Alla tävlar vi för Vallentuna FK och alla är vi segrare i vår klass. Överst Torbjörn Andersson, M50, Fredrik Sohlberg, M40, Alex Bonn, M60 och Arne Lekberg, M70.  Klicka på bilderna så blir de större!

Idag tvingads jag ställa in ännu en tävling på grund av skada. Men Vallentuna klarade sig gott ändå- gubbarna tog hem rubbet i Bore Cup frånsett den yngsta herrklassen.

Har alla  artros? Ja, man får nästan det intrycket när man pratar med lite äldre löpare. Idag som flaggvakt på Bore Cup i Vallentuna blev det gott om tid för snack. Det visade sig att flera löpare har eller har haft besvär med artros i knän, höfter eller tår.  Det gällde främst lite äldre löpare, män som kvinnor, men också någon yngre. Tråkigt naturligtvis, men ändå inte hopplöst. Några hade opererats och blivit närmast symtomfria, andra hade kunnat fortsätta att springa, dock med vissa besvär men någon hade fått lägga löparskorna på hyllan.

Jag hade tänkt att ställa upp i dagens tävling men en provlöpning av banan i onsdags fick mig på andra tankar. Jag är för långsam- skulle nog bli hela tio minuter efter segraren i min klass. Men kanske finns jag på startlinjen i deltävling 3 om en månad i Uppsala. För springer gör jag, och det går aningen bättre. Veckomängden har halverats och ligger numera på 5-7 mil. Det trevliga är att jag inte har ont när jag springer, däremot känner jag av artrosen nattetid.

Jag tog en hel del bilder från dagens tävling och dom kan du hitta här:

bilder.suneson.se

Keep on running!

Längst ner i tunnan ute på gården låg dyrgriparna huller om buller bland övrigt pappersavfall. Jag tvingades göra en djupdykning med ficklampa för att få upp hela skatten.

Jag var för snabb med att kasta löpartidningarna. En kulturskatt höll på att gå förlorad.

-Hysterisk blir jag nu, Björn. Släng inte Marathonsällskapets tidningar. De vill jag ju ha! Jag behöver dem! skrev Anette Grinde, redaktör för Sällskapets tidning Marathonlöparen, på min blogg.

När jag dagen efter läste meddelandet rusade jag ut på gården för att rädda vad som rädda kundes. Puh, tunnan var inte tömd! Jag tror att jag lyckades fiska upp alla nummer, kompletta årgångar från 1998-2011. Det var ett jäkla jobb- jag är kort men tunnan var djup.

Jag borde ha insett att det fanns ett intresse för tidningarna. Först hade jag tänkt att lägga ut ett blogginlägg om att jag var på väg att kasta dem men om någon ville ha dem kunde man komma hem och hämta.

-Ska jag ordna kön i trappan? sa hustrun syrligt och så var saken utagerad.

Kvar i tunnan ligger nu en massa svenska Runners World. Men dom är väl ingen intresserad av?

Keep on running!

Alla löpartidningar från mitten av 90-talet fram till i år kastades. Men de gamla godingarna från 80-talet behöll jag.

Det kändes lite vemodigt att kasta bort sina löpartidningar. Men tiden har "sprungit ifrån dom".

Det var med viss tvekan tidningarna åkte ut. Kanske skulle jag ångra mig? Men hur ofta har jag egentligen bläddrat i dem? Nästan aldrig och nu var det dags att ta itu med hyllvärmarna, som hotade att ta över hemmakontoret.

Men innan de las i pappersinsamlingen skulle jag i alla fall bläddra igenom dem. Så var det tänkt. Det gick bra några årgångar men sedan började det kännas som en mara. Jag blev tröttare för varje årgång och för att ta mig i mål var jag tvungen att kasta resten osett.

Ärligt talat missade jag nog inte så mycket. Specialtidningar av det här slaget har en tendens att upprepa sig. Har du som jag prenumrerat nära 30 år på Spring Time (föregångaren till Runners World), svenska och amerikanska Runners World, Marathonlöparen (Svenska Marathonsällskapets tidning), och Kondis (norska motsvarigheten)- ja då känns det mesta igen.

Snabbspolningen blev ändå intressant. En ung Evy Palm, en ung Rune Larsson och andra affischnamn fladdrar förbi. Tidens flykt märks mest på utrustningen- i RW från 1999 dyker en annons upp för världens första gps-klocka, ett riktigt muskedunder av märket Casio Protrek Satelite Navi. Det enda som är sig likt från forntiden är Perfekta vätskebälte.

En helsidesannons från Nike i oktober 1999 får mig att haja till. Krigsstilsrubriken lyder:

                   Tänk att ingenting är omöjligt

                                     LUDMILA

Två år tidigare hade häckdrottningen fått Svenska Dagbladets bragdguld men 2001 var sagan över då hon avslöjades för dopning. Andra sorgliga löparöden som dock gladde några år var Sven Nylander och Sara Wedlund, båda på RW:s förstasida.

Allt åkte dok inte ut i rensningen. Russinen i kakan behölls; Springtime från 1984-1995. Numren kan idag tyckas lite töntiga rent redigeringsmässigt men vilken äkthet, skrivglädje och entusiasm artiklarna utstrålar. Och tipsen då är lika hållbara som idag. Allt var dock inte bättre förr, bara löparna höll jag på att säga!

Keep on running!

Glada miner på Nyårsloppet. På bilden Christina Allesson och Björn Engberg.

Sprang du Nyårsloppet i Vallentuna? Då är du kanske med på någon av mina bilder.

Som funktionär på Nyårsloppet passade jag också på att ta bilder på löparna som sprang 5- eller 10 km. Totalt har jag laddat upp ca 130 foton. Du hittar dem på den här länken:

http://bilder.suneson.se/

Det är fritt fram att använda bilderna men ange då källan: www.suneson.se

Nästa tävling Vallentuna FK anordnar är Bore Cup lördagen den 12 januari (7,5 km). Bore är en av mina favoriter, kanske ställer jag upp där trots skadan och risken att komma sist.

Keep on running!

Draghjälp. Spica och Aika drog fram en pensionär på dagens löprunda.

Jag har inte precis sett fram emot den här dagen- dagen då jag för första gången kunde åka på barnbiljett i Stockholms kollektivtrafik. Suck, idag fyllde jag 65. Pensionär alltså.

Fast så illa var det kanske inte ändå. Då var det nog mera "synd" om min äldste son Nils, tillika webmaster här på bloggen. Han fyllde igår 30 och påstod att han kände sig riktigt gammal. Den känslan hade också jag när jag var 30. Vi tröstade varann, slog ihop våra bemärkelsedagar och firade tillsammans med familj och vänner på restaurang i Birkastan. Trevligt värre.

Och idag som nybliven pensionär ska jag heller inte klaga. Gratulationerna strömmade in, inte minst från löparvännerna på Facebook. Tack ska ni ha, det värmde! Dagens löptur på 12 km tillsammans med dotterns två kelpies blev också en trevlig upplevelse. För mig gick det i "svindlande" fart, bitvis lyckades jag hålla 6-minuterstempo. Hundarna viftade glatt på svansarna- så fort har artrosknäna inte rört sig de senaste 100 dagarna. Ont gjorde det inte heller.

Ska man söka fler glädjeämnen får det väl bli den egna pensionen. Den blir riktigt bra trots att de flesta verkar gny över magra pensioner. Jag kommer att få ut ungefär samma som när jag jobbade. Det kan jag tacka löpningen för- jag har knappt haft en sjukdag de senaste 30 åren. Kanske var det också löpningen som gjorde mig klartänkt, fick mig att tidigt starta ett privat pensionssparande. Då för cirka 30 år sedan tänkte man dock inte så mycket på pensionerna, mera på skatteavdraget  Och vad gäller löpningen så var det nog inte sundhetsaspekten som i början var det viktigaste. Kanske tur att allt inte blev riktigt som det var tänkt . . .

