Kommentarer på När maran blev en mara


Nöjd ändå. Men Jubileumsmaran blev min näst sämsta mara av totalt 62 sprugna.

Det krävdes 62 maror för att förstå att maratondistansen inte är någon barnlek. Först nu inser jag hur jobbig en mara  kan kännas för nybörjarna.

Jag hade inga förväntningar på Stockholm Jubileumsmarathon. Allt under 3.30 vore bra. Min första mara och min långsammaste, Höga Kusten Marathon 1982, gick på 3.45. Den banan var dock kanske den mest krävande som någonsin löpts i Sverige, undantaget fjällmaror.

Ja, idag kände jag mig som en nybörjare. USA-löpet hade visserligen gjort mig uthållig men samtidigt långsam. När jag sprang mina dryga fem mil varje dag  låg hastigheten på 10-11 km i timman, d v s 6 minuter per kilometer . Sådant slötempo, dessutom med många raster, dög naturligtvis inte i dag.

Hur skulle jag klara en måttlig fartökning? Dåligt skulle det visa sig men det var ingen överraskning. Ulta och maraton är för en amatör som jag två vitt skilda dicipliner. Så fort jag ökade farten blev jag trött. Ja, jag blev så till den milda grad trött att jag på hemvägen tvingades gå uppför i många backar. Det var nästan så jag skämdes.

Inte för att jag gladdes men det fanns en löpare som var ännu tröttare; Kjell-Erik Ståhl, Sveriges genom tiderna främste maratonlöpare och med en mängd åldersrekord på äldre dar. Denne storhet, som är två år äldre än jag, kom jag ikapp efter Norrvikens station.

- Kjell, jag är hedrad av att springa vid sidan av dig, sa jag uppmuntrande och trodde jag skulle få igång en liten konversation.

Men icke. Stålet i Enhörnas gamla gula, blekta dräkt med nummer 1 på bröstet  verkade vara i en helt annan värld, blicken var tom och mästerlöparen verkade inte vilja prata idag. Kjell har dock inte helt lagt av med löpningen och för några år sedan gjorde han en mycket hygglig tid på Göteborgs Varvet. Men hans sista fem kilometer idag måste ha varit en pina, tempot sjönk från 4.40-5 min per kilometer till uppåt 10 minuter per kilometer. Sluttiden blev 4.10 på de 40,075 km.

Ja, du läste rätt. På Jubileumsmaran kunde löparna välja mellan full maratondistans, 42,195 km eller den gamla distansen på 1912 års bana, alltså 40,075 km. Valet gjordes när vi sprang in på Stadion genom maratonporten. Bara 35 procent valde den längre distansen. Själv hade jag bestämt mig; det skulle bli full distans oavsett hur trött jag var.

Jag stapplade in på 3.36.05 vilket innebar en snittid på 5,06 minuter per kilometer, totalplacering på runt 500 bland männen (maratondistansen)  och 700 (1912 års bana). Bra eller dåligt? Lite sämre än väntat men ändå nöjd. Vid en snabbkoll verkar jag ha placerat mig som fyra i M60 på maratondistansen. Alltid något men nu får jag börja träna för en väsentligt bättre tid på nästa mara. Kanske klipper jag till i Utah i september?

Keep on running!



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Torbjörn - 2012-07-14 23:43:38

Du är bäst Björn. Jag, som så många andra har med stort nöje följt dig under ditt coast to coast-löp och inspirerats av din uthållighet och goda portion humor. För oss alla vardagsamatörer är personer som du en härlig inspirationskälla. Tur också att du verkat som journalist för det gör det desto roligare att läsa dina bloggar. Du skriver bra! Keep on running and entertaining your audience!

#2 JoPe - 2012-07-15 23:16:37

Känner igen mig i din beskrivning i hur du upplevde loppet. Jag var själv väldigt besviken över hur tungt jag hade det den sista milen, men när jag sedan så här efteråt sitter och tittar på resultatlistorna så kan jag konstatera att de flesta har haft det väldigt jobbigt efter 30 km. Och genast känner man sig lite bättre :D
Det var verkligen en krävande bana, och för de flesta så tog den ut sin rätt på slutet.

Jonas

#3 Jonas Wincent - 2012-07-16 01:01:21

Haha, dito, fy fan vilken bana. Mig slog du med drygt 12 minuter, men nu är det gjort, mot nya segrar...

#4 Jakob - 2012-07-16 14:08:22

Du pratar mycket om dålig form efter ett kontinentlöp, och det känns ju lite ironiskt att prata dålig form efter att ha löpt över en hel kontinent, men jag förstår precis hur du menar. Hur tror du kroppen skulle reagerat om du säg var femte dag ökade takten för en dagsetapp, eller för delar en en dagsetapp? För att "behålla" formen?

#5 mialena - 2012-07-16 23:46:22

Jotack, de där backarna var sega minsann! Jag sprang envist i de flesta fast jag blev ju passerad av en del folk som gick ändå. Men kul var det!

#6 Staffan - 2012-07-17 15:29:16

Ja Kjell-Erik verkade bara vara skuggan av sitt forna jag. Passerade honom redan efter 7 km. Tuff bana men jag tappade bara 3 s jämfört med busvädret i Stockholm (3.14.18, 3.14.15)

#7 Björn - 2012-07-17 20:07:25

Nu gick jag visserligen i backarna men så hemska tyckte jag inte att dom var. Kanske har jag tappat proportionerna efter Appalacherna?Tycker nog arrangörerna baissade banan och talade om "upplevlselopp" och en bana där du inte sätter PR.

Mialena: Trösta dig med att det finns snabba gångare. När jag promenerar med min fru (icke löpare) får jag nästan springa för att hänga med . . .

Jakob: Intressant tanke! Jo, det skulle nog gå att ha en del snabbare pass även på ett coast to coast och därmed inte förlora snabbheten. Men jag tror inte jag skulle mäkta med dessa fartpass. Jag är lat av naturen och väljer ett tempo jag kan hålla hela dagen. Att jag tappat tempo gör egentligen inget, jag märker att jag ganska snabbt kommer tillbaka i den form jag var från början. Jubileumsmaran kom dock lite väl tidigt inpå.

Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg