Dansken Jesper Olsen avslutar sitt andra löp jorden runt med att sista dagen springa 20 mil! Lördagen den 28 juli klockan 14 lokal tid går han i mål i St John´s på New Foundland, Kanada. Foto: Jesper Olsen, World Run II.

Usain Bolt i all ära. Men det finns andra lika bra löpare som knappt får någon uppmärksamhet alls. I mina ögon är den 40-årige ultralöparen Jesper Olsen kanske den störste av dem alla. Imorgon avslutar han sitt World Run II, en liten nätt sträcka på 3 689 mil.

Om OS-grenen "extrem ultra running" funnits hade den i Malmö bosatte dansken Jesper Olsen varit favorit. Under 2004 och 2005 sprang han jorden runt i väst östlig riktning, totalt 2 623 mil. Nu har han gjort det igen, i nord sydlig riktning genom bland annat hela Afrika och Sydamerika.

Mina tre coast to coast i USA  på vardera cirka 500 mil är rena söndagspromenaden jämfört med Jespers bedrift. Han hade visserligen följebil men har har utsatts för ofattbara umbäranden. I Afrika sprang han genom krigszoner, folk kastade sten på honom och han sprang med malaria och andra tropiska sjukdomar.

Jesper är självklart mycket sliten, dagsetapperna har krympt till "futtiga" 2-3 mil under sista delen av löpet längs USA:s östkust och upp genom Kanada. Men han har ändå sett oförskämt fräsch ut på de bilder han nästan dagligen sänt ut på sin blogg http://www.worldrun.org. Och aldrig har denne kämpe klagat, alltid lika optimistisk och saklig i rapporteringen.

Finalen avslutas synnerligen värdigt. Sista dagen springer han 28-30 timmar och kommer att tillryggalägga 20 mil. Den som trodde Jesper var ett vrak har misstagit sig. Men förmodligen blir det här hans sista långa äventyr-  han har gjort antydningar i den riktningen men säker kan man aldrig vara.

Jesper har lovat mig en längre intervju. Just nu är det väldigt hektiskt  så jag får vänta några dagar. Så här skriver han i ett mejl till mig idag om mina USA-löp:

Respekt for dit løber-resume !! Jeg tycker icke at det er "blåbær"; 3 gångar over USA är ingen let ting.

Keep on running!

Tre mil sprungna och en mil kvar till Tranås. I bakgrunden sjön Sommen. Foto: Ragnar Suneson

Stig av bussen några hållplatser innan jobbet och gå sista biten . Det är ett vanligt motionstips för ickelöparna. Vi långdistansare kliver av tåget stationen innan och springer de sista milen.

Idag stannar bara ett Stockholmståg i Tranås. Skall man till den forna pälsmetropolen och staden där Stiga en gång tillverkade sina världsberömda pingisracket och pingisbord (idag gör man bara gräsklippare), ja då får man byta till regionaltåg i Linköping eller Mjölby.

Igår var jag i Tranås för att hälsa på min bror Ragnar. Så i stället för  att "krångla" med ett tågbyte passade jag på att springa sträckan Mjölby-Tranås, totalt 41 km. Det tog naturligtvis lite längre tid, var betydligt jobbigare men  nu fick jag en fantastiskt vacker resa längs Svartån och Sommen. Att jag närmade mig Småländska Höglandet rådde ingen tvekan om, backarna var många och långa. Svartån är förresten en av de få vattendrag i Sverige som rinner från söder till norr.

Ragnar kom och mötte på cykel. Senare blev det blåbärsplockning, myggfri sådan dessutom! Om någon dag lägger jag ut vackra filmbilder som togs under den sista milen in till Tranås.

Nästa en mara alltså igår? Faktiskt lite längre, jag började dagen med att springa till Stockholm central. Löpning är det säkraste transportsättet av alla, då är det omöjligt att missa ett tåg.

Keep on running!

Putte med barnvagn i blåbärsskogen. Det fanns gott om blåbär i närheten av Vallentuna IP.  Jag sprang inne från stan upp till Vallentuna och fick dan därpå springa dit igen eftersom jag glömt kvar kameran i skogen.

Jag har stor dragningskraft på det motsatta könet. Det gäller särskilt när jag har löparkläderna på. Då kan jag i vissa situationer bli omsvärmad, lite jobbigt med sådan påflugenhet.

Ja, jag uppfattas nog som en liten läckerbit. Många män skulle säkert vara avundsjuka om dom kände till min hemlighet men jag har aldrig berättat  för någon, inte ens för min fru. Visst är jag smal och vältränad men vad någon kan se i en senig 64-åring har jag själv svårt att se.

Egentligen vill jag inte bli uppvaktad. Mina partners är inte precis buskablyga. Det handlar inte om försiktiga närmanden eller lite vidrörande utan pang på rödbetan direkt. Jag försöker värja mig, ibland viftar jag med armarna och det händer att jag smockar till någon och blodvite uppstår. Då skulle man ju lätt kunan tro att jag får vara i fred, men inte. Snart vill någon ha en ny tillfällig förbindelse.

Nej, jag orkar inte med alla desa honor, myggen alltså. Mitt blod måste smaka särdeles gott eftersom mygen dras just till mig. Attraktionskraften verkar även på getingar och bin. Antingen blir jag stungen i hårbotten eller i gommen. Springer jag är det ingen fara, då spottar jag ut flygfät, drar ut gadden och känner inget eftersom jag är endorfinstinn.

Igår sprang jag till Vallentuna för att plocka blåbär, 28 km enkel språngmarsch och buss hem till stan. Jag hade fått tips från Helene i Vallentuna, en Facebookvän, om att hennes barn plockat en massa bär i närheten av idrottsplatsen. Se där, en anledning god som någon till ett litet långskubb. Ut med gamla vagnen och i med en massa tomma glassbyttor, här skulle det plockas! Jag anade nog myggen så jag tog med myggspray.

Eftersom jag är ett blåbär på blåbärsplockning tog jag inte med långbyxor. Sprayen hjälpte nog en del men jag fick ändå flera bett. Om du inte redan visste det, blåbär ska inte plockas barbent. Bilden på mig är tagen med självutlösare, leendet är falskt, det kliar som attan. Kameran tryckte jag ner i mossan och självklart glömde jag den när jag lämnade blåbärsmarkerna.

Det verkar vila en förbannelse över mina vistelser i just Vallentuna och angränsande bygder. I USA glömde jag inget, trots nära 100 motellövernattningar. Men i Vallentuna har jag glömt en löparmössa på pizzerian och i Brottby en blomkruka jag fick efter ett föredrag i hembygdsgården. Fadäserna resulterade i löpningar tillbaka. Samma med kameraglömskan, idag  fick jag mina 28 km igen upp till Vallentuna. Det blev också mer blåbär- och myggbett!

Keep on running!

Nöjd ändå. Men Jubileumsmaran blev min näst sämsta mara av totalt 62 sprugna.

Det krävdes 62 maror för att förstå att maratondistansen inte är någon barnlek. Först nu inser jag hur jobbig en mara  kan kännas för nybörjarna.

Jag hade inga förväntningar på Stockholm Jubileumsmarathon. Allt under 3.30 vore bra. Min första mara och min långsammaste, Höga Kusten Marathon 1982, gick på 3.45. Den banan var dock kanske den mest krävande som någonsin löpts i Sverige, undantaget fjällmaror.

Ja, idag kände jag mig som en nybörjare. USA-löpet hade visserligen gjort mig uthållig men samtidigt långsam. När jag sprang mina dryga fem mil varje dag  låg hastigheten på 10-11 km i timman, d v s 6 minuter per kilometer . Sådant slötempo, dessutom med många raster, dög naturligtvis inte i dag.

Hur skulle jag klara en måttlig fartökning? Dåligt skulle det visa sig men det var ingen överraskning. Ulta och maraton är för en amatör som jag två vitt skilda dicipliner. Så fort jag ökade farten blev jag trött. Ja, jag blev så till den milda grad trött att jag på hemvägen tvingades gå uppför i många backar. Det var nästan så jag skämdes.

Inte för att jag gladdes men det fanns en löpare som var ännu tröttare; Kjell-Erik Ståhl, Sveriges genom tiderna främste maratonlöpare och med en mängd åldersrekord på äldre dar. Denne storhet, som är två år äldre än jag, kom jag ikapp efter Norrvikens station.

- Kjell, jag är hedrad av att springa vid sidan av dig, sa jag uppmuntrande och trodde jag skulle få igång en liten konversation.

Men icke. Stålet i Enhörnas gamla gula, blekta dräkt med nummer 1 på bröstet  verkade vara i en helt annan värld, blicken var tom och mästerlöparen verkade inte vilja prata idag. Kjell har dock inte helt lagt av med löpningen och för några år sedan gjorde han en mycket hygglig tid på Göteborgs Varvet. Men hans sista fem kilometer idag måste ha varit en pina, tempot sjönk från 4.40-5 min per kilometer till uppåt 10 minuter per kilometer. Sluttiden blev 4.10 på de 40,075 km.

Ja, du läste rätt. På Jubileumsmaran kunde löparna välja mellan full maratondistans, 42,195 km eller den gamla distansen på 1912 års bana, alltså 40,075 km. Valet gjordes när vi sprang in på Stadion genom maratonporten. Bara 35 procent valde den längre distansen. Själv hade jag bestämt mig; det skulle bli full distans oavsett hur trött jag var.

Jag stapplade in på 3.36.05 vilket innebar en snittid på 5,06 minuter per kilometer, totalplacering på runt 500 bland männen (maratondistansen)  och 700 (1912 års bana). Bra eller dåligt? Lite sämre än väntat men ändå nöjd. Vid en snabbkoll verkar jag ha placerat mig som fyra i M60 på maratondistansen. Alltid något men nu får jag börja träna för en väsentligt bättre tid på nästa mara. Kanske klipper jag till i Utah i september?

Keep on running!

Matsalen på Hotel Manning i Keosaqua, Iowa. Här serverades en furstlig frukost.

USA är ofta liktydigt med skräpmat. Men åt jag för mycket av snabbmaten? Jag mådde dock prima med ett hamburgermål om dagen och vid hemkomsten vägde jag exakt samma som vid starten.

"Du åt ju mycket choklad, cola och McDonalds när du sprang, men när man läser om träning är det ju oftast så himla viktigt att man ska tänka på vad man äter. Går det lika bra att springa på McDonalds-mat som på ett väl avvägt och planerat mål mat?", frågar Madelene här på bloggen.

Nej, jag åt nog inte särskilt nyttig mat under mitt coast to coast, däremot fungerade den som bra bränsle under löpningen och det totala kaloriintaget var rätt. Men vad skulle jag egentligen ha ändrat på?

Frukostarna på motellen var nog helt OK, ungefär som hemma; grova flingor och mjölk, några rostade halvgrova skivor bröd, banan, kaffe och juice, pannkaka och allt i dubbla mängder kryddat med några onyttiga muffins och på de finare motellen varm mat med prinskorv och äggstanning.

Jag hade bestämt att det inte fick bli mer än ett hamburgermål med pommes frittes om dagen. Menyerna var ofta Large vilket innebar dubbla mängden pommes frittes jämfört med i Sverige, dessutom brukade det bli minst en mjukglass och massor av cola (alltid gratis påfyllning). McDonalds var favoriten.

Snabbmatskedjorna överlag serverar också nyttigare mat varför jag ofta tog kycklingsallad eller andra sallalder, godast  var Wendys nya kycklingsallad med blåbär och jordgubbar. På KFC med sina kycklingrätter var jag också stamkund och där brukade jag beställa som tillägg massor  av sweet corn, alltså kokt majs.

Förmodligen har jag ätit dubbla kalorimängden, kanske uppåt 6 000 kcl om dagen. Om jag inte hade druckit så mycket cola och sportdryck och ätit hamburgarna och pommes frittesen och all choklad på kvällarna, vad skulle jag då ha tagit för att få i mig tillräckligt med näring? Att  beställa dubbla menyer hade kanske gått, fast dyrt och lite oprakiskt. Möjligen kunde jag oftare ha bett om att få lite extra på tallriken även om menyerna generellt är större än hemma. Att äta fyra mål mat om dagen skulle också kunna vara ett alternativ.

Jag tror det var bra att jag försökte hålla fast vid minst tre fasta mål om dagen; frukost, lunch och middag. Jag försökte undvika att äta i det fria eftersom återhämtningen då blir sämre. Men ofta, särskilt i de glest befolkade västra delstaterna, gällde det att passa på att äta när det över huvud taget fanns en restaurang.

Generellt tyckte jag om den amerikanska maten. Husmanskosten på vanliga restauranger var antagligen lika fet som på de svenska men mindre salt. Bra var att det som förrätt brukade serveras sallad eller soppa. Salt ska man ju vara försiktig med men eftersom jag svettades så mycket blandade jag saltdrinkar med påsar från McDonalds. Jag tror att tre veckors huvudvärk (något jag inte berättade om här på bloggen) berodde just på saltbrist.

Frukt och grönsaker åt jag minst lika mycket av som hemma. Att under löpningen snaska på jordgubbar, vindruvor eller blåbär var underbart. Jag var också flitig med att tugga på mina fluortabletter, en rekommedation från tandläkaren efersom sportdrycken är så söt.

Det sägs att man ska äta med en gång efter avslutad träning eftersom återhämtningen då blir bättre.  Tidigare brukade jag dröja med detta men nu åt jag alltid innan jag checkat in på motellet. Fungerade perfekt!

Sammanfattningsvis var jag ingen renlevnadsman (drack dock ingen alkohol mer än någon enstaka öl). Men kostvanorna inför nästa äventyrslöp kan förbättras och jag tar tacksamt emot alla idéer.

Eget löparlinne. Tidigare har jag lånat klubbkläder från min nya klubb Vallentuna FK men på Jubileumsmarathon nu på lördag har jag eget linne.

Keep on running!

Roslagsnatta i Norrtälje blev ett litet styrkebesked. Men sedan gick det tungt på träningen varför formen inför Jubileumsmarathon inte är den bästa.

Upp och ner.  Jag kämpar för att komma i form inför Jubileumsmarathon den 14 juli. Två veckors uppladdning efter coast to coast verkar inte räcka.

Nu är det främst snabbdistanspass som gäller för att få upp farten. Coast to coast har gjort mig till en långsam löpare varför jubileumsmaran riskerar att bli en jobbig historia. Här gäller det nog mest att ta sig runt- bra tider får anstå till senare maror i höst.

Jag har efter hemkomsten kastats mellan hopp och förtvivlan. Vissa träningspass har känts riktigt bra, andra rena katastrofer. I den senare gruppen räknar jag in dagens långpass "Hornstull-Järna", en social och årligen återkommande femmilare anordnad av bland andra Mats Dänsel.

Glada miner vid starten men sedan slog bastuvärmen till. Mats Dänsel i gul väst i bakgrunden och i mitten ultraprofroffset Johan Fridlund som tillsammans med Reima Hartikainen (ej på bild) ledde den snabba gruppen där tre löpare tog sig i mål med en snittid på 5.20 och en totaltid på imponerande 4.48.

Eftersom en mara väntade bestämde jag från början att det fick räcka med 20 km idag men att jag ändå skulle springa med den snabba gruppen. När vi närmade oss Vårberg tog jag slut i backarna och blev frånsprungen. Slokörad dök jag in på Max i Masmo, aptiten var noll. Efter en kvart dök mellangruppen upp med ledaren Peter Nilsson. Många verkade rejält plågade i värmen och skulle inte klara hela distansen, andra planareade att ta sig till Rönninge, 30 km.

Bastuvärmen idag påminde om förhållandena i USA under sluttampen. Jag borde ha klarat mig bättre, tycker jag, men ett lite högre tempo kombinerat med få stopp tar ut sin rätt.

Glädjeämnena i veckan har annars varit torsdagens Roslagsnatta i Norrtälje där de fem kilometarrna gick på 21.13, snabbare än väntat. Jag har också haft två bra snabbdistanspass på 7 och 9 km. Motstridiga formbesked alltså.

Nu börjar den 30-årige engelsmannen Kevin Sharp sitt ensamlöp över Amerika. Han  har valt att kopiera delar av den rutt jag sprang 2010 med start i Westport, WA . Målgången har han i Virginia Beach, VA, där jag slutade mitt första löp 2007. Följ Kevin på http://3100smiles.com/

Keep on running!