Pensionär ja, snart slutar min fru på Svenska Dagbladet. Hon har varit där drygt 30 år, lite längre än jag, och valde att ta avgångsvederlag när tidningen nu genomför ännu ett sparpaket. Hur många sådana vi genomlidit har jag tappat räkningen på. Jag är mest glad för att vi båda kunnat sluta med flaggan i topp och nu kan njuta av det ljuva pensionärslivet. Det blir inte stillasittande, det är jag i alla fall säker på!

Barnbiljett. Ingen satt i spärren i Årstaberg när jag idag som pensionär för första gången skulle åka till reducerat pris. Jag passerade ändå, utan att köpa biljett i automaten, men så får man inte göra, har jag nu förstått (hade turen att inte bli stoppad av kontrollant).

Keep on running!

Löparglädje. Caroline Björkman från Vallentuna FK blev femma i damklassen på 10 km i Nyårsloppet. Joris Maes, Belgien, är den glade medtävlaren.

Funktionär. Det blev inget tävlande för mig på Nyårsloppet i Vallentuna men det är inte helt fel att ibland stå vid sidan av.

2012 blev ett märkligt löparår för mig- både det bästa och det sämsta någonsin. 2013 skulle kunna  bli ett ännu bättre år men . . .

Just nu känner jag mig väldigt splittrad när jag blickar tillbaka på 2012. Det var året då jag genomförde mitt tredje coast to coast, det roligaste och minst problematiska av dem alla, inte ens ett skavsår på 500 mil. Men 2012 var också året då jag fick diagnosen artros i vänster knä vilket fn tvingat mig till löpstopp.

Ifjol sprang jag totalt 833 mil vilket innebär exakt 16 mil i veckan. I mängd överträffas året endast av 2007 (948 mil) och 2010 (852). Tävlingsmässigt blev dock 2012 ett mycket dåligt år även om jag knappt tävlade. Min enda mara gick på mediokra 3.24 och räckte i år inte för att komma in bland de tio bästa i åldersklassen.

2013, året då jag fyller 65 år, skulle resultamässigt kunna bli ett toppår. Jag är yngst i åldersklassen vilket betyder väldigt mycket. Men så är det det där med artrosen. Ska jag någonsin kunna komma tillbaka? Jag vill och gör små tappra försök men just nu går det tungt. Rent medicinskt är jag inte "färdigbehandlad" och jag är ändå rätt hoppfull. Jag kan fortfarande springa, riktigt långt om jag vill, men allt går just nu på halv- eller trekvartsfart. Det positiva i eländet är att jag inte blir sämre efter mina löpturer. Och snart återupptar jag löpningen efter en veckas stopp.

Så idag på nyårsaftonen passade det bra att vara funktionär när min klubb Vallentuna FK arrangerade Nyårsloppet i Vallentuna. Jag tog massor av bilder på löparna och hoppas snart kunna lägga upp bilderna här på bloggen. Avslutar med att visa en sista bild på klubbkompisen Lars Södergård som överlägset vann 5 km.

Lars Södergård var ohotad och kunde jogga in mot mål den sista halvkilometern.

Keep on running!

Hem från Karlberg efter 8 km skidåkning i slottsparken. Spåren runt fotbollsplanen och träningsbanan var riktigt fina och passade mig utmärkt eftersom de inte var så kuperade.

Jag har inte blivit bättre efter knäskadan och måste nu pröva något nytt. Jag testar med en veckas totalt löpstopp kombinerat med skidåkning och promenader.

De få skador jag haft under mina drygt 30 år som löpare har jag i regel "sprungit igenom". Det har alltså varit keep on running men med några enstaka avbrott. Ibland går det ju inte att springa, det gör för ont, och då måste man pausa.

