langa. Men kroppen ar en fantastisk konstruktion som kan reparera sig sjalv.

Ja, gardagens rapport var inringd, darfor a, a och o i texten. Jag har nu kommit till en liten idyllisk stad som heter nagot sa vackert som Flora. Biblioteket var stangt men en vanlig harfrisorska ledde mig till ett internetcafe dar detta skrivs (dom bjod mig pa detta ocksa!)- vi hade tidigare forsokt i tva kyrkor men det var for tillfallet inte direktuippkopplade med cyberrymden.

Det ar fortsatt varmt men inte stekhett. Dagens etapp blir bara drygt en mara (till Fairfield), man tappar snabbt proportionerna. Hittills har jag sprungit uppskattningsvis 465 kilometer. Tillgangen pa motell styr til stor del dagsetappernas langd. Ocksa morkret avgor, klockan 9 ar det becksvart och efetrsom jag rakat tappa mina glasogon blir det mycket besvarligt att orientera sig.

Att sportdryck fungerar fick jag igar ett tydligt bevis pa. Efter att ha sprungit och gatt drygt en mara och det var 13 km kvar in till Flora uppenbarar sig en dryckesautomat (finns gott om dom har) med Gathorade. Efter ett tag fick jag nya krafter och klarade att pa ganska latt ben springa till Flora.

Maste korrigera en tidigare uppgift. Majsen ar inte halvmeterhog utan meterhog. Kan beror pa att jag kommit langre soderut. Ute pa nagra falt har jag sett oljepumpar. Men var ar jordgubbarna?