Snöskoterfärden över fjället på 3 000 meters höjd tillsammans med Rob Chidester blev det starkaste minnet från mitt coast to coast. Snart är jag tillbaka till Utah och springer Huntsville Marathon som startar på vägen några kilometrar bakom oss.

Är det fusk att springa ett maratonlopp som är en enda lång nerförsbacke? Höjdskillnaden mellan start och mål i Huntsville Marathon i Utah är 1 161 meter. Den maran måste jag springa!

I september åker jag tillbaka till USA, närmare bestämt till byn Huntsville sju mil norr om Salt Lake City i Utah, för att den 29 september springa Huntsville Marathon, http://www.huntsvilleutahmarathon.com . Det är första gången tävlingen arrangeras men för mig känns loppet ändå bekant. I april sprang jag hela banan fast i motsatt riktning.

Det är en mycket naturskön bana. Den startar i Monte Cristo på 2 663 meters höjd (8 738 feet), nästan uppe på toppet av fjället och följer sedan små bäckar med bäverdammar samt brusande  Ogden River ner till Huntsville på 1 501 meter (4 926 feet).  Nauren står i höstskrud och löpartemperaturen vid den här tiden på året ska normalt vara idealisk.

Bäverdamm längs vägen.                     Vägen brukar öppnas i augusti när snön smält.

Men är det också en snabb bana? Jag hoppas det men har ingen erfarenhet av nerförsmaror. Den höga höjden är naturligtvis en nackdel och nerförslöpningen kan också anstränga knän. Men banan går jämnt utför och är inte så brant att det finns serpentiner.

Jag kommer till Utah en vecka före start. Räcker det för att vänja sig vid den tunna luften?

- I would say 7-10 days would be enough for someone in your condition, or fitness level. You may even get away with fewer days like 5 but to be safe I would choose 7-10, svarar maratonlöparen Randall Steinfeldt jag lärde känna vid ett stoppo på en McDonalds restaurang i North Ogden.

Keep on running!

Backlöpning i Huvudsta. Jag har blivit långsam efter mina 98 dagars slölöpning i USA och måste nu försöka få upp farten genom att springa flera kvalitetspass.

Hemma igen. Skönt! Nu gäller det att återgå till de gamla rutinerna för att komma tillbaka till den form och mentala status jag befann mig i innan USA-löpet.

När applåderna tystnat och strålkastarna släckts är det lätt att bli nedstämd. Det är något som kan drabba författare, artister och andra som under en längre period ansträngt sig till det yttersta. Plötsligt är allt över och man känner sig tom. Det är inte ovanligt att just coast to coast löpare råkar ut för detta.

Själv har jag dessbättre inte haft några som helst problem. Är det slut så är det slut, har jag resonerat. Du kan inte leva på gamla meriter och du måste gå vidare. Mitt  "knep" har varit att fortsätta med löpningen som om inget hade hänt, keep on running, helt enkelt.

Det har därför inte blivit några vilodagar efter hemkomsten. Redan första dagen stack jag ut på en träningsrunda. Jag tror det skulle vara förödande att även under en kortare period ta paus, något som jag aldrig gjort. Nej, här gäller det att hålla fast vid rutinerna. Det innebär löpning minst sex dagar i veckan, ibland två träningspass om dagen, och totalt 10-15 mil i veckan.

En sak är säker: du blir ingen bra maratonlöpare efter att ha sprungit i genomsnitt 53 km om dagen 98 dagar i sträck. Det märkte jag direkt efter hemkomsten. Jag har blivit långsam och så fort jag ökar till strax över joggingtempo blir jag trött. Just nu klarar jag helt enkelt inte att hänga Stockholmsjoggarna.

Tyvärr (?) ska jag springa Stockholms Jubileumsmarathon om knappt två veckor. Jag har inga förhoppningar om att göra en bra tid där. Just nu består träningen enbart av kvalitetspass; backlöpning, intervaller, snabbdistans, fartlek med mera, mängden har jag ju redan och nu gäller det att få upp farten. Ur skadesynpunkt är det lite riskabelt, jag springer ofta dessutom två gånger om dagen men passen är korta och jag kör inte hårt.

Troligen återvänder jag till USA redan i september. Jag återkommer till den löparresan när detaljerna är klara.

Keep on running!