Nu gör det visserligen inte särskilt ont när jag springer. Efter skadan i Huntsville Marathon, Utah, den 29 september tvingades jag avbryta all löpning några veckor. Men de senaste åtta veckorna har jag snittat på 5-6 mil i veckan med  en topp på 10 mil. Jag skulle ha kunnat springa väsentligt mycket längre men just nu är det inte läge att jaga mil.

Det positiva med att jag hållit igång löpningen är att jag förmodligen bibehållit konditionen. Även rent mentalt har det känts bra. Men vad är det egentligen för slags "löpning" jag ägnat mig åt? Jag vågar inte stödja på vänsterfoten, haltar och har inget frånskjut. Det går fruktansvärt långsamt (7-8 km/tim) och jag springer numera alltid med joggingvagnen, min "rollator".

Jag har fått diagnosen artros i mitt vänstra knä. Det är egentligen ingen löparskada utan mera en åldersrelaterad och tyvärr obotlig åkomma. Brosket har brutits ner och ledytan blivit ojämn och eroderad vilket lett till att knät smärtar, är stelt och instabilt. Cykling, skidåkning, promenader och övningar som stärker musklerna runt knät brukar rekomenderas. Motion i största allmänhet är alltså bra. Positivt är också att sjukdomen går i skov och att många kan fortsätta som vanligt.

Men hur är det med löpning? Kanske inte bästa medicinen just nu även om läkaren inte avrådde. Det som bekymrar är att jag faktiskt inte blivit bättre med ca 50 mils löpning efter skadan. Å andra sidan har jag inte blivit sämre. Dags alltså att pröva något nytt. En veckas stopp alltså och sedan återupptar jag löpningen igen.

Keep on running!

Bambi på is. Det märktes att jag inte åkt skidor på mycket länge. Jag ramlade i två småbackar och hade svårt att resa sig.

Som en mara. Dagens skiddebut känns i hela kroppen.

Var det här roligt? Ja, kanske men att det skulle vara så krävande att åka några kilometrar i ett motionsspår överraskade. Fast vad hade jag väntat mig- jag har inte åkt längdskidor sedan militärtjänsten i Härnösand 1969. 43 år sedan alltså.

Min nya utrustning kändes dock helt ok. Stavarna var visserligen för långa men skidorna lätta och snabba. Det har hänt mycket på materialfronten och särskilt pjäxorna gillade jag; mjuka och varma och det räckte med vanliga strumpor. Annars frös jag en hel del trots att det bara var en minusgrad. Uppenbarligen måste en skidåkare klä sig bättre än en löpare, i nerförsbackarna var det isande kallt.

Nerförsbackarna ja. Herregud, jag stöp två gånger i några rätt beskedliga backar och hade svårt att komma upp.

-Hur gick det? undrade två åkare, som hade vänligheten att lyfta upp mig. Den ene var skidtränare för ungdomarna ute i Sundbyberg och jag fick lite tips av honom.

Efter andra vurpan var det knappt jag kom upp för egen maskin. Med för långa stavar och ont i knäna tog det sin tid. När jag låg där hjälplös mindes jag  barndomens skidurer på 50-talet  i Sälenfjällen. Då frös jag alltid om fingrarna, så även nu. Finns det något värre än blöta vantar och kyla? Efter mitt andra coast to coast lärde jag mig att man ska ha med sig handwarmers, dom hade jag dessvärre glömt idag.

Annars fick jag en riktigt fin dag i Sundbybergsterrängen. Jag åkte ett varv på 5-kilometersslingan och ett på 2,5. Jag sprang dit med skidorna på vagnen och efteråt sprang jag till pendeln i Sundbyberg,  totalt 10 km löpning. Rätt kul men vilken apparat det är med skidor jämfört med löpning.

Keep on running!